Oleg Lundstrem

 

Ovan: Oleg Lundstrem under sin tid i Kina

I dessa tider då begreppet ”kulturell appropriering” kastas över än den ena och än den andra är det värt att påminnas om hur kulturer alltid har korsbefruktat varandra. För ganska exakt 20 år sedan (3 januari 2003) såg jag på SvT en film om svenskättlingen som under många år drev en rysk jazzorkester i Kina och det var verkligen en fascinerande historia.

Någon gång under mitten av 1800-talet kom en viss Karl August Lundström från Norrbotten till Ryssland där han gifte sig och fick barn. Släkten var musikalisk. 2 april 1916 föddes Karl Augusts barnbarnsbarn Oleg. 1921, under en mycket svår tid i Rysslands historia flyttade familjen till Kina där unge Oleg blev kvar många år. I Kina studerade han klassisk violin och klassiskt piano men han drogs mer till jazzen. 1934 eller 1935 (uppgifterna varierar) bildade han, tillsammans med åtta andra exilryssar, The Oleg Lundstrem Orchestra efter att ha hört en skiva med Duke Ellington som han skaffat för att spela på en fest.

Året därpå, 1936, flyttade orkestern till Shanghai och tillbringade de annars så oroliga krigsåren i en slags bubbla där man utgjorde ett av de mest kända namnen på den lokala jazzscenen. Först 1947 återvände Oleg till Ryssland och slog sig ner i Kazan där han arbetade som violinist på den lokala operan och teatern medan han fortsatte att driva sin orkester vid sidan av. Flytten till Ryssland berodde givetvis på kommunisternas annalkande seger men väl i Ryssland blev man av myndigheterna mer eller dirigerade till Kazan. Som en kompromiss spelade orkestern även tatarisk folkmusik, eller av Lundstrem komponerade stycken i folkton, då myndigheterna hade en något ogin attityd till jazzmusik, vilket Lundstrem berättade i en intervju med DN 1999. Han nämner även att en musiklärare i Kazan försvarat orkestern med att den spelade ”Socialistisk jazz” och att hans orkester vid denna tid var en av blott två erkänna jazzorkestrar i Sovjetuionen. Orkestern flyttade först 1956, i samband med Chrusjtjevs ”töväder”, till Moskva där den fick officiellt erkännande av regimen och Lundstrem av myndigheterna bekräftades såsom dess kapellmästare och konstnärlige ledare. Det formella namnet blev dock det lite otympliga Oleg Lundstems statliga kammarorkester för jazzmusik.

Lundström fick turnera inom det Sovjetiska väldet, inklusive Östeuropa. För DN 1999 nämnde han att han i Prag träffat en svensk jazzmusiker som spelade musik i folkton och som han senare fick höra ”dött hastigt”. Med all säkerhet var detta Jan Johansson som ju även spelade in ryska melodier på skiva. Efter Sovjetunionens fall kunde orkestern turnera på det internationella planet och uppträdde exempelvis i Washington 1991. man återvände även till Shanghai där en och annan äldre kines med värme mindes orkestern och där den även hade bevarat sin popularitet. 1994 slog Guiness rekordbok fast att orkestern, med sina 59 eller 60 år, var världens mest långlivade jazzorkester utan avbrott. Sex av de nio ursprungliga medlemmarna levde då ännu. 30 januari 1999 spelade orkestern, som under senare år hette Moscow Big Band, på Kulturhuset i Stockholm efter att sent omsider ha blivit uppmärksammad av Sverige. Lundstrem gav en längre intervju för DN och nämnde även att utöver officiella kontakter hade just ingen av de Sovjetiska topparna någonsin närmast sig hans orkester med vare sig ris eller ros. Inte ens Jurij Andropov (generalsekreterare 1982 – 84) som tydligen ändå tyckte om jazz. Lundstrem fick även ett antal urmärkelser av ryska staten och år 2000 kunde han uppträda för både Bill Clinton och Vladimir Putin. Efter ett långt liv i musikens tjänst avled Lundstrem utanför Moskva 2005, 89 år gammal.

Och så... dagens Proust!

Ovan: George Sand (1804 - 1876)

På sidan 44 – 57 i första delen, ”Swanns värld”, skildras ur berättaren, ensam med sin mor, gråter efter urladdningen tidigare vilket smittar av sig på modern. Han är dock samtidigt glad. För att de båda ska lugna sig läser modern för honom ur en roman av George Sand som han egentligen ännu skulle ha fått av sin mormor på sin namnsdag. Han gör en utvikning om mormoderns smak för et upphöjda och gärna det antika i olika sammanhang. Detta trots att hon kan ge släktingar fåtöljer som brakar ihop bara för att hon tyckte de såg eleganta ut. Berättaren förnimmer en enorm lycka under natten med sin mor men tänker att i morgon är en annan dag. Därefter följer den berömda episoden med Madeleinekakan och Lindblomstéet som utspelar sig i bokens ”nutid”. Modern ger honom, då han kommit hem en kall dag, te med en bit kaka uppblött på sked. Han minns då, efter mycket funderande, att tante Leonie gjort exakt samma sak då han besökte henne. Minnena från Combray växer fram ”ur tekoppen” och boken kan på allvar ta sin början.