Mansfantasier

 

De trettiofjärde och trettiofemte böckerna som jag har läst ut i år är "Mansfantasier" I - II (1977) av Klaus Theweleit. Det mycket omfattande verket var från början Theweleits doktorsavhandling vilken alltså även gavs ut i en något mer populariserad variant. Theweleit skildras fascismens rötter i och med en närläsning av den tyska frikårslitteraturen. Frikårerna var privatarméer som drog genom Tyskland under perioden 1919 till 1923 innan rörelsen avklingade något och även sögs upp av nazisterna. Theweleit går igenom böcker, brev och andra skriftliga källor i ett försök att ringa in vissa aspekter av frikåristernas tankevärld. Första bandet ägnas nästan helt åt synen på manligt och kvinnligt och Theweleit blottar en mycket homosocial värld där författarna kan lägga ut texten om minsta lilla stridskamrat med namn och allt men bara omnämner sin fru som "min hustru". Frikåristernas svartvita värld, med kontrasterna mellan "vita jungfru" och "bösskärringar" eller "röda horor" beskrivs också. Överlag möter vi män som, trots att de upplevt blodiga krig, ter sig nästan förskrämda inför kvinnor och inte minst sexuellt utlevande kvinnor. Andra bandet tar upp saker so synen på hygien, homosexualitet och världen överlag. En skrämmande men även fascinerande läsning där igenkänningsfaktorn är hög ända fram till vår egen tid. 

Och så... dagens Prosut!

Ovan: Napoleon III, fotografi från 1850-talet. 

På sidan 129 - 150 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildrar författaren fortsatt umgänget med Saint-Loup och dennes besvär med sin älskarinna. Berättaren försöker med lite vita lögner få Saint-Loup att bjuda hem denne till sin faster, hertiginnan de Guermantes. Därefter följer en lång utläggning om Saint-Loups kapten, furst Borodino, som är kommen ur andra kejsardömet och ingift släkting till Napoleon III. Berättaren är på middag hos fursten och iakttar skillnader mellan den gamla aristokratin och den nyare som kom fram under just Napoleon III. Berättaren ringer till sin mormor och beskriver sin fascination inför telefonen. 

Statsministermordet

 Den trettiotredje boken som jag har läst ut i år är "Statsministermordet" (2022) av Hans-Gunnar Axberger, specialist på författningsfrågor samt även medlem i den granskningskommission som verkade i slutet av nittiotalet. Axberger har ställt sig frågan "varför hittades inte Olof Palmes mördare". Även om han helt ödmjukt avstått från att trycka på det så har han därmed i realiteten även skrivit den första(?) fullständiga historiken över Palmeutredningen, från 1 mars 1986 och fram till slutet 10 juni 2020. Jag kan rentav säga att den som inte vet ett dugg om Palmemordet och dess följder kan med fördel läsa enbart denna bok. 

Själva mordet klaras summariskt av på sexton sidor varefter resten av de omkring 370 sidorna handlar om utredningen. Dock får även jag en del ny fakta angående själva mordet, såsom det faktum att det första polisbefäl som kom till platsen blev så chockad då han såg vem offret var att han satt sig i en bil och inte kunde beordra sina underlydande, som därmed fick improvisera. Axberger kommer, angående allt tal om poliskonspirationer, fram till samma slutsats som jag själv mer och mer tänkt på ju mer jag satt mig in i mordnatten: Polisens handfallenhet berodde inte på konspiration eller avsiktligt sabotage utan var ett resultat av ren och skär chock och förstämning i ett idylliskt land som inte haft ett poliskt mord på århundraden. Och just denna chockverkan spelade mördaren i händerna eftersom han lätt kom undan för att aldrig mer ses. 

Mycket av det som följer är saker jag minns från min ungdom. Den till synes så handlingskraftige Hans Holmér (som Axberger ändå ger visst beröm för att han ändå "gjorde" något när andra var just handlingsförlamade) som dock låg i idelig konflikt med flera åklagare och som även mer och mer fokuserade på det långsökta PKK-spåret innan han avgick 5 mars 1987. Den dröjde in på 1988 innan en ny spaningsledare, Hans Ölvebro, tillträdde. I mellantiden skildrar Axberger den så kallade Ebbe Carlsson-affären vilken jag själv minns som något av en nästintill komisk händelse från ungdomens nyhetsflöde. I verkligheten var det dock allvarligt då en i grunden obehörig person som Ebbe Carlsson, Hans Holmérs vän och förtrogne, lyckades få resurser från polisen för privatspaning. Allt kulminerade i de för äldre svenskar ökända KU-förhören sommaren 1988 där Anders Björck (M) gav den arrogante Carl Lidbom (SAP) en reprimand. 

Axberger påpekar även att den organiserade men något strame Ölvebro faktiskt nådde ett genombrott i och med arresteringen av Christer Pettersson. Lite mer översiktligt skildras utredningsgruppens fortsatta fixering vid Pettersson även då denne frikänts och hur luften lite grann gick ur gruppen i samband med att en ansökan om resning avslogs 1998, ungefär samtidigt som Ölvebro avgick på grund av konflikter med sin egen personal. 1999 lade även granskningskommissionen, där Axberger själv ingick, fram ett kritiskt betänkande. 

De sista tjugo åren skildras också med lätt hand men det beror rimligen på att det inte hände så mycket fram till dess att den siste åklagaren i Palmegruppen, Krister Peterson, tillträdde 2018. Denne optimistiske man lovade ett genombrott via ett rejält omtag. Presskonferensen 10 juni 2020, där den sedan länge avlidne Stig Engström utpekades som mördare, blev för Axberger liksom för en stor del av svenska folket något av antiklimax. Utredningen kom i samband med detta att läggas ner och det är imponerande hur den förvisso påläste Axberger på två år kunde skriva en historik över hela den 34 år långa utredningen. 

Axberger intresserar sig inte främst för vem som är mördaren utan skildrar alltså utredningen. Även om han uttrycker viss beundran för Mikael Pettersson, journalisten som skrev boken "Den osannolike mördaren", så går han även i polemik med en del av dennes påpekanden och ställer en rad problematiska frågor kring Stig Engström. Axberger verkar mena att Engström troligen befann sig i den vid det här laget ganska stora folkmassa som samlats kring mordplatsen och att han mycket väl kan ha sett "mannen i den blå täckjackan" inne på tunnelgatan, vilket åklagare Peterson gjorde ett stort nummer av under sin sista presskonferens. Axberger säger även att "många ser Christer A som huvudmisstänkt". 

Efter att ha läst boken är jag själv än mer övertygad om att "Christer A", Christer Andersson, är Palmes mördare då indiciekedjan är mycket starkare än Engströms förutom det faktum att Engström bevisligen befann sig nära mordplatsen. Men just faktorerna Palmehatare, skicklig skytt, innehavare av både rätt pistol och rätt ammunition (det senare något han ljög om inför polisen), ruinerad efter börsfall på förmiddagen 28 februari 1986, boende ganska nära biografen Grand samt även dennes märkliga självmord 2008 gör att jag utan att darra på manschetten hypotetiskt kan anse Christer Andersson som den bäste kandidaten. Vilket för min del innebär att jag lagt Palmemordet till handlingarna även om det ännu är intressant läsa om olika synvinklar. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Officeren Alfred Dreyfus degraderas i en förnedrande ceremoni 1895. 

På sidan 111 - 129 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras berättarens samtal med Saint-Loup och dennes vänner. Man talar om Dreyfusaffären, om Stendhal och om litteratur samt om krigshistoria och om berömda slag. Berättaren noterar att Saint-Loup efter ett par dagar tagit till sig ett par välformulerade kommentarer från berättaren och verkar tro att han själv har kommit på dem. 

Se fantasten!

 Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är "Se fantasten!" (1983) av Erik Hjalmar Linder. Detta är den tredje och avslutande delen av Linders monumentala levnadsteckning av Hjalmar Bergman och täcker de närmare tio sista åren av hans liv. Författaren har precis kommit ur sin litterära topp (skildrat i volymen innan, "Kärlek och fadershus farväl") och går mer på rutin även om han ändå publicerar många intressanta verk. 1922 - 23 är något så när stabila men efter en känslomässigt katastrofal vistelse i Hollywood våren 1924 så slår allt slint. Bergman avskyr USA, avskyr den ytliga och påträngande vänligheten, kommersialismen, den skrikiga underhållningen (100 år senare hade han än mer hatat populärkulturen av idag). Efter detta fiasko blir han, för att citera svågern Tor Bonnier, "en ohjälplig suput". Det är anmärkningsvärt att verken dock med regelbundenhet flyter ur hans penna trots en allt mer destruktiv livsföring. En enorm utgör hösten 1926 och våren 1927, en period då han rymmer från sin hustru Stina och slår runt med sprit, droger och unga män i Berlin för att därefter få ett komplett sammanbrott i Florens i mars 1927 varefter han fraktas hem till Sverige, utmattad och drabbad av skabb. En något lugnare period följer men Bergman fortsätter beslutsamt med sin ambition att supa ihjäl sig. Efter att ha avslutat sin bana med ett obestridligt mästerverk, "Clownen Jac" (1930), reser han 29 november 1930 för sista gången från Sverige med Berlin som destination. Det är mycket möjligt att han helt enkelt avser att död i stillhet nere på kontinenten. Han har med sig en ung man som i realiteten blir den utlevde författarens sjuksköterska till dess att han, efter ett par veckor på hotell Berlin, dör på ett sjukhus i staden sent om nyårsdagen 1931. Han är då 47 år, tre månader och 13 dagar gammal. Denna sista del i trilogin är framför allt en ingående men även skakande skildring av hur en människa på kort tid når den absoluta botten. Därtill en mycket begåvad och känslig människa som helt enkelt inte trivdes med tillvaron. I likhet med en senare konstnärlig kollega, Cornelis Vreeswijk, lyckades Bergman trots kort levnad ge ifrån sig ett stort antal originella verk varav några även blivit högt älskade klassiker medan andra blivit tvungna att mogna till sig innan eftervärlden helt kunnat ta dem till sig. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Första fotot med människor, Paris 1838. En skoputsare och hans kund syns på fotot därför att de står stilla men alla andra på den fulla gatan rör sig för fort för att fångas av den tidens kameror. 

På sidan 99 - 111 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras Saint-Loups ställning hos sina regementskamrater och hur de talar om honom (som regel väl). Berättaren följer med Saint-Loup på ännu en middag och diskuterar hertiginnan de Guermantes, hans moster, med honom. Han frågar om han kan få ett foto på henne och Saint-Loup lovar återkomma. Han ska dock ordna så att berättaren får äta middag med hertiginnan. 

Dollar

 Den trettioförsta boken som jag har läst ut i år är "Dollar" (1926) av Hjalmar Bergman. Det är (som så ofta) en komiskt teaterstycke med allvarlig underton. I dramat, som utspelar sig på en vintersportort i norra Sverige, möter vi åter Kurt Balzar, sonen från "Chefen, fru Ingeborg". Han är nu gift med Julia Koerner, född Swedenhielm. Kurts syster Sussi är gift med Louis de Lorche och på plats är även en annan gammal bekant, Louis kusin Ludwig von Battwhyl med hustrun Katja. Samt givetvis diverse personal och en doktor Johnson. Kurt har lämnat modebranschen och är nu chef för Sveaverken men detta företa sviktar en aning. Man inväntar en avlägsen amerikansk släkting, Julia Johnstone, som Kurt hoppas ska investera i hans företag. Mrs Johnstone gör även en hejdundrande entré och vänder upp och ner på det mesta på hotellet, inklusive relationerna mellan de inblandade parterna. Ett rappt stycke med rolig men ofta cynisk dialog som även handlar om kulturkrockarna mellan svenskt och amerikanskt. 

Ovan: Frankrikes president, Julies Grévy, med officerare 1886. 

På sidan 72 - 99 i tredje delen, "Kring Guermanes", rundas episoden med hertiginnan av och Francoise suckar över hur berättaren inte kan bestämma sig för om han ska resa bort eller inte bara för att undvika hertiginnan. Han åker till sist till Saint-Loups garnision där han bli väl mottagen. Efter en natt på kasernen kommer han dock till ett av stadens hotell och dess miljö beskrivs ingående, liksom även kvaliteten på sömn som berättaren upplever, på hotellet men även generellt. Något sägs om Saint-Loups officerskollegor som berättaren givetvis lär känna ganska väl. Han beser flera övningar. 

Jonas och Helen/Kerrmans i paradiset

 

Den trettionde boken som jag har läst ut i år är en volym ur Hjalmar Bergmans samlade skrifter (1952) som omfattar romanerna "Jonas och Helen" (1926) och "Kerrmans i Paradiset" (1927). Den första romanen utspelar sig i Paris 1888 och beskriver en gryende kärlekshistoria mellan Jonas Kerrman, oäkta son till officeren J A C Loewen (bror till huvudpersonen i novellsamlingen Loewenhistorier) och fröken Helen Bourmaister, kommen ur en rik bankirfamilj i Wadköping. Det är överlag en ganska charmig roman som beskriver alla turer i en ungdomsförälskelse och det förekommer även en del oväntade vändningar, särskilt mot slutet. 

"Kerrmans i Paradiset" utspelar sig åren precis före och under första världskriget. Jonas och Helen har varit gifta i uppemot 25 år och slentrianen börjar infinna sig, även om de fyra barn de fått livar upp tillvaron. I bakgrunden finns även en maktkamp angående ordföranderollen i banken Arnfelt, Bourmaister & Co då Jonas svärfar nu är beredd att dra sig tillbaka. Vi möter även den gamla A O Arnfelt och hans demoniske sonson Mikael, samme som mördades i slutet av "En döds memoarer" och båda dessa utgör minnesvärda figurer i romanen. Även här många och spännande turer kring de nu medelålders Jonas och Helen. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Gustave Caillebotte, Rue de Paris, temps de Pluie (1877). 

På sidan 61 - 72 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur berättaren varje dag väntar på hertiginnan de Guermantes, till den grad at hon blir irriterad på honom. Vi får även veta lite om Francoises reaktion på detta samt vad hon egentligen tycker om sin unge herre. 

Flickan i frack/Lotten Brenners ferier

 Den tjugonionde boken som jag har läst ut i år är en volym av Hjalmar Bergmans samlade skrifter från 1952 som innehåller de ganska lättsamma men särskilt ur kvinnlig perspektiv intressanta romanerna "Flickan i frack" (1925) och "Lotten Brenners ferier" (1928). Mellan dessa romaner publicerades 1926 - 27 de sammanhängande "Jonas och Helen" och "Kerrmans i paradiset" men det är helt logiskt ha dessa romaner i en och samma volym då de på många vis hänger ihop och också är nära anknutna till den miljö vi möter i "Eros begravning" (1922). 

I "Flickan i frack" möter vi åter den dådkraftige men inte alltid så klyftige greve Ludwig von Battwhyl, nu fideikommissarie på Larsbo, vilken dock kämpar med sin examen. Han har god hjälp av sin väninna Katja Kock och det är samma Katja som orsakar skandal under en bal som ovanligt nog ordnas i juni i Wadköping. Eftersom Katja nekas nya kläder till balen av sin far lånar hon helt fräckt sin brors frack och går dit i den. Det blir sålunda en kväll med många känslor i balsalen och efter en rad förvecklingar så kommer ändå ett lyckligt slut. 

Detta är väl det närmaste en charmigt fjäderlätt roman som Bergman någonsin kom men senare kommentatorer kan säkert göra ett nummer av betydelsen av en ung flicka som redan för 100 år sedan spränger könsgränserna. På så vis är det väl en ganska modern roman. 

Ännu mer modern kan nog "Lotten Brenners ferier" sägas vara. Arbetsnamnet var "Den fulas ferier" men Tor Bonnier menade att titeln kunde stöta fula människor så den ändrades. Vi möter här Lotten Brenner som redan tidigare var med i "Eros begravning" och som åtminstone skymtar förbi i "Flickan i frack", docent i jämförande anatomi, ful men mycket självsäker och karsk samt oerhört praktisk till sin läggning. En nog så ovanlig romanhjältinna från år 1928! Det ska direkt påpekas att Lotten Brenner inte är någon nidbild av "kvinna som är så ful så hon måste utbilda sig eftersom hon ändå aldrig kommer att bli gift" utan tvärtom skildras Lotten med ganska stor värme. Vi får även något om hennes bakgrund och den uppfostran som hennes fattige men ambitiöse far gav henne såsom varandes hans favoritbarn. 

Berättelsen börjar (här något mindre korrekt med dagens mått) med att greve Battwhyl vill skänka en ring till den fulaste flickan bland Larsbo-kvinnorna. Lotten Brenner är inte närvarande men man kan mellan raderna gissa att många av deltagarna tänker på henne även om en av de övriga damerna ändå försöker få i greven att hon är fulast bara för att få ringen. Senare blir det ändå så att Lotten kommer över den gnistrande ringen, vilken hon med sitt speciella språk ger manet "blinkmåns". 

Greve Battwhyl och de övriga Larsbo-damerna får för sig att Lotten är utarbetad (oklart om det verkligen är så) och behöver åka på semester. Hon skickas efter vissa turer till "den främmande kusten", en namnlös badort i södra Europa. Övriga gäster döper hon, åter med en språklig egenhet, till "badianer". Den självsäkra Lotten blir något av badortens sensation med sina frustande simturer och sin förmåga att locka till sig barnaskarorna på stranden. Ett par svenska återfinns också på orten, nämligen Johan Markurell som sedan vi sist såg honom blivit en cynisk ung man och i hans sällskap en misslyckas ättling till herr von Hancken som även bär vissa drag av dennes tjocke son "Adolfen". 

Det blir därefter en del muntra äventyr på badorten och en synnerligen oväntad avslutning innan Lotten åter kan vända hem till sitt arbetsrum och betrakta kastanjen utanför. En lättsam roman med (som ofta i Bergmans fall) vissa mörka undertoner men med en originell huvudperson som är något av en antites till alla de ibland söta och värnlösa kvinnor som flockades i romanerna vid denna tid. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Palais Garnier, Frankrikes nationalopera. 

På sidan 40 - 61 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildrar berättaren sin kväll på operan. Han börjar med att kommentera folkmassans beteende, inklusive vulgära och pratsamma bänkgrannar. Därefter ger han åter en utläggning om Berma och hennes framträdande som han givetvis tycker är bra men som ändå inte utövar samma magiska lockelse numera. Han iakttar under tiden även furstinnan Guermantes loge där artistokraterna flockas och där hennes kusin, hertiginnan Guermantes, efter ett tag gör entré. Kontraster mellan de båda kvinnornas toaletter beskrivs utförligt och berättaren tycker att båda har sina fördelar. 

Chefen fru Ingeborg

 

Den tjugoåttonde boken som jag har läst ut i år är "Chefen fru Ingeborg" (1924) av Hjalmar Bergman. Romanen utspelar sig i Stockholm men har tydliga kopplingar till Wadköpings universum. Vi möter här den 45-åriga änkan Ingeborg Balzar, chef för modefirman Jacques Balzar. Tanken är dock att den "gamla" fru Ingeborg ganska snart ska lämna över verksamheten till sonen Kurt. En av hennes bästa vänner är för övrigt även Julia Koerner, dottern från "Swedenhielms", som på olika vis ställer till besvär för henne. Berättelsen är uppdelad i fyra "årstider" och börjar med att fru Ingeborgs dotter Suzanne förlovar sig med Louis de Lorche, tidigare känd från "Markurells i Wadköping". Vi möter inte bara Louis de Lorche, sonen till den ruinerade och svindlande häradshövdingen, utan även hans mor Elsa, född Battwyhl, som Markurell brukade omtala som "den fina lilla människan". Förnedring och fattigdom har förändrat mor och son mycket. Elsa är i förtid åldrad och bor på ett inrättning för fattiga änkenåder där hon gör textilarbeten som hon, ironiskt nog, säljer till firma Balzar. Louis har förvisso blivit löjtnant men plågas av alkoholism och galopperande skulder. Trots det mindre fördelaktiga partiet välkomnar fru Ingeborg de Lorches in i familjen men ytterligare förvecklingar följer och läsaren för även uppleva en skogsbrand anlagd av en tidigare anställd som blir en egen berättelse i berättelsen. Därefter genomgår fru Ingeborg en rad inre förändringar som pekar mot ett tragiskt slut. Det är ett anmärkningsvärt fint kvinnoporträtt som görs av fru Ingeborg och exempelvis Mona Malm, som gestaltat fru Ingeborg i en TV-serie, har påpekat hur bra han var på att gestalta kvinnor. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Henry Greffuhl (1848 - 1932), förebild för hertigen av Guermantes. 

På sidan 20 – 40 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras Francoises diskussioner med husets övriga tjänstefolk om platser, om sin gamla hembygd kring Combray och om familjen Guermantes och deras titlar. Berättaren reflekterar själv över den familj som han nu ofta skymtar då han bor så nära den. Vi får en yttre beskrivning av hertigen av Guermantes och dennes vanor i grannlaget, exempelvis hur han får hästar förevisade för sig på innergården. Berättare får biljett till operan och reflekterar åter något om finansaristokratins och bördsaristokratins olika sätt att umgås i sällskapslivet.