Den verkliga brottslingen

 

Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är "Den verkliga brottslingen" (1999) av Elizabeth George. En tidigare kollega till Lynley får sin dotter mördad under märkliga omständigheter. Hennes kropp hittas tillsammans med en ung man vid några i trakten kända klippformationer. Lynley och Havers ombeds rycka ut och får därefter rota i en allt annat än sympatisk ung kvinnas dunka liv och med en rad turer som följd. Spännande pusseldeckare med flera oväntade vändningar. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Henri de Toulouse-Lautrec - Au Salon de la rue des Moulins (1894)

På sidan sidan 137 - 163 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren ser någon komma ut ur en port och på håll känner han möjligen igen Saint-Loup. Han undrar om det är något mystiskt med huset och går dit. Han stöter på ett antal män som är på väg in och följer med. Stället visar sig bland annat vara en bordell som drivs av Jupien. Berättaren beställer ett rum men hör ljud från ett intilliggande och kan inte låta bli titta in. Han får där se Charlus bli piskad blodig av en man. Chockad går berättaren ner och sitter med några av de män som mest pratar och dricker. Charlus kommer ner, lite stel men påklädd. Han förefaller besviken över att vissa av männen han skulle träffa inte är de råskinn han hade hoppats på och bannar Jupien lite innan han går. Ytterligare män dyker upp. Senare pratar berättaren med Jupien som halvt om halvt ursäktar sig för verksamheten men säger att han trivs och att han även har anständiga gäster. Just då exloderar en bomb i närheten och man släpper snabbt ljusen.

Den sista boken om mordet på Olof Palme

 Den trettioförsta boken som jag har läst ut i år är "Den sista boken om mordet på Olof Palme" (2024) av Jon Jordås. Boken är utkommen efter att all material från Palmeutredningen blivit tillgängligt för allmänheten och Jordås lägger fokus på det så kallade Christer A-spåret. Christer Andersson (1952 - 2008) var en udda person som vid mordet bodde i Vasastan, 20 - 30 minuters promenad från biografen Grand. Han var tävlingsskytt och ägde en pistol av den typ som användes vid mordet och han hyste ett starkt Palme-hat. På grund av att omsättningsskatten på aktier höjdes 27 februari 1986 förlorade Andersson på själva morddagen en stor summa pengar. Jordås bygger en indiciekedja där den förgrymmade Andersson, som ofta promenerade i sin ensamhet, sett Palme utanför Grand varefter han i lugn och ro gått hem och hämtat vapnet och ställt sig och väntat. Hans pistol var för övrigt den enda lagliga som aldrig fick provskjutas. När Andersson första gången förhördes av polisen så påstod han att han hade sålt revolvern "till en utlänning" 1992. Långt senare kom det fram att Andersson även ägde den typ av ammunition som användes vid mordet, något han ljög för polisen om. Ytterst bygger det hela på spekulationer men indiciekedjan är ändå stark och det enklast är att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Dock spännande och lättläst och rejält med research även från andra inblandade som citeras. 

Och så... dagens Proust!

På sidan sidan 115 – 137 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren nu går och pratar med baron Charlus efter deras möte på boulevarden. I en passus skildras hur Brichot blivit alltmer framgångsrik via olika artiklar men att han ständigt förlöjligas av Madame Verdurin, avundsjuk på hans framgång. Baronen pratar om hur statyer förstörs under kriget och vad som gått förlorat vid frontstriderna. Han pratar om det löjliga i hela kriget och menar att det inte är större skillnad på kejsar Wilhelm och president Poincaré. I en annan passus skildras hur Morel inte vill försonas med Charlus därför att han är rädd för honom. Berättaren återger några senare episoder som rentav utspelar sig efter Charlus död och då han får ett postumt brev från denne. Han reflekterar över hur Morel tydligen ansåg baronen som så farlig så att han aldrig vågade försonas med denne.

Erövringen av Plassans

 

Den trettionde boken som jag har läst ut i år är "Erövringen av Plassans" (på engelska med titeln "The Conquest of Plassans", 1874) av Emile Zola. Boken är den fjärde som publicerades i serien "Les Rougon-Macquart" men bör läsas som den sjätte enligt författaren själv. Vi följer här en syster till de övriga barnen Rougon (Eugene, Aristide, Sidonie), Marthe och hennes man Francois, vilka tar emot den utfattiga prästen Abbé Faujas och dennes åldriga mor som inneboende. Den sjaskige och tillbakadragne prästen betraktas av många som en kuf men kommer efterhand att erövra sinnena hos flera av stadens kvinnor (även Marthe) och senare även över männen med makt. Detta får till sist oanade konsekvenser vilka kulminerar i våld och död. En spännande läsning om kampen mellan religion och sekularism under andra kejsardömet. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: "Tommies" under första världskriget. 

På sidan sidan 96 – 115 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras Charlus och dennes tyskvänlighet. Berättaren återger samtal han haft med Charlus utan att gå så mycket in på var och när även kom vi får en passage om hur illa Morel ännu beter sig mot Charlus då han någon gång träffar på denne. Charlus håller utläggningar om kriget och de olika ledarna och blir åter sitt gamla mästrande och ganska odrägliga jag. Han skämtar även om hur Saint-Loup nu börjat tala soldatslang hämtat från främst engelsmännen.

Med svek i sinnet

 

Den tjugonionde boken som jag har läst ut i år är "Med svek i sinnet" (1997) av Elizabeth George. Det ovanliga med denna Lynley-deckare är att Lynley själv, som är på bröllopsresa, inte är med. Istället är det den semesterlediga Barbara Havers som självsvåldigt följer sin granne och dennes dotter till en liten badort då grannens kusin blivit mördad. Eftersom den döde var medlem i stadens växande asiatiska koloni så väcks även vissa spänningar i den lilla staden och Havers dras snart in i utredningen då en av hennes gamla kollegor är kommissarie på orten. Lite långsam inledning men småningom dras man mer och mer in i handlingen och upplösningen blir givetvis laddad. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fransmännen i slaget vid Marne i september 1914. 

På sidan sidan 76 - 96 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras via brev Gilbertes resa till egendomen Tansonville trots att området är ockuperat. Hon vill bland annat skydda Swanns konstverk och beskriver hårda strider kring Méséglise och hur fronten går rakt genom Combray. Berättaren möter Saint-Loup på permission och förnimmer avståndet mellan civilisten och soldaten trots att Saint-Loup konverserar i lätt ton. De talar dock om strategi samt om Charlus defaitism. Då berättaren senare är på väg till Madame Verdurin möter han en mycket sliten och sjaskig Charlus som går gatan fram. Charlus ställning i societeten har slocknat och han har kommit på kant med flera familjemedlemmar, vilket återges, parallellt med skildringar av Madame Verdurins hysteriska patriotism och misstankar om att Charlus i grunden har tyskt påbrå. Den gamle kretsen börjar dock tunnas ut eftersom Dr Cottard och Monsieur Verdurin avlider med kort mellanrum, den senare i huvudsak sörjd av målaren Elstir.

Tiberius

 

Den tjugoåttonde boken jag läst i år är den om Tiberius styre ur den romerske historikern Tacitus "Annales". Det råkar vara som så att det är denna del som klarat sig oskadd undan historiens härjningar. Trots att Tacitus lovar skriva "sine ira et studio" (utan vrede eller tendens) om en kejsare som han knappt själv minns så menar många att porträttet av Roms andre kejsare är dystert och svartmålande. I rent stilistisk mening är Tacitus dock en mästare och på så vis innebär detta storslagen läsning med sin skildring av ett klaustrofobiskt hov där senatorerna fjäskar inför en kejsare som inte ens är särdeles road av att inneha makten. Tidlöst och mäktigt. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Wagnes "Siegfried" som Saint-Loup önskar få höra en bra version av efter kriget. 

På sidan sidan 53 – 76 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras åter stämningen under kriget och berättarens umgänge med sina gamla vänner Saint-Loup och Bloch. Den förre nämner att hertigparet ska skiljas. Bloch irriterar sig på överklassen och tror att Saint-Loup knappt kommer att vara ute i fält under kriget och en utvikning om klassmotsättningar följer innan lite av Francoises engagemang i kriget också skildras.

Oxford Companion to Classical Literature

 

Den tjugosjunde boken som jag har läst ut i år är "Oxford Companion to Classical Literature" (1937 och flera senare upplagor) som är ett referensverk för framför allt antikens litteratur och mytologi men även högst levande personer och riktiga platser samt mycket annat nämns här. Verket är ambitiöst men ibland är det nog även bra om du har viss förkunskap om antiken för att hitta rätt i den digra luntan. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Krigsyra i Paris 2 augusti 1914. 

På sidan sidan 40 – 53 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren, som inte sett Paris sedan krigsutbrottet i augusti 1914 återvänder en mycket förändrad stad 1916. Madame Verdurin håller salong i ett hotell på grund av mörkläggning och berättaren träffar där bland andra Octave, Andrées man, som förklarats som icke vapenför trots sin sportighet. Han skildrar hur salongerna ändrats på grund av kriget och beskriver hur Madame Bontemps kommit sig upp via sin patriotism. Han nämner även hur Madame Verdurin försöker få Odette att åter besöka hennes salonger även om det går trögt med dessa trevare. 

Savage Journey: Hunter S Thompson and the Weird Road to Gonzo

 

Den tjugosjätte boken som jag har läst ut i år är "Savage Journey: Hunter S Thompson and the Weird Road to Gonzo" (2022) av Peter Richardson. Boken var för övrigt en present från mina kollegor när jag bytte avdelning på jobbet och var en väl vald present. Det var givetvis nöjsamt att läsa om den legendariske men ganska galne journalisten Hunter S Thompson och hur han skapade sin "gonzo-journalistik" där han var så subjektiv som möjligt och ibland bara skrev som saker som inte direkt hade med ämnet att göra men ändå fick det hela att bli intressant. Visserligen påminns man efter att ha läst boken om att Thompsons berömmelse i grund och botten vilar på tre böcker: "Hells Angels: A Strange and Terrible Saga" (1966), "Fear and Loathing in Las Vegas" (1972) samt "Fear and Loating on the Campaign Wagon" (1974). Utöver ett antal bra artiklar så är det i övrigt många bisarra historier, droger och framför allt obscena mängder sprit. Thompson tappade gnistan redan då han skulle bevaka mötet mellan Ali och Foreman i Zaire 1974 men istället låg full i en pool och barmhärtigt nog snabbspolar författaren de sista sorgliga och av skrivkramp alltmer präglade åren. Dock högintressant läsning rent allmänt. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan sidan 25 – 40 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättare läser ett stycke av bröderna Goncourt som skildrar ett besök i Verdurins salong. Efteråt reflekterar berättaren över de olika personerna och hur de ändras över tid och även i minnet. Han slås av att personer man betraktar som banala då man umgås med dem senare kan upphöjas till stora personligheter.