Den femtioförsta boken som jag har läst ut i år är ”Die Welt von Gestern, Erinnerungen eines europäers” (1942) av Stefan Zweig. Denna självbiografiska klassiker, vilken jag läste på svenska under min mest Zweig-slukande period på nittiotalet, har på senare år fått en viss aktualitet i och med det mörknande politiska läget och den tilltagande förråelsen inom politiken. Zweig var en högt kultiverad människa som föddes i en judisk industrifamilj i Wien och han behövde egentligen inte jobba även om han senare kom att bli författare. Tyngdpunkten i framställningen ligger i beskrivningen av världen före 1914, överklassens Wien och även andra större städer. Livet för denna elit var dock inte problemfritt då man var inringad av en rad strikta regler för uppförande och mycket annat som bör ha verkat ganska kvävande. I andra avseenden var dock livet ytterst behagligt. Zweig skildrar den lätt ironiska, skeptiska och toleranta kulturen i Wien och betonar att det första tecknen på att saker börjar slå fel kom med nationalismens intåg. Han skildrar borgmästaren Lueger (förvisso en vältaglig person och en mild västanfläkt jämförd med de senare nazisterna) och den tysknationella rörelsen i Österrike med sin gapighet och våldsamhet. Allt detta var något helt främmande för den österrikiska och mångnationella överklassen. Zweig skildrar även sina kontakter med författare och konstnärer i exempelvis Frankrike, Belgien och England. Katastrofen sker 1914 och Zweig tillbringar kriget på ett ämbetsverk då han inte ansågs vapenför. 1917 flyr han dock detta och åker till Schweiz där han sammanstrålar med Romain Rolland och andra kulturpersonligheter från övriga Europa. De närvarande hävdar sin rätt att umgås fritt trots kriget och betonar en gemensam europeisk kultur. Det är allt som allt ganska gripande läsning. Våren 1919 återvänder Zweig dock till det söndetrasade Österrike och på väg in möter han lagom de siste kejsaren som lämnar landet med tåg. Tiden 1919 – 22 blir en märklig och svår tid för hela den nya republiken Österrike och Zweig tillbringar dessa år i Salzburg. En lycklig tid trots materiell knapphet. Han får dock med tiden stor framgång och blir ekonomiskt oberoende även på sitt författande innan hans (och andras) tillvaro raseras på grund av Hitler. Zweig lämnar dock Österrike redan då Dolfuss upprättar sin diktatur i februari 1934 och besöker därefter sitt hemland endast ett fåtal gånger, sista gången i november 1937. På håll ser han hur hans land besätts av nazisterna 13 mars 1938 och hur flyktingströmmarna ökar. Han bor då i Bath, England. Boken slutar med att Zweig, stående på ett myndighetskontor i staden 1 september 1939, får reda på krigsutbrottet och spår en än mer dyster framtid för Europa. Allt som allt en fantastisk memoarbok från en högt kultiverad människa som själv gick under inför barbariets anstormning. Zweig och hans andra hustru kom senare att flytta till Brasilien men bröts ned av exilen och tog sina liv 23 februari 1942. Dagen innan hade Zweig postat manuset till denna bok till sin förläggare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar