Markurells i Wadköping

 

Den artonde boken som jag läst ut i år blev "Markurells i Wadköping" (1919) av Hjalmar Bergman. Boken börjar intressant nog bara tre månader efter slutet i föregångaren "En döds memoarer", 6 juni 1913, men har ett betydligt ljusare anslag. Romanen är generellt en komisk småstadsidyll som också blev en välförtjänst framgång för Bergman. Berättelsen utspelar sig bara under denna enda ödesdigra 6 juni 1913, en dag som kunde ha största många i den lilla staden i olycka. Under de ofta komiska skildringarna finns naturligtvis också tragik. I centrum står värdshusvärden och affärsmannen Harald Hilding Markurell vars stora glädje här i livet, utöver pengar, är sonen Johan. Just denna dag ska Johan med visst besvär försöka ta examen och hans far gör allt han kan för att hjälpa sonen på vägen. Det blir dock många utvikningar och tillbakablickar under berättelsens gång. Den grovhuggne och i staden illa sedde herr Markurell ställs i bjärt kontrast till sin motståndare, den aristokratiske häradshövdingen Carl-Magnus de Lorche. Båda männen har vackra hustrur men det är i övrigt nästan det ena som förenar den imposanta fru Markurell och den svalt eleganta fru de Lorche. Berättelsen når sin kulmen i början av kvällen innan lugnet till sist kan lägga sig. I denna volym ingår även en teaterversion av berättelsen, något omstuvad men med i stort sett samma handling, samt den lilla novellen "Herr Markurells död" som väl skildrar vad den heter. Kontrasten mot den tunga "En döds memoarer" är slående och Bergman visar att han kan skriva lätt men samtidigt elegant och läsvärt. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Baron Guy de Rothschild (1909 - 2007), en av de mer intressanta representanterna för den franska judenheten. 

På sidan 381 - 400 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras ingående familjen Blochs hushåll och dess ganska vulgära men även vältaliga jargong med Bloch Senior i spetsen. Därefter sägs något om Francoises chock då hon inser att Saint-Loup är republikan. Slutligen sägs något om Saint-Loups älskarinna, en skådespelerska som allmänheten betraktar som vulgär.

En döds memoarer

 Den sjuttonde boken som jag har läst ut i år är "En döds memoarer" (1918) av Hjalmar Bergman. Denna roman, en av författarens mest svartsynta, skildrar två grenar av samma släkt och deras bittra kam. Berättelsen rör sig från tiden precis efter mordet på Gustav III i mars 1792, då greve Arnfelt vid norska gränsen mördas på order av sin oäkta son Fält vilken senare tar namnet Arnberg, fram till mars 1913 då medlemmar i de båda ätterna iscensätter en grotesk gestaltning av den ödesdigra maskeradbalen. 

Den äkta sonen till den mördade greve Arnfelt är för övrigt den utfattige och demoniske "frönsagreven" som dyker upp i "Mor i Sutre". Efterhand går det dock åter bättre för den grevliga ätten vilken istället orsakar sina släktingar Arnberg vissa olyckor. Berättaren Jan Arnberg skildrar hur hans far, den optimistiske men naive uppfinnaren Johan Arnberg, kämpar hela sitt liv för att kunna köpa tillbaka familjens gods. Själv ser han med viss distans hur hans släkt ofta förgäves försöker uppnå sina mål. 

Det blir även märkliga turer i USA där den hederlige Johan Arnberg finner att hans namn används i samband med medicinska bedrägerier och vi möter här åter Bergmans misstro mot det "amerikanska", den krassa kommersialismen i kombination med hycklande religiositet. I bakgrunden till skildringarna från såväl USA som Hamburg finns även lugnare scener i hemstaden W, senare Wadköping. Genomgående tema är arvsynd, förtidig själslig död och även vissa övernaturliga inslag då det ofta kan tolkas som att döda personer åter dyker upp i handlingen, lätt maskerade. 

Överlag en mycket stark och intressant bok men kanske inte helt lättsmält. Efter denna djupdykning ner i mörkret skulle Bergman därefter slå om tonläget i något ljusare riktning i och med den stora genombrottsromanen "Markurells i Wadköping", vilken inledes bara tre månader efter kulmen på händelserna i "En döds memoarer". 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: "Drottningens by" (1783), en skapelse av Marie Antoinette som Baron Charlus omtalar med visst löje. 

På sidan 268 – 81 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras hur mormodern blir intagen av Baron Charlus och dennes personlighet skildras i detalj, exempelvis hans finkänsliga åsikter om konst som mormodern och berättaren anser som ”kvinnliga”. Han bjuder in berättaren och dennes mormor på te och är mycket vänlig mot berättaren på hotellet då denne har gått och lagt sig och baronen kommer förbi för att prata samt lånar berättaren en bok av Bergotte. På tebjudningen låtsas baronen dock inte om att han bjudit in gästerna och är dagen efter ganska brysk, rentav en smula handgriplig, mot berättaren innan han sedan lämnar hotellet. 

Sixties Rock

 

Den sextonde boken som jag har läst ut i år är "Sixties Rock" av Michael Hicks (1999). Det är en liten bok (så tunn att jag med vänsterhanden läste ut den samma dag som jag fick den på posten) med fokus på sextiotalets garagerock och psykedeliska rock. Det är en ganska torr och teoretisk bok som dock på ett intelligent vis försöker ringa in vad som definierade periodens garagerock och psykedeliska rock. Vi får kapitel om sångstil, gitarrspel, essäer om låtarna "Hey Joe" och "Light My Fire", de egenskaper som var lika för psykedeliska band samt lite om hur man avslutar en låt. Bör med fördel läsas av den som är musikaliskt skolad eftersom analyser av ackordföljder och liknande tyvärr var bortkastade på en lekman som mig. Torr men ändå lite intressant, som sagt. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Ett nummer av den europeiska adelskalendern, Almanach de Gotha, som gavs ut 1763 - 1944. 

På sidan 252 – 68 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; kommer en lång utveckling om dygden och hur den yttrar sig hos vissa personer. Berättaren diskuterar Blochs ouppfostrade sett och hans dennes far introduceras i handlingen. Saint-Loup väntar på besök av en morbror. Berättaren ser en man betrakta honom intensivt utanför hotellet och får senare veta att det är berättarens morbror, baron de Charlus. Madame de Villeparisis avslöjas också som en Guermantes, liksom Charlus. Lite diskussioner om släktens relationer följer.

Sju världars herre

 

Den femtonde boken som jag har läst ut i år är "Sju världars herre" (1962) av Erik Hjalmar Linder. Detta är den första av tre delar i en monumental biografi över Hjalmar Bergman som även blev något av ett standardverk tillsammans med sina två uppföljare. Jag läste böckerna för 25 år sedan och de grep mig starkt så det var nu dags att läsa om dem. Linder, som hade god hjälp av Bergmans änka Stina (även om det senare skar sig lite mellan dem då hon tyckte att han avslöjade lite väl pikanta detaljer om maken) och ett mycket väldokumenterat författarskap med rikt arkivmaterial. Vi följer den unga Hjalmar från födelsen i Örebro 1883 via studier och studentexamen samt de första trevande försöken som författare. I bakgrunden finns alltid den mäktige fadern, bankdirektören, som även bisträckte sin son med pengar och annan hjälp i och med att hans genombrott lät vänta på sig. Fadern dog 1915 och fick därmed aldrig riktigt uppleva sonens kommersiella genombrott som kom mot slutet av 10-talet. Vi följer Bergman fram till slutet av första världskriget och nyckelromanen "En döds memoarer". Den människa som möter oss är en mycket komplicerad varelse präglad av rastlöshet, främlingskap och perioder av depression som avlöstes av intensivt kreativa stunder. Man inser att Bergmans fru Stina, kommen ur en känd teaterfamilj, bör ha haft en ängels tålamod. Mot slutet av boken är dock Bergman ännu en ganska välfungerande person som nu börjar kunna skörda frukterna av sitt författarskap. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Prins Antoine Bibesco (1878 - 1951), en av flera förebilder för Robert de Saint-Loup. 

På sidan 338 - 52 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", blir berättaren bekant med den unge aristokraten Robert de Saint-Loup som först ger ett högdraget intryck men som bakom denna fasad visar sig vara en person med en nästan rörande omsorg om sin närmaste omgivning. Vännen Blochs myllrande familj dyker också upp på slutet. 

Friarna på Rockenäs och annan dramatik

 

Den fjortonde boken som jag har läst ut i år är en volym i Hjalmar Bergmans samlade skrifter (1952) som innehåller fyra mer lättsamma skådespel. Två av dessa, "Friarna på Rockenäs" och "Lodolezzi sjunger" lyckades rentav komma bort under skapandets gång och återupptäcktes först på 1950-talet! Trots min stora förkärlek för Bergman får jag medge att det är fyra pjäser som varierar på en skala från "ganska lättviktigt" till "mycket lättviktigt". Första dramat, "Ett experiment", är ett stycke inspirerat av George Bernhard Shaw och handlar om hur en man ur underklassen släpps in hos en fin familj som en del av ett experiment som slutar i relativt fiasko. "Friarna på Rockenäs" är något av ett lustspel med lite mörka undertoner som handlar om den vackra fröken Helena på godset Rockenäs och hennes metod för att avslöja sina påträngande friares motiv. Tredje stycket, "Lodolezzi sjunger", handlar om en operasångerska som slutat uppträda sedan hon gift sig med en kunglighet. Hon saknar dock scenen och beslutar sig för en comeback. Lite av Bergmans fascination och förakt för nöjesindustrin figurerar även i handlingen. Den judiske teaterimpressarion Isaac skulle förmodligen inte så lätt kunna göras på en scen idag, trots att figuren är ganska sympatisk. Avslutande stycket, "Skandalskrivaren", är en pjäs som utspelar sig i tidningsmiljö och det känns även som om Bergman senare lånade delar av handlingen till "Swedenhielms" då det handlar om ärlighet ställd mot falskhet. Liksom i många andra av Bergmans komiska verk finns alltid mörka undertoner och en berättelse som med några små förskjutningar skulle kunna bli tragedi. En del rappa repliker. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: François-René de Chateaubriand (1768 - 1848), fransk författare som Madame de Villeparisis från sin ungdom minns som inställsam och lögnaktig. 

På sidan 223 - 238 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras ett besök vid kyrkan i Balbec. Berättaren ber en lokal flicka leta upp Madame de Villeparisis vagn då han inte hittar i området. Madame de Villeparisis berättar flera historier från sin ungdom om kända författare, bland andra Chateaubriand, Hugo och Musset. Vi möter efter resan den tjocka hertiginnan de la Rochefoucauld. Berättaren ska träffa en släkting till Madame de Villeparisis men på grund av sjukdom dyker denne aldrig upp. 

Stromness Books and Prints

 

Stromness heter den näst största staden på Orkneyöarna (antal invånare: cirka 1 800) som även kan ståta med den nordligaste oberoende bokhandeln på brittiska öarna. Denna bokhandel, som även kallar sig drive-in-bokhandel då gatan utanför är så smal så du kan veva ner fönstret på bilen och få böckerna levererade den vägen, öppnades 1970 av poeten Charles Senior som, redan efter ett par år, lämnade över butiken till sin vän och poetkollega John Broom som drev butiken några år. Under denna period övergick butiken från att vara ett rent antikvariat till att även saluföra samtida böcker. Broom drev butiken till slutet av 1970-talet då han erbjöds bli huvudbibliotekarie på lokala biblioteket. Hans efterträdare blev den kaliforniske skulptören Tam MacPhail som drev bokhandeln till 2014. Under denna tid kom många av invånarna rentav att referera till butiken som ”Tam's”. Ny föreståndare blev Sheena Winter, son hade arbetat i butiken sedan 1998 och hade lokal koppling. Bokhandeln hade under många år stöd av poeten George Mackay Brown och Tams svenskfödda fru Gunnie Moberg. Efter hustruns död blev Tam aldrig riktigt densamme och när han dog 2020, mitt under pandemin, så skakades den lilla staden om. Då Tams kista fördes till sista vilan gjordes ett uppehåll utanför hans bokhandel och mängder av människor samlades för att skåla för den döde innan färden gick vidare. Sheena har moderniserat bokhandeln något men behåller ändå den ursprungliga charmen.

Och så... dagens Proust!

På sidan 203 – 223 i andra delen "I skuggan av unga flickor i blom", skildras umgänget med Madame de Villeparisis och Francoise som blir smickrad över dennas uppmärksamhet. Därefter lite om Furstinnan av Luxembourg och hennes vänlighet mot berättaren. Hon tas för demimond av borgarna på orten. Utvikning om borgarnas och aristokratins syn på varandra. Madame de Villeparisis tar med berättarens familj på en tur i sin vagn. Hon berättar anekdoter om bland andra gamla författare. Berättaren fortsätter drömma om flickor att möta och minns en anekdot då han jagade Madame de Verdurin i tron att hon var en ung flicka.

Snödropparna, Marionettspel och annan dramatik

 

Den trettonde boken som jag har läst ut i år är en volym av Hjalmar Bergmans samlade skrifter med titeln "Snödropparna, Marionettspel och annan dramatik" (1953). Boken innehåller fem dramer författare mellan 1908 och 1917 där några har dunkel tillkomsthistoria. "Eva" och "Snödropparna" skrev cirka 1908 och 1911, respektive, och ansågs som förlorade men hittades sedan 1952 - 53, bara strax innan den aktuella volymen publicerades. "Eva" är en kärlekskomedi med lite mörka undertoner medan "Snödropparna" däremot är ett helt igenom tragiskt familjedrama. "Parisina" (cirka 1908) utspelar sig som många andra av Hjalmar Bergmans tidiga verk i renässansens Italien och vi möter här verkliga personer i form av markgreven Niccolo d'Este av Ferranta samt dennes gemål Parisina som i sin tur förälskar sig i styvsonen Ugo. Detta verk uppfördes första gången på Dramaten 1915. "Lönngången" (1912) är också ett mörkt familjedrama där en kriminalgåta, ett 25 år gammalt dödsfall, såtr i centrum för handlingen. "Fusk" (omkring 1915) är däremot ett lättsamt lustspel med många förvecklingar som utspelar sig sommaren 1915. Huvudverket i denna volym bör vara trilogin "Marionettspel" med pjäserna "Dödens Arlekin", "Skuggan" och "Herr Sleeman kommer", samtliga ganska mörka. "Dödens Arlekin" skildrar spelet kring en mäktig mans dödsbädd och det vacuum som uppstår då en sådan person försvinner. "Skuggan" skildrar ett bröllop med tragiska förvecklingar liksom på ett vis även "Herr Sleeman kommer", där en sjuklig gammal man vill gifta sig med en ung flicka. En del av verken är ibland dunkelt berättade och mindre genomarbetade men det märks att Bergman börjar hitta formen mot slutet av 10-talet, parallellt med att han skrev "Komedier i Bergslagen". 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Chateau des Ducs de Bretagne. 

På sidan 293 - 303 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras hur berättaren fortsatt drömmer och Mademoiselle de Sermaria och promenader kring familjens slott, umgänget i matsalen beskrivs åter liksom den goda relationen mellan advokatsamfundets ordförande och hovmästaren Aimé. Till familjens olycka blir Francoise god vän med halva personalen och vill därmed inte störa dem då familjen behöver exempelvis varmt vatten. Ett plötsligt möte mellan berättarens mormor och markisinnan de Villeparisis leder till livligt umgänge. Francoises märkliga inställning till adeln beskrivs.