Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "En fördämning mot Stilla havet" (1950) av Marguerite Duras. Boken, som i hög grad är självbiografisk (och i hur hög grad har förstås lett till otaliga i grunden akademiska diskussioner mellan kritiker och andra tyckare) och skildrar en ensamstående mor och hennes två snart vuxna barn och deras hopplösa kamp för att göra en bondgård i Indokina lönsam. Som det faller sig har de fått mark som även myndigheterna vet är i grunden värdelös då skördarna ideligen förstörs av översvämningar. Den envisa modern ger dock inte upp även om det är mycket gråt och tandagnisslan på vägen. En slemmig friare med sikte på dottern dyker också upp och överlag genomgår de båda syskonen en rad äventyr innan upplösningen. En intensiv och väldigt känslosam berättelse om den lilla människan i en ganska hopplös situation. Finns även något litet eko av Graham Greenes sjaskiga miljöer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar