Den trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är "The Concert Tapes" (1985) av Pimm Jal de la Parra. Denne nederländske Bowie-entusiast har mer eller mindre privat utgett ett antal böcker om sin idol och den mest kända är just denna genomgång av konsertinspelningar som tacknämligt nog slutar ungefär när den klassiska "kassettinspelningseran" går mot sitt slut. För alla oss som verkligen frossade i bootlegs med Bowie (och många andra artister) är det här en guldgruva och författaren går tålmodigt igenom utbudet och tar även död på vissa myter och pekat ut halvdana bootlegs med felaktiga datum och liknande. För nördarna men en stor, stor kulturgärning. Det kan förlåtas författaren att han i sin entusiasm går igenom de konserter han själv sett nästan låt för låt. Han är ju fan.
Och så... dagens Proust!
På sidan sidan 256 - 278 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren efter fyrtio sidor av fria tankeassociationer väcks ur sin dvala av en hovmästare som informerar honom om att första stycket är färdigspelat. Berättare rör sig mot sällskapet men slås av hur annorlunda alla ser ut och han inser att fursten och flera andra bekanta är svårt åldrade. Hertiginnan tar vänligt emot honom och de pratar lite om gamla tider medan han rör sig igenom salongen och reflekterar över tidens gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar