Who killed Christopher Robin?

Den etthundraåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Who Killed Christopher Robins” (1994) av Terry Rawlings. Författaren, ej att förväxla med den filmklippare som levde 1933 – 2019, skildrar här Brian Jones liv med tonvikt på hans sista tid och hans omskrivna död. Jag hade först trott att boken skulle hoppa fram till den där sista tiden sommaren 1969 men vi får minsann ett traditionell biografi över Jones från födelsen 1942 och till slutet om aftonen 2 juli 1969 (precis som Olof Palme dog han framåt midnatt och officiell dödsdag brukar ofta vara 3 juli eftersom han inte dödförklarades officiellt förrän en ny dag brutit in).

I en föregående biografi över Jones, av Paul Trynka, idealiseras denna i det närmaste och beskrivs åtminstone som ”visionärt och musikaliskt geni” och det låter närmast som om Brian Jones ensam införde bluesen i England (vilket förstås inte är sant). Riktigt så trevlig framstår han inte här. Rawlings går heller inte in för att svärta ner honom men såsom Brian Jones liv nu var så räcker det ofta med att stapla lite fakta för att få bilden av en egocentrisk och hänsynslös skitstövel med en genomrutten kvinnosyn även om man bara jämför honom med andra brittiska rockmusiker vid samma tid. Minst fem ”barn på bygden” och förmodligen fler än så, misshandel av flera av kvinnorna, hänsynslös streberattityd och svek mot vänner och bekanta för att komma sig upp, hejdlöst frossande i sprit och droger (även här i grövsta laget även när man jämför honom med sina samtida). Med mera.

Framåt sommaren 1969 var Brian Jones ett fysiskt vrak (vilket mer än väl framkom vid obduktionen) och efter en snabb förhandling med Jagger/Richards så fick han sparken från bandet. Officiellt lämnade han dock sin grupp godvilligt och lovades 100 000 pund som engångssumma och sedan 20 000 pund för varje år som Stones existerade. Enligt vad författaren uppger såg hans efterlevande inte av dessa pengar, men måhända handlade det om pengar som skulle gå exklusivt till Jones.

För att förhöja spänningen går Rawlings först ytligt över dödsfallet och låter utomstående vittnen (varav flera inte var där) berätta historien. Nästan mer sorgligt och makabert än Jones död är de många bisarra händelser som förekom både före och efter hand död. När han sent 1968 flyttade in A A Milnes gamla egendom Cotchford Farm så ärvde han en husa och en trädgårdsmästare vilka båda bodde i grannlaget. Han fick även en ”barnvakt” i form av Rolling Stones chaufför och allmänne fixare, hårdingen Tom Keylock. En annan hårding, Keylocks vän Frank Thorogood, lejdes för att bygga om egendomen. Thorogood och ett gäng andra ”byggjobbare” (citationstecken eftersom det är lite tveksamt vad de faktiskt gjorde) verkade därefter mest hänga på egendomen och lät tiden gå medan de snyltade på en gästfrie rockstjärnan.

Precis efter dödsfallet föreföll även märkliga händelser såsom att Keylock eldade upp Jones ägodelar (enligt honom själv på order av Jones far) och mängder av mer dyrbara ägodelar försvann, troligen stulna. Efter denna skildring kommer vi så till bokens centrala punkt, där en misstänkt mördare pekas ut och vi även får förloppet skildrat ”exakt som det gick till”. Just det där med ”exakt” får mig förstås att le lite. När jag för kanske fjärde gången i år läste Alan Hollingshurst fantastiska ”The Stranger's Child” så blev jag, en gammal historiker, medveten om hur svårt det är att få fram ”sanningar” när tiden gått, minnen förbleknar och flera iblandade inte kan eller vill avslöja vissa saker. En societetskvinna i boken reflekterar över hur hon skrivit sina memoarer trots att mycket av det hon skildrat skedde då hon var berusad, vilket var i stort sett varje kväll. Men hon tänker att ”Äh, det var väl ungefär så det gick till.”

Och lite så är det nog även med skildringen av Brian Jones sista kväll. Tiden har gått, flera inblandade var berusade eller påverkade av annat, det fanns kanske även folk där den kvällen som inte alls vill träda fram och som har klarat sig undan avslöjanden, flera andra som bevisligen var där vill inte säga sanningen eller minns fel. Men givetvis kan man få fram ett ungefärligt förlopp men ett ”exakt” är nog lite för mycket sagt. Jag ska inte avslöja mer och i grunden är själva hypotesen heller inte så himlastormande för den som följt upploppet fram till den där kvällen. Givetvis läsvärd för alla med intresse för 60-talet, Rolling Stones samt mordgåtor.  

 

Hard Bop

 Den etthundrasjunde boken som jag har läst ut i år är "Hard Bop: Jazz and Black Music 1955 - 65" av David H Rosenthal. Författaren var själv musiker och något av extrem jazz-nörd som dock avled lagom till dess att boken skulle ges ut varför hans bror skriver förordet. Men klar blev dock boken och det är en fin genomgång av den stil som efterträdde Bebop (cirka 1945 - 55) och sedan stod pall i cirka 10 år framåt till frijazz och fusion följdes av jazzens rent kommersiella men även konstnärliga död. Inledningsvis skildras hur musikern Lee Morgan 1972 skjuts ihjäl av sin flickvän och författaren ser det som en dyster slutklang för just hard bop, eftersom Morgan var en känd person inom rörelsen. I olika nedslag möter vi musiker bakom olika instrukent, såsom pianister, basister, olika blåsare och trummisar och vi får deras spelstil förklarade. Naturligtvis drösvis med låtar och album som ingående diskuteras. Ett kapitel ägnas de absoluta toppmusikerna inom en stil som både var konservativ, (åter till bluesskalor) och samtidigt experimentell (mer inspiration från Europa, mer konstmusik) i och med namn som Thelonius Monk, Charlie Mingus, Miles Davis och John Coltrane. Det är väl även just dessa fyra som producerat de mest gigantiska albumen från eran. Läsvärt för vänner av jazz men även den som är lite allmänt road av en era som nu är ohjälpligt borta. 

Ereignisse und Gestalten 1878 - 1918

 Den etthundrasjätte boken som jag har läst ut i år är "Ereignisse und Gestalten 1878 - 1918" (1922, ungefär "händelser och personer") av Wilhelm II. Den siste tyske kejsaren hade efter sin abdikation och sin landsflykt i november 1918 gott om tid till att reflektera och skriva och det gjorde han också. Denna bok kom redan några år efter världskriget och det är ändå väl ändå ganska snabbt med tanke på de trettio synnerligen händelserika år som ex-monarken skildrar. 

Han börjar med att först och främst gå igenom sina regeringschefer och lägger givetvis stor tyngt på sin relation med Bismarck även om de båda dock endast samarbetade som kejsare och rikskansler 1888 - 90. Dock skildrar han sina relationer med fursten redan från det att han var 19 och redan då användes för vissa mindre regeringsuppdrag. Dock märks redan från början den skrytsamhet som monarken på ett än mer påträngande vis gjorde sig känd för i umgängeslivet. Han är alltid den som är klok, förutseende, vet bäst och så vidare. Sedan är han förvisso inte snål med beröm mot andra, men ändå. 

Han går därmed igenom rikskanslerna Bismarck, Caprivi, Hohenlohe, Bülow och Bethman-Hollweg .Därefter blev det mer och mer av en röra med regeringschefer fram till dess att kejsarens kusin, prins Max av Baden, under en månad försökte styra landet som konstitutionell monarki men istället var med om att bereda väg för republiken. Kejsaren har eller inga vänliga ord till övers för sin släkting som han helt och hållet beskriver som fel man på fel plats. Det riktas även ett antal utfall mot Ryssland, USA, England och Frankrike. Ja, kort och gott alla som anses ligga bakom "inringningspolitiken" och som i grunden också orsakade ett krig. 

Ex-kejsaren ägnar vissa tematiska kapitel åt vetenskap, konst, kultur och om sitt förhållande till religion där han inte minst talar om hur väl han behandlat Tysklands katoliker (vilket också råkar vara sant). Han påpekar att han i början av 1914 ägnade sig åt arkeologiska utgrävningar på Korfu och då kan man väl ändå inte vara i färd med att planera ett världskrig, va? 

Ett ganska långt kapitel, det näst sista, ägnas även åt "skuldfrågan" om kriget och kejsaren gör sitt yttersta för att bedyra sin och den tyska nationens aldrig sviktande fredsvilja. Det är sant att krigets utbrott var komplicerat, långt mer så än andra världskrigets utbrott, men vi vet nu att den tyska politiken ändå var långt mer aggressiv än vad kejsaren ger sken av i sin ibland känslosamma och sentimentala bok. Sedan var förstås inte heller Österrike-Ungern, Ryssland eller Frankrike helt och hållet oskyldiga i fråga om vad som hände sommaren 1914. 

Sista kapitlet är lite av en appell till tyska folket om att försöker bita ihop och åter arbeta sig upp till en aktad ställning i världen. I verkligheten vet vi även att kejsaren inte alltid var så storsint utan tvärtom uttryckte skadeglädje över hur dåligt det gick för den nya tyska republiken (men då även för det folk som han annars hyllar så mycket i sin bok). Givetvis är denna memoarbok proppfull med lögner och förskönanden men den är intressant såtillvida att den ändå visar en del av Wilhelms personlighet samt hur han ville framställa sig inför eftervärlden i ett försök till äreräddning. Finns även på engelska. 

Also Sprach Zarathustra

Den etthundrafemte boken som jag har läst ut i år är "Also Sprach Zarathustra" (1883 - 85) av Friedrich Nietzsche. Boken är ett originellt filosofiskt verk som är ganska svårt att återberätta om man inte läst det. I enkelhet skildras Zarathustra, något av en kringvandrande Jesus-gestalt, som "vid trettio års ålder" lämnar sitt berg och sina djur och stiger ner till människorna för att förkunna sina tankar om övermänniskan och om guds död. Precis som Jesus blir han rätt illa förstådd var han än dyker upp och ibland återvänder han till bergen. Många av hans aforismer är skenbart enkla men rymmer rimligen djupare meningar. Boken anses som Nietzsches huvudverk och var även ett av de populäraste verken som tyska soldater hade med sig i skyttegravarna under första världskriget, av någon anledning. 

 

The Guns of August

 Den etthundrafjärde boken som jag har läst ut i år är "The Guns of August" (1962) av Barbara Tuchman (vilken alltså kom före hennes skildring av tiden innan denna bok, 1966 års "The Proud Tower"). Detta är skildringen av den första och mycket avgörande månaden av första världskriget från själva krigsutbrottet i månadsskiftet juli/augusti 1914 fram till slaget vid Marne 7 - 8 september 1914 då den tyska och till synes ohejdbara framryckningen mot Paris stoppades. 

Vi möter de olika politiska och militära ledarna samt militära filosofier i synnerhet i Tyskland och Frankrike. Anmärkningsvärt var Frankrikes tal om "viljan till seger" och "elan" (ordagrant "drivkraft" men här kanske mer "kämpaglöd" eller "kampvilja") där man ansåg att man via någon form av moralisk överlägsenhet ändå skulle kunna stoppa ett militärt och numerärt överlägset Tyskland. Vilket man i slutändan även gjorde. 

Det diplomatiska spelet kring Belgien skildras och hur tyskarna därefter gör bort sig med själva anfallet men även med ren terror mot landets civilbefolkning redan i krigets inledning. Den inkompetenta ryska krigsledningen skildras även om de trots allt inte var inkompetens utan mer otur som gjorde att general Samsonov förlorade mot den nybildade duon Hindenburg och Ludendorff i slaget vid Tannenberg i slutet av augusti. 

Efter det skildras den ständiga reträttet, engelsmännen inledande fummel gentemot sin allierade, och den kärva beslutsamheten hos ÖB Joffre och Paris militärguvernör Gallieni. Och genom några strategiska missar från tyskarna samt en anfallsplan hittad på en stupad tysk officer lyckas fransmännen utnyttja tillfället och stoppar anfallet även om båda sidor var formligen uttröttade. Detta har kallats "miraklet vid Marne". Oavsett vad så förblir slaget vid Marne det viktigaste slaget under europeiskt nittonhundratal eftersom det avgjorde framtiden. 

Med en fransk förlust hade Paris och troligen hela tredje republiken fallit och engelsmännen hade därefter troligen lätt kunna drivas ut ur Frankrike. Därefter hade tyskarna kunnat vända sig österut och i värsta fall få en "oavgjord" fred med Ryssland. Europa hade sett helt annorlunda ut. Hitler hade kanske skickats österut och stupat eller hade överlevt, kanske som en nöjd underofficerare i den segrande tyska armén. Världen hade i alla fall aldrig hört talas om honom. Huruvida vi fått ett andra världskrig är helt omöjligt att svara på men tanken svindlar ändå kring den alternativa verklighet som Europa kunde ha fått, på gott och ont. Mycket välskrivet och bra källhänvisningar. 

The Three Pillars of Zen

Den etthundratredje boken som jag har läst ut i år är "The Three Pillars of Zen" (1965) av Philip Kapleau. Denne amerikan närvarade bland annat vid Nürnbergrättegångarna men kom därefter att få ett intresse för Zenbuddhism och tillbringade åren 1953 - 66 i Japan där han studerade läran. Strax innan han återvände till USA författade han denna nu klassiska bok vilken riktar sig till en västerländsk publik. Kapleau skulle så småningom avancera till att bli en så kallad Roshi, en zenmästare som undervisar andra, och startade ett center för Zenbuddhism i Rochester, New York. Boken beskriver denna väldigt praktiskt inriktade religion med fokus på meditation (och det är just den biten som intresserar en väldigt icke-religiös människa som jag) samt även de tekniker som används vid sittningarna, vilka enligt den egna terminologin kallas "Zazen" (ett svåröversatt ord, dock). En viss historik ges samt kända dialoger och händelser och även enskilda och då samtida personers möten med Zenbuddhism och deras erfarenheter. En del av detta går utanför min horisont men det är ändå intressant att lära sig något om en för mig ganska okänd religion, eller variant av den. 

The Proud Tower

 Den etthundraandra boken som jag har läst ut i år är "The Proud Tower" (1966) av Barbara Tuchman. Detta är en rad nerslag i världen 1890 - 1914, alltså senare delen av "La Belle Epoque". Vi möter här Storbritannien på väg mot demokrati, USA på mot imperium, Frankrike under Dreyfusaffären och Tyskland under Wilhelm II:s tid även om kapitlets huvudperson egentligen är Richard Strauss. Vi möter de verkligt rika, de verkligt fattiga och alla däremellan. Fursta, höga politiker, anarkister, socialister, skönandar, militärer passerar revy i Tuchmans mycket välskrivna och underhållande skildring av de 25 åren innan "det stora kriget" bröt ut. Boken avslutas även med mordet på den franske socialistledaren Jean Jaurès om kvällen 31 juli 1914, precis då Frankrike stod i begrepp att gå i krig.