Den andra romanen (i vad som kommer att bli den andra boken jag läser ut i år) blev ”Komedier i Bergslagen I: Två släkter” (1914) av Hjalmar Bergman. Det är en närmast episkt upplagd berättelse som utspelar sig i Bergslagen från slutet till 1600-talet till omkring mitten av 1800-talet och här förekommer många av de återkommande släktnamnen i Bergmans värld (Siedel, Janse/Erse, Lilja, Bourmaister, med flera) liksom återkommande större egendomar (Rogerhus, Hviskingeholm, Klockeberga, Björkenäs, Ryglinge gård). Berättelsen börjar med att den tyske knekten Joste Siedel våldgästar den snåle Abram Lilja som så småningom skänker den besvärlige gästen sin dotter och gården Klockeberga.
Urfadern till ätten Siedel, där alla kommande förstfödda söner senare får namnet Jörgen, blir till en början en skräck i trakten då han tvingar alla han får tag i till tärningsspel och spelar av dem allt vad de äger och har. I en krönikestil där det med formuleringar som ”det sägs att...” eller ”man menade att...” antyds att mycket är halvsanningar, överdrifter eller hörsägen skildrar Bergman sedan två sammangifta släkter och deras fejd med varandra. Dels då ätten Siedel men även ätten Erste/Janse som blir ingift i släkten och kommer att äga Ryglinge gård. En avknoppning av ”Ryglingaätten” är släkten Storm, som senare kommer att figurera flera gånger i romansviten och har en nyckelroll i "Knutsmässo marknad".
Vissa berättelser är groteska såsom skildringen av den mäktiga Beata Siedel på Björkenäs som till sist reduceras till äta sin föda ur gristråg och som låter den fallne prästen Markurell (en anfader till den Markurell som vi framför allt förknippar Bergman med) på ett finurligt vis röja besvärliga element ur vägen. Ett drag av mental ohälsa går igen hos båda familjerna och dess medlemmar varierar på en skala från tunga grubblare till skvatt galna. Den siste Jörgen Siedel, som jämför sig och sina namnar och företrädare med ärtor i en skida, känner särskilt tyngden av släktens historia och de illdåd som den under åren begått då den lurat bergsmän och småbönder på deras egendom med olika listiga metoder.
Allt som allt en oerhört levande och mustig släktkrönika som, i och med sina mer bisarra inslag, väl även kan förtjäna namnet släktskröna. Bergman skulle göra några avvikelser i nästa roman, ”Dansen på Frötjärn”, men återkom till flera av huvudgestalterna i ”Två släkter” i den tredje delen, ”Knutmässo marknad”.
Och så... dagens Proust!
Ovan: "Der Kuss" av Gustav Klint (1908).
På sidan 34 - 44 i första delen, "Swanns värld", skildras berättarens ångest då han abrupt skickats i säng utan den efterlängtade godnattkyssen från sin mor. Han gör en utvikning om tjänarinnan Francoise och hennes "lagar", vilka styr hennes liv. Han försöker med ett brev som denna ska lämna få mamman att komma till sovrummet, men förgäves. En reflektion följer om kärlekens lidande och om hur Swann, som lidit så mycket för kärleks skull, kanske är den i hela sällskapet där nere som bäst skulle förstå honom. Om detta vet berättaren dock ingenting vid den aktuella tidpunkten. Han beslutar sig för att gå ner och söka upp modern. Denna blir bestört när hon ser sin son stå och vänta på henne i hallen och fadern kommer precis då in. Fadern mjuknar emellertid när han ser sonens förtvivlade uppsyn och låter rentav modern sova hos honom i en extrasäng som Francoise ställer i ordning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar