April - juni 1936

Herstmonceaux Castle

 

Joseph Roth svarar 2 april 1936 på Zweigs brev (han hade i verkligheten blivit både rasande och djupt sårad men svalde till sist förtreten): ”Du vet att du inte behöver tala om för mig av alla människor vad det innebär att vara en fattig liten jude. Det har jag varit sedan 1894 och med stolthet. En troende östlig jude från Radziwillow. Jag skulle släppa detta om jag vore du. Jag har varit liten och fattig i trettio år. Fan, jag ÄR fattig.” Samma dag är Harold Nicolson på middag i rikare kretsar, hemma hos Mrs Simpson som efter en stund för in kungen i rummet. Både Lady Colefax och Lady Cunard (som inte älskar varandra) är med tillsammans med Lady Oxford, bland andra. Lady Colefax talar lite för nära kungens öra och råkar därmed avslöja för sällskapet att denne hör ganska dåligt, vilket han vill dölja. Senare ber kungen Nicolson att till honom bjuda in Charles Lindbergh, som just nu vistas en tid i Storbritannien.

JG är i sin dagbok 8 april glad eftersom AH ska hjälpa familjen med pengar till ett nytt hem. Detta på privaplanet. Angående storpolitiken noterar han dock även motsättningarna mellan England och Frankrike i NF samt att Italien har fortsatta framgångar i Abessinien. 13 april träffar JG fru Hamsun, en ofta sedd besökare hos honom. Makens böcker är denna vår ofta hans kvällslektyr. ”Den store Hamsun!” På samma mottagning talar JG även med boxaren Max Schmelling som redogör för hur han snart ska möta Joe Luis i USA. 20 april firas AH:s födelsedag (47 år). Denne diskuterar utbyggnaden av autobahn och hur han ska bygga fem miljoner arbetarhem. JG är generellt lycklig över att befinna sig i en stor tid. 24 april diskuterar han något dunkelt ”erbjudande” från Oswald Mosley vilket förmedlas av dennes fru som senare samma dag återvänder till England.

Harold Nicolson skriver 28 april till Vita om hur han ätit middag med Robert Vansittart, chef för UD, och denne menar att tysk hegemoni i Europa skulle innebära ”slutet för det brittiska imperiet” och att det är bättre att få till ett avgörande än att köpa tid genom att ge tyskarna fri hand österut. I övrigt var han ”perfectly charming”. 2 maj noterar JG att Addis Abeba fallit och att Negus flytt till Djibouti. ”Vad ska England göra nu?” Chips Channon återupptar 4 maj sin dagbok efter två månader: ”I have twice spoken in the H of C, been to America, dined with kings, recovered, and lost again, my high spirits.” Han är samma dag med och röstar kring den så kallade ”Civil List” i parlamentet (som reglerar kungafamiljens apanage, med mera): ”The Civil List was really passed with amazing smoothness, the majority of socialist tumbling over one another in order to laud the royal family. One might think that they had invented the royal family: this extreme royalism... has increased very much since the rise of dictatorships in Europe.”

Harold Nicolson skriver 5 maj till hustrun att Eden avslöjat att britterna låtit föra Negus från Djibouti till Palestina. Detta efter att Clement Atlee ställt frågor om saken i parlamentet. Dagen därpå, 6 maj, är Chips på middag: ”I became a little inebriated, but then (so) indeed did everyone else!” Det vankas bröllop i hans vänskapskrets 7 maj: ”I am somewhat shocked by the cynical wedding on Saturday, as Anne Wood confided to Honor that she is not in the least in love with Sim (Feversham), but finds him pompus, petty and irritating.” Akten blir dock av, 9 maj.

7 maj skriver Joseph Roth till Stefan Zweig att denne ska vara glad att hans fru lämnat honom och att Roth rentav uppmuntrat henne att göra det. Han klagar åter över pengar. Förläggaren Landauer är sjuk och tillfälligt ut spel. Själv lider han av hackhosta, svullna ben och fötter, sover inte och tror att hans hjärta plötsligt ska ge upp. Allt detta upprepar han i brev till Blanche Gidon dagen därpå.

JG talar 10 maj ut med sin fru som ”gråter mycket”: ”Jag behandlar henne inte bra och måste vårda mig mer om henne. (…) Dock har hon ibland sina nycker, som alla kvinnor, och då måste man visa henne tänderna”. En medarbetare ”klagar över Rosenberg. Alla klagar över Rosenberg”. 11 maj är Joseph Roth på lite bättre humör och skriver till Stefan Zweig att Landauer ska ge ut ”Den falska vikten” i sommar. Han nämner att det finns en marknad utomlands då tyska judar reser iväg och köper böcker de inte kan få tag i hemma. JG reflekterar 14 maj över Österrikes kansler Schussnigg: ”Schnussnigg är klokare och därmed också farlig. En svart jesuit. Måste se upp!”

15 maj är Chips Channon på middag hos Emerald Cunard med makarna Churchill och kungen, vilken har plåster på höger hand ”från trädgårdsskötsel”. Winston Churchill skrattar och säger ”Men sådant gör man med vänster hand!” Kungen dricker bara vichyvatten. Man ser en pjäs av Bruno Frank. Ironiskt nog är en tysk diplomat, greve Dürckheim, med i publiken (denne blev efter andra världskriget zenbuddhist). Kungen vill ha mer vichyflaskor öppnade och Ernest Simpson är behjälplig. Chips noterar att denne sålunda är degraderad till ”kungens flasköppnare”.

16 maj blir Erich Kempka AH:s chaufför sedan Julius Schreck dött av hjärnhinneinflammation.

19 maj skriver Klaus Mann klart ”Mefisto” på Hotel de la Tour i Sanary-sur-Mer.

Joseph Roth är på Eden Hotel i Amsterdam och skriver på ”En mördares bekännelse”. Därifrån skriver han 26 maj till Blanche Gidon: ”Tre dagar i sängen, bokstavligen med fötterna uppe. Dricker en pint mjölk om dagen för att avgifta mitt system. Svullnaden har lagt sig. Idag kan jag gå och sitta utan att mina ben svullnar upp igen. Jag kan inte behålla mat, den kommer genast upp igen. Jag försöker äta rispudding. Jag dricker rödvin istället för schnapps.” Chips är samma dag i parlamentet och känner sig ”bloated and liverish” (mitt stalltips är han ändå var i bättre form än Roth).

Harold Nicolson skriver 28 maj i sin dagbok att Nancy Astor irriteras över att kungen tar emot personer som lady Cunard och makarna Simpson vid hovet. Det kommer att se dåligt ut i USA och Kanada. Nicolson tror i sin tur att lady Cunard och Chips har dåligt inflytande på kungen. Han själv tycker dock att ”den ena amerikanen är lika vulgär som den andre” och Astor själv inte direkt är en förebild. Chips, mannen som möjligen utövar dåligt inflytande på kungen, reflekterar i SIN dagbok 28 maj över regeringen. Han noterar hur Winston Churchill förgäves kommer att försöka bli minister eftersom Baldwin hatar honom. Å andra sidan hatar han dock Lord Beaverbrook ännu mer än han hatar Churchill.

Joseph Roth skriver 29 maj till Stefan Zweig: ”Mitt rum ser ut som en kista men en flaska vin kostar två gulden. Jag äger två kostymer och sex skjortor. Jag tvättar mina egna näsdukar. Jag har aldrig lärt mig att stryka skjortor. Jag ser helt förskräcklig ut.” Chips träffar samma dag makarna Ribbentrop och hans intryck lyder som följer: ”Why do they want their women to be so unattractive when the race is largely homosexual anyway?” Ribbentrop talar så perfekt engelska så det blir lite löjligt (”pure Long Island”) och han skakar hand ”in an over-hearty way”, lite försäljarstil. Chips funderar över att män som gillar kvinnor som regel är pro-franska: ”Duff Cooper who adores women to an almost insane pitch, and is always trying to rape them in taxis etc, is immeasurably pro-French. Sometimes i wonder whether he is not also a bit pro-war? Would he like to go down in history as a great warlord, a successful War Minister who brought war against the germans to a so brilliant conclusion? I cannot forgive my Coopers their pro-french obsession. One comes across it in London society, but nowhere else. The King, luckily, if anything, is pro-German!”

3 juni går Chips och Honor på ”Rosenkavaljeren” med bland andra Hugo von Hoffmantahls dotter (denne hade skrivit librettot). Därefter middag där hans bordsdam, en Babsie Wallace, gör ner både Duff Cooper och Eden som tilltänkta premiärministrar. Cooper ”is too bad-tempered and turkey-cocky”. 4 juni är makarna ute för lite ”bummerling” med Ribbentrop och ”en liten dansk baron”. Champagnen flödar och det blir sent. Ribbentrop hinner bjuda in dem som AH:s gäster vid OS i augusti. 5 juni är Chips ur slag och noterar att en vecka han trott skulle ägnas åt vila mest blivit ett evigt fylleslag. Han noterar även att Hoare nu är tillbaka som Förste sjölord.

JG i sin dagbok 8 juni: ”Der Führer gillar inte överspända kvinnor. Därför har inte Edda Mussolini gjort något intryck på honom. De är inte kvinnor (som hon) som skänker nationer sunda barn!” Makarna Channon har gästat Paul Latham på Herstmonceaux Castle (East Sussex) och diskuterar 9 juni om de ska köpa det men ger upp tanken: ”In any case I think it is a doomed ménage at the castle as all its owners either die mad or shoot themselves. And the hand of fate is messing against Paul Latham; he will be involved in some scandal” (Latham ställdes 1941 inför krigsrätt för homosexuella aktiviteter med tre underordnade och försökte ta sitt liv innan han fick två års fängelse). Senare under dagen är Chips på middag och träffar sin gamle älskare Hubert som chockar honom genom att säga att det vore bättre om Tyskland vore kommunistiskt. ”I can't stand him now”. Han påminns om vad en annan vän och älskare, prins Paul, sagt: ”Friendships, unless they are very deep, rarely survives seven years.”

10 juni skriver Stefan Zweig till Roth att han talade om dennes böcker med Skoglund förlag i Stockholm (existerade 1865 – 1973 och gav ut flera tyskspråkiga författare). Chips är samma dag nervös då han ska ta emot en journalist för Country Life som ska skriva om makarnas hem. De ska dagen därpå ha dit kungen på middag och Honor säger till honom att hon hoppas att hertigen av Connaught, som är sjuk, ska dö så de slipper. På middag denna dag är vännen Laura Corrigan däremot sur för att HON inte blivit bjuden till kungamiddagen och Chips försöker lösa det med ett samtal till Wallis för att se om hon i alla fall kan få komma efter middagen. Han noterar att kungen själv är på middag hos lady Colefax denna kväll. Och just denna middag skildrar Harold Nicolson i sin dagbok. Det är en vemodig tillställning då lady Colefax nu är änka och inte har råd bo kvar i egendomen (Argyll House). Kungen anländer och Arthur Rubenstein spelar piano. Lagom då kungen sedan ska gå får han höra att Noël Coward ska sjunga och han kommer då inrusandes. ”Inte så smickrand för Rubenstein”.

11 juni citerar Chips i sin dagbok en Sheila Milbanke som sade ”When Royalty comes in true friendship flies out of the window”. Han noterar att Laura Corrigan är rasande på honom för att han inte ordnade inbjudan till henne och verkar inte heller vilja komma efter middagen. Lord Beaverbrook kommer inte (tråkigt) liksom Ernest Simpson (skönt). Emerald Cunard är sen. Eftermiddagen promenerar Chips lite med kungen och Duff Cooper. De pratar arkitektur. De dansas. Festen är över cirka 2.10. Chips är nöjd. Under dagen har för övrigt J H Thomas, Baldwins privatsekreterare, avsatts som parlamentsledamot på grund av någon skandal som för läsaren av dagboken förblir dunkel och detta relaterar Chips innan han förmodligen stupar i säng.

12 juni mår Chips pyton men nya luncher och middagar står på programmet efter diverse samtal om hur bra allt hade gått igår. Han är sedan på lunch med Wallis Simpson med flera och även Laura Corrigan är där och verkar sur (”Men har man middag med kungen bjuder man ju in HANS vänner och inte SINA EGNA”...). 16 juni ännu en lunch, nu med prins Louis Ferdinand av Preussen, son till ex-kronprinsen. ”Verkar mild och demokratisk... med en Detroit-accent”. Fryntlige Chips tar prinsen till parlamentet och presenterar honom för folk. God stämning. ”We became fast friends... Will he ever become Emperor of Germany? I hope so. One should get hold of emperors young.” 18 juni är han åter i parlamentet med prinsen och de båda ser en nöjsam debatt där Lloyd George under församlingens skratt angriper regeringens politik mot Italien medan Baldwin verkar ”gammal och trött... utsliten”. Samma dag ber Oswald Mosley via ombud JG om pengar. ”Måste diskutera med AH” men ger senare 10 000 pund (motsvarande) till dennes representanter.

Prins Louis Ferdinand (1907 - 94) cirka 1930

JG lyssnar på den annars inte så älskade Richard Strauss olympiahymn. ”Underbar! Komponera kan pojken!” Stefan Sweig skriver 22 juni till sin blivande andra hustru Lotte Altmann att man ska till Oostende i sommar. I samma veva bjuder han in Roth såsom ”litterärt samvete”. Lion Feuchtwanger noterar i sin dagbok 23 juni att hans älskarinna, Eva Hermann, bedragit honom med Aldous Huxley. Det där gnager i honom de närmsta dagarna och det får blir flera intensiva samlag med både Eva och frun Marta. 25 juni är Chips bekymrad över ett pro-franskt tal som vännen Duff Cooper hållit i Paris dagen innan. ”Does he want to goad the germans into war? How should we in England have reacted had Goebbels or Göring said the same things?”

Ironiskt nog åker Chips i slutet av juni 1936 till Frankrike och besöker slotten Versailles och Trianon samt Paris. 28 juni är han dock redan trött på folket: ”They are the world's most terrible race, the french, I think. I know their good steely qualities, but God how I hate them.” Efter att ha flugit till London är det dagen därpå en ytterst livlig debatt i parlmentet om Duff Cooper tal i Paris 24 juni. Atlee vill veta regeringens hållning gentemot Tyskland. Flera personer (bland andra Harold Nicolson) talar bra, enligt Chips, men oppositionen är ofta usel. ”We carried the day, however, triumphantly, and no one lost prestige ecxept the opposition... and possibly Duff.”

Mefisto

Den sjuttionde boken som jag har läst ut i år är ”Mefisto” (1936) av Klaus Mann. 15 november 1935 skrev Hermann Kesten från Amsterdam ett brev till Klaus Mann. Borde han inte skriva en roman om en karriärist i tredje riket, exempelvis baserad på hans före detta svåger Gustaf Gründgens? Denne gjorde ju för övrigt just då en strålande karriär under nazisterna. I en intervju från 1974 sa den då ännu högst levande Kesten att han helt och hållet glömt sitt lilla tips men en bok blev det. På ett hotellrum i Sanary-sur-Mer skrev Klaus Mann 19 maj 1936 klart romanen ”Mephisto – roman einer karriere” och den kom senare under året ut på ett emigrantförlag. Vi möter i romanens ”nu” (ministerpresidentens födelsedag i januari 1936) den uppburne teaterintendenten Hendrik Höfgen vilken talar med rikets höjdare och som andra svassar inför. Därefter följer vi hans liv tillbaka till början på 1920-talet då han är skådespelare i Hamburg. Med radikal profil gisslar Höfgen borgerskap och kapitalism men är i grunden mest intresserad av sig själv. Efter mycket arbete hamnar han dock i Berlin och får till sist sitt stora genombrott men då lagom när nazisterna knackar på porten. Höfgen är på en filminspelning i Spanien när han får veta det. Bedövad åker han vidare till Paris och vandrar på gatorna. Han får dock veta att skådespelerskan Lotte Lindendahl (rimligen ett porträtt av Görings andra hustru Emmy) vill att han ska spela mot henne och han åker tillbaka till Tyskland. Innan dess ser han sin (snart frånskilda) hustru och andra gamla vänner på ett café. Han ger sig inte tillkänna. Hemkommen bär det spikrakt uppåt för den gamle kommunisten samtidigt som Hans Miklas, en idealistisk nazist från teatern i Hamburg, förbittrad ser hur hans gamle fiende trivs under den nya regimen. Överlag blir det växlande öden för de olika personerna under tredje riket och vissa ändrar raskt hållning medan andra betalar priset för att inte göra det. Höfgen plågas dock emellanåt av samvetet, sammanfattat i repliken: ”Vad begär de av mig? Jag är ju bara en helt vanlig skådespelare!” Och en skådespelare är han, en sann skådespelare.

Januari - mars 1936

George V:s begravning

Nedslag i nittonhundratalet eller ”oktober – december 1935”:

Tidigare på Facebook har jag publicerat texter jag kallar ”nedslag i nittonhundratalet” och där jag följer ett antal personer genom århundradet. Kommer dock att fortsättningsvis publicera dem här. Personerna ifråga är dagboksförfattarna Harry Graf Kessler, Joseph Goebbels (JG), Chips Channon och Harold Nicolson, brevskrivarna Joseph Roth och Stefan Zweig samt biografier över Franz Werfel, Hans Fallada och Reinhard Heydrich.

Harold Nicolson är 13 januari 1936 ute med Sibyl Colefax och man tar ett glas innan det blir premiären på en Noël Coward-pjäs (”Tonight at Eight Thirty”) på Phoenix Theater. Två personer ska ansluta sig och lite innan avslöjar Sibyl att det är prinsen av Wales och Mrs Simpson. Den senare är tungt juvelbehängd, har plockade ögonbryn och ger ett klokt intryck. Hon har även fått prinsen att gå med på att inte röka i pausen ”så hon försöker hjälpa honom”. Harold noterar hur prinsen stirrar på hans slips: ”The Eye of Windsor Blue Surrounded by Jaundice”. Han känner sig dock lite ner då han går hem: ”Why am I sad? Because I think Sibyl is a clever old bean who ought to concentrate on upon intellectual and not social guests. Because I think Mrs Simpson is a nice woman who is flaunted suddenly into this absurd position. Because I think the P of W is in a mess. I do not feel at ease in such company.”

JG lyssnar 14 januari på en bekant som ger intryck av en resa i USA: ”Ett kulturlöst land. Men en sak kan de: teknik och film. Men de förstår inte våra raslagar och de har tolv miljoner n****r och sju miljoner judar. De ska hålla sig till att göra film och bygga maskiner”. 17 januari: ”Hos führern. Göring är också där. Berättar om sin bal (hans födelsedagsfest, vilken i litterär form är skildrad i Klaus Manns roman ”Mefisto”). Frostig stämning. Hess skrattar.”

Chips konstaterar 18 januari (hans första dagboksanteckning detta år efter någon form av sjukdom) att året börjat dåligt: Kipling har dött och kungen är sjuk. Han drar sig till minnes när han någon gång på tjugotalet träffade Kipling utan att ens veta vem det var. Kipling hade långa hårstrån som växte ur öronen. Det blir ett evigt ringande till vännerna (Diana Cooper, Emerald Cunard, med flera) om kungens hälsa. Och så håller man utkik efter bulletiner. JG noterar på sitt håll också att kungen är sjuk: ”Antagligen inget hopp”.

”The King is Dead – Long Live the King” skriver Chips 21 januari. Han har under dagen varit i parlamentet där alla, med premiärministern i spetsen, svurit den nye kungen trohet. Duff Cooper berättar att han redan sett Edward VIII vilken såg väldigt ung ut i en amiralsuniform. 23 januari talar Baldwin om den framlidne kungen ”vilket han gör bra...” Chips noterar att Balwin haft en ansträngande dag då han tidigare samma dag burit kistan på sin kusin, Kiplings, begravning (”och denne tyckte inte ens om honom”). Man ska sedan samlas i parlamentets stora sal för att defilera förbi katafalken. ”Låt oss gå tillsammans”, säger Nicolson och det går in. Man väntar. Till sist bärs kistan in och kungafamiljen anländer med Edward VIII och änkedrottningen i spetsen.

27 januari noterar Chips att det just då sitter sex kungar och äter middag i Buckingham Palace (kungarna av Belgien, Danmark, Norge, Storbritannien, Bulgarien och Rumänien) samt även hans gode vän, regenten Paul av Jugoslavien. 28 januari begravs kungen och Chips deltar i människohopen som följer George V till sista vilan. Harold Nicolson är inte ute och hör mest saluterna som skjuts. 29 januari är huset på Begrave Square i beboeligt skick och två dagar senare flyttar den lilla familjen ut från nr. 21 i St James' Palace där de bott i två år.

2 februari noterar Chips hur omgivningen tydligen försöker få hertigparet av Kent avogt inställda till Mrs Simpson. Hertigparet av York är det redan. Dagen därpå hinner han och Honor säga farväl till regenten Paul. ”När ses vi igen?” 5 februari är Harold Nicolson i parlamentet där han ser Ramsay MacDonald inta sin plats under burop från Labour-oppositionen. De båda kommer till tals och MacDonald erbjuder Nicolson att bli hans sekreterare men denne tackar nej för att det skulle begränsa hans frihet. 8 februari är Hans Fallada, återkommen från mentalsjukhuset, åter på sin egendom Carwitz och skriver med glatt humör på ”Wizzel Kien” (som blir klar 17 april).

Chips Channon är 12 februari på en rätt tråkig middag hos Mamie Lygon. Han talar med Evelyn Waugh och Paul Balfour, som båda bevakt kriget i Abessinien såsom korrespondenter. ”Now they are back, and both converted pro-italians. They are both rabidly anti-abyssinian now, and now wonder... they say that they are the worst possible people - treacherous, cruel, dirty, barbarous, heathen, slave-owning... opinion in this country is veering somewhat to the anti-abyssinian side.” Harold Nicolson sitter 13 februari inne på Anthony Edens rum och diskuterar. Eden förklarar att hans mål är att till varje pris hindra ett nytt krig med Tyskland. Han är beredd till eftergifter om tyskarna vill gå med på att nedrusta och gå med i NF. ”I am all in favor of such a far-sighted plan”.

15 februari placerar makarna Channon böcker i bokhyllorna i sitt nya hem och Chips bli sentimental då han stöter på många bortglömda böcker och minnen. Joseph Roth skriver 17 februari till Stefan Zweig: ”Jag förstår helt enkelt inte världen, antar jag. Jag begär för mycket – för mycket litteratur av mig själv, för mycket mänsklighet av andra.” (…) Min nattportier är en hygglig man, hyggligare än tio författare, och jag föredrar honom definitivt framför, säg, Kesten.” 20 februari besöker Nicolson den tyskvänlige lord Londonderry och väl där sitter ”en rar liten kvinna” på en soffa och säger till Nicolson att de inte sett ”sedan Berlin”. Vid en närmare titt känner han igen hertiginnan av York och blir generad. Allt detta relaterar han i ett brev till Vita.

24 februari noterar Chips: ”I am rather irritably lately, perhaps it is liver”. 27 februari mår Chips dåligt och klagar på sena nätter ”som tar livet av mig”. Senare på dagen hör han dock Nicolson hålla ett ”briljant” tal om engelsk-tyska relationer på Foreign Affairs Committee. ”It was shrewd and alarming and we almost heard the tramp-tramp of the troops. Harold predicted that trouble would come from the German source in 1939 or 1940; perhaps I shall be too old. Certainly I feel to infirm at the moment to join any army.” Samma dag diskuterar JG med AH och Göring remilitariseringen av Rhenlandet. Dagen därpå far JG med AH till München då han vill ha honom vid sin sida när han tar det svåra beslutet om Rhenlandet.

Tyskarna besätter Rhenlandet 7 mars 1936

Det är söndag 1 mars. AH kommer till JG och den nu tame von Papen (ambassadör i Wien) är också där. Han har beslutat sig för att besätta Rhenlandet. ”Världen tillhör de modiga!” Dagen därpå meddelar AH att han ska samla riksdagen och meddela detta varefter riksdagen upplöses och nyval utlyses (en i sig märklig åtgärd då det bara fanns ett parti i landet). JG kopplar av i anspänningen med att se lättsamma filmer. På kvällen 4 mars gästar han Görings. ”Riktigt och pråligt” men långtråkigt även om värden är förekommande.

Natten till 7 mars sover JG knappt alls men känner sig ändå pigg då han tar sig an sina uppgifter samtidigt som tyska trupper rycker in Rhenlandet. Allt går enligt plan och England och Frankrike är tagna på sängen. AH håller tal och är nära tårar på slutet. Riksdagen upplöses och nyval utlöses. JG svävar själv som på moln och det heilas och marscheras med facklor och hela baletten. ”En sådan dag!” Stämningen är hög ännu dagen därpå som han avrundar med ”en dum och harmlös underhållningsfilm” med Shirley Temple. I London är stämningen inte lika hög. Eden talar i parlamentet inför ”fullsatt” parlament. Nicolson lyssnar. ”Promises of help if France attacked, otherwise negotiation. General mood of the house is one of fear. Anything to keep out of war.”

Nicolson reflekterar 12 mars: ”If we sent an ultimatum to Germany she ought in all reason to climb down. But then she will not climb down and we shall have war. Naturally we shall win and enter Berlin. And what is the good of that? It would only mean communism in Germany and in France and that is why the russians are so keen on it. Moreover the people of this country absolutely refuse to have a war. We shall therefore have to climb down ignominiously and Hitler will have scored. But it does mean the final end of the League and that I do mind dreadfully. Quite dreadfully.” I Tyskland råder dock en lätt panik fredagen 13:e då man tror det ska bli krig. För en gångs skull medger JG att han ”inte är i form” på ett möte där stämningen är ”fruktansvärd” och där medvetslösa bärs ut. Tidningspressen skapar panik. Inget händer dock. På kvällen meddelas att Tyskland ska bjudas in till London. ”Luften rensas”.

JG frossar i filmer varje kväll. 15 mars ser han ”en amerikansk rövarfilm” vid namn ”Kapten Blod”. 16 mars skriver Stefan Zweig till Joseph Roth att han borde lämna Paris och vara på något ställa där han kan jobba samtidigt som han har minskade åtaganden. 25 mars är Roth på Eden Hotel, Amsterdam, där han skriver till Stefan Zweig att förläggaren de Lange in vill ge honom kontakt och en ny kris tillstöter i hans liv. Som svar på Zweigs förslag om olika orter skriver Roth 26 mars: ”Jag kan inte gå till Marienbad för säsongen. Span är sterila. Jag hatar Budapest. Och i Jugoslavien skulle jag vara rädd för att krig skulle bryta ut. Det är ett barbariskt land. Jag kan bara resa till Österrike. Jag känner till Belgrad, Zagreb, Dubrovnik mycket väl. Det är en polisstat. Jag skulle behöva uppehållstillstånd och stå ut med att bli genomsökt etc. Jag var en gång reporter där för FZ, de vet allt om mig. I mitt tillstånd är polisstater en omöjlighet.”

Nicolson är 28 mars i parlamentet: ”The Feeling in the House is terribly pro-German, which means afraid of war." 29 mars gläds JG över en valseger med mer än 98 %. Ironin. Greve Harry diskuterar 20 mars med vännen Max om det faktum att hans böcker nu är förbjudna i Tyskland. 31 mars skriver Zweig strängt men ärligt till Roth: ”Vi har förutspått detta i åratal. Allt det du upplever nu har vi för din del redan upplevt i förväg, vi har delad dina bekymmer, och vad mer är, vi har förutspått den dåliga lever som drickandet skulle ge dig och den bitterhet med vilken du oundvikligen kommer att rikta mot oss. Du behövde inte var en profet för att förutspå allt detta. (…) Du måste få ur ditt huvud en idé om att vi på något vis är hårdhänta eller brutala mot dig. Glöm inte att vi lever i en period av allmän undergångsstämning och vi kan vara glada om vi kommer igenom den alls. Anklaga inte dina förläggare, skyll inte på dina vänner, slå dig inte för bröstet ens själv utan ha äntligen modet att erkänna att hur stor du än är som författare, så är du i materiell mening en fattig liten jude, nästan lika fattig som sju miljoner andra, och du kommer att behöva leva som nio tiondelar av andra mänskliga varelser i världen, på liten fot och med stramare budget.”

Oktober - december 1935

Samuel Hoare

Nedslag i nittonhundratalet eller ”oktober – december 1935”:

Tidigare på Facebook har jag publicerat texter jag kallar ”nedslag i nittonhundratalet” och där jag följer ett antal personer genom århundradet. Kommer dock att fortsättningsvis publicera dem här. Personerna ifråga är dagboksförfattarna Harry Graf Kessler, Joseph Goebbels (JG), Chips Channon och Harold Nicolson, brevskrivarna Joseph Roth och Stefan Zweig samt biografier över Franz Werfel, Hans Fallada och Reinhard Heydrich.

Både JG:s och Chips Channons fruar, Magda och Honor, väntar barn då oktober månad bryter in. Efter många turer fram och tillbaka till kliniken får Magda 2 oktober äntligen en son. Lyckan är total. Buck de la Warr, Vita Sackville-Wests kusin, erbjuder 3 oktober Harold Nicolson att ställa upp i parlamentsvalet för National Labour i valkretsen West Leicester. Han förklarar att han ska tänka på saken. Samma dag anfaller Italien efter många turer Abessinien. JG noterar det mest medan Chips Channon slukar nyheter hela dagen. 4 oktober diskuterar JG med filmskaparen Leni Riefenstahl den OS-film som hon ska regissera året därpå. 7 oktober noterar Chips att det efterlängtade barnet är cirka två veckor försenat. 9 oktober myllrar det dock i parets hem då värkarna nu kommit igång på allvar. Chips dagbok upphör i sex veckor även om parets enda barn, sonen Paul, föds senare under dagen.

11 oktober utkommer Joseph Roths roman ”De hundra dagarna”, vilken skildrar Napolens återkomst 1815. Harold Nicolson diskuterar med Buck de la Warr och ordföranden i West Leicester hur han ska kandidera: "I went to see Buck yesterday. Jarvis (Chairman of the West Leicester Conservative Association) was there. He is aged about 35; high colour; high morals. He began by saying that it is most important that I should stand as 'The National Government Candidate' and not as 'National Labour'. I let Buck answer that point as I am all at sea about these labels. Buck said he agreed. I said 'But supposing people ask me what party I belong to, what am I to say?' Buck said that I must say that I was a follower of Ramsay MacDonald."

Redan 12 oktober noterar JG att det går uselt för Italien. ”Hela världen är emot landet”. Hustrun Magda kommer dock hem med sonen, som fått heta Helmut. ”En lycklig höstdag”. Joseph Roth skriver 18 oktober till Stefan Zweig: ”Den enda plats där jag har läsare är Holland. I Schweitz har jag hittills blivit ignorerad av de ledande tidningarna. I Österrike är jag mellan två stolar, reaktionärerna tar mig för en vänsterextrem jude, och vänstern för en ”avfälling”. För tyska flyktingar är Heinrich Mann, Feuchtwanger och Arnold Zweig alla betydelsefulla författare. Det skulle krävas ett mirakel, tror jag, för att min bok skulle bli en succé.” Ber honom vidare marknadsföra den hos franska förläggare, med mera. I slutet av oktober skriver han: ”Jag lovar att försöka sluta ta livet av mig om jag kan vara säker på att få leva ytterligare tre månader efter 15 november.” (…) ”Mitt liv är fruktansvärt, fruktansvärt. (…) Jag lugnar mig bara när jag tagit mig ett glas.” JG rundar av kvällen 29 med Beethovens nia med frun. Fürtwängler dirigerar igen. ”Store, store Beethoven!” (som hade avskytt honom)

Från Hotel Foyot skriver Roth åter till Stefan Zweig 7 november: ”Du lär väl inte stärka men däremot förlänga vår vänskap om du försöker få ordning på mitt liv under de närmaste ett och ett halvt åren...” Samma dag skriver Harold Nicolson till hustrun Vita: ”I hate and loathe every moment of this election. The evening meetings are such absolute HELL that they hang on ones soul all day like a lump of lead.” Joseph Roth till Stefan Zweig 9 november: ”Jag ber dig, oroa dig inte för mitt drickande. Det är troligare att det bevarar mig än att det förstör mig. Ja, alkohol har en förmåga att förkorta ens liv men de hindrar omedelbar död. Och det är att hindra den omedelbara döden som intresserar mig, inte att förlänga mitt liv. Jag kan inte räkna med så många år framför mig. Det är som om jag med alkohol förbrukar de sista tjugo åren av mitt liv för att få en vecka eller två till.”

14 november befinner sig Harold Nicolson på valvaka i Leicester. Först verkar Morgan (Labour) vinna men de sista rösterna ger Nicolson segern med omkring 150 röster. ”Poor Morgan, I must not show any sign of triumph.” Denne begär omräkning men resultatet står sig. Nicolson far till constitutional club: ”They are waiting for me in the rain and as I draw up there are shouts of 'Here he is!' Out they drag me and hoist me up the stairs. Pandemonium let loose. I am dumped on the staircase and say a few words. Then back to the hotel – champagne with Waterhouse. To bed at 2.30 AM.” Hermann Kesten, i Amsterdam, skriver 15 november till Klaus Mann och tipsar honom om att skriva en roman om en homosexuell karriärist i tredje riket, baserad på hans egen före detta svåger Gustav Gründgens.

Joseph Roth till Stefan Zweig 16 november: ”Sedan jag började skriva har jag aldrig kunnat skriva utan förskott. Det är en stor synd men en än större är självmordet som det innebär att inte skriva något alls. Jag är nu 41 år gammal. I 15 år åt jag torrt bröd. Sedan åt jag bröd och smör. Sedan kom kriget. Sedan tio år till med bröd. Sedan var det förskotten. Journalism. Motbjudande arbete. Förödmjukelse. Sexton böcker. ”Framgång” endast de senaste fem åren – förknippat med personlig olycka, och därför värdelös. Lån och bli lurad. Hitler. Hela tiden ta hand om andra människor.” (…) Jag kan inte leva i ett ständigt tillstånd av panik. Men jag lever i ett tillstånd av panik. Har gjort det i åratal. (…) Min roman kommer INTE att sälja, det är jag säker på.” 17 november: ”Det finns inga konstnärer eller genier i hela bibeln, inga i Nya testamentet eller i hela raden av helgon. Vad vi gör, käre vän, är värt lite eller inget i guds ögon. (…) Du kan säga till mig att det är min plikt att tjäna litteraturen. Jag tjänar inte litteraturen. Litteratur är världslig sak, det är mitt jobb.”

JG inspekterar 21 november bygget av nya rikskansliet. Han träffar franske ambassadören. Det blir senare en del klassisk musik som vanligt. Han reflekterar över Görings svaghet för prinsar. ”Inte för oss... vi måste förbli oss själva”. Chips dagbok är 22 november åter igen då hertigparet av Kent kommer och inspekterar ”baby Paul”. Hans Fallada jobbar på sin skälmroman ”Wizzel Kien” men det går trögt. Han hustru Suse skriver i sin dagbok 23 november: ”Pojken har svåra depressioner om natten, åkte vid middagstid med Finger till dr Burlage – Sanatorium Zepernick”. Lyckligtvis för Fallada är Willi Burlage en gammal skolkamrat som blivit framgångsrik inom psykiatrin och som blir hans trygga tillflykt. Chips Channon gläds samma dag över att vännen Duff Cooper blivit krigsminister ”vid en ålder av 45”. Han reflekterar även över en viss lord Londonderry: ”Not the fool people think he is, yet not the statesman he himself think he is”.

Chips hyser inga höga tankar om Labour-ledaren Atlee. Vid besök i parlamentet 26 november iakttar han ”Atlee, the little worm that has been re-elected as leader of the Labour party...” På kvällen en brakfest med vänner. Han vaknar dagen därpå, trött och rejält fyllsjuk efter ”gårdagens anspänning och för mycket att dricka”. Han noterar att Duff Cooper åkt för att ”kyssa handen” i samband med sin utnämning. Själv far han till Southend där han märker ”en tydlig förändring” och att han tilltalas med ”Sir” o.s.v. Han är nu ”parlamentsledamoten”. 28 november är Chips åter i parlamentet och skakar han med talmannen, ”Honors kusin”. Den brittiska överklassen är en liten värld.

1 december besöker makarna Channon den kommande bostaden på 5 Belgrave Square som ännu är ”In a sorry condition”. Harold Nicolson reflekterar i brev till hustrun 4 december över landets premiärminister: ”There is something very strange about Stanley Baldwin. At first sight he is a solid English gentleman, but the one observes odd nervous tricks. He has an extraordinarily unpleasant habut of smelling at his notes and licking the edges slightly as if they were a flap of an envelope. He scratches himself continuously. There are russet patches cross his head and face. And a strange movement of the head, with half-closed eyes, like some tortoise half-awake smelling the air – blinking, snuffly, neurotic.” Han beskriver vidare hur han under besöket i parlamentet går till rökrummet som är fullt av ”old boys” som röker och dricker och Winston Churchill, bland andra, ger honom ett fryntligt mottagande.

6 december gormar Chips i sin dagbok över en mindre hovskandal där en lady Ponsonby, vars make dött efter lång tjänst hos kungen, nu måste lämna St James's Palace utan pension. Ynkligt och snålt av kungen. ”The Court is Dead and out of date. (…) it is time these dreary narrow-minded old fogies were sacked, as indeed, they will be during the next reign.” Han träffar 9 december lady Curzon för första gången på ett år: ”Poverty doesn't suit her really... the contrast hurts and shocks.” (hennes nye man hade ruinerat henne). 10 december är Chips i parlamentet där han för första gången sedan han blev invald har roligt. Efter sittningen blir han ”outrageously drunk” på ett par glas vin och lite portvin. ”I fell in the street on my way home. How disgraceful. I hope noone noticed”. Dagen där på kollar han med sin nye vän, Sam MacNamara, om någon märkt men det verkar inte så. Därefter ha han en trevlig middag med denne, Nicolson och andra innan en sen session i parlamentet.

Harold Nicolson skriver 12 december till frun Vita om sin besvikelse över utrikesminister Samuel Hoare, ”som verkligen svikit oss”, genom ett hemligt avtal med Frankrike om att Italien får ta en del av Abessinien. Nicolson förklarar att han sannerligen inte kommer att rösta för regeringens avtal och att menar att det hade varit världens chans att hålla ett förkrossande tal om han nu bara tillhört oppositionen. Samma dag ser Chips i parlamentet en rättegång där en lord de Clifford, anklagad för att ha råkat döda en man i en trafikolycka, låter sig dömas av sina kollegor. Det är första gången detta förfarande används sedan 1901 och även sista gången (systemet avskaffas 1948). Senare kom dock fram att lorden, som anklagats för rattfylla, var nykterist medan man han råkade döda hade dömts för vårdslöshet i trafik och rattfylla. Han blir även frikänd denna decemberdag.

Nicolson är 13 december på middag med Sibyl Colefax, Diana Cooper, makarna Simpson och Prinsen av Wales. Det talas en del om diplomati och prinsen menar att det är synd man inte skicka de bästa personerna till exempelvis USA. Samtidigt reflekterar han över sin egen person: ”Men folk kommer bara säga att här kommer den jävla prinsen av Wales och lägger sig i igen”. Nicolson: ”One finds him modest and a good mixer”.

19 december blir en ytterligt laddad dag i parlamentet då utrikesminister Hoare håller sitt avskedstal. Han har näsan omplåstrad efter en skidolycka. Både Nicolson och Chips skildrar hur han förklarar att han gjort vad han kunnat för sitt land och önskar att ”min efterträdare har mer tur än jag”. Mot slutet av talet börjar Hoare gråta. Nicolson skriver att talet är ”excellent”. Dock går misstroendevotumet igenom och Hoare måste avgå. Nicolson: ”I do not like the man but my sympathy went out with him”. Nicolson håller därefter sitt jungfrutal om själva episoden med Hoare och noterar hur premiärministern lyssnar uppmärksamt. Han gratuleras efteråt av Eustace Percy, Duff Cooper och flera andra. Chips är tagen av Hoares tal: ”I have never been so moved by a speech (…) it was an expression of a large secetion of sensible England; it was, perhaps, the swansong of a certain conservative spirirt... ” Vidare tycker Chips att premiärminister Baldwin inte ska låta sig ”hunsas” av vänsterkonservativa och liberaler. Han refererar till Atlee som ”en svart snigel”. Han tycker Nicolsons tal är bra. JG noterar samma dag Hoares avgång: ”Mussolini kan skratta... han har oförtjänt tur!”

23 december blir Anthony Eden ny utrikesminister. Chips kallar det ”en seger för vänstern”. Han känner Eden sedan sin tid på Oxford. ”I like him but I have never had an exaggerated opinion of his brilliance. His apperance is magnificent”. Makarna Werfel vän Alban Berg dör 24 december i blodförgiftning. Han sista verk, en violinkonsert, tillägnas ”minnet av en ängel” (d.v.s. Alma Werfels dotter Manon som avled 11 april 1935). Berg hade avslutat verket redan 15 juli. 25 december firar Chips Channon en glad jul och ger sonen Paul juvel som tillhör prins Paul av Jugoslavien, vilken i sin tur fått dessa av landets kung Paul. Det blir på kvällen en middag med ett myller av vänner.

 

Hyllning till Katalonien

Den sextionionde boken som jag har läst ut i år är "Hyllning till Katalonien" (1938) av George Orwell. Boken är en skildring av George Orwells korta och ganska glanslösa insats i Spanska inbördeskriget från sent i december 1936 till 23 juni 1937. Orwell hade från början kommit till Spanien för att skildra kriget som journalist men anslöt sig till en milis under kommunistiska POUM. Intressant är särskilt hans skildring av det revolutionära Barcelona i de tidiga kapitlen där man ser tydliga samhällsförändringar på kort tid. Därefter följer de monotona upplevelserna vid fronten i Aragonien där han och andra soldater, i lera och fulla med löss, försöker pricka fienden som är på för stort avstånd för att man ens ska ha en chans att träffa. Gevären är uråldriga och disciplinen usel. Lagom då Orwell i slutet av april 1937 återvänder till Barcelona för lite rekreation så inträffar de ökända "majhändelserna" där regeringstrupper samt olika kommunistiska och anarkistiska grupper 3 - 8 maj utkämpar gatustrider i Barcelona. Orwell dras in i dessa strider och bevakar byggnader för POUM:s räkning. Händelsen blev inte värst blodig men gav ändå den spanska revolutionen en knäck då rivaliteten bland de antifascistiska trupperna nu kom i öppen dager inför hela världen. Efter ett kapitel med egna intryck av händelser, såsom han omedelbart upplevde dem, försöker Orwell i ett efterföljande kapitel skildra händelserna mer översiktligt och ge bakgrund samt visa på reaktioner i omvärlden. När han återvänt till fronten en bit in i maj blir han efter tio dagar skjuten genom halsen och kriget är därmed över för hans del. Återkommen till Barcelona med en frikallningsorder upplever han nu, i juni 1937, hur den spanska republiken undertrycker POUM och en våg av arresteringar följer. Flera av Orwells vänner, som tappert stridit för republiken, finner sig plötsligt vara arresterade. Ett exempel på dessa personer är belgaren Georges Kopp vilken Orwell hinner hälsa på innan han och hans fru 23 juni 1937 lyckas ta sig över gränsen till Frankrike och vidare till Storbritannien. Boken kom ut i början av 1938 och utgavs sålunda medan kriget ännu rasade men den har därmed en närvarokänsla och Orwell betonar att han givetvis har sina egna synvinklar och ibland bara begränsad kunskap om vad han skildrar. Allt som allt ändå en av de mest levande skildringarna av Spanska inbördeskriget och generellt en skildring över krigets meningslöshet men även över politikens bedräglighet. 

 

Hans Fallada - En biografi

Den sextioåttonde boken jag har läst ut i år är "Hans Fallada - En biografi" (2017) av Peter Walther. Författaren, som är germanist, har grundligt kartlagt författaren Hans Falladas (1893 - 1947) korta men ganska händelserika leverne. Rudolf Ditzen, som han egentligen hette, fick tidigt psykiska problem och en första kris kom vid en misslyckad självmordspakt med en skolkamrat 1911. Ditzen lyckades döda sin kamrat men blev själv bara skadad och togs in på mentalsjukhuset, det första av många han skulle stifta bekantskap med. Under slutet av första världskriget blev han morfinist och kom även att dricka en del. Han blev dock lantbrukselev och kom att skickligt sköta ekonomin på flera gods men dömdes även för förskingring och fick fängelse (pengarna gick till droger). Vid ett tillfälle såg han dock avsiktligt till att åka in i fängelse för att det var enklaste sättet att bli drogfri på. Lyckan vände i skiftet 20-/30-tal då han började med journalistik och tog sig namnet "Hans Fallada" som författare. Ett stort genombrott, även internationellt, fick han 1932 med "Hur ska det gå för Pinnebergs?" ("Kleiner Mann, Was Nun?") och pengarna strömmade in. Fallada köpte en liten gård och levde tidvis lycklig där med fru och två barn. Han valde att stanna kvar i Tyskland under nazisterna för att han helt enkelt inte ville lämna sitt land plus att han inte stod under omedelbar fara även om han i ett farsartat ögonblick arresterades av Gestapo 1933 för "mordplaner mot Hitler". Detta på grund av ett bisarrt missförstånd som ledde till två dagar i häkte innan han kom ut. Dock plågades han under trettiotalet återkommande av depressioner och återfall i drogträsket och åkte in och ut på anstalter där han dock kunde komma och gå lite som han ville. Även om han fick göra sina böcker mer menlösa så blommade han upp igen under sina sista tio år då han skrev "Varg bland vargar" (1937) och senare "På livstid" (1944) och "Ensam i Berlin" (1946, hans sista bok. Precis efter kriget lyckades Fallada framgångsrikt etablera sig i östra Berlin och kanske hade han blivit en uppburen författare i DDR om nu inte hans hälsa till sist gav vika varvid han avled 5 februari 1947, lika fysiskt nedgången som någonsin en Joseph Roth eller Hjalmar Bergman. Allt som allt en gedigen biografi om en mycket spännande författare. Hans böcker, om de små människorna som lekbollar i tillvarons ström, är ännu väl värda att läsa. 

Oostende 1936

Den sextiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Oostende 1936" (2014) av Volker Weidermann. Den svenska undertiteln är "Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll" medan den tyska, och bättre, titeln är "Vänskapens sommar". På vilket sätt mörkret föll 1937 vet jag inte direkt för saker blev väl mer akuta för t.ex. de båda huvudpersonerna 1938 (Zweig kunde inte vistas i Österrike och Roths hälsa försämrades än mer). Egentligen är det en lite problematisk bok, om än trevlig. Det är nämligen så att så värst mycket "Oostende 1936" har författaren inte att jobba med. Det är nämligen bokens huvudtema: Stefan Zweig är i Oostende i juli 1936 och lockar dit Roth så de kan jobba lite ihop (det går rätt bra) samtidigt som även andra tyska exilförfattare också dyker upp. Hur många sidor i den 174 sidor långa boken skildrar orten den sommaren? 30? Ens det? I övrigt blir det förhistoria om Stefan Zweig och Joseph Roth och därefter får vi även följa dem fram till Roths död 1939. På så vis är därmed titeln lite missvisande och det blir i grunden en fritt irrande essä om två vänner under sina sista år tillsammans. Dock inte ointressant eftersom vi här exempelvis får möta den charmerande unga Irmgard Keun som väljer att inleda en relation med den vid det laget gravt sönderdruckne Roth. Kärlekens vägar äro outgrundliga. Halvannat år varade det ändå. 

Joseph Roth: A Life in Letters

Den sextiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Joseph Roth - A Life in Letters" (2012), sammanställd av germanisten och Roth-fantasten Michael Hoffmann vilken har översatt ett stort antal av Roths brev till engelska. Roande nog hittade jag boken av en slump då jag satt och bläddrade efter Roth-böcker på Bokbörsen. Ibland har man helt enkelt tur. Josepth Roth (1894 - 1939) var en betydande författare men också en disharmonisk och vinddriven människa som till sist söp ihjäl sig i en utdragen process som mer än väl skildras i hans hundratals brev. De äldsta är från 1911 men tyngdpunkten ligger på 1930-talet och inte minst de många brev han utväxlade med den alltmer prövade vännen Stefan Zweig. En stor del av breven handlar om pengar och en ständig deadline angående böcker och andra texter som han hektiskt färdigställde, sittande på fik eller de eviga hotellrummen. Hans sönderfallande hälsa beskrivs ganska utförligt i breven och det är ganska sorglig läsning även om det trots allt även finns en klok man där bland alla flaskor. Under hans sista tid går det rentav ut ett brev från tronpretendenten Otto von Habsburg om att "den trogne undersåten Joseph Roth må sköta om sin hälsa" (som en bisarr slutkläm försökte Roth 1938 bistå vid en monarkistisk restauration i Österrike vilken dock inte hinner skildras så mycket i breven). För den som är mycket road av Roth är detta intressant och värdefull läsning parallellt med hans romaner. 

With Hitler to the End

Den sextiofemte boken som jag har läst ut i år är "With Hitler to the End" (1980) av Heinz Linge, Hitlers personlige betjänst (det som kallas "valet" på engelska). Som sådan var han i princip alltid tillsammans med Hitler och även om han inte satt med på de viktigaste mötena så gjorde han under åren sina iakttagelser. Det var Linge som alltid fick frågan "på vilken humör är han?" då någon skulle träffa der Führer. Han skildrar livet vid "hovet" (mycket som jag kände till sedan tidigare) men även Hitlers matvanor, hans relation till Eva Braun (vilken enligt Linge var normal plus att han hävdar att Hitlers hade två pungkulor). Det är även Linge som påstår att Hitlers sökte efter en son som han fått i Frankrike under första världskriget (denne son, Jean-Marie Loret, har senare framträtt även om DNA visade att det inte stämde men Linge kan mycket väl ha trott på sin historia). Han diskuterar även vad som låg bakom Hess flykt till England, Bormanns roll vid hovet och en del annat. Den mest laddade delen blir förstås skildringen av de sista dagarna i bunkern och hur det är han själv plus Bormann som går först in i rummet efter att Hitler och Eva Braun tagit sina liv varefter de personligen bär ut dem och Linge samt chauffören Kempka och adjutanten Günsche ombesörjer kremeringen. Medan chauffören Kempka dock kom ut ur Berlin och hamnade hos de "snälla" amerikanerna (precis som sekreterarna) så blev Linge tillfångatagen av ryssarna och hamnade i det ökända Lubjanka-fängelset där han torterades och ideligen pumpades på uppgifter om Hitlers död (inte minst då ryssarna länge trodde att det var en lögn). Han döms 1950 till 25 års fängelse ("kunde ha varit värre", försöker en vakt trösta honom) men släpps i den amnesti som Adenauer förhandlar fram hösten 1955. Därefter försvinner han in i anonymiteten fram till sin död 1980. För den som inget vet om livet vid Hitlers "hov" är detta givetvis högintressant läsning och Linge ger intryck av att ofta vara förnuftig i sina resonemang även om han uppenbarligen gissade fel ibland. 

Tagebücher 1918 - 37

Den sextiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Tagebücher 1918 - 37" (2003) av Harry Graf Kessler. Denna enastående dagbok, som jag började läsa i november 2025 och hållit på med fram till nu, skildrar en kultiverad och förfinad människa som rörde sig i de högsta kretsarna i Europa. Den tysk-engelske Kessler (1868 - 1937), kommen ur en diplomatfamilj, hade en tysk far och en engelsk mor samt både föddes och avled i Frankrike. Han började skriva dagbok redan vid 12 års ålder och fortsatte med det fram till sin död. Mest uppmärksammad är hans sista dagbok (sanningen är den att man trodde de äldre var förlorade men det hittades senare och har getts ut så sent som 2018 angående vissa delar). Denna avslutande del av greve Harrys liv börjar mot slutat av första världskriget 9 oktober 1918 och han gör sin sista anteckning 30 september 1937, då i fransk exil. Däremellan spännande ögonvittnesskildringar och intima tidsbilder. På nära håll bevittnar han revolutionen 1918 och kejsardömets fall. Som förste diplomat för den nye republiken åker han till Polen men kallas hem efter motstånd från Ententen. Han gör en rundtur i det sönderskjutna slottet i december 1918 och iakttar spartakistupproret och senare strider i Berlin. Därefter följer lugnare perioder med socialt umgänge men med tiden även sviktande hälsa. Nazisterna har han ingen som helst relation till förutom att han betraktar dem som tölpar utifrån sin egen upphöjda position men han åker för säkerhets skull till Paris i februari 1933 och inser därefter att han nog inte kan återvända. Bland annat tycks nazisterna snabbt ha fått reda på att han var homosexuell vilket man kunde ha använt mot honom. På håll får han bevittna hur nazzarna plundrar och säljer av hans älskade hem i Weimar. Själv reser han en del i övriga Europa och rör sig i Schweiz, Italien, Spanien och Storbritannien. En särskilt nära relation har han med franske konstnären Maillol, en sannskyldig excentriker, som gjorde flera verk åt honom. Denna dagbok finns även på engelska med titeln "Berlin in lights" och det är storslagen läsning för den som är road av dagboksförfattare. Kessler skrev dock även flera böcker och var väldigt trots att han efter sitt diplomatuppdrag i december 1918 egentligen aldrig hade något riktigt yrke mer. Ett sällskap som närmast kom att kännas som en god vän och som jag kommer att sakna. 

Wenn die Sonne untergeht

Den sextiotredje boken som jag har läst ut är "Wenn die Sonne untergeht - Familie Mann in Sanary" (2025) av Florian Ilies. Författaren, känd för exempelvis boken "1913 - århundradets sommar", skildrar här familjen Manns öden och äventyr mellan februari och september 1933. Thomas Mann hade i sin roman "Bergtagen" skildrat en man som kommer till ett sanatorium för att hälsa på i tre veckor och sedan blir kvar i sju år. Denna bok inleds med att han själv ska ut på föredragsturné i utlandet i cirka tre veckor varefter han blir kvar utomlands i 17 år. Makarna Mann åker iväg någon vecka efter att nazisterna tagit makten och under deras frånvaro händer saker. Medan Manns, efter avslutad turné, sitter på olika hotell i Schweiz räddar deras driftiga barn vad som räddas kan ur Tyskland. Inte minst Thomas Manns kära dagböcker, som innehåller en rad hemligheter om hans liv, är ett kapitel för sig. Vi möter här hela familjen och deras myllrande omgivning: Thomas, hustrun Katia samt barnen Erika, Klaus, Golo, Monika, Mikael och Elisabeth. Flera av dem skrev också dagböcker. När saker i Tyskland urartar så åker Thomas bror Heinrich till södra Frankrike och etablerar sig i den lilla kustbyn Sarny-sur-Mer där vänner till honom redan bor. I närheten finns även Aldous Huxley, som precis skrivit klart "Du sköna nya värld". Erika och Klaus Mann ordnar sedan så att deras föräldrar ska kunna tillbringa sommaren där med hjälp av ännu en väninna som också bor där. Som det faller sig samlas en regelrätt koloni av tyska exilförfattare och en del andra personer: Thomas Mann, Lion Feuchtwanger, Arnold Zweig, René Schicksele, med flera. Sommaren är väl dokumenterad i dagböcker och memoarer och Ilies går systematiskt igenom allt det märkliga som sker denna i södra Frankrike så fantastiska sommar. Det är fascinerande historier men även en tragisk skildring av hur snabbt civilisationen kan falla samman. Själv kände jag ett äkta vemod när sommaren sedan är över och kretsen skingras för att aldrig ses i denna konstellation igen. Starkt och gripande och jag hoppas att denna bok snart kommer på svenska. 

Excell all areas: A Biograpy

 Den sextioandra boken som jag har läst ut i år är "Excess all areas: A Biography" (2014) av Simon Spence. Boken är en skildring av Happy Mondays under deras huvudsakliga existens på 80- och 90-talet. Spence gör även upp med diverse myter kring bandet, exempelvis att de skulle ha varit permanent arbetslösa underklassare från någon håla utanför Manchester. I själva verket var bandets hjärta, bröderna Shaun och Paul Ryder, från medelklassen med en pappa som drog in grova pengar med jobb på postverket och som komiker och revyskådis parallellt. Mycket av mytbildningen kring bandet bygger dock på intervjuer med den fantasifulle (läs: lögnaktige) Shaun Ryder. Exempelvis har jag läst en bok om Britpop där man i inledande kapitel om föregångarna serverar rena felaktigheter om bandet baserat på en kombination av dålig research och Shaun Ryders historier. Dock är det så att myterna kring bandet så småningom kom ikapp verkligheten i vissa avseenden. Inte minst i fråga om droger. Bandet bildades 1982 men från 1985 tog man även in dansaren Mark "Bez" Berry som blev Shaun Ryders ständige följeslagare. Irriterande nog för det övriga bandet var det just Shaun och Bez som ofta gjorde intervjuer och ställde upp för fotosessioner. Efter att ha harvat och släppt singlar samt två LP:s slog man igenom med "Pills and Thrills and Bellyaches" 1990 varefter skivbolaget Factory väntade sig en lika magnifik uppföljare. Inte minst då skivbolaget hade ekonomiska svårigheter. Bandet skickades till Barbados med Chris Frantz och Tina Weymouth som producenter men vistelsen urartade i en drogkavalkad och även om det blev en skiva sålde den inte på långa vägar vad Factory hoppats och bolaget gick i konkurs i november 1992 medan Happy Mondays upplöstes i februari 1993. Därefter sporadiska återbildningar men aldrig med hela bandet och med samma energi. Dock en intressant biografi över ett band som jag själv rentav ägde bootlegs med cirka 1990. 

Hitler var min chef

 Den sextioförsta boken som jag har läst ut i år är "Hitler var min chef" (1985) av Christa Schroeder. I grunden är det inte hon själv som skrivit allt även om delar av boken bygger på hennes anteckningar men även intervjuer nedskrivna av en tysk journalist som i förordet pratar lite om bokens "pladdriga skvaller". Riktigt så hård vill jag nog inte vara. Schroeder (1908 - 84) var Hitlers sekreterare under hela tredje riket och den enda som var mer långlivad var Johanna Wolf som var Hitlers sekreterare redan kring 1929 - 30. Schroeder är för det mesta saklig men återger givetvis diverse historier som hon hörde under sina år kring der Führer och hon kommenterar en del av de mest kända historierna om t.ex. hans sexliv, relationen med Eva Braun, med mera. En del kronologiska partier förekommer också såsom när hon t.ex. var med Hitler då han flyttade fram sina högkvarter längs frontavsnitt i Polen 1939, Frankrike 1940 och Sovjetunionen till och från 1941 - 44. Jag insåg att jag själv var så van vid bilden av Hitler som "mannen på partimötena i tyska storstäder" och senare "mannen i bunkern" så att jag faktiskt glömde bort att han var ganska mobil under en stor del av världskriget. Det mest intressanta från dessa skildringar är citat ur de många brev hon skrev till sina väninnor som blir ögonblicksbilder på samma vis som dagboksanteckningar och även visar på hur långtråkigt hon ibland hade då hon skulle vara nära Hitler men inte hade några uppdrag. Tiden fördrev hon med att exempelvis lära sig språk och promenera. Många bekanta historier upprepas såsom Hitlers ideliga ugglande långt in på natten varefter han arbetade lite kort och sedan låg och sov till långt in på förmiddagen. Schroeder var inte med under slutstriden i Berlin utan som en sista omtänksamhet såg Hitler till att skicka iväg sina sekreterare vilka, i brist på alternativ, hamnade på Hitlers egendomar vid Berchtesgarden. Hon skildrar då hur Berghof, bostadsområdet på Obersalzberg, mer eller mindre utplånas i bombningar under krigets sista veckor medan hon och de andra hukar i skyddsrum där de sedan bodde kvar en kort tid. I slutet av maj 1945 arresteras hon av amerikanerna och förhörs ingående samt vittnar i Nürnberg innan hon friges 1948 och försvinner in i en mer vanlig och obemärkt tillvaro. Allt som allt en ingående skildring av "stormens öga", vardagen kring diktatorn med många intressanta anekdoter och fakta. 

Weimarkulturen 1918 - 33

 Den sextionde boken som jag har läst ut i år är "Weimarkulturen" 1918 - 33 (1968) av Peter Gay. Boken, som blivit en modern klassiker angående Weimarrepubliken, läste jag för kanske 20 år sedan då den var nyutkommen på svenska och nu var det dags igen. I sex ganska essäartade kapitel tar Gay upp olika teman i republiken (en ganska fyllig kronologi över republikens historia ges som appendix) såsom traumat kring dess födelse, förnuftet, de hemliga sällskapen, hungern efter helhet, sonens uppror och faderns hämnd. Han visar på hur republiken tidigt tyngdes ned av att den föddes ur världskrigets nederlag med den påföljande freden i Versailles och att högern (som till stor del hade varit ansvarig för kriget) utpekade Weimarrepublikens ledare som "förrädare". De politiska motsättningarna var skarpa och då även inom de olika blocken. Samtidigt kom kulturen att blomstra på ett sätt som nästa saknade motstycke i modern tid och inom en rad områden, inklusive naturvetenskap och teknik. En stor del av denna begåvning kom att gå i exil när nazisterna tog över 1933 i vad som kanske var den moderna tidens största "brain drain" till följd av politisk dumhet och råhet. En lättläst bok som givetvis kan rekommenderas till den som vill sätta sig in något i denna spännande tid som blev så kort. 

Jag var Hitlers chaufför

Den femtionionde boken som jag har läst ut i år är "Jag var Hitlers chaufför" (1951) av Erich Kempka. Då boken kom ut i Tyskland första gången hette den "Jag brände Hitler" men den någon skandalartade titeln ändrades sedan även om det i sak stämde. Det är en kort liten bok som jag egentligen bara skulle titta lite på igår kväll och innan jag visste ordet av hade jag läst ut den. Kempka var en av flera chaufförer åt Hitler redan 1932 men sedan huvudchauffören Julius Schreck oväntat dött 1936 blev han huvudchaufför. Därefter blev det givetvis ett evigt åkande där han serverar anekdoter om hur Hitler gillade bilturerna och gärna ordnade mat åt honom. "Jag skriver inte om politik" påpekar Kempka och det blir mycket riktigt mest anekdoter ur hans egen synvinkel. Och även om han ödmjukt beskriver sig som "en enkel människa utan högre bildning" så hade han en militär grad och var i grunden SS-man. Hur mycket han slirar på sanningen kan givetvis diskuteras. Den riktigt intressanta delen är förstås hans roll kring Adolfs död. Han beskriver, som många andra, den tröstlösa stämningen i bunkern i april 1945 och hur han 30 april blir uppringd av adjutant Otto Günsche som ber honom ordna 200 liter bensin. Han frågar givetvis varför och Günsche får erkänna att Hitler och Eva Braun just tagit sina liv. Hans vagnpark är mer eller mindre bortbombad men flera bilar är dock intakta (om än under nedstörtade tak) och han lyckas tappa ur 160 - 180 liter som han senare får använda för att bränna kropparna. Han bär personligen ut Eva Braun (eftersom han inte vill att hennes fiende Bormann gör det) och tillsammans med Günsche och dr Stumpferer häller han bensin över paret som läggs i en grund grop. Med en tändsticka från Goebbels kan man så tända på. Detta är så långt vad han själv ser. Vad som senare händer med kropparna får han höra via andra, troligen främst Hitlers betjänst Heinz Linge (som också överlevde och skrev en bok). Kring midnatt 1 - 2 försöker han ta sig ut ur Berlin och får trolige se (även om han inte då helt förstår det) Bormann dö. Genom att senare räddas av en okänd jugoslavisk kvinna som ger honom en smutsig overall klarar han sig. Framryckande ryska trupper tror att han är en förtryckt tysk arbetare och skålar med honom. Han kan därefter ta sig ut ur staden och småningom vandra ner till Berchtesgaden där han odramatiskt grips av amerikanerna 20 juni 1945. Han skriver visserligen att amerikanerna gick på honom lite hårt i samtal men menar väl samtidigt att de ändå var okej (hans öde är milt jämfört med den misshandel och tortyr som Linge och Günsche samtidigt utsattes för i Lubjanka-fängelset i Moskva). Efter att ha vittnat i Nürnbergrättegången friges han 9 oktober 1947 och försvinner in i anonymiteten fram till sin död 1975. 

Franz Werfel: A Life in Prague, Vienna and Hollywood

 Den femtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Franz Werfel: A Life in Prague, Vienna and Hollywood" (1987) av Peter Stephan Jungk. Vem var då Franz Werfel (1890 - 1945)? Han var en på sin tid synnerligen populär författare, först i det tysktalande Centraleuropa och senare även i USA. Samt givetvis här och där i en del andra länder. En stor del av det han har skrivit finns översatt till svenska. Idag är han dock tämligen bortglömd men mer specialintresserade känner exempelvis till verk som "De 40 dagarna på Musa Dagh" eller "Sången om Bernadette". Werfel föddes i en burgen familj i Prag och var vän med Franz Kafka, Max Brod, Ernst Egon Kirsch och andra i den så kallade "Pragkretsen". Han blev inte ägare till familjens handskmakeri, till föräldrarnas bestörtning, utan satsade på litteraturen. Han har senare i flera verk skildrat sin ungdom, inklusive ett (mestadels ofarligt) deltagande i första världskriget och vid revolutionen i Wien 1918. Han blev Alma Mahler tredje (och sista) man och slog under mellankrigstiden brett igenom som romanförfattare. Han stod på höjden av sin berömmelse i slutet av 30-talet då hans (och många andras) tillvaros krossades när nazisterna besatte Österrike 13 mars 1938. Han flyttade raskt till Frankrike men fick fly även därifrån 1940 då nazisterna ryckte in igen. Hans roman "Sången om Bernadette" kom (så att säga) till i det ögonblick i augusti 1940 då Werfel bad till gud vid altaret i Lourdes och lovade att skriva en bok om flickan som såg den heliga jungfrun bara han kom levande ur Frankrike. Tillsammans med sin fru samt Heinrich och Golo Mann, med flera, korsar han gränsen till Spanien till fots 13 september 1940 och kommer till USA där han tidigare haft framgångar men får förnyade sådana. Han kan därefter leva ett gott liv, mest i kretsen av andra exiltyskar, tills hans hälsa bryts ner 1943 - 45. Han hinner uppleva slutet på kriget i Europa men dör sedan knall och fall vid sitt skrivbord 26 augusti 1945. Som författare skrev han i lite olika stilar och han förändrades även angående sina teman men han är på inget vis svårläst och värd ett bättre öde än att ha sina böcker samlandes damm i antikvariat eller biblioteksarkiv. Läs Werfel! 

Svindleriets ädla konst

Den femtiosjunde boken som jag har läst ut är "Svindleriets ädla konst - en idébiografi över Joseph Roth (2014) av historikern Anders Björnsson. Vi följer här den österrikisk-judiske författaren och journalisten Joseph Roth (1894 - 1939) under hans 20 år av skrivande under mellankrigstiden. Född i Galizien kom han sedan att skriva i Wien cirka 1918 och därefter var han huvudsakligen verksam i Europas metropoler (främst Paris), ständigt resande, ständigt med tillfälliga bostäder, ständigt pank och med eskalerande alkoholproblem. Även om vi får en biografisk skiss av Roth så handlar mycket främst om hans tankegångar och ideologiska förskjutning (inte olikt den hos författarkollegan Franz Werfel), från 1918 år "Röde Joseph" till en nostalgisk högerman som 1938 var nyckelperson i långt gångna planer på att restaurera den habsburgska monarkin i Österrike för att förhindra nazisternas invasion (vilket jag, utifrån vad som hände, inte tror hade spelat så stor roll). Året därpå dog han av sitt drickande i Paris, våren 1939. En mycket lärd och intressant skildring av en av mellankrigstidens stora författare som fler borde upptäcka då mycket finns översatt. 
 

Mrs Dalloway

Den femtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Mrs Dalloway" (1925) av Virginia Woolf. Jag läste den på nittiotalet men kom inför omläsning bara ihåg den inledande raden om att Mrs Dalloway skulle köpa blommorna själv satt ramhandlingen. Det hela utspelar sig i stort sett under en enda dag i juni 1923 men med återblickar. Clarissa Dalloway ska hålla en stor tillställning med diverse högdjur på kvällen men på morgonen rubbas hennes cirklar en smula av att hennes gamla kärlek Peter Walsh återkommer efter fem år i Indien. I bakgrunden har vi även den granatchockade soldaten Septimus Smiths och dennes lidande ute på gatan där han irrar omkring och tror sig se döda kamrater från kriget. Det är en bok du behöver läsa uppmärksamt då perspektivet ideligen förskjuts mellan olika huvudpersoner vars tankar vandrar fram och tillbaka i tiden. I grunden en rätt vemodig roman som på ett diskret vis pekar på tillvarons meningslöshet. 

Den falska vikten

Den femtiofemte boken som jag har läst ut i år är "Den falska vikten" (1937) av Joseph Roth. En av hans sista romaner skildrar tjänstemannen Anselm Eibenschütz under den habsburgska monarkin. Huvudpersonen lämnar armén och flyttar till avkroken Zlotograd där han blir "vågmästare" och ska kontrollera de lokala köpmännens hederlighet. Ett par personer i denna roman förekommer även i "Den stumme profeten". Allt går dock mer och mer åt skogen för Eibenschütz som blir bedragen av sin hustru, förvirrad över lokala seder och därtill mer och mer alkoholiserad samtidigt som han förälskar sig i en mystisk kvinna österifrån. Det hela slutar förstås med en urladdning och är ganska spännande läsning på det hela taget. Bärande tema är dock ex-soldatens förvirring då han kommer ut i den civila världen samt hur reglerna uppifrån krockar med verkligheten på lokalplanet. 

 

Den stumme profeten

 Den femtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Den stumme profeten" (1965) av Joseph Roth. Det intressanta med denna roman, som skrevs omkring 1927 - 30, är att den hittades bland Roths kvarlämnade papper efter hans död och alltså kom ut mer än 25 år efter hans frånfälle. Det hela är en skildring av en revolutionärs uppgång och fall och mången läsare lär väl tänka på Trotskij även om bokens berättare säger att Kargan, som revolutionären kallas, inte är någon särskilt utan kan vara vem som helst. Därefter får vi följa den enkle juristen Friedrich Zimmer, vilken blir revolutionär just under sitt alias Kargan, och dennes väg till makten i det nya Ryssland. Parallellt med detta finns även en kärlekshistoria som kommer av sig i första världskrigets virrvarr. Lättläst och intressanta angående ödets växlingar under det stormiga nittonhundratalet.