Nedslag i nittonhundratalet eller ”april – juni 1938”:
Det är 1 april och i Lion Feuchtwanger är i Cannes där han träffar på sin gamla flamma Eva Hermann, som har lyckats fly från det nazi-ockuperade Österrike. Feuchtwanger klagar dock mest inför henne över sina problem med prostatan. Vad är väl Österrike mot Lion Feuchtwangers prostata? Därefter blir det spel: ”Spelar lite, förlorar en del”. Chips har å andra sidan problem med sina väljare i Southend samma dag: ”There is a committee of organised communists in Southend who wish to cause me trouble. How shall I cope with them? More and more I disliked democracy. Perhaps it is doomed: I have despised it since my very earliest days.” 3 april är han inte mycket trevligare då han kommer in på ett av sina hatobjekt: ”I see that mad, governessy, Duchess of Atholl has been speaking in Paris, a flood of her usual pink tripe. She was booed. She is a sex-starved, intelligent, semi-crazed little creature who looks like a downtrodden secretary; once she showed promise but soon became a famous bore.”
Duff är ungefär på lika uselt humör som Chips angående politiken, 3 april: ”My distaste for politics and the life that they impose doesn't decrease.” Lite gladare är JG samma dag: ”England har erkännt Österrikes anslutning. Som väntat. Realpolitik i motsats till Eden-eran. Stalin låter åter kalla ambassadörer till Moskva, så även Sarin. Men de åker inte! Också en stat!” Det är den sjunde april och Chips har en lunch som är ”a disaster” där fru Butler först tackar nej men sedan kommer som oväntat trettonde gäst! Panik! Man försöker arrangera om bordet. Maureen Dufferin ”very sweetly” erbjuder sig att lämna sällskapet. Måltiden usel, dåligt och sent serverad. Senare på dagen reflekterar Chips över vännen Harold: ”Harold Nicolson, that dear affectionate, idealistic old lady, today tendered his resignation as Vice Chairman of the Foreign Affairs Committee. He is known as the Red Knight, his ganymede McNamara as the Red Pawn, the Duschess of Atholl as the Red Queen and lady Astor is the White Queen.” Vad Chips inte vet, vilket Nicolson samma dag skiver i sin dagbok, är att han ombads lämna FAC eftersom han var för oppositionellt lagd.
9 april analyserar Chips läget i Europa: ”Hitler has cast down shadows of despair across half (of) Europe, and yet, hasn't he saved the world from Bolshevism?” Det är den 10:e april och Chips har det inte så roligt hemma: ”He (sonen Paul) ill conceals his dislike, or at best his indifference to, his mother. I think it is because she takes no trouble with him other than occasionally reading to him. She is so selfcentred, so cold; I am in despair and long to thaw her from her curious isolation.” 13:e april besöker Duff Cooper kungaparet på Windsor och det pratas och skvallras en del både under och efter middagen. Harold Nicolson är på en föreläsningturné på Balkan några dagar senare och är 17 april i Bukarest där han ska luncha med kung Carol. Strax innan känner han sig dock svimfärdig och stoppar på sig Sal Volatile, någon form av ammoniak som fungerar som luktsalt. Middagen blir bra men den känsliga flaskan spricker i hans byxficka och han sitter sin väta tills taffeln bryts 02.15. Nicolson sist är ännu våt då han reser sig: ”What will the butler think? Only one thing...” 22 april är han i Sofia och träffar premiärministern (”not an attrative man”) och håller presskonferens samt reflekterar över sin fars tid i staden. Chips, hemma i London, noterar 28 april att Frankrikes premiärminister Daladier och utrikesminister Bonnet kommit till Storbritannien för samtal och att Chamberlain ”is the peacemaker of the world”.
Ovan: "Den kära gamla" Sibyl Colefax (1874 - 1950), inredningsarkitekt och flitig värdinna med Chips Channon som ofta sedd gäst
Harold Nicolson, åter i London, är 6 maj på lunch med H G Wells, George Bernard Shaw och andra litterära figurer och Wells pratar om döda kollegor såsom D H Lawrence, ”who always tried to hide in the limelight” och var för mycket av ”public schoolboy”. Peter Pans skapare Barrie pratade mycket men var tråkig. Chips reflekterar 8 maj över sitt lantställe och över glada och sorgliga hus: ”I fear Kelvedon will never be as gay as Lavedon, not as I want it to be. Lavington lacks sadness and I cannot bear houses without sadness; that is the trouble with American ones.” 12 maj är han på middag hos ”old beady-eyed lady Colefax”: Lady Colefax, American ambassador, Duchess of Rutland, H G Wells, lady Elizabeth Paget, Gladwyn Jebb, Miss (2nd) Kennedy, Self, lady Diana Cooper, Harold Nicolson, Maureen Dufferin, Leslie Hore-Belisha. Ambassadör Kennedy (”who is really coming through”) blir nästan rörd då han talar om drottningen och säger att han är lite förälskad i henne. ”Kennedy is an excellent example of the 'sissification' which comes over strong men when they come in contact with Queen or the royal princesses.” (…) Senare under eftermiddagen reflekterar Chips åter över brittiska imperiet och dess politiker: ”Halifax and Chamberlain are very great men who dwarf their colleagues; they are the greatest englishmen alive, certainly; aside from them it is a mediocre crew; but I subscribe, I am afraid, to the totalitarian view that England is on the decline. We shall dwindle for a generation or so; we are a tired race and our genius, I believe, is dead. We produce nothing new whereas Germany and Italy is seething with vigour and life; we have only choruses of cranks. Democracy is absurd.”
13 maj vill lady ”Emerald” Cunard ha med Chips på operan men istället ”a pleasant little dinner” hemma med prins Fritzi och Jim Thomas. Chips noterar att Konrad Heinlein, sudettyskarnas ledare, är i London inkognito och har en lika hemlig lunch med Winston Churchill: ”What is Winston up to?” Duff är i dagboken 15 maj irriterad över att inte få gehör för sina synpunkter i regeringen. Annars beskriver han en liten kärleksstund med sin gamla väninna Dollie Warrender i en våning på Gower Street, tömd på möbler innan försäljning. De båda tas dock så gott som in flagranti då de hör ljud på nedre våningen. Duff får snabbt springa ner och möter några personer som fått nycklar till lägenheten för att titta på dem innan ett eventuellt köp. På något vis lyckas Duff få dem att komma tillbaka senare: ”I told them to come back later. They must have suspected the worst – and they were right”. Harold Nicolson suckar 17 maj över att flygminister Swinton har sparkats och noterar att han ersättare är nollor, ”while a genius like Winston is doing nothing”. 18 maj får Nicolson en insikt i överklassens diskreta charm: ”On my way back I stop at Pratt's where I find three young Peers who state that they would prefer to see Hitler in London than a socialist administration. I go to bed slowly, pondering on the Decline and the Fall of the British Empire”.
Det är 21 maj och Chips är i Oxford. I Campion Hall äter han tillsammans med ”a motley company”. Han träffar en Christopher Hobhouse (ex-bel ami till Nicolson), unge lord Haig och Eric Gill, skulptören som greve Harry en gång besökte: ”He wore a smock made by himself in tweed.” I sin dagbok av 22 maj förklara Duff Cooper att han, till skillnad från Harold Nicolson, är nöjd med förändringarna i regeringen och att han lär komma bättre överens med efterträdaren Kingsley Wood än med Swinton. Samtidigt kan regeringens sammansättning inte se som ”uppmuntrande”. Efter en händelse (som Duff Cooper förklarar i sin dagbok av 25 maj) råder ”an atmosphere of supressed excitemen” på UD enligt vad Chips noterar 22 maj. Tyska trupper uppger vara i rörelse. Ska de ta Tjeckoslovakien? Denna 22 maj tar Harold Nicolson emot makarna Lindbergh och Charles förklarar att Tyskland är överlägset i luften och att man borde få till en allians med Hitlers regim. Nicolson noterar dock två brister i Lindberghs resonemang eftersom han A: tror att krig avgörs i luften och att B: han är intagen av nazismen och betraktar demokratin som något dekadent som är på nedgång. Dock tror Nicolson han har rätt såtillvida att britterna (och fransmännen) skulle bli utklassade i luften.
25 maj beskriver Duff hur han har varit ute ett par gånger med ännu en gammal älskarinna, Daise Fellowes, ”too our mutual satisfaction”, men han är orolig över läget i Tjeckoslovakien där två sudettyska bönder har skjutits. Samma dag är Chips i parlamentet och skildrar stämningen i lobbyn och personerna han möter där denna dag: ”I saw Anthony Eden, looking a bit bohemian and really not unlike Oliver Baldwin. (…) Winston, too, cuts me now. Am I so diehard, so dyed in the Chamberlain wool? Or is it Randolph's machinations? Neither Anthony nor Jim T voted for the govt tonight – and on a three-line whip. Its scandalous. All is plotting, plotting and losing... (…) The Coopers actually lunched at the german embassy. Duff was rather tipsy at question time.” 26 maj och ännu en lunch: Denna gång äter Harold Nicolson med Maureen Stanley och makarna Halifax är också där. ”Lord Halifax tells me that Goebbels said to him 'You must realise how sensitive we are. You have a three hundred years tradition behind you. We have only four.' That means that they regard themselves as something quite new. We regard them as a development of prussian history. They regard themselves as a revolution. They are thus enraged when we suggest that Hitler might go to a better tailor. We are rather arrogant and insensitive regarding that aspect.” Man diskuterar hur man ska komma på bättre fot med Göring. Bjuda in honom till Sandringham? Men detta skulle påverka amerikanska opinionen.
.jpg)
Ovan: Konrad Henlein (1898 - 1945), sudettyskarnas ledare och nyckelperson i den tjeckiska krisen som kom anonymt till London i maj 1938
28 maj och ännu en spänd dag. Chips skriver: ”All day I have waited apprehensively for bad European news and it has not come. Rab and I think that the germans will march in in August, although one hears May 28 is Der Tag. Some incident will occur and German patience will be exhausted, and they will take action, justifiable and overdue. For years we refused to understand and discouraged; they marched into the Rhineland, and rightly; again the Anschluss affair is the same story, and Austria was annexed... our mischief, the prejudice of the Foreign Office all contribute to inexorability of destiny.” Det är 29 maj och Duff är på kabinettsmöte: ”We only sat for an hour as there was very little to say. The general feeling of the cabinet seemed to be that great, brutal Czechoslovakia was bullying poor, peaceful little Germany. Such at least was the opinion of the Lord Chancellor, whom I find a most undesirable addition to the cabinet.” Man skickar telegram till Frankrike och manar landet gå försiktigt fram och ett annat till Tjeckoslovakien som manas till stora eftergifter. Duff noterar att krisen sedan blåste över och alla tror det berodde på brittiska regeringens fasthet samt att man var beredd gå i krig. ”Of course we never said anything of the kind”. Duff relaterar även hur han varit på middag (den där han blev ”tipsy”) med nye tyske ambassadören Dr Theodor Kordt (som Chips nämner 25 maj), ” a decent, dull sort of hun” och de konverserar på dålig tyska. 30 maj är Chips som alltid på middag och hamnar brevid ”Min gamla fiende, lady Baille”. Senare under kvällen frågar han henne rätt ut varför hon hatar honom och det blir en stor scen med tårar och hon säger hon hatat honom i åratal men det verkar oklart varför och Chips är chockad. Lorden och han pratar och denne säger att deras relation inte påverkats.
Det är 1 juni och den nu landsflyktige Franz Werfel anländer till Paris. Chips är irriterad över att ej ha bjudits på hovbal. ”It will be dull enought, but it is embarassing to be omitted”. Honor fått brev där Beaverbrook vill luncha med henne och be henne sedan diskutera något med Sam Hoare. Men vad? Annars lite nöjd över att Hore-Belisha är så glad över middagen förra veckan och sin goda placering vid bordet. Chips går till parlamentet för en sen sittning och flera personer uttrycker förvåning över att C inte är på hovbalen. ”Went to bed, depressed and surly”. Duff Cooper, som VAR på balen, beskriver hur ceremonielet var väldigt enkelt och att alla verkade uppskatta det. Helt klart annorlunda än tidigare baler.
Borta i Berlin sitter JG 2 juni och tänker inte alltför vänliga tankar om Tjeckoslovakien: ”Denna skitstat måste bort, ju förr desto bättre”. Han noterar dock att Görings har fått en dotter. Senare på dagen diskuterar han med Ribbentrop ”men hans bild av utrikespolitiken är oklar och bristfällig”. I övrigt hatar Ribbentrop England mycket och betraktar landet som Tysklands huvudfiende. Samma dag har Honor träffat lord Beaverbrook som är övertygad om av Neville Chamberlain snart kommer att dö (han dog 1940) och att man måste se till att Sam Hoare blir hans efterträdare och därför rådde Beaverbrook denne att konsultera ”the most able politician's wife”. Chips reflekterar roat över om hans fru nu ska bli en ny intrigmakerska i stil med lady Londonderry? Han diskuterar frågan om en efterträdare till Chamberlain med Rab Butler som säger han skulle stötta Halifax: ”Det skulle förstås jag med”. I övrigt upprättar allsmäktige Chips en lista på folk han skulle vilja få bort från UD: ”At the Foreign Office, I am hoping to get rid of: Oliver Harvey, the wily mandarin; Allen Leeper, who is a sleepy left-ish reptile; Mallet, who is such a fool.” Han rundar av dagen med att bli sams med lady Baillet efter ett längre samtal hemma hos henne: ”How easily rows can be put aside if either party tries”.
.jpg)
Ovan: Lady Olive Baillie (1899 - 1974), middagsvärdinna och Chips "fiende" som han senare försonades med, tillsammans med maken
Och medan Chips anser Chamberlain vara toppen så är Harold Nicolson i sin dagbok av 6 juni inte lika entusiastisk: ”Chamberlain (who has the mind and the manner of a clothes-brush) aims only at assuring temporary peace at the price of ultimate defeat. He would like to give germany all she wants at the moment, and cannot see that if we make this surrender we shall be unable to resist other demands. If we assuage the German alligator with fish from other ponds, she will wax so fat that she will demand fish from our own ponds. And we shall not by then be powerful enough to resist. (…) We have lost our will-power, since our will-power is divied. People of the governing classes thin only of their own fortunes, which means hatred of the Reds. This creates a perfectly artificial but at present most effective secret bond between ourselves and Hitler. Our class interests, on both sides, cut across our national interests. I go to bed in gloom.”
Det är 14 juni och sent på dagen. Ännu en omröstning i parlamentet. Chips noterar: ”Duff would not come: he never puts himself out and that is why he is such a flop politically.” JG reflekterar 15 juni om hur man ska bekämpa Habsburgs anhängare i Österrike: ”Processen mot Schuschnigg är en process mot legitimisterna”. Han och AH diskuterar 16 juni åter Tjeckoslovakien: ”Führern är besluten av vid nästa lämpliga tillfälle ta Prag.” I ett brev till hustrun skriver Harold Nicolson 17 juni om skräckhistorierna från Wien: ”They made the jewish gentlemen take off all their clothes and walk on all fours on the grass. They made the old jewish ladies get up into the trees by ladders and sit there. They then told them to chirp like birds. The russians never committed atrocities like that. You may take a mans life; but to destroy all his dignity is bestial. This man told me that with his own eyes he had seen Princess Stahremberg washing out the urinals at the Vienna railway-station. The suicides have been appalling. A great cloud of misery hangs over the town. Dearest, what unhappiness there is in the world, I am glad I am in a position to do something, however slight, to help. I simply could not just remain idle and do nothing.” En av arkitekterna bakom judarnas lidande, JG, ruvar på fler grymheter 18 juni då ytterligare arresteringar planeras i huvudstaden: ”Vi ska göra Berlin fritt från judar...” Duff tänker på trevligare saker då han är på en kryssning med kungaparet. 19 juni noterar han: ”I don't find the King easy to talk to but I like him. He is simple and without guile.”
Några dagar senare, 21 juni, noterar JG att ”judefrågan” i Berlin komplicerats. Partiet har låtit ”vanhelga” judiska företag och Funk har protesterat då han vill att saker ska ske ”legalt”. Men detta tar tid. ”Samtidigt har plundring också förekommit. Zigenare och andra ljusskygga element har deltagit. Jag låter dem alla föras till koncentrationsläger.” Vidare noterar han, i en intressant formulering, att den ”lagliga kampen mot judendomen fortsätter till sista trappsteget till galgen”. I brittiska parlamentet rasar 23 juni en häftig debatt om det faktum att Franco bombar brittiska skepp. Chips rör sig fram och tillbaka som bud mellan olika falanger. Han sammanfattar: ”but if only Franco would not bomb any more of our ships, he would simplify matters...”
Det är 27 juni och makarna Channon ska ha makarna Chamberlain på middag. Men de låter vänta på sig och alla tar sig under tiden en tår på tand innan hedersgästerna till sist kommer. Honor skämtar lite och lättar så upp stämningen som ditintills varit irriterad. Senare på dagen tar Chips på en järnvägsstation emot ”my oldest and most loyal friend besides the regent”, Serge Obolensky, som ser väldigt fräsch ut enligt Chips mening. Harold Nicolson har denna dag andra bekymmer: Anthony Crossley takes me to task for being so anti-Chamberlain. He says that I am working for his fall. He says that the Conservatives realise this and simply hate me. I say, 'But surely, Anthony, they are always so polite when I meet them?' 'Yes,' he answer, 'that is part of their technique.' Ännu mer bekymrad är JG som menar att ”den internationella presskampanjen mot Österrike antar groteska proportioner...” Men han ska inleda en motattack med alla medel. ”Nu börjar spektaklet”. Och ”krigshetsare” finns överallt. I Prag (”tjeckerna lär sig aldrig... men de saknar en man över format”) och i London (”Chamberlain i en mycket svår situation... krigshetsarna gör hans liv miserabelt”). Och så den brittiska upprördheten över bombningar av deras fartyg. Det är 29 juni och makarna Channon dricker te: ”Honor and I went to tea with Mrs Neville Chamberlain. She is such a nice, if somewhat silly, woman.” 30 juni noterar Chips att folk missar middagar och annat viktigt på grund av till exempel omröstningar i parlamentet: ”Laura Corrigan says government makes social life impossible”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar