Eroica

 

Ovan: Beethovens raderade tillägnan med ny text ditskriven under.

Beethoven skrev 1803 – 04 sin tredje symfoni, kallad ”Eroica” eller ”Sinfonia Eroica” (Den heroiska symfonin) vilket för övrigt anses som inledningen på Beethovens kreativa ”mellanperiod”. Verket hade intressanta arrangemang och exempelvis Beethovens sekreterare, Ferdinand Ries, som hörde på en repetition av verket trodde att hornspelarna helt enkelt spelade fel när de i själva verket spelade exakt som Beethoven hade önskat. Verket var klart i början av 1804 men kom att få urpremiär i Wien först 7 april 1805. Verket var först tillägnat Napoleon men av ekonomiska skäl ändrad Beethoven tillägnan till en av sina mecenater, en furste vid namn Lobkowitz, eftersom det innebar en summa pengar som tack. Verket kallade dock ändå ”Bonaparte”. Hösten 2004 fick dock Beethoven höra att Napoleon skulle kröna sig till kejsare och enligt Beethovens sekreterare fick denne ett utbrott och rev sönder övre delen av verket, där Beethovens namn stod. Verkets namn blev därefter ”Eroica” med undertiteln ”för att fira minnet av en stor man”. Originalutskriften har förlorats men idag finns bevarade en kopia eller avskift med Beethovens egna kommentarer och där det tydligt syns att han strukit Napoleons namn och skrivit dit en ny titel. Verket hade framförts privat hos furst Lobkowitz sommaren och hösten 2004 men fick alltså offentlig premiär 7 april 1805. De samtida omdömena om verket var blandade. Många ansåg att symfonin, som var dubbelt så lång som Haydns eller Mozarts symfonier, var för lång och för komplex. I senare tid har dock ledande kompositörer närmast försökt överträffa varandra i att prisa Eroica. Napolen föredrog i vilket fall som helst opera, marschmusik och kyrkomusik och det är inte troligt att han någonsin hörde verket som en kort tid var tillägnat honom.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Léontine Lippmann (1844 - 1910), salongsvärdinna och förebild för Madame Verdurin. 

På sidan 219 – 231 i första delen, ”Swanns värld”, inleds kapitlet ”Swann och kärleken” med en skildring av makarna Verdurin och deras lilla ”stamtrupp”. Doktor Cottard och pianisten, med flera, presenteras. Nästan enbart män då Madame Verdurin lätt kommer på kant med kvinnor. En av de få kvinnorna i truppen är Odette de Crecy. Swanns sysslolösa liv och hans många älskarinnor skildras liksom något om hans ställning och hur man ber vänner och bekanta om rekommendationer för att komma i kontakt med en eller annan kvinna. Hans första möte med Odette, som inte imponerar på honom, skildras. Han bjuder dock hem henne till sig lite då och då. Besöker kommer allt oftare. Hon ber därefter att få introducera honom i Verdurins salong.

230117: Proust 1:219 – 231 (”Swann och kärleken”). Makarna Verdurin och deras lilla stamgrupp med dr Cottard och pianisten, med flera, presenteras. Nästan bara män då Madame Verdurin lätt stöter bort sådana. Odette de Crecy. Swann sysslolösa liv och hans många älskarinnor. Hans ställning och hur han ber om rekommendationer för att komma åt en eller annan kvinna. Hans första möte med Odette som inte imponerar på honom. Han bjuder hem henne lite då och då. Besöken kommer oftare. Hon ber att få introducera honom hos Verdurins.

Sapfo

 Ovan: Sapfo avbildad i ett verk från cirka 470 f Kr. 

Vad vet vi egenrligen om den grekiska poetissan Sapfo? Och vad vet vi inte om henne? Vi kan väl väldigt enkelt säga att det är en ofantlig mängd saker vi inte vet om henne medan det vi vet kan sammanfattas på en eller två skrivna rader och då är mycket av detta troliga gissningar. Om jag själv skulle skriva en uppslagstext om Sapfo baserat på vad vi verkligen vet så skulle det bli ungefär som följer:

Sapfo, troligen cirka 630 – 570 f Kr. Grekisk skaldinna som troligen levde på Lesbos, eventuellt i någon av orterna Eresos eller Mytilene.

Det vore ungefär allt. Sedan finns det några andra uppgifter om henne som dock kan vara troliga, exempelvis att hon kring år 600 f Kr skickades i exil till Sicilien av den nytillträdde diktatorn Pittakos. Att hon däremot för kärleks skull tog livet av sig på Sicilien genom att kasta sig utför ett stup är troligen en av de påhittade historier som gör det så intressant att läsa om antikens gestalter, så länge man inte tar berättelserna med en skopa salt.

Att Sapfo drev en flickskola bygger på ett yttrande i förbifarten av Ovidius, som levde 600 år efter henne. Detta tema har dock senare litteraturforskare spunnit vidare på, inte minst under 1800-talet och tidiga 1900-talet. Anledningen var troligen ett försök att rädda Sapfos moral eftersom hon inför eftervärlden ideligen omgärdats av påstående om att hon var lesbisk (och därmed gav hennes ö sålunda namn åt en sexuell läggning) men om man däremot tänkte sig att dikterna var kärleksfulla ord riktade till elever så var ju allt frid och fröjd. Det finns dock inga som helst bevis för att Sapfo skulle ha drivit någon skola.

I en annan dikt av henne nämns vad som kan vara ett par bröder med betydande titlar. Detta antyder i sin tur att Sapfo kom från överklassen. Med tanke på att större delen av de skrivande personerna i både den grekiska och romerska delen av antiken kom från överklassen så är detta inte någon särskilt spekulativ gissning. Kanske hade hon även ett litet sällskap som diskuterade och lyssnade på lyrik, vilket inte heller var ovanligt bland belästa kretsar (och de var rätt fåtaliga) under antiken.

Det är alltså ungefär vad vi kan säga om skaldinnan som under sin samtid och något därefter kallades ”den tionde musan” eller ”Poetissan” med stort P. Och jag upprepar härmed att omkring 98 % av vad jag ovan skrivit om Sapfo bygger på goda gissningar. Uppgiften om hennes hemort är exempelvis inte mer osannolik än uppgifter om andra viktiga antika personers hemort. Vi har därmed ingen direkt anledning att tvivla på att Sapfo bodde på Lesbos. Åtminstone har inga andra orter, såsom fallet är med Homeros, gjort anspråk på vara hennes hemort. Sapfo anges i antika kommentarer även som samtida med diktatorn Pittakos och diktarkollegan Alkaios, båda från Lesbos, varvid vi på ett ungefär kan datera när hon levde, d.v.s. decennierna kring 600 f Kr.

Sapfo uppges ha skrivit ungefär 10 000 rader med lyrik och av dessa är alltså cirka 650 rader (d.v.s. sex och en halv procent av hela hennes förmodade produktion) påträffade. Detta trots att hennes dikter en gång i tiden skrevs av i form av ”samlade verk” på exempelvis biblioteket i Alexandria. Miljöerna som återges i dessa fragment förefaller dock skildra exklusiva föremål och miljöer varför vi kan tro att Sapfo hade kännedom om den. Om jag ska spetsa till det lite så hade naturligtvis även slavar tillgång till dessa miljöer då de passade upp men det var å andra sidan ont om litterärt skolade slavar passade upp vid exempelvis matborden.

Redan att försöka läsa en författares produktion biografiskt är vanskligt. Det är givetvis sant att många författare, vars liv vi känner till, låtit sig inspireras av egna upplevelser eller åtminstone av miljöer de rört sig i men det vore farligt att utgå från att så alltid är fallet. Och särskilt då det gäller en så dunkel gestalt som Sapfo. Redan frågan om Sapfo enbart skrev kärlekspoesi blir svår att besvara då vi har så få smakprov av hennes produktion.

Dock tyder mycket på att hon och några andra samtida diktare var först med att inom den grekiska litteraturen överge det objektiva utifrånperspektivet och i stället skriva dikter i jag-form och med tydligat subjektiva åsikter, inte minst då angående kärlek. Hennes dikter var alltså under den närmaste tiden efter hennes död av allt att döma väl reproducerade i den tidens snäva litterära väld men den grekiska dialekt hon skrev på, den aioliska, kom med tiden att anses lantlig eller provinsiell när den attiska dialekten, den som talade i och kring Athen, kom att bli normerande inom skriven grekiska. Redan romaren Apuleius, som levde på 200-talet e Kr, skiver att hennes grekiska är märklig och svårbegriplig. Då den litterära smaken ändrades lade kopisterna inte ner mycken möda på att föra Sapfo vidare. I en kommentar från en krönikör på 1100-talet anges hennes verk som helt förlorade.

Det ska nämnas att hennes dikter skrevs för att sjungas till musikaliskt ackompanjemang, exempelvis lyra, harpa eller flöjt. Om musiken vet vi dock ingenting. Så lät kom dock Sapfo inte att försvinna in i evigheten. En komplett dikt, ”Ode till Afrodite”, finns bevarad och andra citerades av senare författare. Men långt in i modern tid skulle dock dikter av Sapfo påträffas, först och främst i Egypten där papyrusrullar bevarades ganska väl i den torra luften. Några dikter har hittats i gravar. Under senare tid har ett antal dikter av Sapfo påträffats på den gamla grekisk-egyptiska orten Oxyrhynchus där en regelrätt soptipp med arkivmaterial har påträffats. Så sent som 2004 och 2014 påträffades nya dikter av Sapfo och jag kan därmed anta att hon ännu har en och annan liten överraskning på lut åt omvärlden.

De flesta som bara hört namnet Sapfo vet alltså att hon pekats ut som homosexuell och som något av lesbianismens urmoder. Exempelvis nämns i en dikt en viss Kleis som tilltalas med ett ord som kan tolkas som ”barn” men även som ett kärleksfullt uttryck varvid olika bedömare tolkat Kleis som antingen Sapfos dotter eller som hennes älskarinna. Det kända ”fragment 31” som återges nedan har ytterligare spätt på påståendena. Det är dock inte bara vår samtid som kommit med mer eller mindre spekulativa påståenden om Sapfo. Redan i ”Den gamla komedin” på scenerna i Athen förekom Sapfo som en komisk figur. Inga av de verk där hon nämns har i sin helhet bevarats men mycket tyder på att hon där framställdes som en promiskuös, om än heterosexuell, kvinna. Det ingick dock som något av en standardförolämpning i den antika världen att försöka svärta ner framstående kvinnor med påståenden om dålig sexualmoral.

Först under den hellenistiska perioden, efter Alexander den store död år 323 f Kr, började Sapfo av sina belackare pekas ut som homosexuell. Det ska dock påpekas att om en modern människa kunna kommunicera med Sapfo och talat med henne om hetero- eller homsexualitet så hade skaldinnan troligen ställt sig frågande till termerna. Horatius kallade henne ”tribad”, en annan term för homosexuella kvinnor, och hon pekades rentav ut som prostituerad. I modernare tid så har andra istället försökt ärerädda henne på ett lika överdrivet vis. Hon har hos dessa beundrare framställts som något av en modern feminist som verkade för kvinnans rättighet. Med andra ord är det med Sapfo som med andra personer vars gestalt och historik är otydlig: Alla senare betraktare skapar sin egen version av personen. Sålunda kan Sapfo för eftervärlden har framställts som lesbisk, promiskuös, prostituerad, nymfoman, feminist, flickskolelärarinna, vishetslärarinna eller vad den aktuella skribenten nu än ville läsa in i det fragment vi har kvar av hennes produktion. Och sanningne är att vi vet så lite.

Nedan återger jag ”Fragment 31”, citerat i ett verk av filosofen Longinus (213 – 273 e Kr).

Gudars like syns mig den mannen vara,

han som mitt emot dig kan sitta, han som

i din närhet lyss till din kära stämmas

älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid

i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.

Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,

stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden

löper elden genast i fina flammor;

ögats blick blir skymd och det susar plötsligt

för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper

all min arma kropp. Jag blir mera färglöst

blek än ängens strå. Och det tycks som vore

döden mig nära.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Geneviève Halévy (1840 – 1929), gift med tonsättaren George Bizet, var en av inte mindre än tre kvinnor som Proust använt som förebilder för hertiginnan de Guermantes.

På sidan 200 – 215 i första delen, ”Swanns värld”, nämner berättarens mor att hertiginnan de Guermantes kommer att närvara vid ett bröllop i den lokala kyrkan. Berättaren hamnar bredvid en schweizare som vänligt nog lutar sig åt sidan så att han kan se hertiginnan. Han blir först besviken över en blond kvinna med hög ansiktsfärg och en kvissla i ena näsvingen men ändrar sig sedan förälskar sig i särskilt hennes blå ögon. Familjen, nu åter på promenad åt Guermantes-hållet, möter dr Percepied och får lift hem i dennes vagn. De väntar utanför medan doktorn gör ett sjukbesök. Berättaren återvänder till ”nu” i boken och reflekterar över de båda promenadstråken och hur de har påverkat honom. Han nämner sedan en kärlekshistoria som Swann hade innan han själv var född.

Cristal

 

Efter Krimkrigets slut och med Alexander II:s tillträdande 1855 ökade champagne i popularitet bland den ryska överklassen. Inte minst var champagne från Louis Roederer populär. I samband med att tsar Alexander II besökte världsutställningen i Paris 1867 skulle han hålla en middag tillsammans med sin son Alexander och den preussiske kungen Wilhelm I samt Otto von Bismarck. Felaktigt har den överdådiga middagen senare kallats "trekejsarmiddagen" (beroende på att tre personer vid bordet blev kejsare men dock inte samtidigt eftersom kung Wilhelm blev tysk kejsare först 1871 och Alexander III blev kejsare efter sin fars död). Utöver en synnerligen fyllig meny konsumerades rikligt med champagne och i samband med detta beställde tsaren flaskor som skulle vara genomskinliga samt ha en platt botten så det inte skulle kunna finnas en bomb gömd i buteljen. Tsaren, liksom andra ur överklassen, hade redan utsatts för flera mordförsök. Ett glasbruk i Flandern tog sålunda fram en flaska i kristallglas utifrån tsarens önskemål och så var märket Cristal fött. Det förblev dock länge ett exklusivt märke för överklassen och först 1945 (för övrigt ett lysande vinår i Frankrike) blev Cristal tillgängligt för allmänheten. Och tsaren? Han blev inte döda av en bomb i en champagneflaska utan dödades i stället 1881 av en bomb kastad mot honom ute på gatan. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Markis de Sade (1740 - 1814), sadismens skapare. 

På sidan 183 - 200 i första delen, "Swanns värld", tjuvtittar berättaren på Mademoiselle Vinteuil och hennes väninna genom ett öppet fönster. De båda kvinnorna pratar nedlåtande om den nyss döde Vinteuil och väninnan säger sig vilja spotta på hans porträtt. I samma ögonblick stängs fönstret. Berättaren reflekterar över sadismens natur. Efter att tidigare ha beskrivit Méséglise-hållet kommer han nu in på den andra promenadvägen, Guermantes-hållet varvid en ingående beskrivning av naturen kring floden Vivonne följer. Berättaren konstaterar att man under de många promenaderna dock aldrig nådde fram till Vinonnes källor eller till familjen Guermantes slott. 

Judasevangeliet

 Ovan: ett blad ur Codex Tchacos. 

Redan under antiken, när olika kristna grupperingar stred som mest med varandra kring den rätta inriktningen, nämndes i olika texter förekomsten av ett Judasevangelium. Denna titel nämns i ett verk av biskopen Irinaeus från cirka 180 e Kr i vilket han går igenom olika ”kätterska” skrifter som han avfärdar. De flesta antika forskare hade för länge sedan bedömt Judasevangeliet, om det nu alls funnit, som förlorat.

1978 påträffades dock ett manuskript, välbevarat i den torra ökenmiljön, i en grav nära den egyptiska byn Beni Masar. Därefter följde en rad märkliga turer som pågick i över 20 år och där manuskriptet valsade runt i händerna på olika personer som ville tjäna så mycket pengar som möjligt på det. En forskare tilläts hastigt titta igenom manuskriptet 1983 men därefter försvann det igen. Det visade sig under denna tid bland annat ha förvarats i en skokartong, i en frysbox samt i ett bankvalv där det alldeles höll på att vittra sönder. Till sist lyckades en schweizisk stiftelse köpa manuskriptet år 2000. Manuskriptet har fått namnet Codex Tchacos efter en av de mer seriösa och kända antikhandlare som kom att hantera det. Det många turerna och jakten på Judasevangeliet finns beskrivet i Jörgen Magnussons lättlästa och spännande bok ”Judasevangeliet” (https://www.bokus.com/bok/9789188552792/judasevangeliet-text-budskap-och-historisk-bakgrund/). Då boken är utgången finns den även att få i Pdf-version på nätet (http://www.jorgenmagnusson.com/svenska/religionavt13/delkurs4/dokument/judasevangeliet.pdf).

Manuskriptet var i mycket dåligt skick och det tog år att översätta det. Först 6 april 2006 offentliggjorde National Geographic en översättning (https://web.archive.org/web/20060408153348/http://www.nationalgeographic.com/lostgospel/_pdf/GospelofJudas.pdf) tillsammans med bilder på manuskriptet. Troligen var texten ursprungligen skriven på grekiska någon gång före år 180 (innan Irinaeus kunde kritisera den) men har sedan översatts till koptiska (den sista varianten av den gamla egyptiska, skriven med grekiska alfabetet) omkring 100 år senare. Papperet har daterats till omkring 280 e Kr plus eller minus några decennier.

Texten är intressant då den skildrar en Jesus som ofta skrattar hånfullt åt sina lärjungar då de ber och verkar mena att ingen av dem förstår honom eller känner honom. De har inte ens styrkan att stå upprätta framför honom. Den ende som har detta är Judas som dock inte kan se Jesus i ögonen. Jesus uppmanar därefter Judas att gå åt sidan med honom så att han kan undervisa honom ensam i de mysterier han lär ut.

I den första översättningen har texten tolkats som att Judas är Jesus mest hängivne lärjunge som förråder honom som en del i en större plan. Dock har andra (bland andra Magnusson) menar att bilden av Judas tvärtom är ännu mer negativ än i bibeln då Jesus rentav tilltalar Judas med ordet ”demon” och Judas, precis som demoner i bibeln, är den ende som vet vem Jesus är. I slutet av berättelsen försvinner Jesus in i ett skinande moln och när Judas så förråder Jesus så är det bara skalet av Jesus som överlämnas till myndigheterna. Som ett sista grymt skämt från Jesus sida sätter han Judas, en demon, till att styra över vår värld.

Forskare har menat att texten i grunden är en parodi på den världssyn som de ortodoxt kristna, de som senare kom att utgöra katolska kyrkan, företräder och att det även är en polemik riktad mot denna grupp. Det skulle förstås även förklara biskop Irinaeus ilska mot texten. Det är överlag en mycket dunkel text där olika världar på olika nivåer och en rad skinande moln skildras. Läsningen underlättas inte av att texten är ganska skadad. Den som vill bilda sig en egen uppfattning gör bäst i att läsa evangeliet och Jörgen Magnussons utmärkta bok. Det ska tilläggas att dagens katolska kyrka helt avfärdade detta fynd som, just det, kätterskt.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Skotsk pläd, kanske i stil med vad berättaren bar under sin promenad. 

På sidan 168 – 183 i första delen, ”Swanns värld”, diskuteras åter Méseéglise-hållet och dess natur. Därefter kommer berättaren in på kompositören Vinteul och dennes dotters dåliga rykte då det påstås att hon har en lesbisk relation med en väninna. Dr Percepied fäller en rå kommentar om det hela. Swann är vid möte med Vinteul på gatan dock mycket vänlig mot denne och bjuder hem dottern till sig men besöket blir aldrig av. Berättaren kommer in på en resa till Combray en höst i samband med tante Leonies död. Francoises sorg skildras. Berättaren skildrar en promenad denna åt Méséglise-hållet denna höst. Han beskriver en kyrkan i vars port familjen ibland tagit skydd mot regnet och helgonstatyernas likhet med lokala och nu levande kvinnor. Berättaren återvänder till promenaden, i förd skotsk pläd, där han hoppas på att möta en bondflicka att hånga med. Åtråns natur beskrivs ingående. Mötet blir det inget av med och frustrerad går berättaren hemåt.

230114: 168 – 183: Diskussionen om hur det är att gå åt Meseglise-hållet än en gång och lite om naturen. Vintieul och dennes dotter och hennes dåliga rykte. Dr Percepieds kommentarer. Swann bjuder hem hans dotter men det blir aldrig av. Tante Leonies död och Francoises sorg. En promenad under hösten då familjen rest till Combrays av denna anledning. Kyrkan de tar skydd vid och helgonens likheter med lokala kvinnor. Berättarens promenad med skotsk pläd vid tiden för Leonies död. Fantasier om att möta en bondflicka. Åtråns natur. Promenaden åter.

Alms for Oblivion

 

Simon Raven (1927 – 2001) skulle vara värd en essä i sig själv med tanke på hans intressanta och ibland rent bisarra leverne och även om jag kanske lär skriva en sådan text så ska det idag handla om hans huvudverk, Alms for Oblivion (1964 – 76). Verket finns inte översatt till svenska och jag tvivlar på att en översättning någonsin kommer att äga rum.

Denna svit speglar de första närmare trettio åren av efterkrigstiden och även om de inte publicerades i kronologisk ordning så börjar berättelsen med en minnesgudstjänst i England 1945 och slutar med en begravning i Venedig hösten 1973. Raven har sagt att hans tanke var att skildra den vanliga människans tillvaro i efterkrigstidens Storbritannien. Att han skildrar den ”vanliga” människan är dock lite av en sanning med modifikation då huvuddelen av hans porträttgalleri gäller människor ur övre medelklassen och uppåt. Raven skildrar även de områden han kände till något om såsom politikens värld, militärens värld, förlags- och mediebranschen samt den akademiska världen. De generationer han skildrar är de (födda cirka 1927 – 29) som precis var för unga för att slippa delta i andra världskriget.

Det är en gräll värld som Raven skildrar, befolkad av ytliga och ofta väldigt osympatiska människor. Dock är det hela rätt underhållande skildrat. Romanerna kan läsas fristående men det kan ändå vara på sin plats med att ge läsaren en guide till detta väldiga universum, dess kronologi och de viktigare huvudpersonerna.

Romanen Fielding Gray (utgiven 1967) skildrar perioden från cirka juni till september 1945 och vi möter som tonåringar, snart vuxna, några av de senare återkommande huvudpersonerna: Den briljante språkvetaren Fielding Gray, hans ambitiöse men lite sjuklige och fule klasskamrat Somerstet Lloyd-James samt den ständigt framgångsrike överklassaren Peter Morrisson. Dessa tre umgås i vad som i Storbritannien motsvarar gymnasiet och är nu på väg till universitetsvärlden. Ett antal ödesdigra händelser under denna första fredssommar kommer dock att påverka särskilt Grays och Lloyd-James liv för lång tid framåt. I bakgrunden förekommer även den äldre militären kapten Detterling, som förekommer i samtliga senare romaner i mer eller mindre omfattning.

Sound the Retreat (1971) skildrar Peter Morrissons äventyr som värnpliktig i Indien under perioden november 1945 till juni 1946 och hur han där avvärjer en politisk kris. The Sabre Squadron (1966) skildrar den tyskjudiske matematikern Daniel Monds ödesdigra resa till Göttingen 1952 där han i samband med forskning kommer en fasansfull hemlighet på spåren. Han får till viss del hjälp av Fielding Gray, numera yrkesmilitär.

The Rich Pay Late (1964) utspelar sig i London 1955 – 56 med fokus på förlagsvärlden. Utöver gamla bekanta möter läsaren ett antal nya figurer i bokbranschen samt den oförglömlige försupne journalisten och författaren Tom Llewyllyns. Detta är en av de mer komiska romanerna med sina många turer där alla försöker lura alla. Friends in Low Places (1965) utspelar sig i mångt och mycket i samma miljöer. Tom Llewellyn har nu kommit sig upp en smula. Samtidigt återvänder Fielding Gray efter en ödesdiger händelse till Storbritannien och får smärre hjälp på vägen av sin gamla skolkamrat Somerset Lloyd-James.

The Judas Boy (1968) skildrar Tom Llewellyns tid på BBC 1962 samt en resa som Fielding Gray gör till Grekland och Cypern för att rota i en del mystiska händelser på uppdrag av Llewellyn. Places Where They Sing (1970) utspelar sig på det fiktiva Lancaster College 1967 och skildrar den tidens ”motkultur” och dess försök att sprida oro på universitetet.

Come Like Shadows (1972) skildrar en bisarr filminspelning av Odysséen på Korfu 1970 där Fielding Grya är litterär rådgivare. Givetvis hamnar han så småningom i märkliga situationer men undsätts av sina vänner med kapten Detterling och dennes bisarre släkting Earlen av Canteloupe i spetsen. Näst sista romanen, Bring Forth the Body (1974) skildrar en ödesdiger vändning i Somerset Lloyd-James liv 1972 och hur hans vänner därefter nystar i hans förflutna.

Romansviten avslutas med The Survivors (1976) där en stor del av figurerna i hela sviten till sist kommer att samlas för en begravning i Venedig under hösten 1973. Innan dess har Tom Llewellyn och kapten Detterling rotat i ett historiskt mysterium gällande en mystisk engelsman som de hittar på en gammal målning. Efterhand smyger sig även mer och mer övernaturliga eller overkliga inslag in i berättandet.

Allt som allt garanterad underhållning för den som är road av att möta ett välutvecklat persongalleri under en längre tid. Varje bok kan som sagt läsa fristående.

Och så... dagens Proust!

Ovan: berättarens älskade hagtornsblommor

På sidan 154 – 168 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur Francoise får vänta med maten då familjen är sen efter en promenad. Här dyker även de båda ”hållen” under promenaderna upp första gången, dels Méséglise-hållet (eller Swanns håll) och dels Guermantes-hållet. En promenad förbi Swanns egendom Tansonville beskrivs liksom de hagtornsblommor som berättaren älskar så mycket. Olika typer av utseende på blommorna kommenteras. Därefter följer det oväntade mötet med Swanns dotter Gilberte, Madame Swann samt Baron Charlus. Berättaren beskriver hur han omedelbart blir förälskad i Gilberte. Morfadern kommenterar syrligt Madame Swanns relation till Baron Charlus. Berättaren beskriver hur han själv närmast förgudar Swann och dennes familj. Till sist följer berättarens tårdrypande avsked till hagtornsblommorna då familjen återvänder till Paris något tidigare än vanligt.

Gustav Mahlers sista tid

 Ovan: Gustav Mahler (1860 - 1911) mot slutet av sitt liv. 

Gustav Mahler dog på grund av en kombination av envishet och pliktkänsla. Åren 1909 – 1910 hade varit ganska bra för kompositören och dirigenten. Han hade rimligen återhämtat sig något från skräckåret 1907 då han i tur och ordning drevs ut från operan i Wien efter en antisemitisk kampanj och sammandrabbningar med både ledning och personal, förlorade sin knappt femåriga dotter Maria Anna i i en kombination av scharlakansfeber och difteri och slutligen fick veta att han hade ett allvarligt hjärtfel. Han hade dock debuterat som dirigent på Metropolitan i början av 1908 och kunde nu resa fram och tillbaka mellan Europa och USA samtidigt som han kombinerade dirigerande med komposition. 12 september 1910 hade hans åttonde symfoni premiär i München under stort bifall från en publik som äntligen började ta till sig hans musik. Kanske kände Mahler att hans tid nu skulle komma. Dock skulle åttonde symfonin bli det sista verk som han fick se uppfört under sin livstid.

Nionde symfonin var klar och många har tolkat verkets vackra avslutande adagio som Mahlers farväl till livet. Det stämmer dock inte vilket bland andra Leonard Bernstein har påpekat i en mycket fin föreläsning om Mahler (https://www.youtube.com/watch?v=U5I7lYN5adU). Mahler var tvärtom en ganska förnöjd person 1910 och han var medveten om en sjukdom som gick ut på att han måste undvika överansträngning. I övrigt kunde han dock leva ganska normalt och hade efter nionde symfonin rentav börjat skissa på en tionde. Hans förnöjsamhet kom dock av sig något då han sent 1910 fick veta att hans fru hade en affär med arkitekten Walter Gropius, senare känd som designskolan Bauhaus primus motor. Denna äktenskapliga kris fick Mahler att mot årets slut konsultera Sigmund Freud som gav honom några sunt förnuftiga och handfasta råd som exempelvis att ta bättre hänsyn till sin fru som för sin mans skull fått lägga sitt eget komponerande åt sidan. Mahler försökte också verkligen åstadkomma detta. Som en kärleksgest skulle Mahler även komma att tillägna sin åttonde symfoni hustrun.

I oktober 1910 återvände makarna till New York där en hektisk säsong med filharmonikerna väntade honom. Kring jul började Mahler känna av en heshet som höll i sig. Mahler blev sämre och 21 februari 1911 blev särskilt ödesdiger. Trots 40 graders feber genomförde Mahler en föreställning med bland annat världspremiär av ett av Busonis verk. Efter denna föreställning, som blev hans sista framträdande, rasade han ihop och tillbringade veckor i sängen. Läkare konstaterade att han ådragit sig en ovanlig hjärtinfektion som lätt kunde drabba människor med hans typ av hjärtfel. Mahler försökte hålla fasaden uppe men då han lämnade New York med båt först sista gången, 8 april 1911, hade han en permanent sköterska anställd. En fiktiv men vackert vemodig framställning av Mahlers sista resa över havet har nyligen publicerats (https://www.adlibris.com/se/bok/sista-satsen-9789188913364).

Vid ankomsten till Europa 18 april togs Mahler omedelbart in på en klinik i Neuilly utan förbättring. 11 maj fördes han så till ett sanatorium i Wien där han ironiskt nog ådrog sig en lunginflammation och hamnade i koma. Så tillbringade Mahler sina sista dagar innan han utan att ha återfått medvetande avled 18 maj 1911. Hundratals personer hade samlats utanför sanatoriet under hans sista dagar då ryktet hade spridit sig. Han begravdes bredvid sin dotter på Grinzing-kyrkogården i Wien 22 maj 1911. Vid den relativt enkla begravning deltog bland andra Arnold Schönberg, Gustav Klimt och Bruno Walter men inte hustrun som på doktors inrådan behövde vila och undvika uppslitande känslor. ”Min tid ska komma”, lär Mahler en gång ha utbrustit apropå det svala mottagandet av hans verk. Dock är det ändå lite synd att han är en i den långa raden av konstnärer vars verk blivit enormt populära efter upphovsmannens död.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Badorten Cabourg i Normandie, som blev Balbec hos Proust. 

På sidan 140 - 154 i första delen, "Swanns värld", beskriver författaren sin längtan efter maten då den måltiden närmade sig och Francoises skicklighet i köket. Inte minst är hon i hela Combray känd för sin kyckling. Francoises grymhet mot en kyckling hon ska döda beskrivs liksom hennes förmåga att känna större medlidande med varelser längre bort i rummet. Därefter diskuteras köksflickans magbesvär efter att hon fött barn. Francoise, som tror flickan gör sig till, skickas iväg för att hämta en bok med en kur men återfinns gråtande då hon läser i boken om det lidande som sjukdomen medför. Francoises strävan efter att vara ensam återkommande tjänare beskrivs och hur hon lyckas skrämma bort andra anställda. Exempelvis fick sommarens köksflicka varje dag fjälla sparris då Francoise visste att detta gav henne astmaanfall varefter hon till sist sade upp sig. Berättaren går efter denna längre utvikning om Francoise över till Legrandin och hans märkliga beteende. Först beskrivs hans märkliga gång och later då han bugar för en dam utanför kyrkan liksom hans märkliga minspel då han möter berättarens familj i sällskap med samma dam. Berättaren är ensam på middag med honom och Legrandin reagerar konstigt då berättaren frågar om han känner den adliga familjen Guermantes. Berättaren tror att Legrandin egentligen är en snobb. Han kan vid senare tillfälle inte svara klokt på en rak fråga om han känner någon i badorten Balbec trots att berättarens familj mycket väl vet att Legrandins syster, Madame Cambremer, bor där. 

Dykarens grav

 Ovan: Detalj från taket i "Dykarens grav". 

Idag hade jag egentligen tänkt skriva en liten text om Gustav Mahlers sista tid i livet men slumpen tog över. Som soundtrack denna regniga och blåsiga dag hade jag Steve Winwoods album från 1980, "Arc of a Diver" och omslaget fick mig att tänka på något. Jag kontrollerade sedan detta. Det visade sig att omslaget uppgavs inspirerat av en målning av Matisse från 1947, föreställande Ikaros. Det var dock inte vad jag tänkte på. Sedan kom jag på att det handlade om "Dykarens grav" (även om den i slutändan inte heller var helt lik omslaget). 

Ovan: Graven i sin helhet

Dykarens grav var alltså en mycket annorlunda grav som arkeologen Mario Napoli upptäckte 3 juni 1968 då han öppnade en nekropol i trakten av vad som hade varit den antika grekiska staden Paestum vid Tyrrhenska sjön i södra Italien, ett område som en gång kallades "Storgrekland" på grund av de många grekiska kolonisatörerna i området. 

Ovan: Henrik Matisse, målning VII eller "Ikaros" , i boken "Jazz (1947)

Graven innehöll ett svårt förvittrat skelett av vad bedömde vara en ung man och freskerna daterades till omkring 470 f Kr. Med tanke på att de vid upptäckten var närmare 2 500 år gamla var de anmärkningsvärt välbevarade och kvaliteten på hantverket är överlag väldigt hög. 

Ovan: Steve Winwoods album "Arc of a Diver" (1980)

Väggarna avbildar vad som kan vara scener ur den dödes liv och vissa bedömare har trott att en av de unga männen som avbildas på väggen är den döde själv. Man kan bland annat se ett Symposium (egentligen en finare fyllefest) men även vissa förmodade sexuella närmanden mellan män. Det anmärkningsvärda med graven är dock att den täckande stenen, som inifrån graven är själva taket avbildar en dykare som djärvt störtar sig ner i havet. Själva avbildningen av dykaren är unik i sitt sammanhang då arkeologer (än så länge) inte har funnit ett liknande motiv men dykaren är dock inte helt ovanlig i sammanhang relaterade till död. Två okända målare har bedömts ligga bakom verken och har fått namnen Mestro del Tuffatore och Maestro della Lastra Sud. Och tack vare Steve Winwood kom det sig så att jag istället för att skriva om Gustav Mahler kom att skriva om en uråldrig grav. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Franskt hembiträde i slutet av 1800-talet. 

På sidan 129 - 140 i första delen, "Swanns värld", skildras Leonies liv eller "min lilla lunk", som hon säger själv. De små variationerna, såsom sedvänjan att äta middag en timme tidigare på lördagen, tas upp samt det faktum att alla inför främmande människor ser detta som något självklart. Leonie beskyller ömsom Eulalie, ömsom Francoise, den andra för att stjäla av henne i samtal med motparten. Berättarens familj möter Legrandin som först verkar sur men sedan ger berättaren litterära tips.