Judasevangeliet

 Ovan: ett blad ur Codex Tchacos. 

Redan under antiken, när olika kristna grupperingar stred som mest med varandra kring den rätta inriktningen, nämndes i olika texter förekomsten av ett Judasevangelium. Denna titel nämns i ett verk av biskopen Irinaeus från cirka 180 e Kr i vilket han går igenom olika ”kätterska” skrifter som han avfärdar. De flesta antika forskare hade för länge sedan bedömt Judasevangeliet, om det nu alls funnit, som förlorat.

1978 påträffades dock ett manuskript, välbevarat i den torra ökenmiljön, i en grav nära den egyptiska byn Beni Masar. Därefter följde en rad märkliga turer som pågick i över 20 år och där manuskriptet valsade runt i händerna på olika personer som ville tjäna så mycket pengar som möjligt på det. En forskare tilläts hastigt titta igenom manuskriptet 1983 men därefter försvann det igen. Det visade sig under denna tid bland annat ha förvarats i en skokartong, i en frysbox samt i ett bankvalv där det alldeles höll på att vittra sönder. Till sist lyckades en schweizisk stiftelse köpa manuskriptet år 2000. Manuskriptet har fått namnet Codex Tchacos efter en av de mer seriösa och kända antikhandlare som kom att hantera det. Det många turerna och jakten på Judasevangeliet finns beskrivet i Jörgen Magnussons lättlästa och spännande bok ”Judasevangeliet” (https://www.bokus.com/bok/9789188552792/judasevangeliet-text-budskap-och-historisk-bakgrund/). Då boken är utgången finns den även att få i Pdf-version på nätet (http://www.jorgenmagnusson.com/svenska/religionavt13/delkurs4/dokument/judasevangeliet.pdf).

Manuskriptet var i mycket dåligt skick och det tog år att översätta det. Först 6 april 2006 offentliggjorde National Geographic en översättning (https://web.archive.org/web/20060408153348/http://www.nationalgeographic.com/lostgospel/_pdf/GospelofJudas.pdf) tillsammans med bilder på manuskriptet. Troligen var texten ursprungligen skriven på grekiska någon gång före år 180 (innan Irinaeus kunde kritisera den) men har sedan översatts till koptiska (den sista varianten av den gamla egyptiska, skriven med grekiska alfabetet) omkring 100 år senare. Papperet har daterats till omkring 280 e Kr plus eller minus några decennier.

Texten är intressant då den skildrar en Jesus som ofta skrattar hånfullt åt sina lärjungar då de ber och verkar mena att ingen av dem förstår honom eller känner honom. De har inte ens styrkan att stå upprätta framför honom. Den ende som har detta är Judas som dock inte kan se Jesus i ögonen. Jesus uppmanar därefter Judas att gå åt sidan med honom så att han kan undervisa honom ensam i de mysterier han lär ut.

I den första översättningen har texten tolkats som att Judas är Jesus mest hängivne lärjunge som förråder honom som en del i en större plan. Dock har andra (bland andra Magnusson) menar att bilden av Judas tvärtom är ännu mer negativ än i bibeln då Jesus rentav tilltalar Judas med ordet ”demon” och Judas, precis som demoner i bibeln, är den ende som vet vem Jesus är. I slutet av berättelsen försvinner Jesus in i ett skinande moln och när Judas så förråder Jesus så är det bara skalet av Jesus som överlämnas till myndigheterna. Som ett sista grymt skämt från Jesus sida sätter han Judas, en demon, till att styra över vår värld.

Forskare har menat att texten i grunden är en parodi på den världssyn som de ortodoxt kristna, de som senare kom att utgöra katolska kyrkan, företräder och att det även är en polemik riktad mot denna grupp. Det skulle förstås även förklara biskop Irinaeus ilska mot texten. Det är överlag en mycket dunkel text där olika världar på olika nivåer och en rad skinande moln skildras. Läsningen underlättas inte av att texten är ganska skadad. Den som vill bilda sig en egen uppfattning gör bäst i att läsa evangeliet och Jörgen Magnussons utmärkta bok. Det ska tilläggas att dagens katolska kyrka helt avfärdade detta fynd som, just det, kätterskt.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Skotsk pläd, kanske i stil med vad berättaren bar under sin promenad. 

På sidan 168 – 183 i första delen, ”Swanns värld”, diskuteras åter Méseéglise-hållet och dess natur. Därefter kommer berättaren in på kompositören Vinteul och dennes dotters dåliga rykte då det påstås att hon har en lesbisk relation med en väninna. Dr Percepied fäller en rå kommentar om det hela. Swann är vid möte med Vinteul på gatan dock mycket vänlig mot denne och bjuder hem dottern till sig men besöket blir aldrig av. Berättaren kommer in på en resa till Combray en höst i samband med tante Leonies död. Francoises sorg skildras. Berättaren skildrar en promenad denna åt Méséglise-hållet denna höst. Han beskriver en kyrkan i vars port familjen ibland tagit skydd mot regnet och helgonstatyernas likhet med lokala och nu levande kvinnor. Berättaren återvänder till promenaden, i förd skotsk pläd, där han hoppas på att möta en bondflicka att hånga med. Åtråns natur beskrivs ingående. Mötet blir det inget av med och frustrerad går berättaren hemåt.

230114: 168 – 183: Diskussionen om hur det är att gå åt Meseglise-hållet än en gång och lite om naturen. Vintieul och dennes dotter och hennes dåliga rykte. Dr Percepieds kommentarer. Swann bjuder hem hans dotter men det blir aldrig av. Tante Leonies död och Francoises sorg. En promenad under hösten då familjen rest till Combrays av denna anledning. Kyrkan de tar skydd vid och helgonens likheter med lokala kvinnor. Berättarens promenad med skotsk pläd vid tiden för Leonies död. Fantasier om att möta en bondflicka. Åtråns natur. Promenaden åter.