Den verkliga brottslingen

 

Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är "Den verkliga brottslingen" (1999) av Elizabeth George. En tidigare kollega till Lynley får sin dotter mördad under märkliga omständigheter. Hennes kropp hittas tillsammans med en ung man vid några i trakten kända klippformationer. Lynley och Havers ombeds rycka ut och får därefter rota i en allt annat än sympatisk ung kvinnas dunka liv och med en rad turer som följd. Spännande pusseldeckare med flera oväntade vändningar. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Henri de Toulouse-Lautrec - Au Salon de la rue des Moulins (1894)

På sidan sidan 137 - 163 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren ser någon komma ut ur en port och på håll känner han möjligen igen Saint-Loup. Han undrar om det är något mystiskt med huset och går dit. Han stöter på ett antal män som är på väg in och följer med. Stället visar sig bland annat vara en bordell som drivs av Jupien. Berättaren beställer ett rum men hör ljud från ett intilliggande och kan inte låta bli titta in. Han får där se Charlus bli piskad blodig av en man. Chockad går berättaren ner och sitter med några av de män som mest pratar och dricker. Charlus kommer ner, lite stel men påklädd. Han förefaller besviken över att vissa av männen han skulle träffa inte är de råskinn han hade hoppats på och bannar Jupien lite innan han går. Ytterligare män dyker upp. Senare pratar berättaren med Jupien som halvt om halvt ursäktar sig för verksamheten men säger att han trivs och att han även har anständiga gäster. Just då exloderar en bomb i närheten och man släpper snabbt ljusen.

Den sista boken om mordet på Olof Palme

 Den trettioförsta boken som jag har läst ut i år är "Den sista boken om mordet på Olof Palme" (2024) av Jon Jordås. Boken är utkommen efter att all material från Palmeutredningen blivit tillgängligt för allmänheten och Jordås lägger fokus på det så kallade Christer A-spåret. Christer Andersson (1952 - 2008) var en udda person som vid mordet bodde i Vasastan, 20 - 30 minuters promenad från biografen Grand. Han var tävlingsskytt och ägde en pistol av den typ som användes vid mordet och han hyste ett starkt Palme-hat. På grund av att omsättningsskatten på aktier höjdes 27 februari 1986 förlorade Andersson på själva morddagen en stor summa pengar. Jordås bygger en indiciekedja där den förgrymmade Andersson, som ofta promenerade i sin ensamhet, sett Palme utanför Grand varefter han i lugn och ro gått hem och hämtat vapnet och ställt sig och väntat. Hans pistol var för övrigt den enda lagliga som aldrig fick provskjutas. När Andersson första gången förhördes av polisen så påstod han att han hade sålt revolvern "till en utlänning" 1992. Långt senare kom det fram att Andersson även ägde den typ av ammunition som användes vid mordet, något han ljög för polisen om. Ytterst bygger det hela på spekulationer men indiciekedjan är ändå stark och det enklast är att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Dock spännande och lättläst och rejält med research även från andra inblandade som citeras. 

Och så... dagens Proust!

På sidan sidan 115 – 137 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren nu går och pratar med baron Charlus efter deras möte på boulevarden. I en passus skildras hur Brichot blivit alltmer framgångsrik via olika artiklar men att han ständigt förlöjligas av Madame Verdurin, avundsjuk på hans framgång. Baronen pratar om hur statyer förstörs under kriget och vad som gått förlorat vid frontstriderna. Han pratar om det löjliga i hela kriget och menar att det inte är större skillnad på kejsar Wilhelm och president Poincaré. I en annan passus skildras hur Morel inte vill försonas med Charlus därför att han är rädd för honom. Berättaren återger några senare episoder som rentav utspelar sig efter Charlus död och då han får ett postumt brev från denne. Han reflekterar över hur Morel tydligen ansåg baronen som så farlig så att han aldrig vågade försonas med denne.

Erövringen av Plassans

 

Den trettionde boken som jag har läst ut i år är "Erövringen av Plassans" (på engelska med titeln "The Conquest of Plassans", 1874) av Emile Zola. Boken är den fjärde som publicerades i serien "Les Rougon-Macquart" men bör läsas som den sjätte enligt författaren själv. Vi följer här en syster till de övriga barnen Rougon (Eugene, Aristide, Sidonie), Marthe och hennes man Francois, vilka tar emot den utfattiga prästen Abbé Faujas och dennes åldriga mor som inneboende. Den sjaskige och tillbakadragne prästen betraktas av många som en kuf men kommer efterhand att erövra sinnena hos flera av stadens kvinnor (även Marthe) och senare även över männen med makt. Detta får till sist oanade konsekvenser vilka kulminerar i våld och död. En spännande läsning om kampen mellan religion och sekularism under andra kejsardömet. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: "Tommies" under första världskriget. 

På sidan sidan 96 – 115 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras Charlus och dennes tyskvänlighet. Berättaren återger samtal han haft med Charlus utan att gå så mycket in på var och när även kom vi får en passage om hur illa Morel ännu beter sig mot Charlus då han någon gång träffar på denne. Charlus håller utläggningar om kriget och de olika ledarna och blir åter sitt gamla mästrande och ganska odrägliga jag. Han skämtar även om hur Saint-Loup nu börjat tala soldatslang hämtat från främst engelsmännen.