Stromness Books and Prints

 

Stromness heter den näst största staden på Orkneyöarna (antal invånare: cirka 1 800) som även kan ståta med den nordligaste oberoende bokhandeln på brittiska öarna. Denna bokhandel, som även kallar sig drive-in-bokhandel då gatan utanför är så smal så du kan veva ner fönstret på bilen och få böckerna levererade den vägen, öppnades 1970 av poeten Charles Senior som, redan efter ett par år, lämnade över butiken till sin vän och poetkollega John Broom som drev butiken några år. Under denna period övergick butiken från att vara ett rent antikvariat till att även saluföra samtida böcker. Broom drev butiken till slutet av 1970-talet då han erbjöds bli huvudbibliotekarie på lokala biblioteket. Hans efterträdare blev den kaliforniske skulptören Tam MacPhail som drev bokhandeln till 2014. Under denna tid kom många av invånarna rentav att referera till butiken som ”Tam's”. Ny föreståndare blev Sheena Winter, son hade arbetat i butiken sedan 1998 och hade lokal koppling. Bokhandeln hade under många år stöd av poeten George Mackay Brown och Tams svenskfödda fru Gunnie Moberg. Efter hustruns död blev Tam aldrig riktigt densamme och när han dog 2020, mitt under pandemin, så skakades den lilla staden om. Då Tams kista fördes till sista vilan gjordes ett uppehåll utanför hans bokhandel och mängder av människor samlades för att skåla för den döde innan färden gick vidare. Sheena har moderniserat bokhandeln något men behåller ändå den ursprungliga charmen.

Och så... dagens Proust!

På sidan 203 – 223 i andra delen "I skuggan av unga flickor i blom", skildras umgänget med Madame de Villeparisis och Francoise som blir smickrad över dennas uppmärksamhet. Därefter lite om Furstinnan av Luxembourg och hennes vänlighet mot berättaren. Hon tas för demimond av borgarna på orten. Utvikning om borgarnas och aristokratins syn på varandra. Madame de Villeparisis tar med berättarens familj på en tur i sin vagn. Hon berättar anekdoter om bland andra gamla författare. Berättaren fortsätter drömma om flickor att möta och minns en anekdot då han jagade Madame de Verdurin i tron att hon var en ung flicka.

Snödropparna, Marionettspel och annan dramatik

 

Den trettonde boken som jag har läst ut i år är en volym av Hjalmar Bergmans samlade skrifter med titeln "Snödropparna, Marionettspel och annan dramatik" (1953). Boken innehåller fem dramer författare mellan 1908 och 1917 där några har dunkel tillkomsthistoria. "Eva" och "Snödropparna" skrev cirka 1908 och 1911, respektive, och ansågs som förlorade men hittades sedan 1952 - 53, bara strax innan den aktuella volymen publicerades. "Eva" är en kärlekskomedi med lite mörka undertoner medan "Snödropparna" däremot är ett helt igenom tragiskt familjedrama. "Parisina" (cirka 1908) utspelar sig som många andra av Hjalmar Bergmans tidiga verk i renässansens Italien och vi möter här verkliga personer i form av markgreven Niccolo d'Este av Ferranta samt dennes gemål Parisina som i sin tur förälskar sig i styvsonen Ugo. Detta verk uppfördes första gången på Dramaten 1915. "Lönngången" (1912) är också ett mörkt familjedrama där en kriminalgåta, ett 25 år gammalt dödsfall, såtr i centrum för handlingen. "Fusk" (omkring 1915) är däremot ett lättsamt lustspel med många förvecklingar som utspelar sig sommaren 1915. Huvudverket i denna volym bör vara trilogin "Marionettspel" med pjäserna "Dödens Arlekin", "Skuggan" och "Herr Sleeman kommer", samtliga ganska mörka. "Dödens Arlekin" skildrar spelet kring en mäktig mans dödsbädd och det vacuum som uppstår då en sådan person försvinner. "Skuggan" skildrar ett bröllop med tragiska förvecklingar liksom på ett vis även "Herr Sleeman kommer", där en sjuklig gammal man vill gifta sig med en ung flicka. En del av verken är ibland dunkelt berättade och mindre genomarbetade men det märks att Bergman börjar hitta formen mot slutet av 10-talet, parallellt med att han skrev "Komedier i Bergslagen". 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Chateau des Ducs de Bretagne. 

På sidan 293 - 303 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras hur berättaren fortsatt drömmer och Mademoiselle de Sermaria och promenader kring familjens slott, umgänget i matsalen beskrivs åter liksom den goda relationen mellan advokatsamfundets ordförande och hovmästaren Aimé. Till familjens olycka blir Francoise god vän med halva personalen och vill därmed inte störa dem då familjen behöver exempelvis varmt vatten. Ett plötsligt möte mellan berättarens mormor och markisinnan de Villeparisis leder till livligt umgänge. Francoises märkliga inställning till adeln beskrivs. 

Kvinnodagen som välte ett kejsardöme

 Ovan: Kvinnor demonstrerar på Nevskij Prospekt i Petrograd 8 mars 1917. 

Ryska revolutionen började med Internationella kvinnodagen. Nu var visserligen denna dag strängeligen förbjuden att fira i det tsaristiska Ryssland men 8 mars 1917 (23 februari enligt den ryska kalendern) samlades skaror i tiotusental på Nevskij Prospekt i Petrograd för att, i öppet trots mot regimen, fira denna dag. Merparten av de deltagande var kvinnor. De banderoller som bars innehöll patriotiska budskap men även vad som var protester mot den galopperande livsmedelsbristen och de usla villkoren för såväl soldaterna som för deras familjer. Det var alltså på så vis den ryska revolutionen tog far,t inte via manliga arbetare utan via kvinnor från blandade samhällsklasser. Bland de demonstrerande fanns bondkvinnor som tagit sig in till huvudstaden, arbeterskor, studentskor och även kvinnor från högre samhällsskikt som hade fått nog av regimens korruption och inkompetens. Senare under dagen blev stämningen mer obehaglig då textilarbeterskor från den viborgska sidan av staden utropade en strejk i protest mot bristen på bröd. Männen anslöt sig snart till kvinnorna och man skanderade det enda ordet ”Bröd!” då man drog fram längs Nevskij Prospekt men även rop som ”ner med tsaren” kunde höras. Det hela var förbluffande likt scener från Paris i juli 1789 såsom de skildrats av vittnen. Under kvällen trängde över tiotusen arbetare in i stadskärnan och även om polisen försökte stoppa dem kunde många ta sig över på den frusna floden Neva. Inte minst livsmedelsbutiker plundrades. Kosackerna, som normalt slog ner resningar med sina knutpiskor, betedde sig halvhjärtat inför demonstranterna. Förklaringen var att dessa trupper bestod av unga och oerfarna reservister som inte varit med om något liknande förut. Kosackerna saknade rentav sina knutpiskor. Denna tydligt uppvisade svaghet fick ännu fler att ansluta sig till protesterna. 9 mars/24 februari hade 150 000 arbetare strömmat ut på gatorna och även om polisen och kosackerna nu försökte återställa ordningen så var de i hopplöst underläge. Demonstranterna intog Znemanskaja-torget och det hölls tal från en staty av tsar Alexander III från vilken ironiskt nog krav på republik ställdes. Utvecklingen gick snabbt under de närmsta dagarna. Polisen var i princip nerkämpad 10 mars/25 februari. I stort sett samtliga arbetare i staden hade nu gått i strejk och sovjeter, arbetarråd, bildades. Regeringen försökte därefter sätta in militär mot demonstranterna 11 mars/26 februari men även om dödsoffer krävdes så var insatserna även i detta fall halvhjärtade. Tsaren, som satt på ett tåg på väg mot Petrograd, förklarade duman upplöst men församlingen svarade med att bilda ett permanent utskott, en form av revolutionsregering. Soldaterna i staden hade 12 mars gått över till demonstranterna och enstaka officerare dödades samtidigt som soldatråd bildades. Inom några dagar var Petrograd helt i revolutionärernas händer och tsaren, vars tåg nu hejdats på vägen, abdikerade 15 mars/2 mars 1917. Det har spekulerats mycket om huruvida demonstrationen 8 mars 1917 var spontan eller planerad men det mesta tyder på att det var vanliga kvinnor som drog ut på gatorna därför att de tröttnat på förtryck, korruption och allmän inkompetens samtidigt som deras fäder, bröder och söner dödades i kriget. Enstaka professionella revolutionärer kan givetvis ha förekommit i leden men faktum är att även Lenin och hans vänner i sin exil togs med överraskning av vad som skedde och de hade därmed ingen del i det hela. Så började alltså den omvälvning som stjälpte ett väldigt kejsardöme över ända med internationella kvinnodagen.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Grand Hotel, Montpellier. 

På sidan 268 - 293 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras tillvaron på hotellet. Den nollställde ”liften” och den halvbildade direktören beskrivs. Mormodern hyser en rörande omsorg om berättaren som får kommunicera med henne via knackningar i väggen om nätterna. Havet beskrivs ha en lugnande effekt på berättaren även om hans mormor irriterar sig på den glasvägg som skiljer dem åt från utsidan. Vi möter för första gången hovmästaren Aimé. Ett falskt kungapar från Söderhavet gör entré liksom makarna Stermaria och deras vackra dotter. Gamla bekanta som Legrandin ch markisinnan de Villeparisis dyker också upp. Därefter skildras det lokala advokatsamfundets ordförande och dennes svällande stolthet över att ha makarna Cambremer vid bordet. 

Erika och Klaus Mann

 

Det är inte lätt att vara barn till kända människor. Två som skulle kunna ha beskrivit detta var de nära förbundna syskonen Erika Mann (1905 – 69) och Klaus Mann (1906 – 49) som hela sina liv växte upp i skuggan av sin far Thomas, Tysklands mest kände författare under sin levnad. Även om det skilde ett år mellan syskonen så beskrev deras far dem närmast som tvillingar och de hade en extremt nära relation hela sina liv. Klaus kom tidigt att bli en neurotisk ung man, plågad av drogmissbruk och av sin homosexualitet. Hans syster, som också var homosexuell, levde också ett med tidens mått okventionellt liv men var mer robust till sin läggning. Klaus hade en spänd relation till sin far medan Erika istället var dennes favoritbarn. Klaus blev mot mitten av tjugotalet kritiker och författare samtidigt som hans syster istället påbörjade en karriär inom teatern. Ungefär samtidigt förlovade sig både Klaus och Erika, Klaus med dramatiern Frank Wedekinds dotter Pamela och Erika med skådespelaren Gustav Gründgens. Det hela var en charad då även dessa två var homosexuella och syskonen i all tysthet bytte partner med varandra. En annan person som kom att påverka syskonens liv var den oerhört rika schweiziska författaren Annemarie Schwarzenbach, fotograf och författare. Även hon kom att dela säng med Erika. Hitlers maktövertagande 1933 påverkade givetvis även syskonens liv. Klaus försökte till en början ta livet av sig med morfin men misslyckades och lämnade Tyskland i mars 1933. Erika kom att bli den sista i hela famijen Mann som lämnade Tyskland och lyckades även rädda med sig en del av faderns papper. Hon gifte sig med den likaledes homosexuelle brittiske poeten W H Auden för att få brittiskt medborgerskap. Kuriöst nog förblev paret gifta till Erikas död då Auden rentav fick ett litet arv från henne. Från Amsterdam skötte Klaus utgivande av ett litterärt magasin för exiltyskare vilket finaniserades av Schwarzenbach. Han försökte även flera gånger att avgifta sig och var inlagd på olika kliniker. Under sin sista tid i Amsterdam gav Klaus ut romanen ”Mephisto” där huvudrollen Hendrik Höfgen, en opportunistisk skådespelare, är ett illa dolt porträtt av Gustav Gründgens. Båda syskonen kom till USA 1936 och vistelsen i New York var nog så trevlig med rikt socialt liv och mycket umgänge med andra exiltyskar. Dock var miljön inte särskilt nyttig för Klaus som från och med då började missbruka droger mer än någonsin samtidigt som han sexuella utsvävningar blev mer och mer intensiva. Till sist fick Klaus flytta in hos sina föräldrar på Västkusten eftersom han inte längre kunde försörja sig. Syskonen hann emellertid även med att tillsammans åka till Spanien och rapportera från det där pågående inbördeskriget. Klaus blev 1943 amerikansk medborgare och deltog även i kriget under 1944. Parallellt med detta var Erika krigskorrespondent och följde de amerikanska trupperna då de från 6 juni 1944 trängde in i Europa. Ungefär samtidigt kom båda syskonen sommaren 1945 åter till det Tyskland som de då inte hade sett på 12 år. Klaus skickade av US Army dit för att rapportera från det förödda landet och Erika kom dit i den segrande amerikanska arméns kölvatten. Erika färdades genast vid ankomsten till Tyskland för att kräva tillbaka familjens egendom. Hon har även beskrivit hur chockad hon blev då hon 3 juli 1945 nådde det ruinlandskap som hade varit Berlin. Erika kom sedan att bevaka Nürnbergrättegångarna innan hon i början av 1946 kollapsade till följd av överansträngning och tvingades vila upp sig under en längre period. Under efterkrigstiden försökte Klaus upprepade gånger sluta med droger, men förgäves. 21 maj 1949 dog han i Cannes av en överdos som vissa har menat var ett självmord. Bedömare har dock pekat på att Klaus var vid gott mod under den sista tiden av sitt liv och har velat avskriva hans död som en olycka. Erika blev djupt förkrossad över broderns död och återhämtade sig aldrig helt och hållet. Föräldrarna kom inte på Klaus begravning. Familjen bodde ännu i USA man men Erika kom mer och mer på kant med de amerikanska myndigheterna och då hennes föräldrar 1952 flyttade till Schweiz följde hon med eftersom hon kände marken bränna under sig i McCarthys USA. Erika förvaltade sin brors litterära kvarlåtenskap och såg till att ”Mephisto” kunde ges ut i Västtyskland i början av sextiotalet men Gustav Gründgrens styvson såg snabbt till att boken via domstolsbeslut blev förbjuden såsom ärenkränkande. Boken hade utgetts i Östtyskland och i ett stort antal andra länder men förblev förbjuden i Västtyskland ända fram till 1981! Erika kom under resten av sitt liv att bo i Zürich och förvaltade efter faderns död 1955 även dennes litterära kvarlåtenskap. Själv avled den äventyrliga kvinnan 1969.

Ovan: "Impression, soleil levant" (Intryck, soluppgång) från 1872 av Claude Monet. 

På sidan 255 – 267 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom"; skildrar berättaren olika brevförfattares stil. Han diskuterar den (fiktive) impressionisten Elstir och blir intagen av en flicka som serverar kaffe. Därefter följer ankomsten till järnvägsstationen i Balbec och första intrycken av stadens kyrma. Det visar sig att berättarens mormor, som ville att Francoise skulle åka i förväg, råkat skicka iväg denna med fel tåg. Ytterligare intryck av Balbec följer innan berättaren och hans mormor kommer till hotellet där de ska bo. Berättaren återger sin dysterhet då hans mormor genast börjar kohandla om priset med den fete och koppärrige hotelldirektören. 

Julius Caesar

Caesar är en av de gestalter från antiken som jag haft med mig ända sedan barndomen. Första mötet med honom skedde via de allmänbildande seriealbumen om den galliske hjälten Asterix och hans vänner, som tappert vägrade acceptera att Gallien besatts av Caesar och Rom. Via Asterix lärde man sig även kända Caesar-citat som Veni, Vidi, Vici; Et tu, Brute; eller varför inte Alea iacta est. Under senare år var det dock ett annat av Caesars citat som ofta kom att snurra i mitt huvud, nämligen Gallia est omnis in partes tres (hela Gallien består av tre delar) av den enkla anledningen att det var den inledande meningen i Caesars berömda skildring av Gallien vilken vi dissekerade då jag läste latin. Tillsammans med exempelvis Xenofon, Thukydides eller Ammianus Marcellinus kom Caesar att bli en av de antika fältherrar som själva fick möjlighet att kommentera de krig de deltog i. Dock har ingen antik nyckelperson av Caesars dignitet kommenterat så pass omvälvande skeenden som de han själv upplevde och påverkade. Då Caesar troligen är den mest kända romare som finns och det redan skrivits enorma mängder litteratur om honom ska jag bara ge en snabb genomgång av hans liv innan jag går in på hans författarskap. Caesar föddes kring 100 f. Kr. och mycket är inte känt om hans barndom. Familjen hade fina anor men hade länge varit obemärkt. Caesars far, som också hette Gaius Julius Caesar, hade dock sett till att familjens lycka börjat vända något och att den åter kom in i politiken. Caesars faster var gift med den mäktige generalen Marius vilken var en av kämparna i ett av roms många inbördeskrig under denna period, vilken innebar slutet för den romerska republiken. Marius representerade det mer folkliga partiet, Populares, och hans motpart Sulla stod för den mer aristokratiska sidan, Optimates. Efter faderns död 84 f. Kr. var Caesar familjens överhuvud men råkade i fara då Sulla från år 82 f. Kr. upprättade en diktatur som blev väldigt blodig. Caesar var gift med Cornelia, dottern till en av Marius allierade. Han hade under en period även verkat som präst, Flamen Dialis, men miste denna titel p.g.a. Sulla. Caesar tilläts lämna Rom och gick in för en militär karriär. Han lyckades få kungen av Bithynien, Nikomedes, att med sin flotta stödja Rom i ett krig men senare gick rykten om att Caesar mutat kungen med sexuella tjänster, ett rykte som kom att förfölja honom under hela hans liv. Caesar fick en militär utmärkelse för sin insats vid belägringen av staden Mytilene. Efter Sullas död återvände han till Rom och verkade i likhet med Cicero en period som jurist. För den skull ville han fila på sin talekonst och åkte till Rhodos kring 75 f. Kr. för att studera för Apollonius Molon, vilken även utbildat Cicero. På vägen ska Caesar ha tillfångatagits av pirater men uppträdde inför dessa självsäkert och protesterade upprörd då han ansåg att de krävde en alldeles för låg lösensumma för honom. Han lovade piraterna att han skulle korsfästa dem om han bara fick tillfälle och de trodde säkert han skojade men så kom det också att bli. Historierna om Caesar är för övrigt många och säkerligen av varierande trovärdighet. Efter en kort tid på Rhodos återvände Caesar till Rom och började beta av de olika ämbetena. Han var både militärtribun och quaestor. År 69 f. Kr. höll han tal på sin fasters begravning och vågade då även visa upp bilder på hennes döde man Marius. Vid samma tid dog även hans fru. Caesar, som tycks ha varit en balansmästare, äktade ett barnbarn till Sulla, Pompeja, samtidigt som han försökte rehabilitera de många offren för Sullas terror. Att tillhöra gruppen av Populares betydde inte nödvändigtvis att man var någon större vän av folket än Optimates. Däremot lade man ofta ned större möda på att fjäska för folket, genom olika festligheter och liknande. Detta gjorde också Caesar under de följande åren. Pengar till sådant fick han via lån från den rike bankiren Marcus Licinius Crassus vilken gjort sig en förmögenhet som brandchef och fastighetsskojare. Kring 63 f. Kr. blev Caesar överstepräst, Pontifex Maximus. Denna titel innehades på livstid men innebar inget förbud mot att delta i militära operationer. Caesar firade även en del militära triumfer i Hispanien men Cato d y försökte senare förneka honom en triumf även om han hyllades som Imperator. Caesar blev konsul år 60 eller 59 f. Kr. men fick som medkonsul Catos svärson Bibulus, vilken försökte göra uppdraget så besvärligt som möjligt för Caesar. Efter en del konflikter gick dock Bibulus i strejk och Caesar kunde sen agera ganska ostört. Bibulus dog för övrigt långt senare av en febersjukdom medan han stred mot Caesar i inbördeskriget. Romarna sägs ha skämtat om att detta var året för ”Julius och Caesars konsulat”. En kort tid efter detta ingick Caesar det första triumviratet (tremannaväldet) med Crassus och Roms främste fältherre vid denna tid, Gnaeus Pompejus Magnus. I samband med denna allians äktade Pompejus Caesars enda barn, dottern Julia, i ett äktenskap som skulle visa sig vara väldigt lyckligt. År 58 f. Kr. blev Caesar prokonsul (närmast guvernör) över Gallia Transalpina men lyckade med stor list inleda en serie krig mot övriga Gallien. Han erövrade Helvetien (ungefär dagens Schweiz) 58 f. Kr. och besegrade en rad galliska stammar ända upp till dagens Belgien under kommande år. Mellan 55-54 f. Kr. inledde han kampanjer mot Britannien och nedkämpade det sista galliska motståndet då hövdingen Vercingetorix besegrades vid Alesia 52 f. Kr. Även om man i antiken ofta överdrev siffrorna bedöms det ändå att Caesar erövrade 800 städer, underlade sig 300 olika stammar, dödade tre miljoner fiender och sålde ännu en miljon till slaveri. Allt som allt tillräckligt för att ha fått honom ställd inför Haagtribunalen med dagens mått mätt. Under Pompejus och Crassus konsulat år 55 f. Kr. förlängdes Caesars prokonsulat med 5 år. År 54 f. Kr. dog Julia, till både makes och fars stora förtvivlan, och 53 f. Kr. stupade den militärt mindre skicklige Crassus efter ett katastrofalt genomfört fälttåg mot Partherna. Caesars förhållande med Pompejus försämrades efter Julias och Crassus död och år 50 f. Kr. krävde senaten och Pompejus att Caesar skulle återvända och upplösa sina trupper. Caesar tycks ha fruktat repressalier från sina fiender och valde i stället att utlösa inbördeskriget genom att med sina trupper passera den otillåtna gränsen vid floden Rubicon den 10:e januari 49 f. Kr. I Rom drabbades man av panik och bedömde situationen helt fel varvid Pompejus lät utrymma staden. Caesar kunde så i godan ro besätta Rom och tillämpade konsekvent clementia, nåd för sina fiender. Hans popularitet steg därmed. Caesar påstås ha sagt att ”jag börjar med att besegra en armé utan ledare för att senare besegra en ledare utan armé” varefter han for till Hispanien där han krossade den lokala pompejanska armén. Året därpå nedgjordes Pompejus styrkor, trots att han hade en större armé än Caesar, vid Pharsalos i Grekland. Pompejus flydde och mördades i Egypten, dit Caesar också snart anlände. Han tog ställning för drottningen Kleopatra VII i ett inbördeskrig med brodern Ptolemaios XIII. Han fick även en son med Kleopatra, vilken under en tid vistades i Rom. I mellanöstern vann han år 47 f. Kr. blixtsnabba segrar varefter han sägs ha skickat hem ett meddelande med orden Veni, Vidi, Vici (jag kom, jag såg, jag segrade). Han besegrade de sista pompejanska styrkorna under Scipio och Cato i norra Afrika 46 f. Kr. och därefter Pompejus söner i Hispanien 45 f. Kr., varefter inbördeskriget kunde sägas vara över. Caesar var vid denna tid en äldre man och adopterade sin systerdotters son Octavianus, vilken han utsåg till sin arvinge. I händelse av dennes förtidiga död stod vännen och släktingen Marcus Junius Brutus näst i tur. En fjäskande omgivning överöste Caesar med hedersbetygelser och han sägs ha börjat uppträda mer och mer monarkistiskt. Han blev diktator på livstid men genomförde även en rad reformer i rask takt, bl.a. ordnade han mark för sina veteraner och skapade den julianska kalendern med en skottdag vart fjärde år. De offentliga byggnadsprojekten och festligheterna var också många. Inför år 44 f. Kr. planerade Caesar för fälttåg mot Parthien men detta kom aldrig till stånd. Caesar hade skaffat sig en mängd fiender p.g.a. sina diktatoriska tendenser och mördades i senaten 15/3 44 f. Kr. av bl.a. Brutus och Cassius. Resultatet av detta blev endast ännu ett inbördeskrig (44-31 f. Kr.) som slutade först med adoptivsonen Octavianus seger. Caesar hann, mitt i all sin övriga verksamhet, författa ett antal skrifter där han kommenterade de omvälvande händelser där han själv var den absoluta nyckelpersonen. De Bello Gallico (om kriget i Gallien) är antagligen skrivet som årsrapporter mellan åren 58 – 52 f. Kr. Eventuellt är detta verk egentligen delvis de rapporter Caesar skickade till Rom angående sina aktiviteter i Gallien, vilka han sedan har bearbetat och givit ett något mer litterärt utseende. Dock är verken snarast kända för sitt minimum av litterär bearbetning, där Caesar låter förloppen vara det centrala och ägnar sig mindre åt stilistiska finesser. Även om verken är att se som en partsinlaga så bör de i tendens inte skilja sig mycket från t.ex. de verk om andra världskriget som Churchill författade. Caesars enkla stil framgår redan i den inledning som jag ovan citerade, där han sammanfattar Gallien:

Gallien är som helhet betraktat delat i tre delar. En av dessa bebos av belgierna, en av akvitanerna och den tredje av dem, som på sitt eget språk kallas kelter, på vårt galler.

Man får även en intressant inblick i det idag så fredliga Belgiens krigiska förflutna samt de problem man hade med sina grannar vid denna tid. Man får veta att belgierna är de mest krigiska av folken eftersom de också är de minst civiliserade och de förde oavbrutet krig med germanerna på andra sidan Rhen. Caesar inleder sina militära aktioner år 58 f kr och beskriver hur han besegrar Helvetierna (dagens Schweizare) i en serie slag. Romarna upprätthåller dock diplomatiska relationer med vissa av de galliska stammarna, exempelvis en stam vid namn häduerna. Caesar visar gärna hur goda relationerna är mellan honom och hövdingarna hos detta folk. Såhär kan det se ut då Caesar samtalar med hövdingen Diviciacus, vilken vädjar för sin bror efter att denne verkade konspirera mot romarna.

Diviciacus omfamnade Caesar under ymniga tårar och bönföll honom att inte förfara onödigt strängt mot brodern. (…) Då han ytterligare utgöt sig i böner och tårar, fattade Caesar hans hand, tröstade honom och bad honom sluta upp med sina böner. Han försäkrade honom att han satte så stort värde på hans vänskap, att han för hans enträgna böners skull var villig förlåta brodern både hans illvilliga anslag mot romarna och de obehag, som vållats honom personligen.

Caesar har även problem med den germanske hövdingen Ariovistus, vilken han får att framstå som arrogant i och med ett uttalande denne gör efter en romersk förfrågan om möte. Ariovistus menar att om Caesar vill honom något kan han inställa sig hos honom istället. Naturligtvis förekommer bataljer på snart sagt varje sida i Caesars framställning. Av dessa ska jag endast återge några mindre partier som bör vara lika goda representanter som andra stycken. Nedan beskrivs hur galler försöker ta sig över en flod för att anfalla romarna vilket Caesar dock får reda på i förväg:

Caesar underrättades om läget av Titurius och förde då hela rytteriet och det lätta numidiska infanteriet jämte slungkastare och bågskyttar över bron och marscherade skyndsamt mot fienden. Det blev en våldsam strid, där de möttes. Våra styrkor anföll fienderna, medan dessa ännu befann sig i floden och därigenom hindrades i sina rörelser, och nedgjorde en stor mängd av dem. De övriga försökte med okuvlig stridsiver ta sig i land över de stupades lik men drevs tillbaka med en skur av kastvapen. De, som allra först kommit i land, omringades och nedhöggs av rytteriet.

Man får även en målande beskrivning av hur gallerna knappast ger tappt inför den romerska anstormningen och för detta får ett visst erkännande från Caesars sida:

Men fienderna visade trots sitt ytterst förtvivlade läge en otrolig tapperhet. Då det främsta av dem stupat, klev de närmast bakomvarande upp på sina fallna kamraters lik och fortsatte striden stående på dem. Då också dessa fällts och liken hopades på varandra, stod de överlevande till sist liksom på en kulle och slungade därifrån sina kastvapen mot de våra och sände tillbaka romerska spjut, som de uppfångade.

Redan kring år 56 eller 55 f. Kr. är de första striderna i Gallien sålunda avslutade. Därefter tänker sig Caesar en utflykt över Rhen. Han är dock lite kinkig vad gäller metoden för att ta sig över floden ifråga:

Caesar hade av alla de nämnda skälen fattat sitt beslut att gå över Rhen. Att företa övergången medelst båt fann han emellertid alltför riskabelt och dessutom föga överensstämmande med sin egen och Roms värdighet.

Nu hade ju Caesar som väl är en stor mängd duktiga ingenjörer (bl.a. troligen Vitruvius) med sig vilka snart hjälper honom bygga en bro så att han även kan sprida romersk ”civilisation” öster om Rhen. I samband med denna expedition får man en första längre beskrivning av germanerna, i detta fall den svebiska stammen:

Någon som helst enskild och avstyckad åkerjord existerar inte hos dem, inte heller är det tillåtet att stanna mer än ett år på samma plats för att driva jordbruk. De livnär sig inte så mycket av spannmål utan till största delen av mjölk och köttet av småboskap och ägnar sig mycket åt jakt. Detta levnadssätt är ägnat att stärka krafterna, både genom kostens sammansättning och den dagliga fysiska träningen och det fria och obundna livet, som innebär att de alltifrån barndomen är vana att inte underkasta sig några plikter eller något tvång, och det gör att de är enormt storväxta. Därtill är de till den grad härdade, att de trots landets ytterst stränga klimat inte bär någon annan klädedräkt än djurhudar, som inte är större än att en stor del av kroppen lämnas bar, och de badar i floderna.

Efter sin ”semester” i Germanien beslutar sig så Caesar även för att besöka brittiska öarna i sällskap med omkring 100 bemannade fartyg. Vid beskrivningen av britannerna synes dessa i Caesars ögon inte vara mycket mer civiliserade än germanerna. Om man inte bodde i Kent (Cantium) förstås:

Av Britanniens alla invånare är de, som bor i Cantium, de ojämförligt mest civiliserade. Denna landsända ligger helt vid havet, och dess inbyggare skiljer sig till levnadssätt inte mycket från gallerna. Folket inåt landet odlar i allmänhet inte spannmål utan livnär sig av mjölk och kött och använder djurhudar som kläder. Alla britanner brukar emellertid måla sig med vejde, som åstadkommer en blå färg, vilket gör dem särskilt skräckinjagande att skåda i strid. De bär långt hår och rakar sig över hela kroppen utom huvudet och överläppen. Hustrurna är var och en gemensam för tio eller tolv män. I synnerhet är det vanligt att bröder eller far och son har gemensam hustru. De barn som göds i ett sådant äktenskap anses som avkomlingar till den man, till vilken kvinnan först blivit förd som jungfru.

I samband med fälttåget till Britannien, vilket pågick i omgångar 55-54 f kr (och inte heller var enorma framgångar) får man bl.a. veta att Ciceros bror Quintus deltog. Caesar nämner ofta de olika officerare som ingår på hans expeditioner men är betydligt mer sparsam med att nämna vanliga soldater. Dock förekommer ett undantag som bör vara intressant för alla som följt TV-serien Rome, en av många dramatiseringar om romarriket:

Det fanns i denna legion två mycket tappra karlar, centurioner båda två, och snart i tur att bli befordrade till högsta rangklassen. De hette Titus Pullo och Lucius Vorenus. Dessa hade ständiga dispyter med varandra om vem som skulle ha försteget framför den andre, och i alla år hade de ursinnigt konkurrerat om befordran.

Pullo och Vorenus är nämligen två figurer som manusförfattarna broderat ut till egna karaktärer som man kunnat följa i Rome. Kanske kan det ändå roa många att veta att de faktiskt existerade i verkligheten, även om vi inte vet mer om dem utöver deras bragder i krig. Vorenus och Pullo tävlar på slagfältet samtidigt som de försöker rädda varandra från hotande fiender. Resultatet blir hur som helst ett stort antal döda galler. De båda har utmärkt sig så pass så att Caesar till sist inte vet vem av dem han ska befordra. Kanske kan man gissa att båda blev befordrade. Efter att så ha gjort olika militärexpeditioner i både Gallien, Britannien och Germanien kommer Caesar så till ett ställe i sin framställning som blivit mycket känd och som kanske är ett av de mest roliga och intressanta partierna, hans beskrivning av folken i Gallien och Germanien och hur dessa grupper skiljer sig åt till seder och bruk. Först beskriver Caesar även den ömtåliga maktbalansen mellan de galliska stammarna, där häduerna var mest gynnade av romarna men sedan kom i krig med sekvanerna, vilka ingått en allians med germanerna. Dessa hade gått hårt åt häduerna, vilka efter många turer räddades av Caesar, enligt hans egna uppgifter. Jämte häduerna kom även remerna fram som det näst gynnade folket bland de galliska stammarna. Oavsett sanningshalten i Caesars beskrivning av de politiska turerna så får man i alla fall en god inblick i hur romarna manövrerade mellan de olika galliska stammarna utifrån devisen divide et impera. Caesar beskriver vidare på ett ingående sätt de ledande skikten i Gallien, prästerskapet och ridderskapet. Dessa galler verkar på så vis vara betydligt mer kärva gestalter än den gamle vise Miraculix som man kan möta i seriealbumen om Asterix. Även den galliska religionen har vissa sedvänjor som kan verka stötande för en modern människa men som även var det för romarna:

I det stora hela är gallerna ett mycket fromt, rent av vidskepligt folk. Därav kommer det sig, att de som drabbas av svårare sjukdomar eller utsätter sig för strider och andra faror gärna offrar människor såsom slaktoffer eller också lovar att offra sådan, varvid de anlitar druiderna som offerförrättare. De tror nämligen, att gudamakterna inte kan blidkas, om inte ett människoliv ges för varje människoliv. Även på folkets vägnar förrättas sådana offer. Somliga folk håller sig med kolossala bildstoder, vilkas lemmar, som är hopflätade med vidjor, de fyller med levande människor. Därefter antänds bilderna, och människorna omkommer, kringvärvda av lågor.

Även om man kan säga mycket om germanerna så är människooffer förvisso inte något som förekommer bland dem. Det är ganska olika gallerna på flera viktiga områden och Caesar återger ganska ingående deras religiösa vanor, deras enkla levesätt och deras sexualmoral även om de samtidigt inte skäms för att gå halvnakna. I Caesars beskrivning av germanerna kan man avläsa en blandning av förakt över deras primitiva livsföring parallellt med en viss beundran över vissa av deras noblare drag. De är kort och gott den ”ädle vilde” som var populär under upplysningen men som kommit och gått genom historien. Caesar noterar vidare att germanerna mest lever på boskap och har ganska jämlika samhällen samt för ideliga krig med varandra och gallerna. I slutet gör Caesar ett intressant uttalande som på ett indirekt vis hyllar den fria handeln (jubla månde alla marknadsliberaler). Han konstaterar att germanerna är krigiska men inte har haft så mycket nytta av detta:

Nu har det en gång funnits en tid, då gallerna var germanerna överlägsna i krigisk duglighet, då de företog anfallskrig mot dem och då de på grund av överbefolkning och brist på jord grundade nybyggarsamhällen på andra sidan Rhen. (…) I våra dagar lever emellertid germanerna i samma armod, nöd och umbäranden som tidigare och har kvar samma näringsfång och yttre livsbetingelser som förut, medan gallerna däremot kunnat höja sitt välstånd och sin konsumtionsstandard tack vare närheten till de romerska provinserna och handelsförbindelserna över havet. Därför har gallerna med tiden måst finna sig i att vara militärt underlägsna och lidit många nederlag och vågar numera inte ens själva jämföra sig med germanerna i krigsduglighet.

Redan under Caesars dagar får man alltså en bild som blivit bestående under historien: den av krigiska men dygdiga germaner och den av något mer fredliga galler som gillar livets goda. Dessa argument har då och då använts av senare tiders fransmän och tyskar på olika vis. Eftervärlden har i övrigt också roats av Caesars helt felaktiga beskrivning av exotiska djur:

Vidare finns där de så kallade älgarna. De har ett utseende och en skiftande fäll, som i hög grad liknar stengetens, men de är något större och har trubbiga horn och ben utan ledknotor. De lägger sig därför inte ned för att sova, och om de av någon olyckshändelse blir kullslagna, kan de inte resa sig eller ens ta sig upp från marken. De använder träd som viloplatser. Mot dem tar de stöd och sover så i något lutande ställning. Jägarna brukar spåra upp dem, dit de har för vana att dra sig tillbaka och brukar därefter lossa alla träden på platsen, antingen genom att gräva upp dem vid roten eller genom att delvis genomsåga stammen precis så mycket, att de nätt och jämnt behåller utseendet av att stå stadigt. Då sedan djuren efter sin vana lutar sig mot dessa, fäller de omkull de ostadigt stående träden med sin tyngd och faller samtidigt själva till marken.

Man undrar hur Caesar överhuvudtaget fick höra denna udda upplysning om älgen. Måhända var det någon illa informerad romare alternativt en skojfrisk german som serverade honom dessa föga underbyggda fakta men det är också möjligt att han inser det absurda i beskrivningen och bara återger det som en underhållande anekdot för läsaren. Caesar återger annars flera bataljer med germanerna under ännu en expedition öster om Rhen, bl.a. en spännande episod då germanskt rytteri överrumplar romarnas läger. I samband med denna får vi även veta att handelsmännen följde med den romerska armén. Lagom då Caesar för övrigt trodde han hade nedkämpat allt motstånd i Gallien och kunde ägna sig åt tillfälliga bataljer i Britannien eller Germanien så utbryter ett större uppror i Gallien. Som ledare för upproret framträder snart arvernern Vercingetorix. Caesar möter länge ett hårt motstånd men efter att ha besegrat Vercingetorix i några drabbningar lyckas han driva denne till orten Alesia, där en belägring inleds. Caesar försöker även vara något ”objektiv” och låter en av Vercingetorix hövdingar hålla ett tal där han anklagar romarna för rovgirighet. Hur Caesar överhuvudtaget skulle ha kunnat känna till innehållet i detta tal är ju en annan fråga. Under den ganska långvariga belägringen gör gallerna förtvivlade försök till utbrytning vilket målande beskrivs. Efter ytterligare försök varvid de galliska styrkorna blivit kraftigt decimerade beslutar man sig till sist för kapitulation:

Följande dag sammankallade Vercingetorix ett rådslag och förklarade, att han påtagit sig detta krig, inte i eget intresse utan för hela folkets frihet. Då man nu måste foga sig i sitt öde, erbjöd han sig att uppfylla deras önskan, vare sig de ville blidka romarna genom att avrätta honom eller överlämna honom levande. Underhandlare avsändes i detta ärende till Caesar. Denne befallde, att vapnen skulle utelämnas och de galliska ledarna föras ut. Själv tog han plats sittande på befästningsvallen på lägrets framsida. Hit fördes nu de galliska hövdingarna. Vercingetorix utlämnades, hans vapen kastades framför honom på marken. Efter att ha undantagit häduer och arverner i tanke att med deras hjälp kunna återknyta relationerna till deras folk fördelade Caesar de övriga fångarna på hela hären, en per man, såsom andel i bytet.

Sålunda kapitulerade Vercingetorix för romarna år 52 f. Kr. och Caesars blodiga galliska äventyr, skildrat av honom själv, var därmed över. Nästa skrift av Caesar som eftervärlden känner till, De Bello Civili, tar vid omkring tre år senare, närmare bestämt i januari 49 f. Kr. Här går Caesar rakt in i händelsernas centrum vid tiden för inbördeskrigets utbrott. Han börjar med att beskriva scenarierna i senaten och hur den ger Pompejus i uppdrag att ”hantera” Caesar på ett eller annat vis. Den på ytan sakliga och nästan torrt registrerande skriften är Caesars synnerligen sluga apologi för det egna handlandet. Lite förbifarten försvarar han sig flera gånger, såsom då han beskriver hur han reagerade inför senatens hot:

När Caesar fick kännedom om vad som försiggick samlade han sina soldater och höll ett tal till dem. Han påminde dem om alla de oförrätter han fiender tidigare begått mot honom. Han klagade över att senaten förlett och fördärvat Pompejus genom att få honom att avundas och missunna Caesar hans berömmelse, fast han alltid gynnat Pompejus och förhjälpt honom till hans ämbeten och upphöjda ställning.

Här framstår Caesar alltså som den helt oskyldige som får svärdet tvingat i sin hand enbart på grund sina fienders lömska planer och anslag mot honom. Av en eller annan anledning verkar han i denna lilla passage heller inte lägga den huvudsakliga skulden på Pompejus, vilken sägs ha ”fördärvats” av personer omkring honom. Detta var ur Caesars synvinkel måhända korrekt men det var säkerligen även ganska praktiskt att framställa det på detta vis. Caesar visste mycket väl att Pompejus var en populär person och att han hade många anhängare såsom framgångsrik fältherre. Därför var det nog på sin plats att inte svärta ned den fallne fienden alltför mycket utan framhäva Pompejus tidigare nobla person vilken hade fördärvats av personer i hans krets. Caesar pekar dock inte ut dessa i någon högre grad. Inte heller nämns många av dem vid namn ens då Caesar intagit själva Rom varvid en stor del av hans fiender är utlämnade till honom på nåd och onåd. De nämns bara som en grupp människor som tvingas samman av Caesars trupper varefter han kan samtala med dem och även påtagligt visa att han inte är en ny Sulla som tänker börja med utrensningar bland besegrade fiender:

Alla dessa, som nu fördes inför Caesar, skyddade han mot kränkande tal och glåpord från soldaterna. Han riktade några få ord till dem och klagade över att han från en del av dem inte fått något tack för de mycket stora tjänster han gjort dem. Sedan lät han dem gå utan något straff.

Detta var visserligen i verkligheten den politik som Caesar tillämpade men det skadade säkert inte hans rykte att få framhäva den i sin skrift. Caesar beskriver vidare hur han i rask takt förintade Pompejus trupper i Spanien medan denna hade flytt österut, detta innan den förväntade stora kraftmätningen med sin motståndare. Det är sällan Caesar beskriver fiendens kollektiva styrkor nedsättande (även om han framhäver grymheten hos somliga av Pompejus närmaste män) även om han ibland tillåter sig ett tjuvnyp som i nedanstående passage:

Om de blev hårt ansatta ansåg de det inte vara en skam att vika och lämna platsen. Denna stridsteknik hade de tillägnat sig under sina ständiga krig med lusitanierna och andra barbarer. Det är ju vanligt att soldaterna starkt påverkas av sederna i de områden där de uppehåller sig en längre tid.

Ovanstående reflektion skulle förvisso ha kunnat vara genuin och helt enkelt en fundering kring hur de romerska soldaterna påverkades av andra kulturer, i detta fall till det sämre. Även om sådana beskrivningar av fienden är rätt sällsynta så tjänar de ändå till att framhäva skillnaden mellan Pompejus stundtals undermåliga trupper och Caesars trogna och uppoffrande män. Ej heller understryker Caesar alltid sin egen militära skicklighet utan skyller vissa förlopp på slumpen eller försynen. Han noterar exempelvis vid ett tillfälle att Fortuna kan åstadkomma stora förändringar med små medel. Slutligen möts så Caesar och Pompejus, efter mycket manövrerande, vid Pharsalos. En stor del av antikens krigskonst gick ju onekligen ut på att inte gå i strid och att undvika batalj tills man hade alla möjliga tänkbara fördelar. Det var trots allt inte alltid så lätt att snabbt trumma fram nya professionella soldater om de man hade blev nedgjorda i ett meningslöst slag. Som det blev vid Pharsalos tvingades de båda mer eller mindre slutligen att drabba samman och så vitt man förstår var Caesar numerärt underlägsen. Enligt vad Caesar uppger skulle Pompejus ha tänkt ut en plan som gick ut på att trötta ut Caesars soldater med en lång sprint innan de drabbade samman med fienden. Caesar verkar dock mena att själva tanken bakom planen är idiotisk:

Pompejus plan förefaller dock helt oförnuftig, ty varje människa har av naturen en medfödd drift att rusa på och en iver som flammar upp i stridens hetta. Denna känsla bör fältherrarna inte undertrycka, utan uppmuntra.

Oavsett det riktiga eller oriktiga i Caesars beskrivning av människans beteende i strid så kan man här även se en diskret form av skryt med den egna fina armén som minsann inte skulle låta sig besväras av en häftig språngmarsch innan man dammade på pompejanerna. Då striden sen börjar tycks slaget i början bölja lite fram och tillbaka och Caesars trupper upplever ett kritiskt ögonblick då man hotas av att bli kringrända av Pompejus rytteri. Det är precis efter det som den stora vändpunkten i slaget sker:

Då Caesar såg detta gav han tecken till den fjärde linjen som han åstadkommit med hjälp av sina kohorter. De rusade då snabbt fram, och med fälttecken i höjden riktade det ett anfall mot Pompejus rytteri med sådan kraft att ingen av dessa höll stånd. Alla gjorde helt om och inte bara lämnade platsen, utan sökte sig även i vildaste flykt upp till de högsta bergen. När rytteriet nu slagits på flykten blev fiendens samtliga bågskyttar och slungare nedgjorda sedan de lämnats värnlösa och utan skydd.

Utvecklingen i slaget ändras så snabbt och katastrofalt för Pompejus del. Enligt Caesar beskrivning inser hans klarsynte motståndare att fronten kollapsat varvid han snabbt rider till sitt läger. Caesar säger enbart att Pompejus vill invänta utgången av slaget men troligt är att han förbereder sig för att fly, vilket han också gör kort därefter. I förhoppningen om att finna bundsförvanter i det Ptolemeiska Egypten söker han sig dit men mördas av en regim som redan avfärdat Pompejus som en belastning och vill ställa sig in hos segraren. Caesar går inte så mycket in på detaljerna kring mordet utan nämner bara kort hur två män i kungens krets tog livet av Pompejus på en liten sjöfarkost. Andra versioner har gjort gällande att han mördades på stranden, precis då han anlände. Caesar blev heller inte överlycklig över att motta hans huvud vid sin ankomst och strax därpå mötte han problem i form av en revolt mot den romerska närvaron i Alexandria. Där bryts framställningen. Caesar vidare öden under inbördeskriget finns nedskrivna i en rad böcker som hjälpligt imiterat hans stil men vi kan ändå anta att han skulle ha beskrivit vissa skeenden annorlunda än vad dessa författare gjorde. Avbrottet mitt i boken skulle kunna bero på att det var då Caesar blev mördad. Emellertid hann han beskriva hur han i och med Pharsalos likväl blev den antika världens enväldige härskare för några år framåt.

Och så... dagens Proust!

På sidan 243 - 254 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", beskrivs hur berättaren hoppar fram två år i tiden och han sa nu resa till Balbec tillsammans med sin mor, sin mormor samt Francoise. Fadern är på resa med Norpois. Berättaren ska emellertid bo själv men är olycklig över att behöva skiljas från sin mor. Han ordineras av läkare att dricka öl och cognac vilket han gör i riklig mängd på tåget, till mormoderns bedrövelse. 

Catullus

 

Den unge Catullus (84-54 f. Kr.) skilde sig ganska avsevärt från gestalter som Cato eller Lucretius, oavsett litterär genre. Gaius Valerius Catullus kom från Verona men hamnade som så många andra i den eviga staden där han kom att tillbringa det mesta av sitt relativt korta liv. Vad han dock hade gemensamt med Lucretius (där de i litterärt avseende kan jämföras för sina starka känslor men inte så mycket annat) var vänskapen med Gaius Memmius, den man som tillägnades De Rerum Natura. Så vitt man vet var denne Memmius även på god fot med Catullus och han ska ha följt med Memmius till Bithynien 57 f. Kr., där Catullus även kom att inneha någon post i kretsen kring guvernören. I övrigt vet man inte så värst mycket om hans liv och det man trots allt vet får man gissa sig till utifrån hans dikter som är desto mer utlämnande. Här förekommer även en hel del viktiga händelser som vi snart ska återkomma till. Hans diktning fick varierande omdömen redan under hans livstid och efter Romarrikets fall förblev de länge bortglömda ända till 116 stycken återupptäcktes kring 1300. Bland dessa finns omkring 60 polymetra (kortare dikter), åtta längre och 48 epigram. Med ledning av det som skildras i Catullus verk kan man alltså grovt spekulera lite kring hans livsstil i den romerska metropolen där han och likasinnade tycks ha levt ett glatt och uppsluppet liv, som dock inte uteslöt djupa och allvarliga känslor kring exempelvis kärlek eller död. Både tematiskt och stilistiskt skilde sig Catullus och hans likar från föregående generationer. Dels för att det här var fråga om en ungdomlig rörelse i en stad som ofta styrdes av äldre män, något som även återspeglades i litteraturen. Dels för att man här eftersträvade det lilla och personliga formatet till skillnad från föregående generationers långa, högtravande och opersonliga (d.v.s. de röjer inte mycket om författaren) epos med sina skildringar av gudomligheter och gamla myter som tuggades om för femtioelfte gången. Kanske man kan förstå den frustration som Catullus krets kände om man gör en roande jämförelse: ponera att man i Sverige, på teater och i film, enbart skulle skildra de gamla nordiska myterna där moderna författare varierade och nyskapade dessa utifrån personlig smak. Kent Andersson skulle ha regisserat dramer med Oden, Susanne Osten skulle göra filmer om Freja och hennes problem som gudinna. Thorsten Flinck skulle gestalta en vildsint Tor eller varför inte en extra mörk Loke. Det var i vilket fall detta ungdomarna möttes av då de gick på teater, på diktuppläsningar, då de tog med sig bokrullar hem. Catullus bekände sig till den neoteriska (den nya) skolan där man (som så ofta) hade grekiska skalder som förebilder, främst Kallimachos. Dikterna skulle vara korta men ytterligt finslipade och eleganta och de skulle behandla vardagslivet och dess händelser samt författarens egna subjektiva känslor. Kort och gott väldigt mycket av det som utmärker modern diktning. Catullus jobbade mest med eget material men kom även att göra någon enstaka tolkning, bl.a. då av Kallimachos och av Sapfo, som ju också kunde ses som en föregångare, om än väldigt avlägsen i tid. Sapfo kom även att spela en roll då Catullus namngav den kvinna som vi, på gott och ont, kan kalla hans musa, särskilt med tanke på hur pass frekvent hon förekommer i hans dikter. Hon fick namnet Lesbia (efter ön Lesbos, där Sapfo ska ha vistats) men var måhända Clodia, syster till den ökände äventyraren Marcus Clodius Pulcher som vi kommer att höra mer om i kapitlet om Cicero. Man kan naturligtvis inte utesluta att det här handlar om flera kvinnor som Catullus för stunden är intresserad av men använder samma namn på. Dock är det naturligtvis mer romantiskt att tänka sig att det är en och samma kvinna som kommer att betyda så mycket för honom i hans verk. Det är härmed lika bra att klara av en återgivning av en av Catullus mest kända (nästan sönderdiskuterade) dikter som hyllar livet, ungdomen och kärleken till Lesbia, dikt nummer 5:

Låt oss leva, min Lesbia, låt oss älska,

Och de knarriga gubbars sura skvaller,

Låt oss det till en vitten jämnt värdera!

Solar kunna gå ned och åter uppstå –

Oss, när en gång det korta ljuset falnar,

Oss finns endast en enda natt att drömma.

Giv mig tusende kyssar och sedan hundra,

Tusen sedan på nytt och åter hundra,

Sedan tusen igen och sedan hundra…

Och när vi så har kysst ett otal tusen,

Låt oss blanda ihop dem, så vi vet ej,

Och så avundsjuk ondska ej kan nå oss

För man hör att vi kysst så många kyssar.

Det är även värt att här notera att ”knarriga gubbar” får sig en känga i diktens början. Dikten, som här återges ganska troget i Ebbe Lindes översättning återger en allmängiltig känsla av ungdomens berusning och känslan av att allt är möjligt. Känslorna för Lesbia varierar i ett antal dikter mellan vild kärlek, vämjelse, hat, förtvivlan, besvikelse, bitterljuv återblick. En dikt som uttrycker förtvivlan men även tar en plump vändning mot slutet är nr. 58, som är återges i två olika översättningar av Ebbe Linde, där den första är mer trogen:

Himlar, hon, vår Lesbia, denna Lesbia,

Hon, den Lesbia, som Catullus en gång

Älskat mer än sitt liv och mer än allting –

Nu i portgångar och mörka gathörn

Flår hon Romuli stolta ätteläggar.

Ack! Min Lesbia, ja, Celius, tänk dig,

Samma Lesbia, som Catullus mera

Än sig själv och de sina alla älskat

Nu i gränder och gathörn har sitt tillhåll

Gör den hugstore Remus söner kåta.

Det ord som på slutet används är i original glubit, vilket betyder flå, skinna och kan här ha betydelsen av att Lesbia klår dom på pengar för sexuella tjänster alternativt onanerar åt dom. I den andra översättningen har dock Linde valt att på ett friare sätt återskapa den chockverkan som Catullus troligen var ute efter. Om nu Lesbia verkligen var den välbeställda Clodia är det dock knappast troligt att hon plötsligt skulle ha gått och bjudit ut sina tjänster på gatan (utom möjligen som något enstaka kittlande ”äventyr” för en väldigt blaserad aristokratkvinna) men oavsett Lesbias identitet så är dikten kanske inte menad att tas alltför bokstavligt utan kan helt enkelt vara ett uttryck inför den förtvivlan Catullus känner då han ser Lesbia svika honom och gå från säng till säng med andra män. Alternativt kan dikten även ha tillkommit av ren elakhet, i ett försök att skada hennes rykte. Catullus har ju allt som allt skrivit ett antal smädedikter som är avsevärt mer grova än denna, något vi ska återkomma till. En av de dikter om Lesbia som däremot anses vackrast är nr. 76 som jag dock inte ska återge här då den är ganska lång. Kortare men minst lika gripande är dikt 87:

Aldrig en kvinna haft rätt att kallas till den grad älskad,

Lesbia, som du av mig älskas och älskades jämt;

Aldrig en trohet fanns i aldrig så äkta förening

Såsom den kärlek, du vann från den du svek och försköt.

Denna är betydligt mer sansad än den lätt hysteriska nr. 58 och det är här en lite luttrad och mer reflekterande Catullus som ser tillbaka på den troligen stormiga relationen med denna kvinna. Kanske är det även en dikt som är skriven mot slutet av hans liv. Utöver kärleksdikterna så är en stor del av Catullus produktion alltså vad man kan kalla smädedikter vilket berett en rad litteraturvetare obehag. Så här skriver Erik Wistrand i sin annars mycket eleganta essä om Catullus, från 1961:

Men låt oss lämna detta olustiga kapitel i den romerska litteraturens historia. Jag avstår från att anföra något exempel på Catullus invektivdiktning, fastän den är en betydande del av hans produktion, av det enkla skälet, att en typisk smädedikt av Catullus helt enkelt icke kan översättas till svenska utan förmildrande omskrivningar och ej kan begripas utan ingående sakkommentarer med redogörelser för extravaganta former av sexuallivet i antiken.

Det ska dock tilläggas att Ebbe Linde hade givit ut sina väldigt rättframma översättningar av Catullus redan 1958 så alla delade inte Wistrands inställning för ca. 45 år sedan. Dock är det påfallande ofta så att man talar tyst och lite generat om romarnas tämligen fria och ogenerade syn på sexualiteten, något som vi inte ska göra här. Så till skillnad från Wistrand tänker jag alltså visa Catullus i hela hans bredd och återge några av de värsta invektivdikterna med lite förklarande kommentarer. Vi börjar med en dikt riktad till Catullus bekante Aurelius, vilken fått ett antal dikter tillägnade sig. I flera av dem hånar Catullus Aurelius för dennes knappa matvanor och i denna dikt kombineras denna kritik med hån kring Aurelius försök att charmera en yngre pojke:

Ack Aurelius, svältregimers fader,

Ej nuvarandes blott, men de som varit

Och som komma i andra år att stunda –

Tror du inte jag ser, du åtrår lillen?

– gör ej hemlighet just, men far och flamsar,

hänger jämt i hans närhet och försöker.

Nix bekommer du! – förrän sveket lyckas

Skall jag knulla dig själv i lystna gapet -

Gick väl an om du drevs av bordets mättnad,

Men det grämer mig värst, att stackars gossen

Därtill lär sig hos dig så törst, som hunger.

Upphör böga och ät! Det råd jag giver!

Tärd och halsad du annars flinkt försvinner.

I originalutgåvan står det att den asketiske Aurelius önskar pedicare med den unge mannen vilket är detsamma som analt samlag. Catullus, som måhända heller inte var främmande för sexuella övningar med det egna könet skriver hånfullt att han i sådana fall ska irrumatione Aurelius vilket ungefär betyder att (troligen våldsamt) föra in sin penis i en annan mans mun. Romarna hade sålunda två olika ord ( irrumo och fello ) för den aktiva och passiva parten vid sådana övningar. Denna dikt är dock inte det värsta utan kan dock även tolkas som ett vänskapligt råd om än av lite grövre och mer frispråkigt slag. Catullus blir mer hätsk då han skriver om en far och son vid namn Vibennius:

Hör, Vibennius senior, bäste badtjuv,

Och Vibennius junior, bög bland bögar

(ty så flink som hans fula far med fingern,

lika glupsk är den unge till sitt arsle)

– vadan flyger ni ej åt Hades hastigt,

när envar känner till hur stabben knycker

och när du, unge man, ej mer kan sälja

dina håriga skinkor ens för skitmynt?

Romarna hade egentligen inte något ord för en homosexuell man i modern mening men i original används om Vibennius junior ordet cinaede, vilket syftar på en manlig prostituerad eller på en otuktig person i största allmänhet. Såsom en missriktad hedersbetygelse utnämner Catullus även mannen till optime cinaede (ungefär: främste bland bögar). Ibland blir Catullus dock lite mer humoristisk i sina förolämpningar såsom i denna dikt om en viss Aemilius, som tydligen hade problem med munhygienen:

Nej – så sant gudarna hålle mig kär! – jag har aldrig begripit

Hur man Aemilii mun skiljer i lukt från hans röv.

Ingen är snyggare just än den andra, men måste jag välja,

Toge jag ändan bestämt, betarna sluppe man där.

(…)

Dikten tar ej slut där utan en ingående beskrivning på Aemilius dåliga munhygien följer, men detta ska dock läsaren besparas. Inte heller de mäktiga skonades från Catullus förolämpningar. I dikt 57 ger han sig på både Caesar och dennes bankir och förtrogne Mamurra vilka benämns som ”bög och spetsbov”. I original utnämns både Caesar och Mamurra till cinaedis (homosexuella eller allmänt liderliga), vilket var en synnerligen nedsättande term avsedd att svärta ned offrets rykte. Caesar hade redan som det var rykte om sig om att ha haft en sexuell relation med en av österns kungar och kanske var det just sådana rykten som gjorde att Catullus spann vidare på detta tema. Då Catullus för övrigt var son till en av Caesars vänner så var måhända detta en ganska besvärande historia för Caesar (och troligen även för Catullus far, om han levde vid den tidpunkten) och eventuellt gjorde Caesar något försök att närma sig den trotsige unge poeten som arrogant men något mindre plumpt besvarade detta:

Rör mig just inte så värst ifall jag behagar dig, Caesar,

Och vad slags folk du är, om du är vit eller svart.

Dock uppger Suetonius i sin biografi över Caesar att de båda med tiden skulle ha kommit på bättre fot med varandra:

När Valerius Catullus genom sina verser om Mamurra, såsom Caesar själv erkänner, hade brännmärkt honom för resten av livet och sedan bad om ursäkt, bjöd Caesar samma dag hem honom på middag, samt fortsatte sitt vänskapliga umgänge med Catullus far precis som tidigare.

Med en annan av tidens superkändisar, Cicero, tycks Catullus dock ha haft mer höviska relationer att döma av följande:

Du, vältaligast bland Romulussöner,

De som hittills ha varit, Marcus Tullius,

Säkert också av dem som nånsin kommer,

Tag det varmaste tack ifrån Catullus,

Minst och sämst ibland alla Romas skalder;

Lika säkert den sämste ibland skalder

Som att du är den främste ibland försvarare.

Catullus skrev troligen denna dikt då Cicero hade försvarat någon av hans vänner. Det har dock diskuterats mycket om huruvida Catullus här är ironisk eller inte och jag skulle gärna vilja överlåta detta till läsarens eget omdöme men då Catullus ibland framstår som en arrogant och självmedveten natur i övriga verk är det ändå svårt tänka sig att han skulle referera till sig själv så överdrivet blygsamt. Det var sålunda troligen en hyllning med ett snett och ironiskt leende, riktat till en man som för övrigt hade ringa intresse och tid för poesi, upptagen som han var med så många andra typer av litteratur. I övrigt ska jag här kommentera två dikter till (och läsaren må ursäkta om den ena åter är lite plump) vilka behandlar viktiga händelser i Catullus liv som tilldrog sig utanför de mondäna miljöerna i Rom. Catullus var ju som tidigare nämnt vän med Memmius, en vänskap som troligen dämpades rejält efter att Catullus deltagit i ett fälttåg som gav honom ringa belöning. I en längre dikt, där jag återger en liten del, berättar Catullus lite för sina vänner om kriget. Dessa frågar honom om han inte tjänat mycket på det och han svarar som så:

(…)

Men jag sa som det var, att det blev magert,

Skitkrig var vad det var för mig och gardet.

Ingen smörjs i armén precis i vår tid,

Helst om praetorn är bög och ger kohorten

Allt som flyger och far. (…)

”Bögen” som här åsyftas är Memmius och ordet som används i original är ”irrumator”, åter en syftning på någon som är ute efter att få oralsex. Det är en förolämpning som ges nästan vårdslöst, lite i förbifarten, och kanske är det menat på samma sätt som då unga pojkar på svenska skolgårdar skriker ”jävla bögjävel” till varandra eftersom det är ungefär den värsta förolämpning de kan komma på för stunden. Memmius anklagas ju i övrigt även för snålhet, vilket han gör i flera dikter. Det är för övrigt påfallande ofta som Catullus skriver plumpheter om sina vänner för att sedan i andra dikter vara betydligt mer vänlig mot dem (även om vi ju inte vet exakt i vilken ordning dikterna skrevs). I en annan dikt (nr. 65) kommenterar Catullus så en händelse som bör ha påverkat honom minst lika smärtsamt som Lesbias eventuella tillkortakommanden, nämligen hans brors död under ett fälttåg österut:

Vänlige, pratsamme bror, ej någonsin mer får jag se dig

komma och anförtro mig, vad du nu hört eller gjort!

Men jag skall älska dig städs, det är säkert och visst,

Och besjunga

Minnet av dig i min sång, så som i Dauliens land

Ithys moder i grenarnas skygd begråter sin ödda

Lycka och barnens blod, som blev så grymt förspillt.

Tonen är här något högtravande och Catullus drar mot den mer traditionella och mytologityngda stil som han annars verkar ha ogillat (han skrev trots allt ett antal sådana dikter) men synes samtidigt vara djupt seriös men bryter ändå av mot gängse stil genom att väva in en djupt personlig erfarenhet i det hela. Det är min förhoppning att läsaren ändå fått en ganska bred bild av den hetsige, kärlekskranke, kåte, vänfaste, snarstuckne, illvillige, känslige och kort och gott mänsklige poet som Catullus var. Just genom sin subjektiva och djupt personliga diktning framstår han i högre grad som en samtida som troligen stått sig bättre än de mer svulstiga och daterade eposen av Vergilius och liknande författare. Catullus fick givetvis efterföljare i någon mån och påverkade både Tibullus, Propertius och Ovidius.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Avenue de Bois i början av 1900-talet. Här promenerade berättaren och Odette. 

På sidan 220 - 240 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras hur berättaren säljer en vas han fått i arv av tante Leonie och får 10 000 francs för den vilka ska gå till presenter åt Gilberte. Han ska, efter Odettes arrangemang, hälsa på Gilberte men ser henne på gatan med en ung man. Hon är heller inte hemma då han kommer. Berättaren bränner av pengarna på bordellbesök med mera och känner sig allmänt miserabel (som vanligt). Han berättar hur han till sist slutar besöka Odette men skildrar ett av sina sista besök där samt promenader han gör med henne på Avenue de Bois.

Ludendorff och Kapp i Sverige

 

Den tolfte boken som jag har läst ut i år är "Ludendorff och Kapp i Sverige" (1993) av James Cavallie. Denna bok skildrar de två förmodligen mest prominenta politiska flyktingar som kommit till Sverige i modern tid - Eric Ludendorff och Wolfgang Kapp - och detta ungefär samtidigt (1918 och 1920). Det är en ganska smal bok skriven av en uppenbart bildad författare som vänder sig till specialintresserade och jag tyckte överlag det var trevlig läsning då jag väl tillhör just dessa. 

Undertiteln på boken är för övrigt "två förlorare levnadsöde" och så får man väl beteckna både Ludendorff och Kapp, två till en början uppburna män som föll tungt. Eric Ludendorff (1865 - 1937) var mot slutet av första världskriget Tysklands mäktigaste man som en del av duon Hindenburg - Ludendorff som ledde armén och styrde landet mer eller mindre som en militärdiktatur. Inte bara Ludendorff själv menade att det var han som var den genialiske i duon men att det var den vördnadsvärde gamle Hindenburg som knep applåderna medan den icke-adlige, nervige och mindre tillgänglige Ludendorff förblev tämligen oälskad av tyska folket. 

Under ett hetsigt uppträdde sparkades Ludendorff av kejsaren 26 oktober 1918. Då hade han sedan en månad tillbaka uppmanat statsledningen att söka fred. När revolutionen bröt ut i november 1918 hukade han på olika ställen i Berlin tills han sedan kunde lämnade inte bara staden utan även landet med ett falskt pass utställt av Finland såsom tack för Ludendorffs hjälp då landet blev självständigt. Efter en kort vistelse i Danmark kom Ludendorff så till Skåne och togs via förmedling emot av godsägaren och tävlingsryttaren Ragnar Olsson utanför Hässleholm. 

Att Ludendorff uppehöll sig i Sverige nådde till sist svenska regeringen som nu fick ett känsligt ärende att hantera. Man måste balansera mellan krav från Ententen och asylrätten och ville inte ha Tysklands en gång mäktigaste militär i landet längre en nödvändigt. Ludendorff fick stanna en tid i Skåne med regeringens goda minne i och med att han arbetade på sina memoarer men motades sedan mer eller mindre ut ur landet i februari 1919. Han förblev dock tacksam mot värdparet och andra personer i Sverige som hade hjälpt honom. 

Betydligt mer långdragen blev för Sverige del affären med Wolfgang Kapp. Denne både bildligt och bokstavligt tunge ämbetsman, med tull- och jordbruksfrågor som specialområde, ställde sig i mars 1920 i spetsen för ett kuppförsök mot den unga Weimarrepubliken (den så kallade "Kappkuppen") men trots stöd från frikårer (främst Erhardtbrigaden vilken jag skildrat i samband med boken om mordet på Walther Rathenau) kollapsade kuppen inom några dagar på grund av obeslutsamhet från högerpartierna, ovilja från ämbetsmännen samt en generalstrejk. Därtill satt den lagliga regeringen i Dresden och kunde mana till kamp mot kuppmakarna. Efter en tid på olika gömställen flög Kapp till Sverige i mitten av april och landade i Malmö. 

Även Kapp hade ett falsk pass och på väg norrut greps han i Södertälje. Efter många turer tilläts han stanna i Sverige såsom politisk flykting. Den jovialiske Kapp hade en god relation med de poliser som skulle bevaka honom (nästan samtliga med högre utbildning talade därtill tyska vid denna tid) och kunde efterhand få röra sig mer och mer fritt. Efter en rad ytterligare förvecklingar beslöt sig Kapp, nu sjuk i cancer, i april 1922 för att återvända till Tyskland efter två år i Sverige. Han kom dock endast att leva två månader efter återkomsten innan han dukade under för sin sjukdom. Översiktligt berörs även Kapps relation till Ludendorff, som han kände ganska väl, och dennes inblandning i kuppen 1920. 

Cavallie är en synnerligen beläst och bildad författare som för övrigt verkar förvänta sig att läsaren ska förstå både tyska och danska då långa partier lämnas oöversatta (dock inte längre partier). Boken ger som sagt en fyllig beskrivning av Sveriges hållning till båda mindre önskvärda politiska flyktingarna, deras egna tankar om sitt liv och om sin situation, samt politiska reaktioner och pressens reaktioner. Hyggligt utrymme lämnas även åt Finlands roll i turerna kring Ludendorff och hur detta även påverkade finsk inrikespolitik. Överlag en mycket läsvärd och intressant historia om något som jag inte alls kände till innan jag för kanske 20 år sedan läste boken. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Fyra unga kvinnor under "La Belle Epoque" avnjuter en picknick. 

2023-02-16: På sidan 204 - 220 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom” skildras berättarens självömkande lidande något efter nyår till följd av den olyckliga kärleken till Gilberte. Det redogörs utförligt för förändringen av inredning hos Odette samt även hur hon själv förändrats varvid vi får veta något om smakens förändringar under "La Belle Epoque". Odette försöker medla mellan berättaren och Gilberte och vill sammanföra dem på middag.