Cicero

 

Att skriva om Cicero i samband med en historik över romerska eller antika författare är ungefär som att nödgas skriva om Elvis eller Beatles i samband med musikhistoria. Vad finns det mer att säga? Vad kan man tillägga? Vilka nya problem kring hans författarskap kan man ta upp till diskussion? Nu är denna essä lyckligtvis avsedd som en närmare presentation av Cicero och hans författarskap så jag behöver därmed inte ta närmare ställning till sådana funderingar. Vad som här kommer återges är kort och gott Ciceros liv med valda verk citerade i kronologisk ordning. Cicero föddes i Arpinum 3/1 106 f. Kr. och var således från samma trakt som Gaius Marius. Dessa båda släkter var också de mäktigaste i sin trakt. Ciceros far var riddare men släkten hade inte förut beklätt några högre ämbeten varför Cicero med tiden kom att räknas som en Homo Novus och därmed betraktas som en uppkomling av aristokraterna. Cicero kom, som alla andra, till Rom och studerade juridik under Quintus Mucius Scaevola, den lärare han senare skulle hylla genom att ha med i sin dialog De Amicitia (Om vänskapen). Den unge Cicero ska även ha varit road av poesi, ett intresse han senare lade åt sidan. Genom sin allmänna duglighet och framåtanda fick Cicero vissa uppdrag, bl.a. i staberna hos Sulla och Gnaeus Pompejus Strabo under ”bundsförvanternas krig” 91 – 88 f. Kr. Från 84 f. Kr. verkade Cicero som advokat, men inte i några betydande mål. Hans stora genombrott kom emellertid år 80 f. Kr. vid en i samtiden uppmärksammad rättegång. Sullas diktatur och proskriptioner hade då varat i två år och terrorn gick ändå mot sitt slut. Det ska dock påpekas att samtiden naturligtvis inte kunde veta detta med säkerhet, varför Ciceros uppträdande i det följande får ses som väldigt modigt. Proskriptionerna innebar, kort och gott, att Sulla lät sätta upp namn på personer som kunde förlora både liv och egendom, åtminstone ofta det senare. En man vid namn Sextus Roscius mördas i Rom en kort tid efter slutet på proskriptionerna. Han ägde en betydande lantegendom i Ameria. Mördarna var med all säkerhet hans två släktingar Titus Roscius Capito och Titus Roscius Magnus, vilka ville komma över egendomen. Dock fanns en son, även han med namnet Sextus Roscius, på egendomen. De listiga släktingarna gick till Chrysogonus, en av Sullas frigivna. Med eller utan diktatorns vetskap förmådde de Chrysogonus att postumt sätta upp Roscius på proskriptionslistan och hans egendom gick för en billig penning då ingen vågade bjuda emot Chrysogonus, Sullas handgångne man. Vissa lokala protester förekom mot vräkandet av den unge Roscius och de tre sammansvurna försökte tysta ned skandalen. Man lyckades dock inte mörda sonen och tillgrep det näst bästa. Man såg till att han ställdes inför rätta för mordet på sin far! Åklagare var en viss Erucius, känd som mycket skicklig i sitt ämbete. Sextus Roscius junior verkade därmed dömd. Cicero, driven av en blandning av idealism och möjlighet till berömmelse, kom att åta sig hans sak. Den relativt okände Cicero framträder så inför domstolen, åklagaren Erucius och även Titus Roscius Magnus, vilken var på plats. Cicero börjar med att helt enkelt förklara varför han är där och särskilt då i ett mål som kan verka farligt för försvararen:

Nå, betyder det då att jag är modigare än andra? Ingalunda! Är min lojalitet större än de övrigas? Inte heller på den punkten är jag så ärelysten att jag skulle vilja överglänsa andra. (…) Det finns ytterligare ett skäl: de övriga har kanske blivit ombedda att ställa sig till förfogande på så sätt att de kunde acceptera eller avböja utan att verka pliktförgätna. Jag däremot har blivit enträget uppmanad av män som är mina vänner och har visat sin välvilja och är inflytelserika och som därför kunde räkna med min medverkan; jag kunde inte bortse från deras vänlighet eller motstå deras inflytande eller motsätta mig deras vilja. Där har ni skälen till att jag har åtagit mig detta mål, inte vald därför att jag skulle vara den som kunde föra talan med största skicklighet, utan jag blev ensam kvar som den som kunde yttra sig med minst risk, och jag står här inte som något särskilt starkt försvar för Sextus Roscius utan för att han inte skulle bli alldeles övergiven.

Cicero börjar alltså med att försöka få rättens sympati på ett skickligt vis. Han far även självsäkert ut mot de tre sammansvurna och beskriver hur Chrysogonus ser den unge Roscius som en tagg i sitt hjärta. Han återkommer därefter till sin blygsamhet och sin pliktkänsla gentemot klienten. Allt detta var naturligtvis ägnat att få rätten på sin sida. Cicero vill framstå som den enkle mannen som ställer upp för den svage. Därefter beskriver han själva skeendet som lett fram till denna rättegång. Klokt nog slänger Cicero in en brasklapp och håller Sulla utanför. Han menar att denne är för upptagen med sina plikter för att känna till allt vad hans män kan företa sig. Han beskriver även hur en delegation från Roscius trakt protesterade hos Chrysogonus och denne lovade ordna det hela men sedan förhalade ärendet och slutligen såg till att anklaga Roscius junior för fadersmord. Cicero hinner därefter återkomma till sitt mod och låter nu lite självsäkrare än i början av sitt tal, naturligtvis väl inövat. Han vänder sig sedan direkt till åklagaren och menar att det bör finnas starka bevis för en så pass allvarlig anklagelse som fadermord. Han lägger fram en rad påståenden om hur sonen på inget vis var utsvävande utan levde enkelt, hur det inte fanns något hat mellan far och son och hur fadern inte hade några planer på att göra sonen arvlös, vilket skulle ha kunnat leda till mordet. Cicero ställer även den till synes ganska självklara frågan om hur denne enkle man, som knappt vistats i Rom eller hade kontakter där, burit sig åt för att mörda sin far i denna stad. I det här partiet av Ciceros tal märks för övrigt mycket av romantiserande kring den okonstlade och ärliga landsbygden kontra den korrumperade och utsvävande staden. Därefter vänder sig Cicero till Titus Roscius Magnus, som ju var på plats, och skräder inte orden:

Du bär din snikenhet framför dig, du som startade ett bolag tillsammans med en vilt främmande människa för att komma åt en grannes och släktings egendom; vilken fräck typ du är kan alla se därav – jag ska glömma resten – att du är den ende ledamoten i bolagsstyrelsen; fel: du är den ende bland alla knivskärarna som har haft mage att sätta sig på åklagarens bänk och visa ditt ansikte; fel igen: att sätta det under näsan på oss! Vad beträffar din fiendskap med Sextus Roscius senior och de våldsamma grälen om familjens tillgångar lönar det sig inte att neka. Så låt oss se, ledamöter av domstolen, vem av de två som bör ha mördat Sextus Roscius! Han som vid dennes död fick rikedom eller han som fick armod? Han som tidigare hade varit utan pengar eller han som då blev den fattigaste av alla?

Cicero lägger i sina påståenden fram ganska goda bevis för vem som är den verklige mördaren. Mot slutet blir han även dräpande i sin ironi vid flera tillfällen. Han diskuterar bland annat två slavar som ej fått komma till tals som vittnen i rättegången och som numera vistades hos Chrysogonus trots att de från början arbetat hos Roscius senior och junior:

”De är hos Chrysogonus.” Ja, ja, det tror jag gärna. Chrysogonus är naturligtvis så betagen i deras bildning och kultur att han, som har så många söta lyxslavar som kommer från de förnämsta kretsar och begriper sig på alla finesser och estetiska njutningar, vill ha dem hos sig – två slavar som inte kan användas till mycket mer än enklare diversearbeten som de lärt sig av en lantlig husbonde i Ameria! Ånej, mina herrar, så är det inte! Det är inte särskilt troligt att Chrysogonus har gått och kärat ned sig i deras estetiska bildning och fina väsen eller att han har kunnat göra bruk av deras goda omdöme och pålitlighet i sina ekonomiska transaktioner. Man döljer något, och ju ivrigare de här herrarna söker gömma och skyla det desto mer syns det och kommer i dagen.

Cicero diskuterar vidare Chrysogonus dyrbara leverne och svärtar ned honom så gott han kan genom att antyda att alla former av laster finns under hans tak. Mot slutet av sitt tal menar Cicero att Roscius är nöjd om han bara slipper ifrån anklagelsen eftersom hans fiender redan har tillförskansat sig allt utom själva hans liv. Denna begäran förefaller onekligen rimlig och Ciceros tal gjorde så pass stort intryck på domstolen att Roscius blev frikänd, trots att de som anklagade honom ytterst hade Sulla i ryggen. Cicero blev på så vis känd och erkänd. Dock var han inte helt säker på att undgå eventuella repressalier från Chrysogonus eller Sulla varför han under en period tog ”semester” i Athen. Han behövde även vårda sina stämband en smula då han hade ansträngt dessa genom att hålla tal på ett sätt som i alltför hög grad slitit på hans röst. Hans förtjusning i grekisk kultur kom att fördjupas vid denna tid och han tillägnade sig med glädje det bästa ur den, från själva språket till filosofin. Han mötte under sin vistelse bl.a. filosofen Posidonius och retorikern Appolonius Molon som lärde honom bättre hushålla med sin röst. Sedan Cicero återkommit till Italien kunde han under de kommande åren börja klättra på den politiska stegen. Sålunda var han quaestor på Sicilien 75 f. Kr. och ska där även ha sett Arkimedes grav. I rätten firade han nya triumfer under 60-talet f. Kr. då han fick Siciliens förre guvernör Gaius Verres fälld för vanstyre och korruption. Trots att han av många betraktades som en uppkomling lyckades Cicero uppnå posten tillsammans med Gaius Antonius Hybrida. En av de konkurrenter som han besegrade var en viss Lucius Sergius Catilina, en misslyckad aristokrat som tidigare utmärkt sig för vanstyre av en provins han styrde som praetor 68 f. Kr. samt för även samtida mått mätt alltför grova mutförsök inför konsulsvalet. Senare under år 63 f. Kr. försökte Catilina bli konsul för år 62 f. Kr. och planerade rentav att ”stärka” sina argument med vapenmakt men detta misslyckades då Ciceros lyckades hejda hans våldsamma planer. Catilina blev sålunda inte heller konsul för år 62 f. Kr. och såsom ruinerad och desperat ansåg han sig nu tvungen att på nytt försöka ta makten med våld. Catilina hade tänkt genomföra sin kupp 27/10 63 f. Kr., men Cicero avslöjade planerna redan en vecka i förväg. Han vidtog sina mått och steg och för att försöka avslöja Catilina inför hela senaten höll han 8/11 det första av fyra tal mot honom. Detta skedde alltså i själva senaten då Catilina även var på plats. Han inleder explosionsartat:

Hur länge ska du missbruka vårt tålamod, Catilina? Hur länge ska ditt vanvett få driva sitt spel bland oss? Hur länge ska din fräckhet ges fria tyglar? (…) Märker du inte att dina planer är avslöjade? Ser du inte att din statskupp är omintetgjord eftersom alla känner till den?

Därefter följer den utgjutelse som blivit så känd på latin. Första två meningarna lyder på latin bara O tempora, o mores men de blir lite mer omständliga på svenska:

Vad är det för tid vi lever i? Vad är det för moral vi har? Senaten vet det, konsuln ser det – och ändå lever han! Sade jag lever? Inte nog med att han lever, han kommer också till senaten, deltar i rikets styrelse medan hans ögon väljer och utpekar sina offer bland oss.

I följande passage ger Cicero så exempel på forna tiders stränghet där förseelser som var mindre allvarliga än Catilinas hade straffats med döden. Cicero menar att Catilina på så vis borde ha varit död för länge sen men att han ska få leva under allmänhetens vakande ögon. Utfallen mot samtidens allvarliga moraliska förfall är många i detta tal men, som så mycket annat i den tidens tal, väl inövat för att talet skulle uppnå största möjliga effekt på åhörarna.

Herregud! Var i all världen befinner vi oss? Vilken stad är det vi bor i? Vad är det för ett statsskick vi har? Här, här i vår krets, mina herrar, i denna den mest vördnadsbjudande och ärevördiga församlingen i hela världen finns det några som tänker på allas vår död, som planerar denna stads, ja, hela världens undergång! Och jag, som är konsul, ser dem, och jag låter dem yttra sig i våra debatter, och dem som borde huggas ned med svärd sårar jag inte ens en gång med mina ord!

Cicero kritiserar även sig själv för att han gjort för lite. I en ganska frispråkig passage föreställer han sig att själva fosterlandet klandrar honom, en enkel man som nått till konsuls rank, för att han inte vidtagit tillräckliga åtgärder. Han uppmanar flera gånger Catilina att gå i exil, så också precis i slutet av talet. Talet blev för Ciceros del en gigantisk framgång på så vis att en uppskrämd eller desperat Catilina mycket riktigt lämnade Rom för att söka sig till de trupper han onekligen hade samlat ihop i norra Italien. Dagen därpå höll Cicero på nytt ett tal mot Catilina men denna gång för en annan publik, Roms massor på Forum. Tonen var på så vis en annan, betydligt råare, beroende på publiken:

Medborgare! Så har vi då till slut kastat ut Lucius Catilina ur vår stad, rasande i sin fräckhet, dreglande av brottslighet, full av skamliga planer på sitt lands undergång, redo att låta svärd och eld gå fram över er och denna stad – eller har vi kanske låtit honom gå eller har vi kanske önskat honom lycka till på färden?

Man kan föreställa sig vissa skrattsalvor efter denna ironiska slutkläm. Cicero fortsätter dock med ett hätskt utfall en stund senare då han liknar Catilina vid avskum som staden kräkts upp. Även inför det vanliga folket ursäktar sig Cicero för att han gjort för lite men menar att det berodde på att det likväl fanns de som försvarade Catilina eller inte trodde på anklagelserna. Rimligen bör massorna ha skrattat än mer då Cicero med några lustiga vändningar beskriver den trupp som Catilina samlat omkring sig. Mot slutet av talet blir Cicero ganska publikfriande i det att han i grova detaljer svärtar ned Catilinas armé inte minst därför att den enligt honom består av sådana omanliga typer:

Bland de här typerna finner vi alla korthajar, alla horbockar, alla homofiler. Dessa söta gossar, så nätta, så raffinerade, har inte bara lärt sig att älska och älskas, att dansa och sjunga utan också att hantera en dolk och förgifta folk. (…) Och hur i all världen ska de kunna stå ut med Apenninerna med deras frost och snö? Måhända tror de sig bättre kunna uthärda vintern eftersom de har fått lära sig att dansa nakna på sina parties! Ack, jag ryser vid blotta tanken på det krig där Catilina ska anföra ett sådant livgarde av homofiler!

Denna typ av tal, som idag hade klassats som hets mot folkgrupp, gick säkerligen hem hos de bredare massorna och troligen är det även därför Cicero här ger ett tal som skiljer sig lite mot det han höll i senaten föregående dag. Catilinas planer på en kupp misslyckas skändligen sedan Cicero avslöjat hans planer. Hans försök att värva Sullas veteraner och även galliska stammar för sina syften misslyckades och hans medkonspiratörer som var kvar i Rom var snart häktade. Själv skulle Catilina stupa i strid 62 f. Kr. Stämningen i Rom var mycket upprörd och undantagsstånd rådde medan senaten diskuterade vad man skulle göra med de häktade. Bland andra Caesar ville landsförvisa dem medan Cato talade för dödsstraff. Efter många turer kom de häktade dock att avrättas under ganska snabba och improviserade former, d.v.s. utan rättegång. Cicero meddelade det hela i senaten med orden ”de har levat” ( vixerunt). Senare var dock Cicero lite bekymrad över att ha dömt romerska medborgare till döden utan rättegång eftersom detta öppnade för repressalier mot honom själv, från hans fienders sida. Just då hyllades han i alla fall och fick hederstiteln Pater Patriae, fäderneslandets fader. Förutom de rent litterära skrifter som Cicero lämnat efter sig finns även hans brev under 25 år (68 – 43 f. Kr.) vilka är högeligen intressanta. Till skillnad från en annan prominent brevskrivare, Plinius d y, så hade Cicero på inget vis redigerat dessa brev eller ens avsett dem för utgivning utan de publicerades, troligen med mycket få förändringar, av dennes frigivne Tiro och sonen med samma namn efter den store mannens död. Det är ett enormt antal brev och jag ska nedan enbart citera ett mycket litet antal, från åren efter hans tid som konsul, vilka på olika vis belyser Ciceros åsikter, person och hans relationer med andra mäktiga i samtiden. Intressant är t.ex. ett brev från Cicero till Pompejus, skrivet år 62 f. Kr. Brevet är skrivet med de mest utsökta hedersbetygelser och Pompejus hälsas som ”Imperator” men samtidigt röjer den svala tonen, så främmande från den stil Cicero visade i brev till vänner, att relationerna mellan honom själv och Pompejus bör ha varit hyfsade men inte mer. Cicero hade heller ingen direkt anledning att hålla Pompejus högre än den andre mäktiga mannen vid denna tid och därefter, Caesar. En liknande formell ton finns i ett brev från ädlingen Quintus Metellus Celer (i några fall förekommer även brev som folk skrivit till Cicero i hans samling) med Ciceros påföljande svar. Kanske antyder sådana brev att den relativt ”nye” mannen Cicero inte alltid hade så lätt att umgås på jämställd fot med den äldre aristokratin. I ett brev från år 61 f. Kr. nämner Cicero en skandal, vilken inkluderar Publius Clodius Pulcher, en äventyrlig aristokrat som kom att bli en av Ciceros mest hätska fiender och ett plågoris för honom:

Jag antar att du hör, att P. Clodius, Appius son, ertappades i Caesars hus förklädd till kvinna, medan det offrades för romerska folkets välgång, och att han räddades och släpptes ut av en slavflicka. Saken har vållat svår skandal, och jag är viss om att du finner det högst bedrövligt.

Den nyfikne Clodius hade alltså smitit in på en ceremoni där män var strängeligen förbjudna att närvara och resultatet blev även att Caesar skilde sig från sin hustru enbart för att undvika blotta misstanken om att vara gift med någon som gjort något vanhelgande. Det är dock långt ifrån sista gången som Clodius, som ovan nämnt möjligen bror till den ”Lesbia” som förekommer hos Catullus, förekommer i Ciceros korrespondens. Hans på ytan goda men egentligen något ansträngda förhållande till Pompejus understryks även av en intressant karaktäristik som Cicero levererar om den framgångsrike fältherren år 61 f. Kr. där han anklagar denne för att vara avundsjuk på Cicero trots att han offentligt prisar honom. Han menar att det varken finns ”hjärtlighet eller naturlighet och intet hederligt, glänsande, beslutsamt eller frimodigt i hans politik.” Det är ett hårt omdöme men kanske ligger det mycket sanning i det, om man betänker hur relativt lätt Pompejus senare kom att besegras av Caesar. Cicero hade länge kunnat leva gott på ryktet som fäderneslandets räddare år 63 f. Kr. och trodde nog även att han kunde bidra till bevarandet av republiken på längre sikt men redan innan sin landsflykt, år 59 f. Kr., uttrycker han en önskan om att helt dra sig tillbaka från politiken och ägna sig åt filosofin. Han uttrycker även en åsikt om att hans egen tid är den värsta av perioder, förvisso inte första gången i historien som någon hävdat denna åsikt och ej heller den sista:

Vi har aldrig haft ett tillstånd i samhället så gement och skamligt, så anstötligt för alla stånd, samhällsklasser och åldrar utan undantag som just nu.

Cicero hade inom sin familj varierande problem av de slag som bör prägla vilken familj som helst, något som troligen bidragit till en viss tidlöshet i breven till familjemedlemmar. Med brodern Quintus och brorsonen med samma namn hade han skiftande relationer. I ett brev klandrar Cicero brodern för dennes häftiga humör och förmåga att säga kvickheter vid fel tillfälle (ett karaktärsfel som Cicero förvisso själv besatt). Relationerna mellan bröderna blev för övrigt än mer ansträngda under inbördeskriget, då Quintus Senior och junior tydligen sökte upp Caesar och försökte ställa sig in hos denne samtidigt som de nedsvärtade Cicero. Måhända försonades dock bröderna strax för sin död. Ciceros stora glädje inom familjen var annars dottern Tullia vilken han nämner i ett stort antal brev. I samband med räddandet av fäderneslandet 63 f. Kr. hade Cicero låtit avrätta romerska medborgare utan rättegång, något som gjorde honom tillgänglig för fienders angrepp. Katastrofen drabbar honom år 58 f. Kr. då fienden Clodius lyckas få honom fördriven varvid hans egendomar plundras och förstörs. Cicero beskriver sina sinnesstämningar i ett förtvivlat brev till hustrun Terentia 30/4 58 f. Kr.:

Ja, jag sänder verkligen mindre ofta brev till er, än jag kanske hade möjlighet till. Visst känner jag mig ständigt olycklig, men när jag skriver till er eller läser edra brev, blir jag så utmattad av gråt, att jag inte kan uthärda. Ack, att jag inte haft en sådan åtrå att leva, då skulle jag inte behövt uppleva något sorgligt under mitt liv eller endast föga. (…) Jag förlorade och bedrövade man! Skall jag nu be dig komma, en sjuk kvinna, utsliten och modlös? Skall jag inte bedja dig och alltså vara utan ditt stöd? Jag tror likväl, att det är bäst så.

Marcus Tullius är alltså inte direkt till sin fördel i dessa brev och något annat kan man väl egentligen inte vänta ens av en stor politiker, talare och filosof. Cicero fick leva i exil ungefär ett år men återkallades småningom. Sant eller osant hävdar han i ett brev från 57 f. Kr. att folk från hela Italien röstade för hans återkallande. Cicero skulle dock inte riktigt än bli av med sin nemesis Clodius och skildrar i ett brev skrivet strax efter återkomsten hur Clodius och dennes gäng terroriserar Rom. Bland annat skulle man ha försökt bränna ned ett hus tillhörande Ciceros vän Milo, som dock jagade pöbeln på flykten. Den nämnde Milo skulle till sist bli Clodius baneman i ett gängslagsmål på Via Appia i januari 52 f. Kr. Cicero försökte försvara Milo i en rättegång i april 52 f. Kr. men massan som deltog var så aggressiv så Cicero endast med svårighet kunde hålla sitt tal, och förlorade. Milo gick i landsflykt till vad som idag är Marseille. Senare stupade han för övrigt i kriget mellan Pompejus och Caesar då han stred för den senare. Om Cicero för övrigt hade problem med politiska fiender samt även en på sin höjd korrekt relation till Pompejus så är det intressant att notera att han använder en betydligt mer intim ton i ett brev till Caesar, skrivet år 54 f. Kr. Han refererar där ofta till deras vänskap och även senare kommentarer kring Caesar visar på att deras relation var ganska komplicerad. Enkelt uttryckt verkar Cicero ha uppskattat privatmannen Caesar men ha haft reservationer gentemot politikern Caesar. Trots en viss uppgivenhet kom Cicero dock inte att lämna politiken utan blev småningom prokonsul i den östliga provinsen Cilicien. I ett brev från år 50 f. Kr. skildrar han hur han lett arméer och vunnit segrar varefter han oblygt kallar sig själv Imperator. Småningom utbryter så det regelrätta inbördeskriget med Caesar och Pompejus som huvudaktörer. Cicero vacklar mellan parterna, till viss del på inrådan av sin närmaste vän, Titus Pomponius Atticus. Atticus, som ska skildras närmare i kapitlet om Cornelius Nepos, var Ciceros svåger och närmaste förtrogne och även mottagare av merparten av Ciceros bevarade korrespondens. En annan nära förtrogen var Ciceros frigivne och sedermera sekreterare, Marcus Tullius Tiro . I en rad brev visar Cicero en närmast rörande omsorg om Tiros hälsa och välbefinnande och det är tydligt att hela familjen här var engagerad. Den sjuklige Tiro överlevde likväl sin herre med många år och kom att bli närmare 100. Cicero, som i sina skrifter ofta uppmanar till tålamod i stoisk anda, var troligen medveten om en viss skillnad mellan författaren Cicero och privatmannen Cicero:

Att klaga över vad som händer må ju vara tillåtet, och det gör jag hela dagarna, men jag fruktar att dra vanära över min filosofi och mina skrifter, då det inte tjänar någonting till.

Ovanstående brev är skrivet i början av inbördeskrigets utbrott och Cicero verkar ej hysa några illusioner om vare sig Caesar eller Pompejus utan menar att båda önskar envälde. Dock tvekar Cicero, enligt brev till Atticus, länge om huruvida han ska lämna Italien och klandrar Pompejus för att denne skött inbördeskriget illa redan från början. Cicero lyckas till sist bestämma sig för att söka upp Pompejus men stannar ej länge i lägret och ligger sjuk då Caesar besegrar sin motståndare vid Pharsalos. Cicero återvänder till Italien och drar sig tillbaka varefter han ägnar åren 46 – 44 f f. Kr. åt ett synnerligen produktivt skriftställeri. Hans något så när lugna tillvaro rubbades emellertid av att hans älskade dotter Tullia avled i barnsäng i februari 45 f. Kr. Cicero var djupt förkrossad över dödsfallet men återhämtade sig till det yttre inom någon månad. Privat bekänner han dock sin svåra och djupa sorg för Atticus:

Du är densamme som alltid, då du försöker trösta mig i min sorg efter Tullia; att jag själv försökt behärska den, kan du intyga. Allt som skrivits om att övervinna sorg har jag läst hemma hos dig, men smärtan är starkare än några tröstegrunder. Jag har t.o.m. gjort, vad ingen före mig försökt: jag har själv skrivit en bok för att trösta mig. Jag skall sända dig den, när mina skrivare renskrivit den. Jag kan försäkra dig att ett bättre sätt att lindra smärta finns inte. Jag skriver hela dagarna, inte för att göra något färdigt, men det hindrar mig att tänka på min sorg under tiden. Det tjänar inte mycket till, ty sorgen pressar mig likafullt, men något lite släpper den efter. Jag anstränger mig av alla krafter att se ut som vanligt, så långt jag kan, men min sinnesstämning kan jag ju inte ändra.

En annan vän, Servius Sulpicius Rufus, försöker på ett hårdhänt vis trösta Cicero i ett brev han skriver till denne. Servius har uppenbarligen själv förlorat släktingar och vet en del om förluster. Han ställer dock Ciceros dotters död mot republikens död och verkar närmast mena att hans dotter kan skattas lycklig som slapp uppleva denna förnedringens tid. Cicero tackar även Servius för hans omtanke men i ett nytt brev till Atticus diskuterar han emellertid sin bestående förändring. Han jämför sitt nya jag med sitt tidigare, mer gladlynta:

Min skämtsamhet, varmed jag plägade lätta upp dessa onda tider, har jag mist för alltid, men karaktärsfasthet och mod skall inte fattas varken i mitt uppträdande eller mina ord.

Cicero fortsatte sitt tillbakadragna liv med ihärdigt författande. I juni – juli 45 f. Kr. skrev han Samtal i Tusculum, en populariserad presentation av grekisk filosofi. Han kunde naturligtvis inte helt undvika samvaro med de mäktiga. I december 45 f. Kr. hade sålunda Caesar inviterat sig själv till honom vilket Cicero skildrar med inte så lite humor i beskrivningen av hur den mäktige anlände till honom med sitt följe. Man hade dock mest talat om litteratur och andra mindre känsliga ämnen. Inbördeskriget (den första delen) hade nu mer eller mindre avslutats men måhända ville Caesar ändå imponera då han dök upp med ett följe på 2000 man. Två ytterst charmerande verk som Cicero författade år 44 f. Kr. är De Amicitia (Om vänskapen) och De Senectute (Om ålderdomen). Verken, givetvis tillägnade Atticus, är egentligen filosofiska betraktelser men författade på ett mycket lättillgängligt vis, i dialogform efter grekisk förebild. Verken är tänkta att utspela sig i en förgången tid, 150 f. Kr. och 129 f. Kr. respektive. De Senectute skildrar ett samtal mellan Cato Censorn (som ju avled 149 f. Kr.) samt vännerna Scipio d y och Gaius Laelius. De båda yngre männen framkastar frågan om hur Cato bär sig åt för att till synes bära sina år med sådan lätthet.

CATO: Den konst, som I beundren hos mig, mina vänner, är icke alls svår. Har man icke i sitt eget bröst en källa till sann och varaktig lycka i livet, då är varje ålder en plåga; men för dem, som söka lyckan inom sig själva, kan ingenting, som ett oundvikligt öde pålagt oss, synas som något ont.

Cato går med på de yngres önskan om att han ska uttala sig något kring ålderdomen och framkastar själv de anledningar till att många anser ålderdomen som en sådan olycka:

Tänker jag mig nu ålderdomen, sådan den är i allmänhet, finner jag, att det är av fyra skäl som man anser den för en olycka. Det första skälet är, att den gör oss odugliga till arbete, det andra att den försvagar vår kropp, det tredje att den berövar oss nästan alla njutningar, och det fjärde att man på ålderdomen kan vänta döden när som helst.

I De följande kapitlen går så Cato igenom dessa fyra argument och motbevisar dom. Vad gäller argumentet om att ålderdomen gör en oförmögen till arbete så menar Cato att man alltid kan utföra något. Om kroppen sviker så kan man visa träning av intellektet upprätthålla ett rörligt huvud till hög ålder och på så vis vara till nytta. Angående det faktum att kroppen bryts ned av åldern så hänvisar Cato delvis till det han sagt i kapitlet innan då han menar att kroppen inte är allt. En människa som enbart blivit beundrad för sin fysiska styrka är ingenting när denna försvinner. Det viktiga är ett god och dygdig personlighet vilken har längre varaktighet. På det tredje argumentet, om att åldern berövar människan njutningen, kontrar Cato med att man ändå ändrar sin smak med åldern. Det man njöt av som yngre njuter man inte av som äldre. Cato rekommenderar enkla nöjen såsom vistelser på landet eller samvaro med vänner. Slutligen diskuterar Cato så det största problemet med ålderdomen, nämligen döden. I enlighet med tron på själens odödlighet menar Cato att döden ej är något sörja över. Han förnekar även att döden skulle vara något specifikt för ålderdomen: den kan komma när som helst. Betänker man så den höga dödligheten bland t.ex. barn i Romarriket så får man naturligtvis erkänna att denne litteräre Cato har en poäng. Verket, där Cato framställs som mycket mildare och trevligare än vad han troligen var i verkligheten, kan mycket väl ha varit skrivet som ett sätt för Cicero att trösta både sig själv och Atticus, vilket han delvis medger i sin dedikation. Dock är de praktiska råd som där ges i stort sett tillämpliga även på dagens människor. Detsamma kan nog sägas om verket kring vänskapen. Detta verk är då tänkt utspela sig 129 f. Kr., vid en ganska exakt tidpunkt: dagen efter Scipios d y: s död. Denne hade talat emot Tiberius Gracchus förslag till jordreform och hade därefter hittats mördad i sitt hem, oklart av vem. Vännen Gaius Laelius fick dagen efter besök av sina svärsöner Gaius Fannius och Mucius Scaevola. Det är kring detta besök som Cicero skapat en dialog om vänskapen. Laelius hänvisar i början av verket faktiskt till det samtal han och Scipio hade med Cato i De Senectute, särskilt i samband med diskussionen om döden. De båda yngre männen noterar att Laelius till det yttre verkar oberörd av Scipios död och frågar hur han gör för att bära förlusten:

Sade jag, att jag icke sörjer över att jag förlorat Scipio, så finge väl de visa vara så goda och avgöra, i vad mån jag handlar rätt; men säkert är, att då talade jag icke sanning. Ty jag sörjer över att jag mist en vän, vars like nog aldrig skall finnas, och aldrig har en sådan vän funnits, det kan jag tryggt försäkra. Men jag behöver ingen hjälp till att bära min sorg; jag tröstar mig själv, framför allt med den tröstegrunden, att jag är fri från en villfarelse, som gör de flesta djupt förtvivlade vid en väns bortgång. Intet ont har hänt Scipio, det är min tro; och har det hänt någon olycka, så har den hänt mig. Men att sörja bittert över sina egna motgångar visar icke, att man älskar sin vän, utan blott att man tänker på sig själv.

Laelius menar att han dock kan leva på minnet av Scipio och deras vänskap. Han utvecklar sedan vidare vad vänskap innebär och menar att den bara kan förekomma mellan goda människor, troligen därför att de onda enbart tänker på sig själva och därmed på inget vis kan knyta vänskap. Vänskapen står över allt annat, även släktskapen som ju enbart beror på slumpen. Laelius ställer upp några egenskaper hos en sann vän, hos vilka bl.a. trofasthet och uppriktighet ingår:

Ennius har nog rätt, då han säger, att ”i bekymrens dagar lär man känna den trofaste vännen”, men de flesta människor besegras dock av de två fel jag nu påpekat, nämligen karaktärslöshet och brist på mod; man går ifrån sin vän, då man själv funnit lyckan, och man följer honom icke vidare, när han kommit i olycka. Men den, som i medgång och motgång visat sig orubblig och fast och uthållig i sin vänskap, han tillhör sannerligen ett ytterst sällsynt, ja nästan överjordiskt, slag av människor.

Av ovanstående citat kan man även ana en dyster, alternativt realistisk syn på människors beteende. Cicero ställer via sin litteräre Laelius även upp ett problem kring vänskapen, nämligen oviljan att kritisera en vän eller säga obehagliga sanningar. Med sina slutord knyter Laelius även ihop samband mellan dygd och vänskap:

Detta är vad jag haft att säga om vänskapen. Nu vill jag slutligen ställa den uppmaningen till eder, att I åt dygden, som är vänskapens grund och förutsättning, given en så framstående plats, att I ansen, att vänskapen är det skönaste och härligaste i världen näst dygden.

Måhända hade Cicero trott att han fortsatt skulle få ägna sin ålderdom åt skriftställeri i all stillhet men hans tillvaro kom åter att raskt förändras genom det för honom överraskande mordet på Caesar 15/3 44 f. Kr. Han kom så att, en sista gång, med förnyad kraft kasta sig in i politiken. De brev han skriver under de sista åren i sitt liv är bl.a. intressanta för de skissartade porträtt han ger av den unge Augustus och dennes handlingar. Cicero förutspår ganska korrekt de problem ynglingen står inför i april 44 f. Kr.:

Octavius kom till Neapolis den 18 april. Där mötte Balbus honom morgonen därpå; samma dag kom han till mig i Cumae. Han tänker ta emot arvet efter Caesar, men det torde, som du skriver, blir ett stort krakel med Antonius.

I ett lite senare brev påpekar Cicero att Octavianus redan börjat tilltalas med namnet Caesar men att han själv avhåller sig från att kalla honom det. Cicero hade snart efter mordet på Caesar etablerat en bräcklig allians med Antonius som dock inte blev så långlivad. I ett brev från september 44 kritiserar Cicero starkt Antonius, vilken han bl.a. kallar ”omänskligt rå”. I november konstaterar han, måhända med torr humor, att Octavianus snabbt vunnit stöd från Caesars veteraner sedan han erbjudit dem 500 denarer var, vida mer än vad Antonius var villig att bjuda. Utfallen mot Antonius är emellertid många och i ett brev från december 44 f. Kr. refererar Cicero till honom som ”simpel slagskämpe, en gemen skurk”. Cicero höll en rad tal mot Antonius i senaten, vilka han kallade ”de Philippiska” efter de tal som Demosthenes höll mot Filip av Makedonien. Det var emellertid just dessa tal som kom att göra Antonius till Ciceros oförsonlige dödsfiende. Antonius skulle snart fördrivas från Italien såsom ”statens fiende” men återkom senare, till Ciceros olycka. I det sista brev som finns bevarat från Ciceros hand, daterat 27/7 43 f. Kr., skriver Cicero åter om Octavianus:

Dock hoppas jag ännu kunna hålla honom i tygeln, ehuru många motarbeta mig. Han tycks ha goda anlag, men hans ungdom gör honom mottaglig för inverkan av många, som stå beredda att förleda honom och tro sig om att kunna blända hans lojala naturs klara uppfattning genom att förespegla honom glansen av falsk ära.

Detta ganska klarsynta yttrande kom att infrias på ett för Cicero ödesdigert vis. Trots den goda relationen mellan Octavianus och Cicero så var den förre, när det kom till kritan, beredd att offra Cicero av politiska skäl även om han, av dito sentimentala skäl, gjorde ett litet försök att rädda honom. 28/11 43 f. Kr. anslogs proskriptionslistor efter ett möte mellan Octavianus och Antonius. 300 senatorer och 2000 riddare kom att mördas. Bland dessa ingick Cicero, hans bror och brorson. Som ovan nämnt blev Cicero upphunnen vid en av sina villor. Då han såg soldaterna inväntade han dem med hakan stödd i vänster hand och såg dem stint i ögonen. Vissa av dem ska ha blivit djupt berörda då de såg den gamle mannen med oordnad dräkt och frisyr men centurionen Herennius högg ned honom och medförde huvud och händer vilka visades upp ovanför talarstolen Rostra på Forum. Ätten Cicero fick emellertid en postum hämnd då Cicero jr på samma plats fick läsa upp tillkännagivandet om Antonius död 31 f. Kr. I övrigt tycks den yngre Cicero inte ha ärvt påfallande många anlag från sin bildade fader men kunde i lugn och ro få en rad uppdrag under Augustus. Han var känd som vänfast och en god dryckesbroder vilken lär ha kunnat svepa 6,5 liter(!) vin i snabb takt. Därmed slog han Antonius tidigare dryckesrekord, även det en postum hämnd på faderns oförsonlige fiende!

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Verklighetens Albertine var en man och hette Alfred Agostinelli (1888 - 1914). 

På sidan 528 – 41 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras berättarens fortsatta umgänge med flickgruppen och små iakttagelser han gör angående dem. Vid ett tillfälle skriver Albertine i sitt block raden ”jag tycker väldigt mycket om er” utan att visa de andra. De analyserar därefter Gisèles examensarbeten, vilka hon skickat till gruppen och en del litterära diskussioner följer.