The Stranger's Child

 Den sextioandra boken som jag har läst ut i år är "The Stranger's Child" (2011) av Alan Hollinghurst. Det är nog tredje gången jag läser denna fascinerande roman som jag köpte nyligen (med autograf och allt) även om jag sedan gav bort den till en ung väninna eftersom det är kul att sprida litteratur. Romanen gör nedslag i några familjers liv vid olika tidpunkter under 1900-talet och in på 2000-talet. De fem kapitlen utspelar sig 1913, 1926, 1967, 1980 och 2007. "Huvudperson" är egentligen en dikt som blir väldigt känd. Poeten Cecil Valance besökare familjen Sawles lilla egendom Two Acres den fantastiska sommaren 1913 och i gästboken lämnar han en dikt som flera tror är tillägnad Daphne, dottern i huset. Det är dock snarare hennes bror George som är föremål för de mer romantiska inslagen. Då poeten sedan dör i världskriget blir dikten mer och mer känd och vi följer sedan familjernas historia. Det görs även en poäng av hur svårt det ibland är att få fram "sanningar", exempelvis när man ska skriva biografier och liknande. Därtill är människors minnen - medvetet eller omedvetet - bedrägliga. En mycket intelligent och fascinerande roman som jag varmt rekommenderar. 

Assegai

 Den sextioförsta boken jag har läst ut i år är "Assegai" (2009) av Wilbur Smith. Boken fick jag som present av en god vän med autograf och allt. Denna äventyrsroman utspelar sig i östra Afrika 1906 - 18 och skildrar en ung officer som senare blir safariguide även om han också värvats som spion åt brittiska underrättelsetjänsten. Han förälskar sig i hustrun till en tysk industrimagnat även om denna kvinna också har en del hemligheter. De afrikanska folken skildras något exotiserande men samtidigt med stor förståelse och sympati, inte minst massaifolket. Bra underhållning överlag. 

Samlade dikter

 Den sextionde boken som jag har läst ut i år är "Samlade dikter" (2010) av Erik Lindegren. Boken är en total sammanställning av allt som Erik Lindegren publicerade inklusive en del udda dikter publicerade i dagspress, med mera. Den uppburne poeten var för övrigt verksam under rätt kort tid, från slutet av trettiotalet till mitten av femtiotalet innan hans övriga verksamhet i akademin, med mera, tog överhanden. Det blir på ett vis meningslöst att recensera en sedan länge upphöjd poet men Lindegren var dock inte okontroversiell och hans genombrott, "Mannen utan väg" (1942) stod också i centrum för den så kallade "obegriplighetsdebatten". Det är sannerligen sant att Lindegren inte är en poet du bara sitter och slöläser. Jag började läsa detta verk någon gång förra året, om inte 2023, och har suttit och tragglat och läst om och försökt smälta hans strofer som man kan analyser och återanalysera hur många gånger som helst. Svårare än i "Mannen utan väg" blev han dock inte och exempelvis "Sviter" (1947) har en del kärleksdiktning som åtminstone har dragit av det mer konventionella. Inget verk för den som är ovan vid poesi men väl för den som vill ha en utmaning. 

Rock dag för dag

 Den femtionionde boken som jag har läst ut i år är "Rock dag för dag" (1987) som är sammanställd av en stab medarbetare. Som yngre hade jag boken som referensverk för musikhistoria och även om mycket står sig så är det en del som blivit mer problematiskt med tiden plus att jag stör mig på urvalet. Mest irriterande är förstås alla dessa "födslar och dödslar" son ingen brydde sig om då det hände eftersom jag tycker det är viktigare att (med vissa undantag) koncentrera sig på sådant som märktes när det hände. Exempelvis brydde sig världen inte om att Johnny Rotten eller Paul Weller föddes den och den dagen på 50-talet eftersom de "märktes" först tjugo år senare. På samma vis är författarna extremt förtjusta i att rabbla när bortglömda gamla blues- och countryartister dog på sjuttio- eller åttiotalen utan att världen brydde sig. Vi talar inte direkt Duke Ellington eller Muddy Waters, så att säga. Däremot är det förstås värt nämna undergroundakter som blev stora och vad de hade för sig inför en begränsad krets den och den dagen. Dock finns här vissa felaktigheter (den om Cass Elliott och ostmackan) medan saker som Bob Dylans första möte med Beatles 28 augusti 1964 (med påföljande pårökning) inte nämns alls. Så boken är kanske en smula nattstånden men jag har dock vissa nostalgiska känslor för den än. 

Hasse Alfredsson

 

Den femtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Hasse Alfredson - en sån där farbror som ritar och berättar" (2019) av Kalle Lind. Denna är, otroligt nog, den första biografin över Hasse Alfredson. Lind påpekar i förordet att det har skrivits spaltmetrar om HasseåTage men att biografisterna gör halt vid Tages död i oktober 1985. Trots det var Hasse aktiv i närmare 30 år till. Sist sista framträdande var då han fick en guldbagge i januari 2013. Lind gör en ganska traditionell biografi där vi följer Hasse från hans födelse 1931 till dess att han i stillhet avled 2019. Däremellan är det en aldrig sinande produktion av studentspex, skämt på radio, revyer, skämt på film och TV, böcker, teckningar, dikter och man vet inte allt. Värre skandaler får vi inte höra än att Hasse kunde vara lite glad i dryck (och mat). Dock skildras de tre extra svåra dödsfallen i hans liv, vilka påverkade honom mycket. Dels faderns död 1946, då Hasse var endast 15, därefter femårige sonen Mats död i en olyckshändelse 1967 och slutligen bäste vännen Tages förtidiga död 1985. Det fanns, enligt boken, ett strimma av mörker hos den utåt så fryntlige Hasse medan det snarare var Tage Danielsson som var optimisten. Allt som allt en mycket gedigen och informativ biografi som även ger läsaren en genomgång om vidare utforskning önskas. På slutet finns listor över Hasses olika produktioner. 

När ingen ser

 Den femtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "När ingen ser" (2005) av Elizabeth George. I denna bok jagar Lynley och Havers en seriemördare som man upptäckt först efter att denne haft ihjäl tre eller personer på likartade sätt. Offren väljs bland Londons icke-vita ungdomar och jakten på mördaren visar sig bli en mycket krävande och upprivande historia samtidigt som Lynley drabbas av en fruktansvärd tragedi lagom när man börjar närma sig förövaren. Som vanligt välskrivet och med stort socialt patos i själva berättelsen då det är samhällets olycksbarn som skildras, i mångt och mycket. 

Den återfunna tiden

 Den femtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Den återfunna tiden" (1927) av Marcel Proust vilken rundar av den väldiga sviten. Verket är något mer konventionellt även om det givetvis innehåller långa tankemässiga utläggningar. I grova drag består handlingen av två delar: dels scener från Paris under första världskriget och dels en sista fest hos furstinnan de Guermantes där berättaren nu rör sig genom en folkmassa bestående av dramats huvudfigurer, men nu svårt åldrade. En del är även döda. Det är nu som läsare blir medveten om att berättaren själv är gott och väl medelålders och han presenteras för sin gamla väninna Gilberte, Odettes dotter, som nu ser ut som Odette och har en ung vuxen dotter som i sin tur ser ut som henne som ung. Och berättaren börjar skissa på en roman. Ett värdigt avslut efter några volymer som tenderade dra åt det väl inåtvända och självupptagna.