Chronik der Gesellschaft, zweiter band

 Den femtiotredje boken som jag har läst ut i år är ”Chronik der Gesellschaft unter dem letzten Kaiserreich, zweiter band” (”Krönika över sällskapslivet i det senaste kejsardömet, andra bandet”, 1922) av Fedor von Zobeltitz. Boken fortsätter där den förra slutade och vi får oss till dels nöjeslivet i Berlin från början av 1902 till dess att festen formligen kom av sig i augusti 1914. Centralt i berättelsen är exempelvis rättegångarna relaterade till kejsarens näre vän Philip von Eulenburg vilken var huvudperson i en hovskandal med homosexuella inslag. I övrigt är det de vanliga balerna och middagar på ambassader i en nästan monoton svit som dock avbryts av ett och annat bemärkt dödsfall. Kansler von Bülow, vars memoarer jag nu läser, figurerar som generös värd i diverse mottagningar denne har i sitt eget residens.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Sokrates

På sidan 216 – 231 i femte delen, ”Den fångna” möter vi baron Charlus som hälsar på berättaren och Brichot utanför Verdurins. Baronen är fet och förfallen men på ypperligt humör. Berättaren noterar förändringen och det kommer en utvikning om hur homosexualiteten varierat under historien och exempelvis Sokrates och Platon nämns. Därefter något om hur lasten så tydligt kan visa sig i vissa personers uppenbarelse. Berättaren diskuterar vidare baronens esteticism inom en rad områden såsom konst, musik och litteratur och menar att han säkert hade kunnat bli framgångsrik som exempelvis författare. Baronen skämtar grovt med Brichot om att denne är ute med ”unga pojkar”. Därefter pratar berättaren och Charlus om Morel och det står klart för berättaren att baronen just då inte vet något om uppträdet mellan Morel och Jupiens brorsdotter. Berättaren diskuterar annars ingående hur baronen förändrats under sin tid hos Verdurins och anspelar även på hur baronen senare, i ett brev som inte var avsett för honom, får veta att Morel är bisexuell.

Det förlorade barnet

 

Den femtioandra boken som jag har läst ut i år är "Det förlorade barnet" (2014) av Elena Ferrante. Boken skildrar de båda väninnornas medelålder och åldrande. Elena har i bokens början precis skilt sig samtidigt som det går allt bättre för Lina. De båda väninnorna kommer under många år varandra åter mycket nära, både känslomässigt och geografiskt. I bokens centrala del förekommer en tragisk händelse som kommer att påverka de båda kvinnorna djupt innan det hela knyts ihop på ett ganska elegant vis även om en del frågor, precis som i verkligheten, förblir obesvarade. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Jeremy Irons som Charles Swann i filmen "Swann in Love" (1984) 

På sidan 204 – 16 i femte delen, ”Den fångna”, gör sig berättaren beredd att hälsa på Verdurins även om han säger till Albertine, som inte vill följa med, att han ska till Guermantes. Då berättaren kommer ut till sin vagn träffar han på en gråtande Morel, förkrossad det tidigare uppträdet med Jupiens brorsdotter. Det mesta tyder dock på att han mest är ledsen över att mista möjligheten att få pengar av baron Charlus. Berättaren åker så en sträcka i vagnen och kliver av då han är nära målet. Han träffar då på den numera nästan blinde Brichot och närmar sig den tills denne känner igen honom. Han eskorterar honom till Verdurins och de talar om Swann och Odette. Därefter nämns det faktum att Swann till sist har dött av sin sjukdom och berättaren reflekterar kring detta. Brichot pratar vidare om Verdurins tidiga salong och de människor som vistades där på den tiden. Han blir nostalgisk samtidigt som de står i begrepp till att göra entré hos Verdurins.

Den som stannar, den som går

 

Den femtioförsta boken som jag har läst ut i år är "Den som stannar, den som går" (2013) av Elena Ferrante. När föregående bok slutade var vännerna Elena och Lila i lite olika lägen i livet med Elena på uppgång (ingick i en norditaliensk akademikerfamilj) och Lila på nedgång (skild och arbeterska på en tämligen otrevlig fabrik). Denna bok skildrar deras fortsatta liv i tidiga medelåldern under 1970-talet. Detta är de så kallade "blyåren" inom modern italiensk historia och politiska händelser och även politisk extremism från både höger och vänster figurerar i bakgrunden. Medan Elena äktenskap börjar gå på tomgång studerar Lila datorer med sin sambo Enzo och under handlingens gång kommer deras situation åter att förändras. En bra skildring av de stora och små avgöranden människor tvingas fatta i trettioårsåldern och början av familjelivet. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Vermeers "Utsikt över Delft" (1660 - 61), tavlan Bergotte tittar på vid sin död. 

På sidan 199 - 204 i femte delen, "Den fångna", underrättas berättaren om Bergottes död och blir sorgsen. Vi får en tillbakablick över Bergottes livsstil under dennes sista år samt får även veta att han avled då han tittade på en tavla av Vermeer på en utställning. Det visar sig senare att Albertine ljugit om att hon träffat Bergotte dagen innan han dog men detta sa hon för att glädja berättaren medan i själva verket redan hade dött. Vi får en utvikning (som blir lite snårig) och baron Charlus gula byxor, om hovmästaren som uttalar "pissoar" fel och om en portier som tror att en ung flicka är en dam på åttio år. Efter dessa lite irrande tankegångar återvänder berättaren till Albertines många små lögner. 

3 862 days

 Den femtionde boken jag har läst ut i år är "3 862 days" (1999) av Stuart Maconie, ett verk som utgör den officiella biografin över Blur. Titeln anspelar på antalet dagar från gruppens bildande till dess att boken var färdig. Just att det är en officiell biografi, skriven av en kompis till bandet, gör förstås att boken kan verka lite fadd ibland även om Maconie även skriver ganska underhållande. Likväl håller han igen med en del av de mörkare inslagen. Det blir inte de värsta sidorna av den arrogante Damon och definitivt inte allt kring Grahams regelrätta sammanbrott i slutet av 1995. Fördelen är att boken stannar medan det ännu är intressant att läsa om gruppen, innan den börjat falla sönder och senare antagit projektkaraktär med pauser och återbildningar när medlemmarna känner för det. Den är förstås också en god kronologi över Blurs första tio år och den som vill ha lite fylligare detaljer kan exempelvis läsa Harris "The Last Party" som komplement. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 174 – 93 i femte delen, ”Den fångna”, skildras berättarens utflykt med Albertine och han kommenterar hennes ringar samt att hon lär ha råd köpa många då de är tillsammans. Svartsjukan tränger upp i berättaren som konstaterar att han inte kan åka till exempelvis Venedig då han behöver hålla Albertine under uppsikt. Han är samtidigt förbluffad över hennes närvar och jämför henne med andra flickor på en och samma gång. Han skildrar ett möte med Gisèle, en av flickorna i Albertines gamla gäng, och hur denna så när snärjt in sig i en lögn. Berättaren reflekterar något över alla förmodade lögner som Albertine serverat honom men låtsas utåt som ingenting.

Les Chouans

 Den fyrtionionde boken som jag har läst ut i år är "The Chouans" (Les Chouans, 1829) av Honoré de Balzac. Romanen var den första som Balzac gav ut under eget namn och skildrar en då 30 år gammal händelse i fransk historia, de så kallade "chouannernas" uppror i Bretagne 1799. Denna rörelse, som stred mot den franska republiken och för den gamla monarkin, fick sitt namn efter sin ledare Chouan (ett antaget namn). I denna roman, som har lite drag av melodram och är spännande men en smula omständligt berättad, skildrar Balzac en episod under upproret. En aristokratisk kvinna, som tjänar som spion åt republiken, skickas ut för att snärja en annan aristokrat som deltar i upproret. Efter flera turer blir det dock inte som några av de inblandade tänkt sig och det hela slutar med en blodig klimax. Spännande berättelse men ibland lite för många turer för att jag helt och hållet skulle hänga med. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Richard Wagner (1813 - 83)

På sidan 162 - 74 i femte delen, "Den fångna", reflekterar berättaren över Francoise och hennes dialekt. Han återger hur hon brukade tala så kallat "bygdemål" med sin dotter för att berättaren inte skulle förstå. Efterhand lärde han sig dock även detta även om Francoise fann hans uttal av vissa ord dråpligt. Han funderar även över hennes oförmåga att återge ett korrekt klockslag trots att hon mycket väl kan klockan. Berättaren slår sig ner vid sitt piano och spelar Vinteuils sonat men kommer sedan att tänka på vissa likheter med Wagner. Han reflekterar lite över Wagners verk innan han ringer till teatern för att förvissa sig om att Francoise hittat Albertine. Medan han väntar har Albertine rentav skickat en biljett via ett cykelbud och förklarar att hon hädanefter bara vill gå ut med berättaren (som här åter kallas Marcel). Då denne själv ska gå ut bevittnar han ett uppslitande gräl mellan Morel och Jupiens systerdotter, vilken han kallar "ditt lättfattliga stycke" och han drar sig upprörd tillbaka till sin lägenhet för att inte bli sedd. 

Hennes nya namn

 Den fyrtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Hennes nya namn" (2012) av Elena Ferrante. Boken börjar där den första slutar, i samband med Lilas och Stefanos bröllop. Äktenskapet går snett redan på bröllopsnatten men den sluga Lila håller masken inför en make hon snabbt kommer att hata för att få göra vad hon vill. De båda väninnorna åker sedan till ön Ischia, en resa som kommer att påverka dem mycket. Ett tag verkar det dock som om Lila kommer i en bättre position än väninnan Elena, som stretar med sina studier, eftersom Lila snabbt får rykte om sig som en än mäktigare ledargestalt i sina barndomskvarter, trots att hon är kvinna. Senare växlar lyckan åter för dem båda och i slutet av boken är Lila i en pressad situation medan Elena är på väg upp i samhället. En nyanserad skildring av hur de där små händelserna i ungdomen kan påverkas ens liv för lång tid framöver. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Palais du Trocadéro, som existerade 1878 - 1935. 

På sidan 144 - 162 i femte delen, "Den fångna", skildras åter den självömkande berättarens svartsjuka sedan Albertine gått ut. Han reflekterar över bodflickor och liknande kvinnor ute på gatan och över deras natur. Senare ber han Francoise hämta en mjölkflicka som han lagt märkte till och be henne att göra ett ärende åt honom som innebär att kontrollera Albertines göranden och låtanden men han ångrar sig. Han får dock vet att hon ska se på en skådespelerska på Trocadéro som berättaren tror är homosexuell och så blir han utom sig. Han skickar sedan Francoise för att hämta Albertine så fort pjäsen är slut. 

Den hemliga historien

 Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Den hemliga historien" (1992) av Donna Tartt. Boken grep mig djupt då jag läste den i dryga tjugoårsåldern och jag har sedan dess ändå inte återvänt till den även om jag ofta tänkt på det. Men nu blev det alltså av. Glädjande nog höll boken ännu även om jag kanske såg lite nyktrare på berättelsen och hade lärt mig mer om litterära konventioner, med mera. Boken är ju i grunden en typisk bitterljuv återblick på ett förlorat paradis, den tid som berättaren Richard tillbringar med några excentriska studiekamrater på ett college på amerikanska östkusten. Den exklusiva kretsen, där merparten kommer från överklassen, studerar grekiska för den den likaledes mycket okonventionelle Julian Morrow. Efterhand inser Richard, som själv dolt sin enkla bakgrund, att hans kamrater i sin tur döljer saker för honom och mörka hemligheter yppas efterhand. Samtidigt står det klart att det i detta paradis finns en orm som till varje pris måste utrotas. Egentligen vill jag inte berätta mer än så utan jag råder alla och envar att läsa boken då det är en stor läsupplevelse. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 126 - 44 i femte delen, "Den fångna", diskuterar berättaren inledningsvis drömmar och medvetandets förändring under olika stadier av sömn. Han avrundar med en dröm där han ser en vacker ung kvinna förvandlas till en gammal och ful dito. Han påminner sig sedan om att vara vänligare mot Francoise medan gatuförsäljarnas rop ännu strömmar in i lägenheten. Albertine säger att hon endast vill äta sådant som hon hör ropas utanför men sedan gör hon ett undantag och ger ifrån sig en närmast poetisk utläggning om glass. Därefter tågar hon iväg för att träffa sin väninna och berättaren reflekterar över samtal han haft med hennes chaufför. Denne har helt rättframt förklarat att han inte hade kontakt med Albertine i flera timmar då hon inte behövde honom. Berättelsen övertygar berättaren om chaufförens hederlighet. Denne skildrar i sin tur hur han skuggat Albertine under en utflykt till Versailles och sett henne försjunken inför tavlor och byggnader vilket lugnar berättaren avsevärt.