onsdag 11 januari 2023

Dykarens grav


 Ovan: Detalj från taket i "Dykarens grav". 


Idag hade jag egentligen tänkt skriva en liten text om Gustav Mahlers sista tid i livet men slumpen tog över. Som soundtrack denna regniga och blåsiga dag hade jag Steve Winwoods album från 1980, "Arc of a Diver" och omslaget fick mig att tänka på något. Jag kontrollerade sedan detta. Det visade sig att omslaget uppgavs inspirerat av en målning av Matisse från 1947, föreställande Ikaros. Det var dock inte vad jag tänkte på. Sedan kom jag på att det handlade om "Dykarens grav" (även om den i slutändan inte heller var helt lik omslaget). 



Ovan: Graven i sin helhet


Dykarens grav var alltså en mycket annorlunda grav som arkeologen Mario Napoli upptäckte 3 juni 1968 då han öppnade en nekropol i trakten av vad som hade varit den antika grekiska staden Paestum vid Tyrrhenska sjön i södra Italien, ett område som en gång kallades "Storgrekland" på grund av de många grekiska kolonisatörerna i området. 



Ovan: Henrik Matisse, målning VII eller "Ikaros" , i boken "Jazz (1947)


Graven innehöll ett svårt förvittrat skelett av vad bedömde vara en ung man och freskerna daterades till omkring 470 f Kr. Med tanke på att de vid upptäckten var närmare 2 500 år gamla var de anmärkningsvärt välbevarade och kvaliteten på hantverket är överlag väldigt hög. 



Ovan: Steve Winwoods album "Arc of a Diver" (1980)

Väggarna avbildar vad som kan vara scener ur den dödes liv och vissa bedömare har trott att en av de unga männen som avbildas på väggen är den döde själv. Man kan bland annat se ett Symposium (egentligen en finare fyllefest) men även vissa förmodade sexuella närmanden mellan män. Det anmärkningsvärda med graven är dock att den täckande stenen, som inifrån graven är själva taket avbildar en dykare som djärvt störtar sig ner i havet. Själva avbildningen av dykaren är unik i sitt sammanhang då arkeologer (än så länge) inte har funnit ett liknande motiv men dykaren är dock inte helt ovanlig i sammanhang relaterade till död. Två okända målare har bedömts ligga bakom verken och har fått namnen Mestro del Tuffatore och Maestro della Lastra Sud. Och tack vare Steve Winwood kom det sig så att jag istället för att skriva om Gustav Mahler kom att skriva om en uråldrig grav. 


Och så... dagens Proust!


Ovan: Franskt hembiträde i slutet av 1800-talet. 


På sidan 129 - 140 i första delen, "Swanns värld", skildras Leonies liv eller "min lilla lunk", som hon säger själv. De små variationerna, såsom sedvänjan att äta middag en timme tidigare på lördagen, tas upp samt det faktum att alla inför främmande människor ser detta som något självklart. Leonie beskyller ömsom Eulalie, ömsom Francoise, den andra för att stjäla av henne i samtal med motparten. Berättarens familj möter Legrandin som först verkar sur men sedan ger berättaren litterära tips. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar