Den åttionde boken som jag har läst ut i år är "Depeche Mode: A Biography" (1999) av Steve Malins. Detta är tydligen, om man får tro författaren, den första biografin över Depeche Mode och precis som Philip Normans "The Stones" (1983) så slutar skildringen perfekt nog lagom då "tråkåren" tar vid med ett Depeche Mode som närmast blir ett projekt som då och då återupplivas med ofta trista och träiga skivor och turnéer som är okej men ändå alltid bjuder på lite yxigare versioner av de gamla låtarna än i fornstora dagar. Allt det där slipper vi här. Berättelsen skildrar ungefär 20 år av bandets liv och man skummar igenom barn- och ungdom snabbt i första kapitlet. Vi får dock de vanliga historierna om de olika grupperna man harvade i och om hur Martin Gore jobbade på bank och att både han och vännen Andy Fletcher var med i The Boys Brigade, en kristen ungdomsgrupp. 1980 hör man Dave Gahan, före detta ungdomsbrottsling och sångare i en annan grupp, sjunga Bowies "Heroes" och raggar honom genast till sin grupp. Drivande var dock den arbetslöse men ambitiöse låtskrivaren Vince Clarke. De fyra kom från den bättre arbetarklassen och med undantag av Gahan, med strulig bakgrund, präglades de (särskilt Gore) av en duktighet och präktighet men också en oförmåga att prata om känslor. Bandet harvar i sin hemregion men får kontrakt med lilla Mute Records (bara med ett handslag) och möter den redige och hederlige skivbolagschefen Daniel Miller, i början även bandets producent. Man släpper en rad singlar där särskilt den muntra "Just Can't Get Enough" blir en hit och slår igenom i sitt hemland med debut-LP:n "Speak and Spell" (oktober 1981). Redan innan året är över har dock Vince Clarke hoppat av gruppen som dock oförtrutet knegar på och Martin Gore träder fram som gruppens kompositör och man värvar den mer medelklassige samt klassiskt skolade Alan Wilder som blir gruppens drivne musiker. Därefter går gruppen ofta från klarhet till klarhet via en räcka singlar, allt större turnér, liveskivan och filmen "101" och därefter den relativa "kraschen" med turnén 1993 - 94 där bandet, med den heroinberoende Gahan i spetsen, mer eller mindre faller sönder. Boken slutar alltså "lyckligt" då bandet 1998 kör en greatest hits-turné med en nu betydligt piggare och drogfri Gahan men dock utan Alan Wilder. Medlemmarna diskuterar bandets framtid men kunde inte då vet att de skulle ånga på cirka 25 år till även om de redan här hade sin bästa tid bakom sig. Personligen lärde jag mig inte så mycket nytt om bandet utan det handlade mer om roliga detaljer (som att Martin Gore en gång hävdade att han druckit 67 veteöl på 11 timmar) men för den oinvigde kan boken, som är mycket lättläst, vara av intressen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar