My Mission to Russia, vol. II

Den fyrtiofjärde boken som jag har läst ut i år är ”My Mission to Russia, vol. II” (1923) av Sir George Buchanan. Denna andra volym skildrar Buchanans tid i Ryssland 1916 – 17 och hans liv därefter, om än kort. Redan i februari 1916 försöker Buchanan vid en audiens hos tsaren få denne att anta en mer liberal kurs men inget händer. Han gör me familjen en resa på Krim i april och besöker bland andra furst Jusupov. I maj blir han hedersmedborgare i Moskva vilket berör honom djupt. Precis som kollegan och vännen Paleologue försöker han i augusti 1916 förgäves hindra att Sazonov avskedas som utrikesminister. Han litar i väldigt liten grad på efterträdaren Stürmer. I början av 1917, då läget är förtvivlat, går både Paleologue (7 januari 1917) och Sir George (12 januari 1917) på audiens hos tsaren och varnar honom för att det kan bli revolution. Sir George tas emot formellt i en sal och båda männen står upp under samtalet. Han skriver efteråt att han för första gången är nervös inför ett möte med den annars timide tsaren. Han ser därefter bara tsaren en gång till, på en konferens med Ententens medlemmar 3 februari 1917. Tsaren småpratar med honom och låtsas som ingenting. Medan Sir George är på semester i Finland i början av mars brakar allt samman. När han kommer åter till St Petersburg 11 mars är staden i fullt uppror och 15 abdikerar tsaren. I en ganska lång utläggning beskriver Sir George Nikolaj II:s regim som en utdragen grekisk tragedi. Han kommenterar även återkommande och bisarra rykten om att han själv varit med och startat revolutionen, något som medlemmar ur den ryska aristokratin hävdade ännu åratal senare. Paleologues hemresa i maj 1917 gör honom nerstämd och han får därefter istället hantera den energiske rustningsministern Albert Thomas som sköter franska ambassaden innan efterträdaren (som Sir George inte nämner en enda gång) kommer. Sir George upplever därefter den drastiska utvecklingen på håll: den sista ryska offensiven i juli, bolsjevikernas misslyckade kupp, regeringsombildningar, Stockholmskonferensen, Kornilovs kuppförsök, utropandet av en rysk republik 15 september samt oktoberrevolutionen 7 november 1917. Han träffar aldrig någon av bolsjevikledarna men växlar arga noter med Trotskij medan ordning mer och mer kollapsar. Soldater som ska vakta ambassaden blir redlösa och senare plundrar soldater källaren i Vinterpalatset med en orgie i supande som följd innan någon vattenfyller källaren och flera soldater drunknar. 18 december 1917 kollapsar han till följd av sjukdom och överansträngning och kallas så hem. En sista dämpad fest hålls på ambassaden 28 december 1917 och i en rörande scen tar han farväl av vännen, storfursten Nikolaj Michailovitj (som mördades av bolsjevikerna sommaren 1918) , som enligt rysk sed ger honom tre kyssar på kinden. 9 januari 1918 är Sir George i Haparanda och uttrycker sin glädje över att vara i ”ett civiliserat land”. Han träffar kronprins Gustav Adolf och dennes engelska hustru Margareth i Stockholm innan han far vidare mot Storbritannien. Han kommer till London 17 januari 1918 men får ett nytt sammanbrott och får länge vila. Därefter pläderar han kraftfullt för ingripande mot den bolsjevikernas regim men insatserna blir halvhjärtade och regimen överlever. I några korta noteringar skildrar han sin tid som ambassadör i Italien 1919 – 21 och sin hustrus död 25 april 1921. Han nämner även att han påbörjade dessa memoarer som ett sätt att bearbeta sorgen. Lite torrar än Paleologue men ändå mycket läsvärd skildring av den ryska överklassen och dess sista tid.