Den fyrtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Rymmerskan" (1927) av Marcel Proust. Den överlägset minst imponerande boken i hela sviten där författaren mest demonstrerar ältandets konst. Älskarinnan Albertine har rymt och berättaren försöker få henne tillbaka men hon dör i en ridolycka. Därefter ältar han sin olyckliga kärlek och hennes död och sedan åker han till Venedig. Ungefär så. Den bok där jag lättast tappade uppmärksamheten då berättarens diskussion med sig själv till sist gick i cirklar och man mest kända "Nu har han väl för fan ältat det här färdigt". Men ingen bok är så lång så att den inte har en ände. Mot slutet kommer han dessutom ut i sällskapslivet en smula igen och ordning är lite återställd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar