Oleg Lundstrem

 

Ovan: Oleg Lundstrem under sin tid i Kina

I dessa tider då begreppet ”kulturell appropriering” kastas över än den ena och än den andra är det värt att påminnas om hur kulturer alltid har korsbefruktat varandra. För ganska exakt 20 år sedan (3 januari 2003) såg jag på SvT en film om svenskättlingen som under många år drev en rysk jazzorkester i Kina och det var verkligen en fascinerande historia.

Någon gång under mitten av 1800-talet kom en viss Karl August Lundström från Norrbotten till Ryssland där han gifte sig och fick barn. Släkten var musikalisk. 2 april 1916 föddes Karl Augusts barnbarnsbarn Oleg. 1921, under en mycket svår tid i Rysslands historia flyttade familjen till Kina där unge Oleg blev kvar många år. I Kina studerade han klassisk violin och klassiskt piano men han drogs mer till jazzen. 1934 eller 1935 (uppgifterna varierar) bildade han, tillsammans med åtta andra exilryssar, The Oleg Lundstrem Orchestra efter att ha hört en skiva med Duke Ellington som han skaffat för att spela på en fest.

Året därpå, 1936, flyttade orkestern till Shanghai och tillbringade de annars så oroliga krigsåren i en slags bubbla där man utgjorde ett av de mest kända namnen på den lokala jazzscenen. Först 1947 återvände Oleg till Ryssland och slog sig ner i Kazan där han arbetade som violinist på den lokala operan och teatern medan han fortsatte att driva sin orkester vid sidan av. Flytten till Ryssland berodde givetvis på kommunisternas annalkande seger men väl i Ryssland blev man av myndigheterna mer eller dirigerade till Kazan. Som en kompromiss spelade orkestern även tatarisk folkmusik, eller av Lundstrem komponerade stycken i folkton, då myndigheterna hade en något ogin attityd till jazzmusik, vilket Lundstrem berättade i en intervju med DN 1999. Han nämner även att en musiklärare i Kazan försvarat orkestern med att den spelade ”Socialistisk jazz” och att hans orkester vid denna tid var en av blott två erkänna jazzorkestrar i Sovjetuionen. Orkestern flyttade först 1956, i samband med Chrusjtjevs ”töväder”, till Moskva där den fick officiellt erkännande av regimen och Lundstrem av myndigheterna bekräftades såsom dess kapellmästare och konstnärlige ledare. Det formella namnet blev dock det lite otympliga Oleg Lundstems statliga kammarorkester för jazzmusik.

Lundström fick turnera inom det Sovjetiska väldet, inklusive Östeuropa. För DN 1999 nämnde han att han i Prag träffat en svensk jazzmusiker som spelade musik i folkton och som han senare fick höra ”dött hastigt”. Med all säkerhet var detta Jan Johansson som ju även spelade in ryska melodier på skiva. Efter Sovjetunionens fall kunde orkestern turnera på det internationella planet och uppträdde exempelvis i Washington 1991. man återvände även till Shanghai där en och annan äldre kines med värme mindes orkestern och där den även hade bevarat sin popularitet. 1994 slog Guiness rekordbok fast att orkestern, med sina 59 eller 60 år, var världens mest långlivade jazzorkester utan avbrott. Sex av de nio ursprungliga medlemmarna levde då ännu. 30 januari 1999 spelade orkestern, som under senare år hette Moscow Big Band, på Kulturhuset i Stockholm efter att sent omsider ha blivit uppmärksammad av Sverige. Lundstrem gav en längre intervju för DN och nämnde även att utöver officiella kontakter hade just ingen av de Sovjetiska topparna någonsin närmast sig hans orkester med vare sig ris eller ros. Inte ens Jurij Andropov (generalsekreterare 1982 – 84) som tydligen ändå tyckte om jazz. Lundstrem fick även ett antal urmärkelser av ryska staten och år 2000 kunde han uppträda för både Bill Clinton och Vladimir Putin. Efter ett långt liv i musikens tjänst avled Lundstrem utanför Moskva 2005, 89 år gammal.

Och så... dagens Proust!

Ovan: George Sand (1804 - 1876)

På sidan 44 – 57 i första delen, ”Swanns värld”, skildras ur berättaren, ensam med sin mor, gråter efter urladdningen tidigare vilket smittar av sig på modern. Han är dock samtidigt glad. För att de båda ska lugna sig läser modern för honom ur en roman av George Sand som han egentligen ännu skulle ha fått av sin mormor på sin namnsdag. Han gör en utvikning om mormoderns smak för et upphöjda och gärna det antika i olika sammanhang. Detta trots att hon kan ge släktingar fåtöljer som brakar ihop bara för att hon tyckte de såg eleganta ut. Berättaren förnimmer en enorm lycka under natten med sin mor men tänker att i morgon är en annan dag. Därefter följer den berömda episoden med Madeleinekakan och Lindblomstéet som utspelar sig i bokens ”nutid”. Modern ger honom, då han kommit hem en kall dag, te med en bit kaka uppblött på sked. Han minns då, efter mycket funderande, att tante Leonie gjort exakt samma sak då han besökte henne. Minnena från Combray växer fram ”ur tekoppen” och boken kan på allvar ta sin början.

Två släkter

 

Den andra romanen (i vad som kommer att bli den andra boken jag läser ut i år) blev ”Komedier i Bergslagen I: Två släkter” (1914) av Hjalmar Bergman. Det är en närmast episkt upplagd berättelse som utspelar sig i Bergslagen från slutet till 1600-talet till omkring mitten av 1800-talet och här förekommer många av de återkommande släktnamnen i Bergmans värld (Siedel, Janse/Erse, Lilja, Bourmaister, med flera) liksom återkommande större egendomar (Rogerhus, Hviskingeholm, Klockeberga, Björkenäs, Ryglinge gård). Berättelsen börjar med att den tyske knekten Joste Siedel våldgästar den snåle Abram Lilja som så småningom skänker den besvärlige gästen sin dotter och gården Klockeberga.

Urfadern till ätten Siedel, där alla kommande förstfödda söner senare får namnet Jörgen, blir till en början en skräck i trakten då han tvingar alla han får tag i till tärningsspel och spelar av dem allt vad de äger och har. I en krönikestil där det med formuleringar som ”det sägs att...” eller ”man menade att...” antyds att mycket är halvsanningar, överdrifter eller hörsägen skildrar Bergman sedan två sammangifta släkter och deras fejd med varandra. Dels då ätten Siedel men även ätten Erste/Janse som blir ingift i släkten och kommer att äga Ryglinge gård. En avknoppning av ”Ryglingaätten” är släkten Storm, som senare kommer att figurera flera gånger i romansviten och har en nyckelroll i "Knutsmässo marknad".

Vissa berättelser är groteska såsom skildringen av den mäktiga Beata Siedel på Björkenäs som till sist reduceras till äta sin föda ur gristråg och som låter den fallne prästen Markurell (en anfader till den Markurell som vi framför allt förknippar Bergman med) på ett finurligt vis röja besvärliga element ur vägen. Ett drag av mental ohälsa går igen hos båda familjerna och dess medlemmar varierar på en skala från tunga grubblare till skvatt galna. Den siste Jörgen Siedel, som jämför sig och sina namnar och företrädare med ärtor i en skida, känner särskilt tyngden av släktens historia och de illdåd som den under åren begått då den lurat bergsmän och småbönder på deras egendom med olika listiga metoder.

Allt som allt en oerhört levande och mustig släktkrönika som, i och med sina mer bisarra inslag, väl även kan förtjäna namnet släktskröna. Bergman skulle göra några avvikelser i nästa roman, ”Dansen på Frötjärn”, men återkom till flera av huvudgestalterna i ”Två släkter” i den tredje delen, ”Knutmässo marknad”.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: "Der Kuss" av Gustav Klint (1908). 

På sidan 34 - 44 i första delen, "Swanns värld", skildras berättarens ångest då han abrupt skickats i säng utan den efterlängtade godnattkyssen från sin mor. Han gör en utvikning om tjänarinnan Francoise och hennes "lagar", vilka styr hennes liv. Han försöker med ett brev som denna ska lämna få mamman att komma till sovrummet, men förgäves. En reflektion följer om kärlekens lidande och om hur Swann, som lidit så mycket för kärleks skull, kanske är den i hela sällskapet där nere som bäst skulle förstå honom. Om detta vet berättaren dock ingenting vid den aktuella tidpunkten. Han beslutar sig för att gå ner och söka upp modern. Denna blir bestört när hon ser sin son stå och vänta på henne i hallen och fadern kommer precis då in. Fadern mjuknar emellertid när han ser sonens förtvivlade uppsyn och låter rentav modern sova hos honom i en extrasäng som Francoise ställer i ordning. 

Richard Strauss "Vier Letzte Lieder"

 

Ovan: Sopranen Elizabeth Schwarzkopf (1915 - 2006) blev med sin eleganta sångstil en av de mest kända uttolkarna av "Vier Letze Lieder". 

En anekdot förtäljer att den tyske kompositören Richard Strauss under en vistelse i Montreux 1948 fick besök av sitt enda barn, sonen Franz, som noterade att fadern mest verkade ägna sig åt brevskrivande och grubblande. Han uppmanade honom därför att istället skriva ”några trevliga sånger”. En tid senare kom istället hans svärdotter, Alice, på besök varvid Strauss lade några notblad på ett bord och lite i förbifarten sade ”här är sångerna som din man beställde”. Det må vara hur det vill med sonens påverkan på faderns skapande men faktum är att Strauss 1948 sammanställde de stycken som rätt och slätt fick heta ”Vier Letzte Lider” (Fyra sista sånger) enligt en idé från förläggaren som formellt publicerade styckena först 1950.

Strauss hade tagit starkt intryck av en dikt av Eichendorff, ”Im Abendrot”, vilken tycks skildra ålderdom, död eller någon form av avslutning. Han satte en melodi till dikten och hade färdigställt sången 6 maj 1948. Därefter skrev han musik till tre dikter av Hermann Hesse, nämligen i tur och ordning ”Frühling” (20 juli 1948), ”Beim Schlafengehen” (20 juli 1948) och slutligen ”September” (20 september 1948). När det sista stycket var klart hade Strauss mindre än ett år kvar att leva.

Strauss var redan på det klara med att han ville att sopranen Kirsten Flagstad, inbland kallad ”århundradets röst” bland sopraner, skulle sjunga sångerna första gången de framfördes. Så kom det också att bli men då Flagstad med Wilhelm Fürtwängler som dirigent framförde styckan för första gången, i Royal Albert Hall 22 maj 1950, var Strauss död sedan mer än åtta månader. Världspremiären blev hur som helst inspelad även om ljudkvaliteten är något varierande: (https://www.youtube.com/watch?v=WUl8IxU5zsM) Flagstad skulle därefter komma att framföra sångerna vid fler tillfällen, bland annat vid en konsert i Berlin 1952 som också finns inspelad.

Strauss ”Vier Letzte Lieder” anses vara bland något av de vackraste han någonsin gjorde och var viktiga inslag i den blomstring den gamle mannen upplevde precis mot slutet av sitt liv, då han även skrev den vemodiga med oerhört vackra ”Metamorphosen”. Det finns givetvis ett antal goda inspelningar av sångerna men bland mina egna favoriter kan jag nämna en inspelning med Elizabeth Schwarzkopf från 1956 (https://open.spotify.com/album/5jQsqy6KgNeT7dhp3dKlH5?si=VMDve9B0Qu-JkkjCpWcgrw) samt en med Jessye Norman från 1986 (https://open.spotify.com/album/1Hgg9v7euI68qCc6lIG5vw?si=LxFxDVRLTp2pgO9vy_0KuA)

Strauss krävde aldrig någon viss ordning på sångerna vid framförande och kronologin har onekligen varierats beroende på smaken hos de artister som för stunden framfört verken. Det är dock ganska troligt att sångerna, med avseende på att samtliga texter handlar om avslutning på ett eller annat vis, var lite av en gammal mans förväl till sitt värv. Första gången jag själv hörde verken var det för övrigt i en inspelning med en då någon ansträngd Schwarzkopf i en inspelning från 1966 där mikrofonerna även fångar upp en person som olyckligtvis får ett rejält hostanfall under ett lugnare parti i en av sångerna. De händer fortfarande att jag sitter och väntar på den där hostningen då jag hört andra inspelningar.

Och så.... dagens Proust!

Bild: Jockey Club de Paris, bildad 1834, som hade Swann som medlem. 

På sidan 22 - 34 i första delen, "Swanns värld", beskrivs den till synes så blygsamme Swann och dennes umgänge med berättarens familj. dock verkar berättaren tycka att hans ena grandtante är något vulgär i umgänget med den förfinade Swann. Denne skickar en låda vin från Asti till familjen och särskilt grandtanterna har väldiga bekymmer med hur de på ett passande vis ska tacka honom. Swann försöker berätta några anekdoter för berättarens morfar men blir avbruten då morfadern tycker att berättaren ser trött ut. Till sin förtvivlan skickas berättaren raskt i säng utan att ha fått den så efterlängtade godnattkyssen. Berättaren nämner hur hans familj skulle ha varit helt oförstående inför aspekterna av Swanns mer mondäna liv om de nu ens veta om detta ordentligt. Grandtanterna försöker tacka Swann för vinet men på ett omständligt och inlindat vis. 

Vi Bookar, Krokar och Rothar

 

Den första bok som jag har läst ut i år blev ”Vi Bookar, Krokar och Rothar” (1912) av Hjalmar Bergman. Boken spinner delvis vidare på de miljöer som läsaren tidigare mött i ”Hans nåds testamente” (1910) och många av personerna från den romanen återkommer även om fokus här ligger på andra personer samt på hela den skildrade stadens historia. Romanen börjar med att ”Björkenäs-nåden” fru Siedel (en släkt som ingående skildras i de tre romaner som fått samlingsnamnet ”Komedier i Bergslagen”) med sin vagn dundrar över en av broarna som för till staden. Romanen slutar med att ”Björkenäs-nåden”, Blenda Hyltenius, många decennier senare dundrar över samma bro med sin vagn på väg in till staden. Blenda är förstås den oäkta dottern till Roger Bernhusen de Sars av Rogershus i ”Hans nåds testamente” som nu är herrgårdsfru, rik, ensam och notoriskt otrogen sin beskedlige make.

Romanen utspelar sig under loppet av cirka 100 år och i första delen möter vi prosten Book och hans syster Mimmi, stadens mest aktade Mamsell. Dessa lokala potentater trängs dock efterhand undan av industrialismens uppkomlingar och stort fokus ligger på fabrikören J A Broms och dennes partner, idealisten Julius Krok, vilken i ett senare skede av en arbetare får omdömet ”ingenjörn är en beskedlig karl... fast förstås att inte duger han ju till mycket”. Det är just i samband med syskonen Books begravning som Kroks gode vän, Dr Roth, fäller kommentaren om ”vi Bookar, Krokar och Rothar” som på något vis upprätthåller kulturen och traditionen i staden. ”Men vad duger vi till?” svarar Krok.

Och just de välvilliga men i grunden ganska hopplösa och odugliga gestalterna (som är så vanligt förekommande hos Bergman) ställs mot resoluta och kallhamrade handlingsmänniskor. I bokens andra del ligger fokus mycket på det i staden okända området Blekängen, en nergången arbetarstadsdel som många i stadens politiska och ekonomiska ledning önskar exploatera. Bergman visar skickligt på hur rå kapitalism ofta kan döljas under frireligiositetens hycklande mask. En minnesvärd gestalt i slutet av boken är ingenjör Kroks måg, lektor Paulus Holmin, som med sin närmast påträngande moralism fått öknamnet ”aposteln”.

Givetvis fladdrar ytterligare ett antal personer ur samhällets alla skikt förbi. Exempelvis hans nåd, som så småningom dör under en resa till Homburg, dottern Blenda som för länge sedan skickat pojkvännen Jakob på porten och styr sina egendomar med hård hand även om en och annan gammal betjänt ändå får gå kvar och skota på egendomen för skams skull. Vi möter hans nåds gamla förtrogna, Vickberg och Johnson och får veta hur det går för dem.

Trots alla gripande människoöden och snabba förvecklingar så handlar boken ytterst om den svenska staden (än så länge utan namn i romanen) och hur den snabbt förändras under 1800-talet då den gamla aristokratin trängs undan eller åtminstone måste maka något på sig för penningaristokratin och där stadsbilden snabbt omvandlas med nya industrier och en ny typ av misär samtidigt som folkrörelser i form av socialdemokrati, frikyrklighet och nykterhetsrörelse också dyker upp i stadsbilden. Kort och gott en imponerande roman vilken, till skillnad från den i tid och rum mer begränsade ”Hans nåds testamente”, fungerar som en bra inkörsport till Wadköpings universum och där vi även kommer att återse olika karaktärer senare.

Och så följer... dagens Proust!

Bild: Genevieve de Brabant, mytisk kvinna från tidig fransk medeltid. 

Sid 14 - 21 i första boken, "Swanns värld": Berättaren beskriver sin lek med den Laterna Magica han fått av familjen och där han ser den mytiska och kyska Genevieve de Brabant samt skurken Golo, som förtalar henne inför sin man. Han diskuterar åter något om sitt rum och om salongen där familjen ofta tillbringar tiden när det regnar. Han återger familjens diskussioner om hans hälsa och familjens, särskilt faderns, eviga diskussioner om vädret. Alla stannar inne vid regnigt väder förutom mormodern, som tvärtom gör promenader i trädgården även när det regnar. Det vill säga om nu inte en av grandtanterna ropar att hon ska komma in så hennes man inte tullar av cognac i smyg. Berättare kommer därefter in på hur hans stora glädjeämne om kvällarna är moderns flyktiga godnattkyss (egentligen en puss på kinden). Swann, romanens huvudperson, introduceras som den enda person som besöker familjen om somrarna. Det talas om Swanns varma relation med berättarens morfar, vilken kändes Swanns far. Morfadern uppges ofta återge en historia om när Swann Senior precis hade förlorat sin hustru och sedan ändå blev ganska upplivad av en utomhuspromenad efteråt. Det talas även om att Swann har en ytterst uppburen ställning i den franska societeten men att det är något som är helt okänt för berättarens familj. 

Eskapismens år!

 

Jag återlanserar härmed min gamla blogg ”Elfenbenstornet” där jag en gång i tiden skrev om litteratur men nu med en lite annan inriktning. Den här bloggen får väl ses som mitt lite hopplösa försök att vara en motvikt i en ytlig influencer-tid och jag kommer skriva om smal finkultur och andra saker som endast en liten (men kanske hängiven) läsekrets kan tänkas vara intresserad av. Det blir små historiska essäer, litteratur, mycket klassisk musik, kanske lite jazz, lyrik, konsthistoria. Ja, det får lite grann bli som det faller sig. Inriktningen kommer i väldigt hög grad att vara inriktad på europeisk kultur, inte minst Tyskland.

Ett av mina många smala projekt under 2023 är att för kanske femte eller sjätte gången läsa ”På spaning efter den tid som flytt” i små portioner och dag för dag ta läsarna med genom boken i små sammanfattningar.

Bloggens manifest är som följer:

Våga vara allvarlig

Våga rentav vara pretentiös utan att skämmas för det

Våga vara tidlös

Våga vara gammeldags

Vi går raskt över till... Dagens Proust

Bild: Sovrum i Louis Seize-stil, kanske som Marcels i Combray. 

Sid 7 - 13 ur första boken, "Swanns värld": Proust inleder sitt verk med att konstatera att han sedan lång tid tillbaka haft för vana att lägga sig tidigt. Härefter följer ett längre resonemang om att vakna upp förvirrad och inte veta vad klockan är, exempelvis om man är sjuk men ändå har valt att ge sig ut på en resa av tvingande skäl. En ny utläggning angående minnen av platser i berättarens liv följer innan han så kommer in på orten Combray, där han tillbringade somrarna, och lättsamt umgänge med en viss Madame Saint-Loup. Han nämner att hans sovrum i Louis Seize-stil livade upp hans annars överkänsliga natur. 

Ulf Lundell - Vinter i paradiset

Även om samma personer aldrig återkommer i Uffe Lundells böcker så kan man ändå säga att de på ett eller annat vis hänger ihop. Jack är en flummare som aspirerar på att bli både författare och rockmusiker och som mot slutet av boken verkar på väg att lyckas. Nästan roman, "Sömnen", skildrar en redan framgångsrik rockmusiker som börjat tröttna på cirkusen omkring sig. I Lundells tredje roman, "Vinter i paradiset", tas förbindelsen upp med både flummarna och författarna.

Det är i grunden en ganska händelselös roman där väldigt mycket fokus ligger på den roliga och rappa dialogen. Som mest händelserik är berättelsen precis i början och precis i slutet men i övrigt så vegeterar huvudpersonerna i princip i Åre vintern 1978 - 79.

Huvudpersonen, Bengt "Pavlo" Gustavsson, är en före detta flummare dock rört sig vidare från att bara ligga i en park och röka marijuana till att istället sälja tyngre droger såsom heroin och kokain till hugade konsumenter. Uppenbarligen har han varit rätt duktig på sin handel och vandel då han rört sig omkring ute i världen under loppet av fem år utan att ha lidit större materiell nöd. En storslagen plan vid återkomsten till Sverige går dock snöpligt i stöpet vilket skildras på ett i grunden ganska dunkelt vis (likt en hel del annat i denna bok).

Försatt i en besvärlig situation räddas Pavlo av norskan Gro, en före detta TV-journalist med några mörka hemligheter som nämns nästan en passant på några sidor. Så här i tredje romanen så märker man ofta att kvinnorna i Uffes romaner är lite "mystiska". De kan vara hur jordnära och praktiska som helst på många vis (som exempelvis Gro) men de har alltid något dunkelt och undflyende över sig och de manliga figurerna i romanerna tycks sällan förstå deras motiv.

Den tredje huvudpersonen är författaren Julius, en gång framgångsrik men nu på väg mot bankrutt och samtidigt drabbad av skrivkramp även om han än så länge klarat sig genom att en märklig hjälpreda till synes utan ansträngning spökskriver en eller annan berättelse som Julius publicerar i sitt namn. Pavlo hamnar därefter hos den gästfrie men ganska ensamme Julius och vintern fördrivs med diskussioner, utflykter samt en fruktansvärd massa alkohol. Eftersom Lundell bodde i Åre vid denna tid så utgår jag från att många av miljöerna är skildrade såsom de såg ut vid denna tid.

Boken är i grunden rätt händelselös i fråga om intrig och ofta blir jag inte klok på den ganska likgiltige Pavlo och hans motiv. Den stora behållningen ligger som sagt i dialogen. Bland annat skildras Julious i en del utläggningar berömmelsens baksidor. Slutet på romanen är explosionsartat och dunkelt på en och samma gång. Överlag tyckte jag nog bättre om både "Jack" och "Kyssen" men denna tredje roman är för den skull inte utan poänger och helt klart läsvärd även om den för mig är lite av en transportsträcka mellan "Sömnen" och min favorit, "Kyssen".

Ian Rankin - Hide and Seek

1991 följde Ian Rankin upp debuten "Knots and Crosses" (1987) med boken som på svenska fått titeln "Katt och råtta". Då jag faktiskt inte var helt medveten om att den var översatt så har jag nu läst den på engelska. Fyra år senare är kommissarie Rebus kanske lite mer av den burduse brumbjörn som vi lärt oss att älska även om det finns några smärre ojämnheter som kommer att behöva slipas av.

Upplägget är egentligen ganska klassiskt och kommer senare att varieras på olika vis i senare Rebus-romaner. Det börjar helt enkelt med att en ung man hittas död av en överdos och kroppen har efter döden arrangerats på ett teatraliskt vis. Den övriga kåren är rätt snart beredd att lägga krut på annat då det bedöms som en olyckshändelse varefter några makabra skämtare flyttat kroppen. I övrigt anses dödsfallet på inget vis misstänkt. Den som läser detta har säkert redan räknat ut att Rebus givetvis är den ende som inte är beredd att släppa det hela utan envist nystar vidare trots att trådarna leder mot samhällets övre och mer oåtkomliga skikt.

Kort och gott ingen särskilt originell roman men ändå en god läsupplevelse för den som dels vill träffa Rebus än en gång och dels se hur han utvecklas. Och därutöver givetvis få lite spänning!