Gustav Mahlers sista tid

 Ovan: Gustav Mahler (1860 - 1911) mot slutet av sitt liv. 

Gustav Mahler dog på grund av en kombination av envishet och pliktkänsla. Åren 1909 – 1910 hade varit ganska bra för kompositören och dirigenten. Han hade rimligen återhämtat sig något från skräckåret 1907 då han i tur och ordning drevs ut från operan i Wien efter en antisemitisk kampanj och sammandrabbningar med både ledning och personal, förlorade sin knappt femåriga dotter Maria Anna i i en kombination av scharlakansfeber och difteri och slutligen fick veta att han hade ett allvarligt hjärtfel. Han hade dock debuterat som dirigent på Metropolitan i början av 1908 och kunde nu resa fram och tillbaka mellan Europa och USA samtidigt som han kombinerade dirigerande med komposition. 12 september 1910 hade hans åttonde symfoni premiär i München under stort bifall från en publik som äntligen började ta till sig hans musik. Kanske kände Mahler att hans tid nu skulle komma. Dock skulle åttonde symfonin bli det sista verk som han fick se uppfört under sin livstid.

Nionde symfonin var klar och många har tolkat verkets vackra avslutande adagio som Mahlers farväl till livet. Det stämmer dock inte vilket bland andra Leonard Bernstein har påpekat i en mycket fin föreläsning om Mahler (https://www.youtube.com/watch?v=U5I7lYN5adU). Mahler var tvärtom en ganska förnöjd person 1910 och han var medveten om en sjukdom som gick ut på att han måste undvika överansträngning. I övrigt kunde han dock leva ganska normalt och hade efter nionde symfonin rentav börjat skissa på en tionde. Hans förnöjsamhet kom dock av sig något då han sent 1910 fick veta att hans fru hade en affär med arkitekten Walter Gropius, senare känd som designskolan Bauhaus primus motor. Denna äktenskapliga kris fick Mahler att mot årets slut konsultera Sigmund Freud som gav honom några sunt förnuftiga och handfasta råd som exempelvis att ta bättre hänsyn till sin fru som för sin mans skull fått lägga sitt eget komponerande åt sidan. Mahler försökte också verkligen åstadkomma detta. Som en kärleksgest skulle Mahler även komma att tillägna sin åttonde symfoni hustrun.

I oktober 1910 återvände makarna till New York där en hektisk säsong med filharmonikerna väntade honom. Kring jul började Mahler känna av en heshet som höll i sig. Mahler blev sämre och 21 februari 1911 blev särskilt ödesdiger. Trots 40 graders feber genomförde Mahler en föreställning med bland annat världspremiär av ett av Busonis verk. Efter denna föreställning, som blev hans sista framträdande, rasade han ihop och tillbringade veckor i sängen. Läkare konstaterade att han ådragit sig en ovanlig hjärtinfektion som lätt kunde drabba människor med hans typ av hjärtfel. Mahler försökte hålla fasaden uppe men då han lämnade New York med båt först sista gången, 8 april 1911, hade han en permanent sköterska anställd. En fiktiv men vackert vemodig framställning av Mahlers sista resa över havet har nyligen publicerats (https://www.adlibris.com/se/bok/sista-satsen-9789188913364).

Vid ankomsten till Europa 18 april togs Mahler omedelbart in på en klinik i Neuilly utan förbättring. 11 maj fördes han så till ett sanatorium i Wien där han ironiskt nog ådrog sig en lunginflammation och hamnade i koma. Så tillbringade Mahler sina sista dagar innan han utan att ha återfått medvetande avled 18 maj 1911. Hundratals personer hade samlats utanför sanatoriet under hans sista dagar då ryktet hade spridit sig. Han begravdes bredvid sin dotter på Grinzing-kyrkogården i Wien 22 maj 1911. Vid den relativt enkla begravning deltog bland andra Arnold Schönberg, Gustav Klimt och Bruno Walter men inte hustrun som på doktors inrådan behövde vila och undvika uppslitande känslor. ”Min tid ska komma”, lär Mahler en gång ha utbrustit apropå det svala mottagandet av hans verk. Dock är det ändå lite synd att han är en i den långa raden av konstnärer vars verk blivit enormt populära efter upphovsmannens död.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Badorten Cabourg i Normandie, som blev Balbec hos Proust. 

På sidan 140 - 154 i första delen, "Swanns värld", beskriver författaren sin längtan efter maten då den måltiden närmade sig och Francoises skicklighet i köket. Inte minst är hon i hela Combray känd för sin kyckling. Francoises grymhet mot en kyckling hon ska döda beskrivs liksom hennes förmåga att känna större medlidande med varelser längre bort i rummet. Därefter diskuteras köksflickans magbesvär efter att hon fött barn. Francoise, som tror flickan gör sig till, skickas iväg för att hämta en bok med en kur men återfinns gråtande då hon läser i boken om det lidande som sjukdomen medför. Francoises strävan efter att vara ensam återkommande tjänare beskrivs och hur hon lyckas skrämma bort andra anställda. Exempelvis fick sommarens köksflicka varje dag fjälla sparris då Francoise visste att detta gav henne astmaanfall varefter hon till sist sade upp sig. Berättaren går efter denna längre utvikning om Francoise över till Legrandin och hans märkliga beteende. Först beskrivs hans märkliga gång och later då han bugar för en dam utanför kyrkan liksom hans märkliga minspel då han möter berättarens familj i sällskap med samma dam. Berättaren är ensam på middag med honom och Legrandin reagerar konstigt då berättaren frågar om han känner den adliga familjen Guermantes. Berättaren tror att Legrandin egentligen är en snobb. Han kan vid senare tillfälle inte svara klokt på en rak fråga om han känner någon i badorten Balbec trots att berättarens familj mycket väl vet att Legrandins syster, Madame Cambremer, bor där.