Oktober - december 1937

 

Ovan: Greve Harrys grav på Père Lachaise, Paris. 

Nedslag i nittonhundratalet eller ”Oktober – december 1937”: Chips ligger i badet när hustrun kommer in och förklarar ”bluntly” att hon visserligen ska resa med honom hen men att hon därefter åker till Pudmerice 18 oktober för en vecka med Pálffys. Makarna grälar och Chips tycker inte att Honor ger dem en chans. Dagen är därefter mer eller mindre förstörd för hans del. JG går igenom planer för Berlins omgestaltning med Speer. Man planerar för hur det ska se ut ”till världsutställningen 1950”. Viktigt att Grünewald skonas. Senare förbereder man för besök från hertigen av Windor. Honor talar 10 oktober om för Chips att hon brutit med Pálffy och inte ska träffa honom för stunden. Han är nu istället på bättre humör resten av dagen.

JG är inte på bättre humör utan är i dagboken 11 oktober rasande över Toscanini som förklarat för Fürtwängler att om han dirigerar i Bayreuth finns ingen plats för honom vid festspelen i Salzburg. Han noterar att hertigen av Windsor och Wallis tagits emot fint i Berlin även om han uppenbarligen inte varit på plats själv. Samma eftermiddag träffar han dock hertigen och intas av denne. ”Gott människoförstånd... inte snobbig... Skada att han inte är kung längre... med honom kunde vi ha skapat en allians. (…) Han störtades för att han hade ryggrad nog att försök vara en riktig kung... frun enkel men elegant.” Chips är samma dag i Southend ”men ska inte störa (dagboken) med mina medelklassväljares göranden och låtanden...”

JG får 18 oktober ett utbrott mot Tjeckien efter att sudettyskar har misshandlats och ska hålla skarpt tal. På kvällen ser han filharmonikerna under Fürtwängler som bland annat framför verk av Brahms. Dagen därpå, 19 oktober, noterar han nya oroligheter i Palestina och att stormuftin flytt medan britterna brutalt slår ner arabiska protester. Chips deltar 21 oktober i parlamentets öppnande. Eden håller ett ”lugnt och inte alltför antidiktatoriskt tal”. Därefter hastar Chips till Southend där han håller hela tre tal under dagen .Han gläds även över att Franco har intagit Gijón och nu kan koncentrera sig på Madrid. 25 oktober träffar han lady Cunard som ser ungdomlig ut efter spa. Prinsessan Olga har ingripit för hennes del och hon är nu något mindre bojkottad av kungafamiljen och har bland andra träffat hertigparet Kent. Chips åhör 26 oktober kungens trontal (”en massa stammande”, noterar JG i sin dagbok) och en viss Mat Ridley talar uselt. Chips minns hur de brukade besöka bordeller då de var yngre ”och jag såg honom prestera långt bättre än idag”. 30 oktober är Chips på möte med ett par hundra rika judar i Southend och även om han vid ett tillfälle kommer av sig och får lust att skrika ”Heil Hitler” så blir mötet en succé.

Ovan: Wilhelm Fürtwängler dirigerar

Joseph Roth skriver 2 oktober till Stefan Zweig: ”Hotel Foyot rivs på order av stadsmagistraten och igår lämnade jag det som den sista gästen. Symboliken är alltför tydlig.” 6 november noterar Chips hur deprimerad hans fru är och undrar om hon verkligen brutit med Pálffy fullt ut. 8 november reflekterar han över en vid Francois de Croisset som dött. Chips minns hur denne stötte på honom på Ritz i Paris 1918. ”Tidigare samma kväll hade jag haft en liknande scen med Proust!” 9 november får han under en middag på belgiska ambassaden höra att prinsessan Helena av Rumänien ”får glas infört i ögonen istället för att bära glasögon... låter riskabelt” (troligen kontaktlinser, min anmärkning).

10 november blir för Chips ”en dag jag ska minnas” då han blir direktör i Guinness & Co. Han noterar att MacDonald dött under en resa till USA: ”Den gamle hycklaren finns inte längre och få kommer att sakna honom.” Hemma väntar Honor och Kitt Brownlow, ”som nu är min fiende, eller om jag är hennes” (på grund av hennes roll i Pálffy-affären). Chips reflekterar över vad hans far skulle ha tyckt om hans framgång och över faderns person: ”He was the dullest man I have ever known, the most charmless, uninteresting individual one could imagine or invent...” Kvällen avslutas med en bankett där premiärminister håller ett ”very sane” tal och meddelar att han ska skicka lord Halifax till Berlin. Man äter ostron och dricker champagne med det vanliga gänget och alla blir ”tipsy” innan Chips brakar i säng vid 02. Nicolson är samma dag på väg till London och får av en vaktmästare höra att MacDonald är död. Han blir ändå chockad men då han senare under dagen får förslag om att skriva en biografi över MacDonald tackar han nej. ”Man kan inte skriva en biografi över någon man inte känner tillräcklig entusiasm inför”.

11 november noterar Chips att en präst i Paris, som avfärdat hertigens av Windsor närvaro vid en stilleståndsceremoni, ”borde flås levande”. Han är dock glad över att hustrun håller på med trädgårdsarbete i Kelvedon, ”but she seems so frozen, so fixed, so purposeless. Her father says she is mad.” Makarna diskuterar Kelvedon 12 november. Chips är nöjd över en diet på frukt och mjölk ”som jag dock inte tillämpar då jag äter ute.” Han avslutar dagen med att se ”Fången på Zenda.” 15 november är Chips irriterad över att inte ha blivit inbjuden till nästa hovbal men tänker heller inte fika efter en inbjudan. Han har en tröttsam eftermiddag med arkitekten som ska ställa i ordning Kelvedon: ”I was tempted to kill him and saw the placards: MP kills his architect”. Harold Nicolson utkommer med sin första bok (”Small Talk”): ”I think it will be good, a mild form of Proust”. Chips noterar att även hustrun Vita ger ut en bok om sin mor vilken Chips kände och betraktar som en grande dame. Samma dag har Harold Nicolson i rökrummet ett långt samtal med Winston Churchill om Tyskland. Churchill tror att det tyska flyget nu är starkare än det brittiska och franska tillsammans och om Tyskland får italiensk backning behöver man hjälp från Sovjetunionen för att besegra de centraleuropeiska diktaturerna i luften.

Honor flyger 16 november till Paris och Chips oroar sig över en eventuell flygolycka. Senare under dagen får han istället höra att hela hertigfamiljen av Hessen omkommit, faktiskt bränts ihjäl, i en flygolycka. Planet hade misslyckats med att landa över ett dimmigt Bryssel och flög istället till Oostende men något gick fel vid landningen. Honor ringer och Chips får berätta medan han funderar över vem som är med henne på Ritz (Diana Boothby?). 18 november är Chips på middag med hertigparet Kent och han noterar att prinsessan Marina är ”piano” fast hertiginnan av Hessen var hennes kusin. Plötsligt anmäls kung Leopold III av Belgien och man konverserar. Chips och kungen pratar om Eton och kungen medger att han ”lite” gillade att slå sina underlydande (”fags”).

19 november tar Chips emot en delegation från Southend som klagar på matpriser. ”One so sympathises with these poor people until they something so stupid, so tactless, and so ill-informed that one suddenly hates them, and all democracy as well.” 22 november noterar han att utrikesminister Litvinov fått papper beslagtagna i Moskva: ”Perhaps he, too, will be shot. What a good thing.” Chips tar emot någon österrikisk före detta furste som på grund av nöjen ser uppsvälld och sliten ut ”redan vid 23”. Han grälar med Jim Thomas och ”hatar honom” efter att denne i parlamente försökt ställa sig in hos en minister, Walter Elliot. Samma dag, 22 november, skriver Hans Fallada kontrakt med Tobis-Klang-Film-Gesellschaft om en film vid namn ”Der Eiserne Gustav” (”Hackendahl ger sig aldrig”). Emil Jannings ska göra huvudrollen. JG träffar samma dag lord Halifax i Berlin och de båda har ett bra samtal: ”Man måste bara ha lite tålamod”.

Joseph Roth, som är på Hotel Paris-Dinard, skriver 23 november till Stefan Zweig på skrivmaskin att han varit sängliggande på grund av förgiftning av sömnmedel. Han kan knappt äta och arbete kommer inte på fråga. 25 november pratar Chips och folk omkring honom brev och dagböcker. Man pratar om en brevsamling från en prinsessan Leiven vilken publicerats. Något i sällskapet frågar ”vem har tid att föra dagbok nu?” och Chips föreslår Duff Cooper. Han sitter med Harold Balfour och Hubert Duggan samt Harold Nicolson för vilken han berättar om sin dagbok. Nicolson säger att han borde lämna den till Christ Church för publicering efter hans död. Nicolson själv skriver samma dag att Chips rentav ville att han skulle ge ut dagboken men att Nicolson istället gav honom det råd som både beskriver.

28 november sammanför Chips ett par personer: ”Fritzi of Prussia liked meeting Xandra Haig. The Kaiser's grandson and heir... amiable with the fieldmarshalls daughter.” 30 november dör Harry Graf Kessler stilla av hjärtsjukdom på en klinik i Lyon. Chips, i hög grad levande, är dock orolig över fruns depression och vad han hört i Österrike tidigare: ”Any woman Pálffy touches is never the same. They god mad or odd.” (Pálffy var för övrigt gift åtta gånger). Hubert Duggan klagar på att Chips ”dumpat” honom för att han nu är fattig men sanningen är att ”jag står inte längre ut med honom.”

Å andra sidan är det många som vid denna tid faller i onåd inför Chips. 2 december är han på amiralitetet där han träffar Duff och Diana. Han noterar hur elak Duff är mot sin fru ”and I suddenly knew I hated him... he is vain, arrogant and cruel... but I shall not let on.” Harold Nicolson tillbringar 4 december en timme hos Baldwin som är märkt av artrit men i övrigt pigg. De diskuterar abdikationskrisen och Baldwin säger att ex-kungen hade ”en trettonårings hjärna” plus att Churchill är dålig på att ljuga vilket gör honom till ”en usel sammansvuren”. På promenad 5 december träffar Chips lord Halifax och diskuterar dennes genomförda besök i Tyskland. ”And, he said, he liked all the nazi leaders, even Goebbels! Whom no one likes!” (…) He thinks the regime fantastic, perhaps too fantastic to take seriously.” Chips reflekterar över att London borde ha varit trevligare mot Ribbentrop. ”Som nu avgår, förbittrad... och kanske ska bli utrikesminister i Berlin.”

Ovan: Lord Halifax, brittisk utrikesminister 1937

9 december är JG med vid en diskussion om huruvida man ska skärpa straffet för äktenskapsbrott men han är emot det (det tror jag det). Han mottar 11 december en rapport om hur Heydrich ska ”cetralisera” polisarbetet i Wien. Även Chips lyssnar på en rapport då han uttråkad hör hur Atlee redogör för besök i Spanien i parlamentet 13 december. Honor planerar en middag som hon tydligen organiserat dåligt. London pratar annars om en bal hos lord Beauchamp som officiellt är födelsedag för sonen Richard men egentligen ett försök att rehabilitera den skandaliserade lorden. Uppenbarligen blir det en succé för dagen efter ”talar London inte om något annat” och ”The ancient regime is indignant; but one fact emerges: no one cares a hoot now about anything.” Chips avrundar dagen med att en sista gång besöka Norfolk house, som ska säljas, för ett coctailparty. ”Huset är för stort, för smutsigt, för dystert” (det revs 1938 och gav plats för kontorsbyggnader). JG reflekterar samma 14 december kreativt kring jurister: ”Jurister har överhuvudtaget bara en tjänande roll. De måste ge nödvändiga statsåtgärder en mantel av legalitet”.

Chips tycker 17 december i en reflektion att han borde prata mer i parlamentet. Han är otroligt duktig på att närvara men talar väldigt lite ”either out of laziness, ignorance or shyness.” Han noterar att man inte sover så bra någon annanstans som i biblioteken i byggnaden och denna dag väcks han av att Atlee sitter en bit ifrån honom och läser. Han funderar senare under dagen om han kan gifta bort svägerskan Brigid med prins Fritzi (de gifter sig 1945). 18 december börjar tungt:

”I awoke with a head of lead, feeling at least 96.” Han noterar senare hur Windsors ignoreras av societeten i Paris och att de lika gärna kunde återvända till Storbrutannien om det inte vore av hänsyn för det nuvarande kungaparet. 20 december visar Nicolson för Chips ett brev från en man som påstår att han står i förbindelse med den döde lord Curzon. Chips noterar att lorden ironiskt nog var road av spiritism medan han levde. Han är sedan på fest till 03.30 men spik nykter och dansar av hjärtans lust.

JG hör samma morgon, 20 december, att Ludendorff dött och med AH börjar man genast planera för sorgemanifestationer och en storslagen begravning. Dagen därpå, 21 december, har han och AH en filosofisk diskussion: ”Vi talar om socialismen. Den är tjugonde århundradets uttrycksform medan nationalismen var nittonde århundradets. I Nationalsocialismen har fyra försonat nittonde och tjugonde århundradet. Vi tänker och handlar kollektivt... ”