Sapfo

 Ovan: Sapfo avbildad i ett verk från cirka 470 f Kr. 

Vad vet vi egenrligen om den grekiska poetissan Sapfo? Och vad vet vi inte om henne? Vi kan väl väldigt enkelt säga att det är en ofantlig mängd saker vi inte vet om henne medan det vi vet kan sammanfattas på en eller två skrivna rader och då är mycket av detta troliga gissningar. Om jag själv skulle skriva en uppslagstext om Sapfo baserat på vad vi verkligen vet så skulle det bli ungefär som följer:

Sapfo, troligen cirka 630 – 570 f Kr. Grekisk skaldinna som troligen levde på Lesbos, eventuellt i någon av orterna Eresos eller Mytilene.

Det vore ungefär allt. Sedan finns det några andra uppgifter om henne som dock kan vara troliga, exempelvis att hon kring år 600 f Kr skickades i exil till Sicilien av den nytillträdde diktatorn Pittakos. Att hon däremot för kärleks skull tog livet av sig på Sicilien genom att kasta sig utför ett stup är troligen en av de påhittade historier som gör det så intressant att läsa om antikens gestalter, så länge man inte tar berättelserna med en skopa salt.

Att Sapfo drev en flickskola bygger på ett yttrande i förbifarten av Ovidius, som levde 600 år efter henne. Detta tema har dock senare litteraturforskare spunnit vidare på, inte minst under 1800-talet och tidiga 1900-talet. Anledningen var troligen ett försök att rädda Sapfos moral eftersom hon inför eftervärlden ideligen omgärdats av påstående om att hon var lesbisk (och därmed gav hennes ö sålunda namn åt en sexuell läggning) men om man däremot tänkte sig att dikterna var kärleksfulla ord riktade till elever så var ju allt frid och fröjd. Det finns dock inga som helst bevis för att Sapfo skulle ha drivit någon skola.

I en annan dikt av henne nämns vad som kan vara ett par bröder med betydande titlar. Detta antyder i sin tur att Sapfo kom från överklassen. Med tanke på att större delen av de skrivande personerna i både den grekiska och romerska delen av antiken kom från överklassen så är detta inte någon särskilt spekulativ gissning. Kanske hade hon även ett litet sällskap som diskuterade och lyssnade på lyrik, vilket inte heller var ovanligt bland belästa kretsar (och de var rätt fåtaliga) under antiken.

Det är alltså ungefär vad vi kan säga om skaldinnan som under sin samtid och något därefter kallades ”den tionde musan” eller ”Poetissan” med stort P. Och jag upprepar härmed att omkring 98 % av vad jag ovan skrivit om Sapfo bygger på goda gissningar. Uppgiften om hennes hemort är exempelvis inte mer osannolik än uppgifter om andra viktiga antika personers hemort. Vi har därmed ingen direkt anledning att tvivla på att Sapfo bodde på Lesbos. Åtminstone har inga andra orter, såsom fallet är med Homeros, gjort anspråk på vara hennes hemort. Sapfo anges i antika kommentarer även som samtida med diktatorn Pittakos och diktarkollegan Alkaios, båda från Lesbos, varvid vi på ett ungefär kan datera när hon levde, d.v.s. decennierna kring 600 f Kr.

Sapfo uppges ha skrivit ungefär 10 000 rader med lyrik och av dessa är alltså cirka 650 rader (d.v.s. sex och en halv procent av hela hennes förmodade produktion) påträffade. Detta trots att hennes dikter en gång i tiden skrevs av i form av ”samlade verk” på exempelvis biblioteket i Alexandria. Miljöerna som återges i dessa fragment förefaller dock skildra exklusiva föremål och miljöer varför vi kan tro att Sapfo hade kännedom om den. Om jag ska spetsa till det lite så hade naturligtvis även slavar tillgång till dessa miljöer då de passade upp men det var å andra sidan ont om litterärt skolade slavar passade upp vid exempelvis matborden.

Redan att försöka läsa en författares produktion biografiskt är vanskligt. Det är givetvis sant att många författare, vars liv vi känner till, låtit sig inspireras av egna upplevelser eller åtminstone av miljöer de rört sig i men det vore farligt att utgå från att så alltid är fallet. Och särskilt då det gäller en så dunkel gestalt som Sapfo. Redan frågan om Sapfo enbart skrev kärlekspoesi blir svår att besvara då vi har så få smakprov av hennes produktion.

Dock tyder mycket på att hon och några andra samtida diktare var först med att inom den grekiska litteraturen överge det objektiva utifrånperspektivet och i stället skriva dikter i jag-form och med tydligat subjektiva åsikter, inte minst då angående kärlek. Hennes dikter var alltså under den närmaste tiden efter hennes död av allt att döma väl reproducerade i den tidens snäva litterära väld men den grekiska dialekt hon skrev på, den aioliska, kom med tiden att anses lantlig eller provinsiell när den attiska dialekten, den som talade i och kring Athen, kom att bli normerande inom skriven grekiska. Redan romaren Apuleius, som levde på 200-talet e Kr, skiver att hennes grekiska är märklig och svårbegriplig. Då den litterära smaken ändrades lade kopisterna inte ner mycken möda på att föra Sapfo vidare. I en kommentar från en krönikör på 1100-talet anges hennes verk som helt förlorade.

Det ska nämnas att hennes dikter skrevs för att sjungas till musikaliskt ackompanjemang, exempelvis lyra, harpa eller flöjt. Om musiken vet vi dock ingenting. Så lät kom dock Sapfo inte att försvinna in i evigheten. En komplett dikt, ”Ode till Afrodite”, finns bevarad och andra citerades av senare författare. Men långt in i modern tid skulle dock dikter av Sapfo påträffas, först och främst i Egypten där papyrusrullar bevarades ganska väl i den torra luften. Några dikter har hittats i gravar. Under senare tid har ett antal dikter av Sapfo påträffats på den gamla grekisk-egyptiska orten Oxyrhynchus där en regelrätt soptipp med arkivmaterial har påträffats. Så sent som 2004 och 2014 påträffades nya dikter av Sapfo och jag kan därmed anta att hon ännu har en och annan liten överraskning på lut åt omvärlden.

De flesta som bara hört namnet Sapfo vet alltså att hon pekats ut som homosexuell och som något av lesbianismens urmoder. Exempelvis nämns i en dikt en viss Kleis som tilltalas med ett ord som kan tolkas som ”barn” men även som ett kärleksfullt uttryck varvid olika bedömare tolkat Kleis som antingen Sapfos dotter eller som hennes älskarinna. Det kända ”fragment 31” som återges nedan har ytterligare spätt på påståendena. Det är dock inte bara vår samtid som kommit med mer eller mindre spekulativa påståenden om Sapfo. Redan i ”Den gamla komedin” på scenerna i Athen förekom Sapfo som en komisk figur. Inga av de verk där hon nämns har i sin helhet bevarats men mycket tyder på att hon där framställdes som en promiskuös, om än heterosexuell, kvinna. Det ingick dock som något av en standardförolämpning i den antika världen att försöka svärta ner framstående kvinnor med påståenden om dålig sexualmoral.

Först under den hellenistiska perioden, efter Alexander den store död år 323 f Kr, började Sapfo av sina belackare pekas ut som homosexuell. Det ska dock påpekas att om en modern människa kunna kommunicera med Sapfo och talat med henne om hetero- eller homsexualitet så hade skaldinnan troligen ställt sig frågande till termerna. Horatius kallade henne ”tribad”, en annan term för homosexuella kvinnor, och hon pekades rentav ut som prostituerad. I modernare tid så har andra istället försökt ärerädda henne på ett lika överdrivet vis. Hon har hos dessa beundrare framställts som något av en modern feminist som verkade för kvinnans rättighet. Med andra ord är det med Sapfo som med andra personer vars gestalt och historik är otydlig: Alla senare betraktare skapar sin egen version av personen. Sålunda kan Sapfo för eftervärlden har framställts som lesbisk, promiskuös, prostituerad, nymfoman, feminist, flickskolelärarinna, vishetslärarinna eller vad den aktuella skribenten nu än ville läsa in i det fragment vi har kvar av hennes produktion. Och sanningne är att vi vet så lite.

Nedan återger jag ”Fragment 31”, citerat i ett verk av filosofen Longinus (213 – 273 e Kr).

Gudars like syns mig den mannen vara,

han som mitt emot dig kan sitta, han som

i din närhet lyss till din kära stämmas

älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid

i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.

Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,

stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden

löper elden genast i fina flammor;

ögats blick blir skymd och det susar plötsligt

för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper

all min arma kropp. Jag blir mera färglöst

blek än ängens strå. Och det tycks som vore

döden mig nära.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Geneviève Halévy (1840 – 1929), gift med tonsättaren George Bizet, var en av inte mindre än tre kvinnor som Proust använt som förebilder för hertiginnan de Guermantes.

På sidan 200 – 215 i första delen, ”Swanns värld”, nämner berättarens mor att hertiginnan de Guermantes kommer att närvara vid ett bröllop i den lokala kyrkan. Berättaren hamnar bredvid en schweizare som vänligt nog lutar sig åt sidan så att han kan se hertiginnan. Han blir först besviken över en blond kvinna med hög ansiktsfärg och en kvissla i ena näsvingen men ändrar sig sedan förälskar sig i särskilt hennes blå ögon. Familjen, nu åter på promenad åt Guermantes-hållet, möter dr Percepied och får lift hem i dennes vagn. De väntar utanför medan doktorn gör ett sjukbesök. Berättaren återvänder till ”nu” i boken och reflekterar över de båda promenadstråken och hur de har påverkat honom. Han nämner sedan en kärlekshistoria som Swann hade innan han själv var född.