Bergtagen

Den femtiotredje boken som jag har läst ut i år är Thomas Manns "Bergtagen" (1924) i översättning av Karin Boye (som därmed bör ha varit något av en hejare på tyska). Jag läste den modernistiska klassikern någon gång på nittiotalet men det var dags för en omläsning. Ärligt talat så förändrades inte mitt omdöme så mycket. Boken är intressant men blir förstås även en smula långrandig (trots att det var den som till sist gjorde av Mann fick Nobelpriset fem år senare) och kunde säkert ha kortats ned en smula. Den unge Hans Castorp, lite av "mannen utan egenskaper", kommer till sanatoriet Berghof i trakten av Davos för att hälsa på sin kusin under tre veckor men blir till sist kvar i sju år. Först när världskriget utbryter gör han sig beredd att återvända till "slättlandet" som de intagna kallar världen nedanför. Det händer i grunden inte så mycket förutom att den naive och enkle Castorp träffar intressanta personer som den italienske republikanen och idealisten Settembrini samt förälskar sig i den mystiska Claudia Chauchat. Dock utvecklas han ändå som människa under dessa år och är ganska förändrad mot slutet av romanen. Även om "Bergtagen" är en snygg och fri översättning så heter romanen på tyska "Der Zauberberg" ("Det magiska berget") och just den biten blev på ett tydligare vis klar för mig vid omläsningen. De intagna lever som i en magisk värld, en drömvärld, och intresserar sig allt mindre för vad som sker i världen nedanför. Tidsuppfattningen sätts också ur spel. Det är på ett vis även en tidstypisk beskrivning då rikare personer innan första världskriget även i verkligheten kunde hålla släktingar på sanatorier i åratal. Detta ändrades efter kriget och många sanatorier kom att göras om till vintersportorter.