1980

 

Den trettionionde boken som jag har läst ut i år är "1980" (2001) av David Peace. När boken börjar pågår ännu jakten på "The Yorkshire Ripper" med en parallell handling som rör de fiktiga huvudpersonerna, poliskorruption och övergrepp mot barn. Polisen Hunter får i uppdrag att göra en utredning av hur Ripper-utredningen har skötts men han stöter genast på problem och därefter blir saker och ting värre. Åter en mörk och ganska hopplös men spännande historia. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Proust som serie. 

På sidan sidan 302 – 321 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren presenteras för en ung dam ur den nyare societeten som givetvis inte har en aning om vem han är eller vilka relationer olika personer har med varandra. Medan berättaren konverserar den intagande unga damen reflekterar han över hur societeten har ändrat sig. En släkting till Guermantes som ogillat honom och vice versa presenterar sig som om de aldrig hade träffats förut. Berättaren noterar hur nu även vännen Bloch, en jude, kan röra sig i de kretsar där redan han själv, en borgare, en gång utgjorde ett undantagsfall.

1977

 

Den trettioåttonde boken som jag har läst ut i år är David Peaces "1977", uppföljaren till "1974". Huvudpersoner i denna bok är två personer som skymtade förbi i "1974", polisen Bob Fraser och kriminalreportern Jack Whitehead. Romanen utspelar sig under sommaren 1977 då "The Yorkshire Ripper" terroriserade grevskapet och delar av boken är alltså baserade på verkliga händelser. Precis som i föregående bok dras den tämligen korrumperade polisen och den mer eller mindre utbrände reportern mer och mer in i händelsernas centrum och även här blir det ett antal oväntade turer. I bakgrunden finns den mystiske pastor Laws, som bland annat ägnar sig åt exorcism. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Mesalliansen i konsten med "Ojämnt bröllop" (1862) av Vasilij Pukirev. 

På sidan sidan 278 – 302 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättare noterar att vissa, exempelvis betjäningen, inte åldrats så enormt ändå. Detta gäller även Odette. Senare blir han dock åter fundersam när han möter gamla bekanta som är förändrade till oigenkännlighet. Han möter Bloch och de diskuterar gemensamma bekanta då denne inte längre går ut. Det framkommmer att furstinnan de Guermantes är död och att hennes man nästan blivit ruinerad vid Tysklands nederlag varvid denne äktat Madame Verdurin som nu alltså är den nya furstinnan.

The Concert Tapes

 Den trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är "The Concert Tapes" (1985) av Pimm Jal de la Parra. Denne nederländske Bowie-entusiast har mer eller mindre privat utgett ett antal böcker om sin idol och den mest kända är just denna genomgång av konsertinspelningar som tacknämligt nog slutar ungefär när den klassiska "kassettinspelningseran" går mot sitt slut. För alla oss som verkligen frossade i bootlegs med Bowie (och många andra artister) är det här en guldgruva och författaren går tålmodigt igenom utbudet och tar även död på vissa myter och pekat ut halvdana bootlegs med felaktiga datum och liknande. För nördarna men en stor, stor kulturgärning. Det kan förlåtas författaren att han i sin entusiasm går igenom de konserter han själv sett nästan låt för låt. Han är ju fan. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: James Tissot - Hush! (1874) 

På sidan sidan 256 - 278 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren efter fyrtio sidor av fria tankeassociationer väcks ur sin dvala av en hovmästare som informerar honom om att första stycket är färdigspelat. Berättare rör sig mot sällskapet men slås av hur annorlunda alla ser ut och han inser att fursten och flera andra bekanta är svårt åldrade. Hertiginnan tar vänligt emot honom och de pratar lite om gamla tider medan han rör sig igenom salongen och reflekterar över tidens gång.  

1974

 

Den trettiosjätte boken som jag har läst ut i år är "1974" (1999) av David Peace. Den Yorkshire-födde författaren är även känd för The Damned United och i modernare tid för en trilogi om Japan, där han bodde i 20 år. Hans huvudverk anses dock vara "The Yorkshire Quartet" som skildrar korruption, seriemord och allmän hopplöshet i ett ogästvänligt grevskap under 70- och 80-talen. Huvudperson i romanen är kriminalreportern Eddie Dunford, hemkommen efter en tid i London, som börjar rota i en rad försvinnande av unga flickor. Givetvis dras han snabbt in i en härva och en nedåtgående spiral av grymhet och våldsamheter. Hårdkokt och effektivt och ändå väldigt lättläst. 

Och så... dagens Proust!

 Ovan; Originaltryck av "Den unge Werthers lidande", som berättaren reflekterar över. 

På sidan 232 – 256 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras slutklämmen på tankarna om konst och sedan glider författaren istället över en lika snårig tankekedja om kärlekens irrgångar medan han väntar på att bli mottagen i salongen

Bonniers världshistoria 5: Romarriket

 Den trettiofemte boken som jag har läst ut i år är "Bonniers världshistoria 5: Romarriket" av Erling Bjöl och Leo Hjortsö (1983. Här följer en ganska traditionell genomgång av Romarrikets historia från stadens grundande (enligt traditionen 753 f Kr) till rikets undergång (476 e Kr). Inte särskilt originell men bra som introduktion till just romarnas historia. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Velazquez - Las Meninas (1656)

På sidan sidan 212 - 232 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren reflekterar kring relationen mellan konstverk och verklighet i en tankegång som är så pass snårig och intrikat så det är enklare att läsa den själv än att jag ens ska försöka återge den

Minnets labyrint

 Den trettiofjärde boken som jag har läst ut i år är ”Minnets labyrint” (2001) av Elizabeth George. Denna komplexa deckare inleds med att en kvinna som har ett viktigt ärende i London istället dödas i en smitningsolycka som inte var en olyckshändelse. Det visar sig att Lynleys chef Webberley mycket väl kände den döda och med ett personligt intresse kräver han till varje pris ett svar. Den döda visar sig ha en hel del hemligheter och Lynley och Havers samt nya stjärnskottet Winston Nkata möter även den dödas son Gideon, underbarn inom klassisk musik som drabbats av total oförmåga att uppträda. Via Gideons egen berättelse får vi parallellt följa händelserna bakåt i tiden. En av Georges bättre romaner med många oväntade vändningar och intrikata skeenden.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Konstnären Claude Monet, på äldre dagar nästan blind och inte olik beskrivningen av Charlus. 

På sidan sidan 187 – 212 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren senare, efter att åter ha varit borta på vilohem något år, återvänder till Paris för att gå på en bjudning hos furstinnan de Guermantes. Berättaren träffar Jupien och Charlus, åldrad och mycket förändrad efter ett slaganfall. Baronen hälsar artigt på Madame Saint-Euverte, som han tidigare brukade snörpa på munnen åt. Baronen reciterar personer han känt som är döda och medan han sedan vilar på en sittplats promenerar berättaren lite med Jupien som uppdaterar honom om baronens hälsotillstånd. Trots att denne en period var blind försökte han sig ändå på sexuella eskapader och Jupien har haft fullt sjå med att hålla ögonen på honom. Efter vissa turer träder berättaren in i salongen medan musik spelar och hans huvud är fullt av reflektioner över gamla tider då han står i begrepp att återse flera gamla bekanta.  

Bonniers världshistoria 3: Grekernas värld

 

Den trettiotredje boken som jag har läst ut i år är "Bonniers världshistoria 3: Grekernas värld" (1982) av Hans Furuhagen. Tillsammans med adventskalendern "Stjärnhuset" (1978) så var det nog denna bok (och den efterföljande om Romarriket) som gjorde mig intresserad av antiken på allvar. Ja, att författaren som vi som barn kände som "Hatte" även gjorde en TV-serie om Pompeji gjorde väl inte saken sämre. Boken är mer än 40 år gammal och givetvis finns sedan dess nytolkningar och vissa nya aspekter på antikens sedan dess men i grova drag vill jag, som gammal historiker, säga att denna bok står sig gott och väl för den som bara vill ha en snabb överblick över grekernas historia från de äldsta storrikena kring 1 700 - 1 200 f Kr och ända fram till dess att romarna år 31 f Kr erövrade det sista hellenistiska riket, Egypten. Däremellan möter vi både mytiska och verkliga gestalter ur den grekiska världen: från Homeros och böckerna om Troja och Odysseus vidare till återfödelsen av grekisk kultur med Olympiska spelen 776 f Kr och sedan fram till stadsstaternas framväxt, krigen med perserna, Athen under Perikles, krigen mellan Athen och Sparta, Alexander den store och mycket annat. Allt som allt en bra introduktion att bygga vidare på. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Krigskorset, Croix de Guerre, instiftat 1915. 

På sidan sidan 163 - 187 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättare sanssar sig efter explosionen nära Jupiens hus, som han tror sprängts i luften. Gästerna samlas dock och ingen är skadad. Berättaren går hem medan han reflekterar över baron Charlus beteende och hur han degenerats. Väl hemma har Saint-Loup varit på besök hos honom och frågat efter ett krigskors som han med all sannolikhet (tror berättaren) glömt hos Jupien. Berättaren reflekterar vidare över det uppsluppna livet i Paris under kriget. Någon dag senare får han veta att Saint-Loup stupat och förkrossad håller han sig inomhus några dagar. Den döde begravs sedan i Combray. Det visar sig att Saint-Loup strax före sin död hade fått Morel arresterad för att ha deserterat men i förvirringen efter dennes död friges Morel och åker till fronte där han strider med tapperhet och får hederslegionen. Berättaren reflekterar över valen efter valet och chocken då Frankrike mötte den ruinerade ryska aristokratin som sökte sig till landet.