The Valley of Bones

 

Den tredje boken som jag har läst ut i år är "The Valley of Bones" (1964) av Anthony Powell. Boken skildrar berättaren Jenkins stillastående tillvaro i början av andra världskriget. Under en period från omkring sent 1939 till april 1940 tillbringar Jenkins på ett gammal slott, Glenmadock, på Nordirland under kapten Rowland Gwatkins ledning. Jenkins befinner sig här i en helt ny miljö och som läsare möter vi ett stort antal personer som aldrig tidigare förekommit i sviten. På permission träffar Jenkins emellertid personer från förr, exempelvis Jimmy Brent som en gång var älskare till Jenkins tidigare kärlek Jean Templer/Duport. Utöver kapten Gwatkin möter vi även den ambitiöse Kedward, den alkoholiserade men plikttrogne Bithel och många andra. Kompaniet genomgår emellertid en del skakningar innan Jenkins skickas vidare för att arbeta med en gammal bekant...

Och så... dagens Proust!

Ovan: Ludvig Filip, Frankrikes siste kung (1830 - 48) i samband med invigningen av Versailles som museum 1837. Kungen är omgiven av sina söner. Han förekommer ofta i diskussionerna nedan. 

På sidan 569 - 603 i tredje delen, "Kring Guermantes", klagar berättare över furst d'Agrigente då denne alltid dricker av den saft som han själv bjuds på vid hertigparets fester. Vid dessa tillställningar diskuteras i tur och ordning botanik, möbler hovliv, släkter, storpolitik och allianser. Det hela avbryts av den turkiska ambassadörsfrun som försöker skryta med att hon känner avlägsna släktingar till hertigparet som de inte bryr sig om. Därefter reflekterar berättaren över alla "kusiner" till hertigparet som tas upp och vem som är släkt med vem. Även mesallianser diskuteras innan berättaren förbereder sig för sitt uppbrott innan han ska träffa Baron Charlus. 

The Kindly Ones

 

Den andra bok som jag har läst ut i år är "The Kindly Ones" (1962) av Anthony Powell, den sjätte boken i sviten "A Dance to the Music of Time". Berättelsen utspelar sig 1914 och 1938 - 39. På ett väldigt elegant vis skildrar Powell känslan inför krigsutbrottet 1939 genom att återvända till sin barndom, sommaren 1914, då han och hans familj bor på den avlägsna egendomen Stonehurst där berättaren Jenkins och ett antal andra militärbarn får privatundervisning. Centralt i berättelsen är en kammarjungfrus stillsamma sammanbrott till följd av en kombination av olycklig kärlek (till husets kock) och förekomsten av ett spöke som endast hon själv kan se. Utanför i markerna springer den mystiske sektledaren Dr Trelawney omkring med sina anhängare i märkliga riter. "The Kindly Ones" anspelar på grekernas benämning på furierna, i ett försök att blidka dessa hämndens gudinnor. Efter en långsam skildring av sommaren 1914 avslutar Powell med att på två eller tre rader brutalt nämna att papporna till alla barn i den lilla privatklassen förutom hans egen blev dödade i det påföljande kriget. Berättelsen återvänder till senhösten 1938 där Jenkins och vännen Moreland med fruar bjuds in till en middag med industrimannen Magnus Donner. Den blöta tillställningen kulminerar i en fotosession där de sju dödssynderna avbildas och Peter Temples fru får ett sammanbrott. Romanens sista del utspelar sig 1939. Farbror Giles har sista gång ställt till med trassel för familjen genom att dö på det kusthotell som drivs av den lätt åldrade Albert, familjens kock 1914. Jenkins skickas av sin far dit för att ombesörja begravning och andra åtgärder. Under vistelsen träffar han Bob Duport, en gång gift med Jenkins (hemliga) kärlek Jean Templer. Duport, som inte har en aning om att han talar med en av sin hustrus älskare, avslöar mer om ex-fruns kärleksliv än Jenkins vill veta... I en bisarr episod måste Jenkins och Duport sedan hjälpa den sjuklige och åldrade Dr Trelawney, som också bor på hotellet. Boken avslutas med krigsutbrottet och att Jenkins hos makarna Jeavons träffar Moreland, som övergivits av sin hustru och fått tillfälligt boende hos de godjärtade Molly och Ted. Detta är kanske en av de absolut starkaste och mest förtätade romanerna i hela sviten med sin skildring av upptakten till två världskrig. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Emile Zola (1840 - 1902), av hertiginnan de Guermantes benämnd som "dynghögens Homeros".

På sidan 526 - 69 i tredje delen, "Kring Guermantes", gör berättaren jämförelser mellan Guermantes-kretsen och politiska församlingar. Hertiginnans nycker i sällskapslivet, som lätt bildar mode, skildras. Därefter följer en lång utläggning om hertigens älskarinnor och hustruns attityder till dessa. När dessa blivit ointressanta tenderar hertigen av lämpa av dem i hustruns salong där de lätt blir föremål för interna skämt mellan makarna. En länge middag skildras och makarna gör sig ofta lustiga över andra människor, inte minst olika släktingar. En längre diskussion om konst och litteratur följer och exempelvis Victor Hugo, Emile Zola samt Elstir avhandlas. Berättaren möter en av hertigens gamla älskarinnor, Madame d'Arpajon och hertiginnan klagar tyst över hur denna tråkar ut henne. Mot slutet talar hertigparet och släktingarna Charlus och Saint-Loup och berättaren återger en anekdot där Bloch gör en slät figur inför en Madame de Rothschild. Berättaren börjar på slutet av denna episod tänka på avfärden inför sin möte med Charlus. 

Casanova's Chinese Restaurant

 

Den första bok som jag har läst ut i år är ”Casanova's Chinese Restaurant” (1960) av Anthony Powell. Boken är den femte i sviten ”A Dance to the Music of Time” och hoppar inledningsvis en smula i kronologin. Berättelsen börjar med att Jenkins och vännen Moreland, en kompositör, vemodigt betraktar en utbombad restaurang under blitzen för att därefter röra sig tillbaka till cirka 1928 – 29 då berättaren tillsammans med den nu döde Mr Deacon träffar Moreland för första gången. Ytterligare personer som Jenkins lär känna är kritikern Maclintick, musikern Carolo och dansören Chandler. Berättelsen rör sig därefter till mitten av trettiotalet under vilken era resten av berättelsen utspelar sig. Jenkins rör sig i teatersalonger och på släktmiddagar och träffar åter på sin gamle skolkamrat Widmerpool under ett besök på sjukhus. En central gestalt i berättelsen är den undergångsdömde Maclintick och dennes olyckliga äktenskap. Den mest rörande scenen i hela berättelsen är då Stringham's mor, Mrs Foxe, ger en fest till Morelandes ära och Stringham själv, egentligen i en form av husarrest under uppsyn av moderns sekreterare Ms Weedon, anländer i ganska eländigt tillstånd. Efter att Stringham rört sig i salongen och vältagligt konverserat ett antal gäster ser hans mor och styvfar till att han eskorteras därifrån av den tillkallade Ms Weedon. En sista urladdning i berättelsen följer i samband med att Maclinticks äktenskap kollapsar. Överlag en stark bok med flera gripande personer och scener och där musik och undergång är viktiga teman.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Publiken slåss på premiären av Victor Hugos ”Hernani” (1830), ett verk som nämns i denna del av boken.

På sidan 511 – 526 i tredje delen ”Kring Guermantes” följer en avrudning av de undantag som Guermanterna tar emot. Därefter talas om hertigparets förmåga att göra sig lustiga över folk och om en vits som hertiginnan berättat om sin svåger Charlus. Just denna vits blir känd som ”Orianes senaste”. Deras släkting, furstinnan d'Épinay skildras, och hur hertigparet med sin höghet har en förmåga att från furstinnans salong skrämma bort folk som denna är glad att bli av med innan hertigparet anländer. Det talas om konkurrensen mellan Guermantes och Courvoisier och varför de senare inte lyckas glänsa tillräckligt mycket i societeten vilket mest beror på brist på fantasi. En komisk bal hos en av dessa släktingar skildras där prinsessan Mathilde är hedersgäst och värdinnan därför bara har vågat bjudit otroligt tråkiga bonapartister. Till sist skildras hur den konstnärliga smaken i salongerna ändras beroende på nycker från exempelvis hertigparet som i sällskapslivet kompletterar varandra utmärkt.

At Lady Molly's

 Den sextiotredje och sista boken som jag trots allt hann läsa under 2023 var "At Lady Molly's" (1957) av Anthony Powell. Boken beskriver vad som närmast är en lågbudgetvariant av de miljöer Proust besöker i sin svit eftersom boken centreras kring den före detta ladyn Molly, som gift ned sig med den hygglige men ack så vanlige Ted Jeavons. Berättaren Jenkins kommer via en vän vid filmen att presenteras i Lady Mollys ständigt öppna hus där såväl hög som låg och allt däremellan tas emot med öppna armar. En intressant utvikning handlar om ett fördjupat porträtt av den till att börja med så alldaglige Ted Jeavons. Volymen precis innan hade kärlek som viktigt tema medan äktenskap är en röd tråd i denna roman. Jenkins möter den ständigt återkommande Widmerpool, på väg att gifta sig med en något äldre kvinna. Utan att säga för mycket kan man säga att ungkarlen Jenkins och den äkta maken in spe Widmerpool byter roller under handlingens gång. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Edward VII tas emot i Paris 1903. 

På sidan 494 – 511 i tredje delen ”Kring Guermantes” talas mer om Guermanternas beteende och deras egenartade sett att bedöma främlingar och deras sätt att hälsa. Det blir lite mer om hur ätternaa Guermantes och Courvoisier umgås och en utvikning om Madame de Villeparisis påverkan på Orianes bröllop. Därefter lite om umgänget i Guermantes salonger (där även kungen av England trivts förträffligt) innan berättaren skildrar hur prinsessan av Parmas salong tar sig ut. En komisk skildring följer av hur hertig de Guermantes ursäktar sin fru för att hon inte vill ta emot folk som hon egentligen tycker är otroligt tråkiga samt vilka undantag som ändå kan finnas.

The Acceptance World

 Den sextioandra boken som jag har läst ut i år är "The Acceptance World" (1955) av Anthony Powell. Denna tredje del av A Dance to the Music of Time-sviten har rört sig in i början av 1930-talet. Mycket av temat i denna volym handlar om kärlek och växlande förbindelser. Boken inleds med att berättaren Jenkins besöker sin farbror Giles på Ufford Hotel och de får båda sin framtid spådd i kort av den gåttfulla Mrs Myra Erdleigh. Jenkins umgås därefter med sin gamle vän Templer, omgiven av kvinnor samtidigt som han ändå försöker gifta sig. Här får vi även veta att den framgångsrike men inte särskilt populäre Widmerpool börjat på en typ av investmentfirma med namnet The Acceptance World. I en dråplig scen ser berättaren och vänner Mark Members en vänsterdemonstration där även den åldrige författaren St John Clarke (tydligen ett något syrligt porträtt av John Galsworthy) deltar. Jenkins går på flera middagar hos familjen Walpole-Wilson och träffar där en gammal bekant, Templers syster Jean. Vi får även en ganska rolig skildring av vännerna Mark Members och J G Quiggins och deras rivalitet angående att vara sekreterare åt St John Clark. Romanen avslutas med en återföreningsmiddag för elever från samma skola och Widmerpool håller ett tal som får oanade konsekvenser. En intressant nyckelscen med Jenkins, Widmerpool och Stringham avslutar boken. Ännu en vemodig skildring av ett gäng personer på väg in i den tidiga medelåldern samtidigt som det politiska klimatet i Europa sakta mörknar. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Greven av Chambord (1820 - 83), även känd som den franske titulärkungen Henri V. 

På sidan 479 - 93 i tredje delen, "Kring Guermantes", diskuterar berättaren greve de Béauté som nervöst inser att han inte vet vem berättaren är efter att denne presenterats för prinsessan av Parma. Olika smeknamn i societeten diskuteras liksom umgänget mellan kungligheter och högadeln. Guermanternas så kallade esprit tas upp liksom deras relation till släktgrenen Courvoisier, som behandlas något svalt. 

A Buyer's Market

 Den sextioförsta boken som jag har läst ut i år är "A Buyer's Market" (1952) av Anthony Powell. I denna andra volym i serien skildrar berättaren sin första tid efter universitetet då han kommit in i förlagsbranschen och publicerar konstböcker. Just konst är ett genomgående tema i denna roman och en huvudperson i boken är den åldrande konstnären Edgar Deacon, en vän till berättaren Jenkins föräldrar. I övrigt består boken av ett antal middagar i societeten där allehanda samtalsämnen tas upp och det är väl också här man förstår jämförelsen med Proust på allvar. Widmerpool figurerar förstås såsom en komisk figur som exempelvis avslutar en danskväll med att få en kopp socker över huvudet. Det förekommer även en del mer regelrätta fester i vad som ännu är "det glada tjugotalet" (cirka 1928 - 29). I slutet av berättelsen åstadkommer Powell för övrigt den mest dunkelt skildrade sexscen jag någonsin stött på i litteraturen .

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Claude Monet, "Intryck: Soluppgång" (1872)

På sidan 465 - 479 i tredje boken, "Kring Guermantes", skildras hertigens artighet mot berättaren och hur hela sällskapet därefter tålmodigt väntar på berättaren medan han noga besiktar ett antal tavlor av Elstir. Trots att berättare är generad över att ha låtit alla vänta så aristokraterna älskvårdheten själv. Berättaren presenteras även för prinsessan av Parma, som han först inte har en aning om vem hon är vilket även det generar honom. 

A Question of Upbringing

 

Den sextionde boken som jag har läst ut i år är "A Question of Upbringing" (1951) av Anthony Powell. Boken är den första i den väldiga sviten "A Dance to the Music of Time" om täcker ungefär femtio år i några personers liv. Verket har jämförts med Prousts "På spaning efter den tid som flytt" även om "A Dance to the Music of Time" anses roligare, mer lättillgänglig och mer lättläst. Den första delen täcker ungefär åren 1921 - 23 och inleds karaktäristiskt med berättarens vemodiga och eftertänksamma återblick i samband med att han ser några vägarbetare på gatan utanför. Berättaren Jenkins går på en privatskola och året som nämns är 1921. Han ser den egenartade Widmerpool, känd för att ha anlänt till skolan i "fel sorts överrock", då denne är ute och springer. Vi möter hans rumskamrater Templer och Stringham. Jenkins excentriske farbror Giles ställer också till det för de unga männen i berättelsens början. Därefter följer läsaren huvudpersonernas väg ut ur skolan för vidare studier på universitet eller något annat. Berättaren fortsätter umgås med Templer och Stringham och träffar även på Widmerpool under en språkresa till Frankrike. Efterhand skingras dock skaran under Jenkins tid på universitetet där han dras in i nya kretsar. Redan denna första bok kan läsas helt fristående som en berättelse om några unga mäns vänskap och hur de sedan glider ifrån varandra då de börjar odla egna intressen. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Människor i §890-talets Paris i en färglagd film. 

På sidan 454 - 464 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur Saint-Loup dyker upp varvid kyparens attityd till berättaren genast ändras då han inser att denne är en vän till den välsedde gästen. Berättaren ger en utläggning om den franska andan. Sedan de båda fått ett bra bord försöker furst de Foix tränga sig på. Slutligen dyker även hertige de Guermantes upp under viss uppståndelse från personalens sida.