måndag 20 februari 2023

Catullus

 


Den unge Catullus (84-54 f. Kr.) skilde sig ganska avsevärt från gestalter som Cato eller Lucretius, oavsett litterär genre. Gaius Valerius Catullus kom från Verona men hamnade som så många andra i den eviga staden där han kom att tillbringa det mesta av sitt relativt korta liv. Vad han dock hade gemensamt med Lucretius (där de i litterärt avseende kan jämföras för sina starka känslor men inte så mycket annat) var vänskapen med Gaius Memmius, den man som tillägnades De Rerum Natura. Så vitt man vet var denne Memmius även på god fot med Catullus och han ska ha följt med Memmius till Bithynien 57 f. Kr., där Catullus även kom att inneha någon post i kretsen kring guvernören. I övrigt vet man inte så värst mycket om hans liv och det man trots allt vet får man gissa sig till utifrån hans dikter som är desto mer utlämnande. Här förekommer även en hel del viktiga händelser som vi snart ska återkomma till. Hans diktning fick varierande omdömen redan under hans livstid och efter Romarrikets fall förblev de länge bortglömda ända till 116 stycken återupptäcktes kring 1300. Bland dessa finns omkring 60 polymetra (kortare dikter), åtta längre och 48 epigram. Med ledning av det som skildras i Catullus verk kan man alltså grovt spekulera lite kring hans livsstil i den romerska metropolen där han och likasinnade tycks ha levt ett glatt och uppsluppet liv, som dock inte uteslöt djupa och allvarliga känslor kring exempelvis kärlek eller död. Både tematiskt och stilistiskt skilde sig Catullus och hans likar från föregående generationer. Dels för att det här var fråga om en ungdomlig rörelse i en stad som ofta styrdes av äldre män, något som även återspeglades i litteraturen. Dels för att man här eftersträvade det lilla och personliga formatet till skillnad från föregående generationers långa, högtravande och opersonliga (d.v.s. de röjer inte mycket om författaren) epos med sina skildringar av gudomligheter och gamla myter som tuggades om för femtioelfte gången. Kanske man kan förstå den frustration som Catullus krets kände om man gör en roande jämförelse: ponera att man i Sverige, på teater och i film, enbart skulle skildra de gamla nordiska myterna där moderna författare varierade och nyskapade dessa utifrån personlig smak. Kent Andersson skulle ha regisserat dramer med Oden, Susanne Osten skulle göra filmer om Freja och hennes problem som gudinna. Thorsten Flinck skulle gestalta en vildsint Tor eller varför inte en extra mörk Loke. Det var i vilket fall detta ungdomarna möttes av då de gick på teater, på diktuppläsningar, då de tog med sig bokrullar hem. Catullus bekände sig till den neoteriska (den nya) skolan där man (som så ofta) hade grekiska skalder som förebilder, främst Kallimachos. Dikterna skulle vara korta men ytterligt finslipade och eleganta och de skulle behandla vardagslivet och dess händelser samt författarens egna subjektiva känslor. Kort och gott väldigt mycket av det som utmärker modern diktning. Catullus jobbade mest med eget material men kom även att göra någon enstaka tolkning, bl.a. då av Kallimachos och av Sapfo, som ju också kunde ses som en föregångare, om än väldigt avlägsen i tid. Sapfo kom även att spela en roll då Catullus namngav den kvinna som vi, på gott och ont, kan kalla hans musa, särskilt med tanke på hur pass frekvent hon förekommer i hans dikter. Hon fick namnet Lesbia (efter ön Lesbos, där Sapfo ska ha vistats) men var måhända Clodia, syster till den ökände äventyraren Marcus Clodius Pulcher som vi kommer att höra mer om i kapitlet om Cicero. Man kan naturligtvis inte utesluta att det här handlar om flera kvinnor som Catullus för stunden är intresserad av men använder samma namn på. Dock är det naturligtvis mer romantiskt att tänka sig att det är en och samma kvinna som kommer att betyda så mycket för honom i hans verk. Det är härmed lika bra att klara av en återgivning av en av Catullus mest kända (nästan sönderdiskuterade) dikter som hyllar livet, ungdomen och kärleken till Lesbia, dikt nummer 5:


Låt oss leva, min Lesbia, låt oss älska,

Och de knarriga gubbars sura skvaller,

Låt oss det till en vitten jämnt värdera!

Solar kunna gå ned och åter uppstå –

Oss, när en gång det korta ljuset falnar,

Oss finns endast en enda natt att drömma.

Giv mig tusende kyssar och sedan hundra,

Tusen sedan på nytt och åter hundra,

Sedan tusen igen och sedan hundra…

Och när vi så har kysst ett otal tusen,

Låt oss blanda ihop dem, så vi vet ej,

Och så avundsjuk ondska ej kan nå oss

För man hör att vi kysst så många kyssar.


Det är även värt att här notera att ”knarriga gubbar” får sig en känga i diktens början. Dikten, som här återges ganska troget i Ebbe Lindes översättning återger en allmängiltig känsla av ungdomens berusning och känslan av att allt är möjligt. Känslorna för Lesbia varierar i ett antal dikter mellan vild kärlek, vämjelse, hat, förtvivlan, besvikelse, bitterljuv återblick. En dikt som uttrycker förtvivlan men även tar en plump vändning mot slutet är nr. 58, som är återges i två olika översättningar av Ebbe Linde, där den första är mer trogen:


Himlar, hon, vår Lesbia, denna Lesbia,

Hon, den Lesbia, som Catullus en gång

Älskat mer än sitt liv och mer än allting –

Nu i portgångar och mörka gathörn

Flår hon Romuli stolta ätteläggar.

Ack! Min Lesbia, ja, Celius, tänk dig,

Samma Lesbia, som Catullus mera

Än sig själv och de sina alla älskat

Nu i gränder och gathörn har sitt tillhåll

Gör den hugstore Remus söner kåta.


Det ord som på slutet används är i original glubit, vilket betyder flå, skinna och kan här ha betydelsen av att Lesbia klår dom på pengar för sexuella tjänster alternativt onanerar åt dom. I den andra översättningen har dock Linde valt att på ett friare sätt återskapa den chockverkan som Catullus troligen var ute efter. Om nu Lesbia verkligen var den välbeställda Clodia är det dock knappast troligt att hon plötsligt skulle ha gått och bjudit ut sina tjänster på gatan (utom möjligen som något enstaka kittlande ”äventyr” för en väldigt blaserad aristokratkvinna) men oavsett Lesbias identitet så är dikten kanske inte menad att tas alltför bokstavligt utan kan helt enkelt vara ett uttryck inför den förtvivlan Catullus känner då han ser Lesbia svika honom och gå från säng till säng med andra män. Alternativt kan dikten även ha tillkommit av ren elakhet, i ett försök att skada hennes rykte. Catullus har ju allt som allt skrivit ett antal smädedikter som är avsevärt mer grova än denna, något vi ska återkomma till. En av de dikter om Lesbia som däremot anses vackrast är nr. 76 som jag dock inte ska återge här då den är ganska lång. Kortare men minst lika gripande är dikt 87:


Aldrig en kvinna haft rätt att kallas till den grad älskad,

Lesbia, som du av mig älskas och älskades jämt;

Aldrig en trohet fanns i aldrig så äkta förening

Såsom den kärlek, du vann från den du svek och försköt.


Denna är betydligt mer sansad än den lätt hysteriska nr. 58 och det är här en lite luttrad och mer reflekterande Catullus som ser tillbaka på den troligen stormiga relationen med denna kvinna. Kanske är det även en dikt som är skriven mot slutet av hans liv. Utöver kärleksdikterna så är en stor del av Catullus produktion alltså vad man kan kalla smädedikter vilket berett en rad litteraturvetare obehag. Så här skriver Erik Wistrand i sin annars mycket eleganta essä om Catullus, från 1961:


Men låt oss lämna detta olustiga kapitel i den romerska litteraturens historia. Jag avstår från att anföra något exempel på Catullus invektivdiktning, fastän den är en betydande del av hans produktion, av det enkla skälet, att en typisk smädedikt av Catullus helt enkelt icke kan översättas till svenska utan förmildrande omskrivningar och ej kan begripas utan ingående sakkommentarer med redogörelser för extravaganta former av sexuallivet i antiken.


Det ska dock tilläggas att Ebbe Linde hade givit ut sina väldigt rättframma översättningar av Catullus redan 1958 så alla delade inte Wistrands inställning för ca. 45 år sedan. Dock är det påfallande ofta så att man talar tyst och lite generat om romarnas tämligen fria och ogenerade syn på sexualiteten, något som vi inte ska göra här. Så till skillnad från Wistrand tänker jag alltså visa Catullus i hela hans bredd och återge några av de värsta invektivdikterna med lite förklarande kommentarer. Vi börjar med en dikt riktad till Catullus bekante Aurelius, vilken fått ett antal dikter tillägnade sig. I flera av dem hånar Catullus Aurelius för dennes knappa matvanor och i denna dikt kombineras denna kritik med hån kring Aurelius försök att charmera en yngre pojke:


Ack Aurelius, svältregimers fader,

Ej nuvarandes blott, men de som varit

Och som komma i andra år att stunda –

Tror du inte jag ser, du åtrår lillen?

– gör ej hemlighet just, men far och flamsar,

hänger jämt i hans närhet och försöker.

Nix bekommer du! – förrän sveket lyckas

Skall jag knulla dig själv i lystna gapet -

Gick väl an om du drevs av bordets mättnad,

Men det grämer mig värst, att stackars gossen

Därtill lär sig hos dig så törst, som hunger.

Upphör böga och ät! Det råd jag giver!

Tärd och halsad du annars flinkt försvinner.


I originalutgåvan står det att den asketiske Aurelius önskar pedicare med den unge mannen vilket är detsamma som analt samlag. Catullus, som måhända heller inte var främmande för sexuella övningar med det egna könet skriver hånfullt att han i sådana fall ska irrumatione Aurelius vilket ungefär betyder att (troligen våldsamt) föra in sin penis i en annan mans mun. Romarna hade sålunda två olika ord ( irrumo och fello ) för den aktiva och passiva parten vid sådana övningar. Denna dikt är dock inte det värsta utan kan dock även tolkas som ett vänskapligt råd om än av lite grövre och mer frispråkigt slag. Catullus blir mer hätsk då han skriver om en far och son vid namn Vibennius:


Hör, Vibennius senior, bäste badtjuv,

Och Vibennius junior, bög bland bögar

(ty så flink som hans fula far med fingern,

lika glupsk är den unge till sitt arsle)

– vadan flyger ni ej åt Hades hastigt,

när envar känner till hur stabben knycker

och när du, unge man, ej mer kan sälja

dina håriga skinkor ens för skitmynt?


Romarna hade egentligen inte något ord för en homosexuell man i modern mening men i original används om Vibennius junior ordet cinaede, vilket syftar på en manlig prostituerad eller på en otuktig person i största allmänhet. Såsom en missriktad hedersbetygelse utnämner Catullus även mannen till optime cinaede (ungefär: främste bland bögar). Ibland blir Catullus dock lite mer humoristisk i sina förolämpningar såsom i denna dikt om en viss Aemilius, som tydligen hade problem med munhygienen:


Nej – så sant gudarna hålle mig kär! – jag har aldrig begripit

Hur man Aemilii mun skiljer i lukt från hans röv.

Ingen är snyggare just än den andra, men måste jag välja,

Toge jag ändan bestämt, betarna sluppe man där.

(…)


Dikten tar ej slut där utan en ingående beskrivning på Aemilius dåliga munhygien följer, men detta ska dock läsaren besparas. Inte heller de mäktiga skonades från Catullus förolämpningar. I dikt 57 ger han sig på både Caesar och dennes bankir och förtrogne Mamurra vilka benämns som ”bög och spetsbov”. I original utnämns både Caesar och Mamurra till cinaedis (homosexuella eller allmänt liderliga), vilket var en synnerligen nedsättande term avsedd att svärta ned offrets rykte. Caesar hade redan som det var rykte om sig om att ha haft en sexuell relation med en av österns kungar och kanske var det just sådana rykten som gjorde att Catullus spann vidare på detta tema. Då Catullus för övrigt var son till en av Caesars vänner så var måhända detta en ganska besvärande historia för Caesar (och troligen även för Catullus far, om han levde vid den tidpunkten) och eventuellt gjorde Caesar något försök att närma sig den trotsige unge poeten som arrogant men något mindre plumpt besvarade detta:


Rör mig just inte så värst ifall jag behagar dig, Caesar,

Och vad slags folk du är, om du är vit eller svart.


Dock uppger Suetonius i sin biografi över Caesar att de båda med tiden skulle ha kommit på bättre fot med varandra:


När Valerius Catullus genom sina verser om Mamurra, såsom Caesar själv erkänner, hade brännmärkt honom för resten av livet och sedan bad om ursäkt, bjöd Caesar samma dag hem honom på middag, samt fortsatte sitt vänskapliga umgänge med Catullus far precis som tidigare.


Med en annan av tidens superkändisar, Cicero, tycks Catullus dock ha haft mer höviska relationer att döma av följande:


Du, vältaligast bland Romulussöner,

De som hittills ha varit, Marcus Tullius,

Säkert också av dem som nånsin kommer,

Tag det varmaste tack ifrån Catullus,

Minst och sämst ibland alla Romas skalder;

Lika säkert den sämste ibland skalder

Som att du är den främste ibland försvarare.


Catullus skrev troligen denna dikt då Cicero hade försvarat någon av hans vänner. Det har dock diskuterats mycket om huruvida Catullus här är ironisk eller inte och jag skulle gärna vilja överlåta detta till läsarens eget omdöme men då Catullus ibland framstår som en arrogant och självmedveten natur i övriga verk är det ändå svårt tänka sig att han skulle referera till sig själv så överdrivet blygsamt. Det var sålunda troligen en hyllning med ett snett och ironiskt leende, riktat till en man som för övrigt hade ringa intresse och tid för poesi, upptagen som han var med så många andra typer av litteratur. I övrigt ska jag här kommentera två dikter till (och läsaren må ursäkta om den ena åter är lite plump) vilka behandlar viktiga händelser i Catullus liv som tilldrog sig utanför de mondäna miljöerna i Rom. Catullus var ju som tidigare nämnt vän med Memmius, en vänskap som troligen dämpades rejält efter att Catullus deltagit i ett fälttåg som gav honom ringa belöning. I en längre dikt, där jag återger en liten del, berättar Catullus lite för sina vänner om kriget. Dessa frågar honom om han inte tjänat mycket på det och han svarar som så:


(…)

Men jag sa som det var, att det blev magert,

Skitkrig var vad det var för mig och gardet.

Ingen smörjs i armén precis i vår tid,

Helst om praetorn är bög och ger kohorten

Allt som flyger och far. (…)


Bögen” som här åsyftas är Memmius och ordet som används i original är ”irrumator”, åter en syftning på någon som är ute efter att få oralsex. Det är en förolämpning som ges nästan vårdslöst, lite i förbifarten, och kanske är det menat på samma sätt som då unga pojkar på svenska skolgårdar skriker ”jävla bögjävel” till varandra eftersom det är ungefär den värsta förolämpning de kan komma på för stunden. Memmius anklagas ju i övrigt även för snålhet, vilket han gör i flera dikter. Det är för övrigt påfallande ofta som Catullus skriver plumpheter om sina vänner för att sedan i andra dikter vara betydligt mer vänlig mot dem (även om vi ju inte vet exakt i vilken ordning dikterna skrevs). I en annan dikt (nr. 65) kommenterar Catullus så en händelse som bör ha påverkat honom minst lika smärtsamt som Lesbias eventuella tillkortakommanden, nämligen hans brors död under ett fälttåg österut:


Vänlige, pratsamme bror, ej någonsin mer får jag se dig

komma och anförtro mig, vad du nu hört eller gjort!

Men jag skall älska dig städs, det är säkert och visst,

Och besjunga

Minnet av dig i min sång, så som i Dauliens land

Ithys moder i grenarnas skygd begråter sin ödda

Lycka och barnens blod, som blev så grymt förspillt.


Tonen är här något högtravande och Catullus drar mot den mer traditionella och mytologityngda stil som han annars verkar ha ogillat (han skrev trots allt ett antal sådana dikter) men synes samtidigt vara djupt seriös men bryter ändå av mot gängse stil genom att väva in en djupt personlig erfarenhet i det hela. Det är min förhoppning att läsaren ändå fått en ganska bred bild av den hetsige, kärlekskranke, kåte, vänfaste, snarstuckne, illvillige, känslige och kort och gott mänsklige poet som Catullus var. Just genom sin subjektiva och djupt personliga diktning framstår han i högre grad som en samtida som troligen stått sig bättre än de mer svulstiga och daterade eposen av Vergilius och liknande författare. Catullus fick givetvis efterföljare i någon mån och påverkade både Tibullus, Propertius och Ovidius.

Och så... dagens Proust! 


Ovan: Avenue de Bois i början av 1900-talet. Här promenerade berättaren och Odette. 

På sidan 220 - 240 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras hur berättaren säljer en vas han fått i arv av tante Leonie och får 10 000 francs för den vilka ska gå till presenter åt Gilberte. Han ska, efter Odettes arrangemang, hälsa på Gilberte men ser henne på gatan med en ung man. Hon är heller inte hemma då han kommer. Berättaren bränner av pengarna på bordellbesök med mera och känner sig allmänt miserabel (som vanligt). Han berättar hur han till sist slutar besöka Odette men skildrar ett av sina sista besök där samt promenader han gör med henne på Avenue de Bois.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar