Amerikana

 Den femtiofemte boken som jag har läst ut i år är "Amerikana" (1971) Don DeLillo. Den är en ofta humoristisk och smått absurd skildring av en TV-producent och hur han glider igenom en arbetsmiljö som ofta ter sig bisarr. Senare i boken beger han sig ut för att göra ett reportage men kommer istället att glida iväg på en märklig resa genom USA men utan något större mål. Boken börjar som en satir över den amerikanska övre medelklassen och slutar som någon mildare upplaga av "Easy Rider" om jag ska försöka sammanfatta denna lite märkliga bok. 

Aesthethics: The Classic Readings

 Den femtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Aesthethics: The Classic Readings" (1997) som är en antologi med klassiska texter (samt några mindre klassiska) om estetik, konst och skönhet från antiken och fram till modernare tid. Vi möter Platon, Aristoteles, några kinesiska tänkare och vidare fram till namn som Hume eller Heidegger. Varje författare har förstås sina egna åsikter om estetik och ibland skrevs vissa texter i direkt dialog (eller polemik) med tidigare texter. På så vis får läsaren en uppsjö av infallsvinklar kring något som i grunden är svårt att ringa in eftersom det är så otroligt subjektivt. Allt som allt väldigt berikande läsning för mig i alla fall. 

Den tibetanska dödsboken

 

Den femtiotredje boken som jag har läst ut i år är "Den tibetanska dödsboken" (okänt tillkomstår) med diverse kommentarer och tillägg. Boken är tänkt som ett sätt att underlätta den dödes vandring från en existens till en annan och verket innehåller som sagt även kommentarer och förklaringar i riklig mängd. Jag får väl helt öppet erkänna att mycket av rabblande om existens utanför själen och annat (som ska reciteras för den döende) till sist blev en smula oöverskådligt men det var roligt att skrapa lite på ytan angående den tibetanska buddhismens tankesystem i alla fall. För västerlänningar är boken främst känd för att John Lennon hade den som inspiration under sina LSD-experiment vilket kom till uttryck i den fantastiska sången "Tomorrow Never Knows" (1966). 

Tokyo år noll

 

Den femtioandra boken som jag har läst ut i år är "Tokyo år noll" (2007) av David Peace. Detta är något så ovanligt som en skildring av den amerikanska ockupationstiden i Japan (1945 - 51) sedd ur japansk synvinkel. Men i grunden är det en deckare med just denna period som bakgrund. Berättelsen börjar kapitulationsdagen 1945 då en utarbetad japansk kommissarie är med och finner kroppen av en mördad kvinna. Därefter hoppar handlingen fram exakt ett år och vi följer samme luggslitne kommissarie då han nystar i vad som visar sig bli en mer omfattande historia. Precis som Peace använde verklighetens "The Yorkshire Ripper" i sin Yorkshire-kvartett har han här även använt ett verkligt och väldigt uppmärksammat japanskt kriminalfall som del av handlingen. Intressant roman i för mig ovanligt miljö och precis som Peaces övriga kriminalromaner mörkt och intensivt och med överraskande slut. 

I Me Mine

Den femtioförsta boken som jag har läst ut i år är "I Me Mine" (1982) av George Harrison. Det är inte direkt en självbiografi utan mer en bilderbok med korta biografiska notiser som i sin tur följs av samtliga Harrisons låttexter med kommentarer om låtarna och deras tillkomsthistoria. Med karaktäristisk humor skriver han i förordet "I have suffered a lot for this book. Now it's your turn." Det finns även en hel del klokskap i alla kommentarer kring låtarna och boken är väl värd för den som vill stifta lite närmare bekantskap med mindre kända sidor av "den tyste Beatlen" (vilket han sannerligen inte var). 
 

Aristokrater

 

Den femtionde boken som jag har läst ut i år är "Aristokrater" (1994) av Stella Tillyard. I denna enastående och fascinerande bok möter vid de fyra systrarna Lennox under närmare 100 år (beroende på åldersskillnad mellan dem och hög ålder för några av dem) från cirka mitten av 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Även om systrarna var besläktade med flera viktiga familjer så är det i huvudsak den "lilla" världen vi här möter och det diskuteras hem, familj och olika praktiska frågor medan politik i mångt och mycket lyser med sin frånvaro. Dock skulle flera av systrarna till och från orsaka skandaler i societeten och en av dem blev även på håll vittne till den brutala revolten på Irland 1798. Allt som allt högintressant läsning för den som är road av 1700-talet och även för det mer intima bortom männens värld med politik, krig och stora gester. 

Älskaren

 Den fyrtionionde boken som jag har läst ut i år är "Älskaren" (1984) av Marguerite Duras. Det är en ibland ganska dunkel och tvetydig skildring av en ung flicka ur en fin men deklasserad familj som får ihop det med en östasiatisk man. Åter har det givetvis diskuterats hejvilt vad som är självbiografiskt och inte men jag har valt att läsa det som en roman. Perspektivet varierar i boken från det subjektiva till det mer utomstående objektiva. Ibland finns dunkla passager som jag förmodligen skulle behöva läsa om. Dock en viss stämning över denna berättelse som ändå var tämligen lättläst. 

Hiroshima, min älskade

 Den fyrtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Hiroshima, min älskade" (1960) av Marguerite Duras. Boken är ju egentligen det utgivna manus till en mycket känd film från 1959, regisserad av Alan Resnais. Duras har själv påpekat att detta var ett beställningsjobb och att hon aldrig hade skrivit om Hiroshima annars. Det är naturligtvis inte samma sak att läsa något som är tänkt att vara visuellt men själva budskapet i berättelsen gick nog ändå hyggligt fram. Berättelsen utspelar sig ungefär i samtiden, 1950-tal, då en fransyska om cirka 30 år kommer till Hiroshima och har en kort passion med en japan som är född och uppvuxen i staden men som dock var ute i kriget när bomben föll. De båda diskuterar stadens öde och existentiella frågor och efterhand nystas även fransyskans även mörka historia upp. Stark och obehaglig berättelse om två överlevare från kriget. 

En fördämning mot stilla havet

Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "En fördämning mot Stilla havet" (1950) av Marguerite Duras. Boken, som i hög grad är självbiografisk (och i hur hög grad har förstås lett till otaliga i grunden akademiska diskussioner mellan kritiker och andra tyckare) och skildrar en ensamstående mor och hennes två snart vuxna barn och deras hopplösa kamp för att göra en bondgård i Indokina lönsam. Som det faller sig har de fått mark som även myndigheterna vet är i grunden värdelös då skördarna ideligen förstörs av översvämningar. Den envisa modern ger dock inte upp även om det är mycket gråt och tandagnisslan på vägen. En slemmig friare med sikte på dottern dyker också upp och överlag genomgår de båda syskonen en rad äventyr innan upplösningen. En intensiv och väldigt känslosam berättelse om den lilla människan i en ganska hopplös situation. Finns även något litet eko av Graham Greenes sjaskiga miljöer. 

 

Rymmerskan

 Den fyrtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Rymmerskan" (1927) av Marcel Proust. Den överlägset minst imponerande boken i hela sviten där författaren mest demonstrerar ältandets konst. Älskarinnan Albertine har rymt och berättaren försöker få henne tillbaka men hon dör i en ridolycka. Därefter ältar han sin olyckliga kärlek och hennes död och sedan åker han till Venedig. Ungefär så. Den bok där jag lättast tappade uppmärksamheten då berättarens diskussion med sig själv till sist gick i cirklar och man mest kända "Nu har han väl för fan ältat det här färdigt". Men ingen bok är så lång så att den inte har en ände. Mot slutet kommer han dessutom ut i sällskapslivet en smula igen och ordning är lite återställd. 

Simenon - människan och gåtan

 

Den fyrtiofemte boken som jag har läst ut i år är "Simenon - människan och gåtan" (1994) av Pierre Assouline. Enligt gamla anteckningar lånade jag boken på bibliotek 18 maj 1995 och köpte den senare på bokresa 26 februari 1997 så jag bör väl ha läst den minst två gånger men då inte sedan nittiotalet. Så nu var det dags igen. Assouline har skrivit om flera stora kulturpersonligheter i den fransktalande världen och när han började denna biografi så levde ännu Simenon. Generöst gav han denne tillgång till sitt stora arkiv med orden "Jag låter er hållas men jag tänker inte hjälpa er. Jag kommer heller inte att kräva att få läsa boken innan den går till tryck. På så vis är vi båda fria". Nu hann Simenon emellertid avlida hösten 1989, år innan boken blev klar. Det är en ganska traditionell men högeligen intressant biografi som följer Simenon från födelsen i Liége 1903 och fram till döden i Schweiz 86 år senare. Simenon framstår som något av en streber, ibland plump och okänslig men även väldigt vänfast. Det är kort och gott en människa med alla sina fel och förtjänster som möter oss i den tjocka men mycket lättlästa boken och vi får även bakgrund till en del av romanerna. Allt som allt av högsta intresse för den som hyser minsta böjelse för den stora belgaren och hans verk. 

242 Strage

 

Den fyrtiotredje boken som jag har läst ut i år är "242 Strage" (2017) som jag faktiskt införskaffade direkt av författaren själv med autograf och allt. Det är ett antal krönikor, totalt 242 stycken som en referens till ett av våra favoritband, som Fredrik Strage skrev under 00- och 10-talen. Det är underhållande betraktelser inom främst olika typer av populärkultur, musik och mycket annat. Givetvis är det otroligt mycket jag känner igen mig i (all synt eller hårdrock som nämns) men jag blir förstås lite sorgsen när en gammal förebild skriver om sin fäbless för saker som Dolly Style. Dock extremt rapp och underhållande läsning i övrigt. Även en intressant historik över svenskt 00- och 10-tal. 

Maigret gillrar en fälla

 Den fyrtiotredje boken som jag har läst ut i år är "Maigret gillrar en fälla" (1957) av Georges Simenon. Till skillnad från många andra Simenon-böcker där kommissarien stillsamt gnetar med ett eller annat mord så är detta en nervig historia där man försöker spåra en seriemördare i dallrande sommarhett Paris. Det blir många misslyckade försök och oväntade vändningar innan Maigret även kan få fast en ganska ovanlig mördare. En riktig bladvändare som jag läste på nolltid. 

Och så (för sista gången)... dagens Proust! 

Ovan: Proust numera även som serie. 

På sidan sidan 382 – 400 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur Gilberte närmar sig berättaren lagom då han tror att hon ska gå. Hon har med sig sin sextonåriga dotter som ser ut som hon själv som ung och föreställer berättaren för henne då hon tror att de kan ha glädje av varandra. Berättare hälsar förstrött då hans huvud är fullt av tankarna på den bok han ska skriva för att skildra den tid som gått. Medan han lägger ut texten om detta skrider han genom salongen och ser hertigen av Guermantes en sista gång och reflekterar över hur han och alla andra omkring honom rör sig genom tiden.  

Maigret på semester

 Den fyrtioandra boken som jag har läst ut i år är "Maigret på semester" (1961) av Georges Simenon. Det är för övrigt otroligt länge sedan jag läste något av den produktive belgaren och det var roligt att bli påmind om hur charmiga och lättlästa, om än dystra Maigret-deckarna, är. Kommissarien är på semester i Bretagne men hans fru blir sjuk och han får fördriva tiden bäst han kan. En nunna på sjukhuset där hans fru vistas smugglar till honom en lapp om en annan patient men redan dagen efter dör denna patient och motvilligt men nyfiket börjar Maigret nysta i händelsen. Under tiden möter han även den lilla stadens mer bemärkta personligheter och en stillsam duell utkämpas mellan Maigret och en av dessa. Som vanligt en bra och psykologiskt inträngande deckare med dystert slut. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: "På spaning efter den tid som flytt" som serie. 

På sidan sidan 361 – 382 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur Bermas dotter och svärson försöker komma in på festen för att åtminstone hälsa på Rachel sedan Berma själv dragit sig tillbaka. Berättare beskriver hur olycklig hertiginnan är då hennes make nu berdrar henne med Madame de Forcheville, det vill säga Odette. Hertigen, som annars inte längre går ut, dyker en kort stund upp på festen. Han reflekterar över hur högadeln i mycket förlorat sin ställning i societeten och relaterar hur han senare fått svårt att träffa Odette på grund av hertigens kontrollbehov. Han talar med andra om Gilberte som verkar på väg till en annan bal.

Det innersta rummet

 

Den fyrtioförsta boken som jag har läst ut i år är "Det innersta rummet" (2003) av Elizabeth George. I denna Lynley-roman är kommissarien själv så gott som frånvarande. Fokus ligger i stället på Lynleys gamla vänner, Simon och Deborah St James, som försöker rentvå en av Deborahs gamla vänner som i sin tur häktats för ett mord på Guernsey. Den gamla vännen, China Rivers, har med sin bror Cherokee besökt en mystisk miljardär på ön och i den vevan mördas miljardären på ett märkligt vis. Även hans testamente visar sig vara märkligt. Allt som allt en lite annorlunda roman i Georges repertoar med en lurig handling samtidigt som vi även får lära oss mycket om Guernseys historia under andra världskriget vilket för mig var något ganska okänt. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Proust som seriefigur. 

På sidan sidan 341 – 361 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur aktrisen Berma har en soirée samma kväll men ingen kommer eftersom alla samlats hos furstinnan för att höra på Rachel som läser dikter vilket tar den gamla skådespelerskan hårt. Rachel gör sin uppläsning under stort bifall och därefter cirkulerar man åter. Berättaren träffar personer som känner honom men han känner inte dem. Han pratar med hertiginnan om episoden med de röda skorna för länge sedan.

1983

 

Den fyrtionde boken som jag har läst ut i år är "1983" (2002) av David Peace. Den fjärde volymen i "The Yorkshire Quartet" knyter ihop lösa trådar från de tre tidigare volymerna. Nio år efter att en person dömts för mord på barn så försvinner tioåriga Hazel under liknande omständigheter. Den korrupte polischefen Jobson, som förekommit som bifigur i tre föregående volymer, måste nu rannsaka sitt samvete då han leder utredningen. Med i handlingen finns även advokaten John Piggott, son till en polis som tog sitt liv i vanära. Den tredje huvudpersonen är "BJ" som försöker hämnas för det lidande han utsatts för i de tidigare volymerna. Allt som allt ännu en stark volym och en bra avslutning. 

Och så... dagens Proust!

På sidan sidan 321 – 341 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren med olika personer diskuterar vilka personer som nu är döda. Han träffar sedan på Gilberte som han först tror är Odette. Hon är numera väninna med Albertines kamrat Andrée. De talar om Saint-Loup e ngod stund och sedan om sällskapslivet och annat medan berättaren funderar på att börja skriva på en bok. Han cirkulerar därefter lite till och talar med furst de Guermantes igen. Det framkommer att en ofta sedd gäst hos hertiginnan är den förra glädjeflickan Rachel, en gång Saint-Loups älskarinna.

1980

 

Den trettionionde boken som jag har läst ut i år är "1980" (2001) av David Peace. När boken börjar pågår ännu jakten på "The Yorkshire Ripper" med en parallell handling som rör de fiktiga huvudpersonerna, poliskorruption och övergrepp mot barn. Polisen Hunter får i uppdrag att göra en utredning av hur Ripper-utredningen har skötts men han stöter genast på problem och därefter blir saker och ting värre. Åter en mörk och ganska hopplös men spännande historia. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Proust som serie. 

På sidan sidan 302 – 321 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren presenteras för en ung dam ur den nyare societeten som givetvis inte har en aning om vem han är eller vilka relationer olika personer har med varandra. Medan berättaren konverserar den intagande unga damen reflekterar han över hur societeten har ändrat sig. En släkting till Guermantes som ogillat honom och vice versa presenterar sig som om de aldrig hade träffats förut. Berättaren noterar hur nu även vännen Bloch, en jude, kan röra sig i de kretsar där redan han själv, en borgare, en gång utgjorde ett undantagsfall.

1977

 

Den trettioåttonde boken som jag har läst ut i år är David Peaces "1977", uppföljaren till "1974". Huvudpersoner i denna bok är två personer som skymtade förbi i "1974", polisen Bob Fraser och kriminalreportern Jack Whitehead. Romanen utspelar sig under sommaren 1977 då "The Yorkshire Ripper" terroriserade grevskapet och delar av boken är alltså baserade på verkliga händelser. Precis som i föregående bok dras den tämligen korrumperade polisen och den mer eller mindre utbrände reportern mer och mer in i händelsernas centrum och även här blir det ett antal oväntade turer. I bakgrunden finns den mystiske pastor Laws, som bland annat ägnar sig åt exorcism. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Mesalliansen i konsten med "Ojämnt bröllop" (1862) av Vasilij Pukirev. 

På sidan sidan 278 – 302 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättare noterar att vissa, exempelvis betjäningen, inte åldrats så enormt ändå. Detta gäller även Odette. Senare blir han dock åter fundersam när han möter gamla bekanta som är förändrade till oigenkännlighet. Han möter Bloch och de diskuterar gemensamma bekanta då denne inte längre går ut. Det framkommmer att furstinnan de Guermantes är död och att hennes man nästan blivit ruinerad vid Tysklands nederlag varvid denne äktat Madame Verdurin som nu alltså är den nya furstinnan.

The Concert Tapes

 Den trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är "The Concert Tapes" (1985) av Pimm Jal de la Parra. Denne nederländske Bowie-entusiast har mer eller mindre privat utgett ett antal böcker om sin idol och den mest kända är just denna genomgång av konsertinspelningar som tacknämligt nog slutar ungefär när den klassiska "kassettinspelningseran" går mot sitt slut. För alla oss som verkligen frossade i bootlegs med Bowie (och många andra artister) är det här en guldgruva och författaren går tålmodigt igenom utbudet och tar även död på vissa myter och pekat ut halvdana bootlegs med felaktiga datum och liknande. För nördarna men en stor, stor kulturgärning. Det kan förlåtas författaren att han i sin entusiasm går igenom de konserter han själv sett nästan låt för låt. Han är ju fan. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: James Tissot - Hush! (1874) 

På sidan sidan 256 - 278 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren efter fyrtio sidor av fria tankeassociationer väcks ur sin dvala av en hovmästare som informerar honom om att första stycket är färdigspelat. Berättare rör sig mot sällskapet men slås av hur annorlunda alla ser ut och han inser att fursten och flera andra bekanta är svårt åldrade. Hertiginnan tar vänligt emot honom och de pratar lite om gamla tider medan han rör sig igenom salongen och reflekterar över tidens gång.  

1974

 

Den trettiosjätte boken som jag har läst ut i år är "1974" (1999) av David Peace. Den Yorkshire-födde författaren är även känd för The Damned United och i modernare tid för en trilogi om Japan, där han bodde i 20 år. Hans huvudverk anses dock vara "The Yorkshire Quartet" som skildrar korruption, seriemord och allmän hopplöshet i ett ogästvänligt grevskap under 70- och 80-talen. Huvudperson i romanen är kriminalreportern Eddie Dunford, hemkommen efter en tid i London, som börjar rota i en rad försvinnande av unga flickor. Givetvis dras han snabbt in i en härva och en nedåtgående spiral av grymhet och våldsamheter. Hårdkokt och effektivt och ändå väldigt lättläst. 

Och så... dagens Proust!

 Ovan; Originaltryck av "Den unge Werthers lidande", som berättaren reflekterar över. 

På sidan 232 – 256 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras slutklämmen på tankarna om konst och sedan glider författaren istället över en lika snårig tankekedja om kärlekens irrgångar medan han väntar på att bli mottagen i salongen

Bonniers världshistoria 5: Romarriket

 Den trettiofemte boken som jag har läst ut i år är "Bonniers världshistoria 5: Romarriket" av Erling Bjöl och Leo Hjortsö (1983. Här följer en ganska traditionell genomgång av Romarrikets historia från stadens grundande (enligt traditionen 753 f Kr) till rikets undergång (476 e Kr). Inte särskilt originell men bra som introduktion till just romarnas historia. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Velazquez - Las Meninas (1656)

På sidan sidan 212 - 232 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren reflekterar kring relationen mellan konstverk och verklighet i en tankegång som är så pass snårig och intrikat så det är enklare att läsa den själv än att jag ens ska försöka återge den

Minnets labyrint

 Den trettiofjärde boken som jag har läst ut i år är ”Minnets labyrint” (2001) av Elizabeth George. Denna komplexa deckare inleds med att en kvinna som har ett viktigt ärende i London istället dödas i en smitningsolycka som inte var en olyckshändelse. Det visar sig att Lynleys chef Webberley mycket väl kände den döda och med ett personligt intresse kräver han till varje pris ett svar. Den döda visar sig ha en hel del hemligheter och Lynley och Havers samt nya stjärnskottet Winston Nkata möter även den dödas son Gideon, underbarn inom klassisk musik som drabbats av total oförmåga att uppträda. Via Gideons egen berättelse får vi parallellt följa händelserna bakåt i tiden. En av Georges bättre romaner med många oväntade vändningar och intrikata skeenden.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Konstnären Claude Monet, på äldre dagar nästan blind och inte olik beskrivningen av Charlus. 

På sidan sidan 187 – 212 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren senare, efter att åter ha varit borta på vilohem något år, återvänder till Paris för att gå på en bjudning hos furstinnan de Guermantes. Berättaren träffar Jupien och Charlus, åldrad och mycket förändrad efter ett slaganfall. Baronen hälsar artigt på Madame Saint-Euverte, som han tidigare brukade snörpa på munnen åt. Baronen reciterar personer han känt som är döda och medan han sedan vilar på en sittplats promenerar berättaren lite med Jupien som uppdaterar honom om baronens hälsotillstånd. Trots att denne en period var blind försökte han sig ändå på sexuella eskapader och Jupien har haft fullt sjå med att hålla ögonen på honom. Efter vissa turer träder berättaren in i salongen medan musik spelar och hans huvud är fullt av reflektioner över gamla tider då han står i begrepp att återse flera gamla bekanta.  

Bonniers världshistoria 3: Grekernas värld

 

Den trettiotredje boken som jag har läst ut i år är "Bonniers världshistoria 3: Grekernas värld" (1982) av Hans Furuhagen. Tillsammans med adventskalendern "Stjärnhuset" (1978) så var det nog denna bok (och den efterföljande om Romarriket) som gjorde mig intresserad av antiken på allvar. Ja, att författaren som vi som barn kände som "Hatte" även gjorde en TV-serie om Pompeji gjorde väl inte saken sämre. Boken är mer än 40 år gammal och givetvis finns sedan dess nytolkningar och vissa nya aspekter på antikens sedan dess men i grova drag vill jag, som gammal historiker, säga att denna bok står sig gott och väl för den som bara vill ha en snabb överblick över grekernas historia från de äldsta storrikena kring 1 700 - 1 200 f Kr och ända fram till dess att romarna år 31 f Kr erövrade det sista hellenistiska riket, Egypten. Däremellan möter vi både mytiska och verkliga gestalter ur den grekiska världen: från Homeros och böckerna om Troja och Odysseus vidare till återfödelsen av grekisk kultur med Olympiska spelen 776 f Kr och sedan fram till stadsstaternas framväxt, krigen med perserna, Athen under Perikles, krigen mellan Athen och Sparta, Alexander den store och mycket annat. Allt som allt en bra introduktion att bygga vidare på. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Krigskorset, Croix de Guerre, instiftat 1915. 

På sidan sidan 163 - 187 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättare sanssar sig efter explosionen nära Jupiens hus, som han tror sprängts i luften. Gästerna samlas dock och ingen är skadad. Berättaren går hem medan han reflekterar över baron Charlus beteende och hur han degenerats. Väl hemma har Saint-Loup varit på besök hos honom och frågat efter ett krigskors som han med all sannolikhet (tror berättaren) glömt hos Jupien. Berättaren reflekterar vidare över det uppsluppna livet i Paris under kriget. Någon dag senare får han veta att Saint-Loup stupat och förkrossad håller han sig inomhus några dagar. Den döde begravs sedan i Combray. Det visar sig att Saint-Loup strax före sin död hade fått Morel arresterad för att ha deserterat men i förvirringen efter dennes död friges Morel och åker till fronte där han strider med tapperhet och får hederslegionen. Berättaren reflekterar över valen efter valet och chocken då Frankrike mötte den ruinerade ryska aristokratin som sökte sig till landet.

Den verkliga brottslingen

 

Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är "Den verkliga brottslingen" (1999) av Elizabeth George. En tidigare kollega till Lynley får sin dotter mördad under märkliga omständigheter. Hennes kropp hittas tillsammans med en ung man vid några i trakten kända klippformationer. Lynley och Havers ombeds rycka ut och får därefter rota i en allt annat än sympatisk ung kvinnas dunka liv och med en rad turer som följd. Spännande pusseldeckare med flera oväntade vändningar. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Henri de Toulouse-Lautrec - Au Salon de la rue des Moulins (1894)

På sidan sidan 137 - 163 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren ser någon komma ut ur en port och på håll känner han möjligen igen Saint-Loup. Han undrar om det är något mystiskt med huset och går dit. Han stöter på ett antal män som är på väg in och följer med. Stället visar sig bland annat vara en bordell som drivs av Jupien. Berättaren beställer ett rum men hör ljud från ett intilliggande och kan inte låta bli titta in. Han får där se Charlus bli piskad blodig av en man. Chockad går berättaren ner och sitter med några av de män som mest pratar och dricker. Charlus kommer ner, lite stel men påklädd. Han förefaller besviken över att vissa av männen han skulle träffa inte är de råskinn han hade hoppats på och bannar Jupien lite innan han går. Ytterligare män dyker upp. Senare pratar berättaren med Jupien som halvt om halvt ursäktar sig för verksamheten men säger att han trivs och att han även har anständiga gäster. Just då exloderar en bomb i närheten och man släpper snabbt ljusen.

Den sista boken om mordet på Olof Palme

 Den trettioförsta boken som jag har läst ut i år är "Den sista boken om mordet på Olof Palme" (2024) av Jon Jordås. Boken är utkommen efter att all material från Palmeutredningen blivit tillgängligt för allmänheten och Jordås lägger fokus på det så kallade Christer A-spåret. Christer Andersson (1952 - 2008) var en udda person som vid mordet bodde i Vasastan, 20 - 30 minuters promenad från biografen Grand. Han var tävlingsskytt och ägde en pistol av den typ som användes vid mordet och han hyste ett starkt Palme-hat. På grund av att omsättningsskatten på aktier höjdes 27 februari 1986 förlorade Andersson på själva morddagen en stor summa pengar. Jordås bygger en indiciekedja där den förgrymmade Andersson, som ofta promenerade i sin ensamhet, sett Palme utanför Grand varefter han i lugn och ro gått hem och hämtat vapnet och ställt sig och väntat. Hans pistol var för övrigt den enda lagliga som aldrig fick provskjutas. När Andersson första gången förhördes av polisen så påstod han att han hade sålt revolvern "till en utlänning" 1992. Långt senare kom det fram att Andersson även ägde den typ av ammunition som användes vid mordet, något han ljög för polisen om. Ytterst bygger det hela på spekulationer men indiciekedjan är ändå stark och det enklast är att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Dock spännande och lättläst och rejält med research även från andra inblandade som citeras. 

Och så... dagens Proust!

På sidan sidan 115 – 137 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren nu går och pratar med baron Charlus efter deras möte på boulevarden. I en passus skildras hur Brichot blivit alltmer framgångsrik via olika artiklar men att han ständigt förlöjligas av Madame Verdurin, avundsjuk på hans framgång. Baronen pratar om hur statyer förstörs under kriget och vad som gått förlorat vid frontstriderna. Han pratar om det löjliga i hela kriget och menar att det inte är större skillnad på kejsar Wilhelm och president Poincaré. I en annan passus skildras hur Morel inte vill försonas med Charlus därför att han är rädd för honom. Berättaren återger några senare episoder som rentav utspelar sig efter Charlus död och då han får ett postumt brev från denne. Han reflekterar över hur Morel tydligen ansåg baronen som så farlig så att han aldrig vågade försonas med denne.

Erövringen av Plassans

 

Den trettionde boken som jag har läst ut i år är "Erövringen av Plassans" (på engelska med titeln "The Conquest of Plassans", 1874) av Emile Zola. Boken är den fjärde som publicerades i serien "Les Rougon-Macquart" men bör läsas som den sjätte enligt författaren själv. Vi följer här en syster till de övriga barnen Rougon (Eugene, Aristide, Sidonie), Marthe och hennes man Francois, vilka tar emot den utfattiga prästen Abbé Faujas och dennes åldriga mor som inneboende. Den sjaskige och tillbakadragne prästen betraktas av många som en kuf men kommer efterhand att erövra sinnena hos flera av stadens kvinnor (även Marthe) och senare även över männen med makt. Detta får till sist oanade konsekvenser vilka kulminerar i våld och död. En spännande läsning om kampen mellan religion och sekularism under andra kejsardömet. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: "Tommies" under första världskriget. 

På sidan sidan 96 – 115 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras Charlus och dennes tyskvänlighet. Berättaren återger samtal han haft med Charlus utan att gå så mycket in på var och när även kom vi får en passage om hur illa Morel ännu beter sig mot Charlus då han någon gång träffar på denne. Charlus håller utläggningar om kriget och de olika ledarna och blir åter sitt gamla mästrande och ganska odrägliga jag. Han skämtar även om hur Saint-Loup nu börjat tala soldatslang hämtat från främst engelsmännen.