Den femtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Kejsarens arvtagare, en bok Weimarrepublikens Tyskland" (1982) av Ragnar Svanström. Jag har läst den minst två gånger förut men behövde friska upp minnet lite och eftersom författaren skriver medryckande var det ingen större ansträngning. Svanström har även tidigare skrivit "Kejsaren, en bok om Wilhelm II". Boken börjar med att greve Harry Kessler betraktar det sönderskjutna och tomma slottet i Berlin på själva julafton 1918 och därefter får vi oss till livs en kavalkad av Weimarrepublikens ledande personlighet: författare, konstnärer, politiker, militärer, tidningsmän, och många andra. Vi rör oss över det krisartade 1923, via de lugnare åren under Stresemann och sedan fram till krisåren 1930 - 33 vilka slutar med Hitlers maktövertagande. Svanström understryker att han endast gör nedslag i olika delar av Weimarrepublikens historia och de olika kapitlen kan närmast läsas som enskilda essäer men han är en lärd berättare som med lätt hand tecknar porträtt av de olika personer vi möter.
Och så... dagens Proust!
På sidan 255 – 69 i femte delen, ”Den fångna”, får vi höra mer om Madame Verdurins irritation på Charlus då hon önskade bygga upp en ny salong med aristokrater samtidigt som han lägger in sitt veto mot än den ena, än den andra. Berättaren gör entré och det talas om en furstinnas död men Madame Verdurin säger att hon inte ställde in sin fest då hon ändå aldrig tyckt särskilt mycket om henne. Berättare kännar att hon luktar starkt av näsdroppar. Man talar om Dr Cottards död ganska nyligen. Vinteuls dotter och hennes väninna uteblir och berättaren tar emot detta budskap med blandade känslor. Charlus talar om sina försök att uppfostra Morel. De inbjudna gästerna, rekommenderade av Charlus, kommer och beter sig ganska ohyfsat då de pratar över Madame Verdurins huvud och beter sig som om de vore på ett zoo. Samtidigt behandlar de Charlus som vore han värd. Morel och övriga musiker börjar spela efter att Charlus med sitt kroppspråk fått gästerna att tystna. Madame Verdurin sätter sig lite avsides. Uppträdandet börjar och berättaren njuter av sonaten med den kända ”lilla frasen” men tappar ouppmärksamheten något under ett outgivet verk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar