Concierto de Aranjuez

 

Ovan: Palacio Real de Aranjuez, påbörjat under Felipe II:s regering på 1500-talet.

Det ödesmättade året 1939, något efter slutet av spanska inbördeskriget, korsade kompositören Joaquín Rodrigo och hans turkiskfödda hustru, pianisten Victoria Kamhi, spansk-franska gränsen efter några år i utlandet. Rodrigos sista anhalt innan han återvände hem var Paris där paret hade det knapert ekonomiskt och arbetstillfällena för de båda musikerna var få. Därtill fick Victoria under året ett missfall som berörde paret djupt. Med sig vid inresan i Spanien hade de några väskor och en utskrift av det enda av större vikt som Rodrigo åstadkom i Paris, ett orkesterverk för klassisk spansk gitarr.

Som många andra hade paret väntat ut spanska inbördeskriget och då Rodrigo aldrig officiellt tagit politisk ställning, utan huvudsakligen komponerat, kunde han återvända till sitt hemland. Ett av hans mål vid hemkomsten var att få verket, som skulle komma att heta Concierto de Aranjuez, framfört. Han hade rentav redan tänkt sig en speciell gitarrist, Regino Sainz de la Maza y Ruiz.

Verket består av tre satser och här får jag som icke-musiker nöja mig med de intryck de olika delarna ger mig. Första stycket är gladlynt och sprittande och får åtminstone mig att tänka på våren och dess ankomst. Den mellersta delen är den mest kända, ett adagio som nästan kan ge mig tårar i ögonen men sin storslagna och sorgsna melodi. Samtidigt finns det, trots att melodin berör, även något kitschigt över den. När jag hör början på den så ser jag framför mig en västernfilm förlagd till Mexiko där något dramatiskt sker i sakta mak, exempelvis att en mans förs ut till hängning eller att en kvinna skräckslagen betraktar några män som samlas inför revolverduell. Med tanke på det filmiska i det hela så skulle det dock inte förvåna mig om filmkompositörer som Enzio Morricone tagit intryck av Rodrigos verk. Sista delen går i mellantempo och lunkar mest på som trevlig avslutning efter det dramatiska adagiot.

Verkets namn gav inga direkta politiska associationer, döpt som det var efter ett slott som anlades av Felipe II. Med andra ord kunde man läsa in vad man ville i verkets titel. Emellertid var det många som spekulerade i det sorgsna mittpartiet och om det betydde något. Sorg över inbördeskriget i sig? Över bombningen av Guernica? Verket fick hur som helst världspremiär i Barcelona 9 november 1940 och den tilltänkte huvudmusikern, Sainz de la Maza y Ryiz, spelade det också. Verket framfördes kort därpå (11 december) även i Madrid. Sainz de Maza y Ruiz skulle även spela in verket på skiva 1947 (https://open.spotify.com/album/0eRWdgNrUx5ODoXp0S6rir?si=-o6HfuDWSguRjcjPdoHMkg).

Verket skulle göra Rodrigo känd och påverkade spansk modern musik mycket men han skulle heller aldrig uppnå en lika stor framgång som med Concierto de Aranjuez fram till sin död 60 år senare. Verket, och särskilt adagiot, har därefter hörts i alla möjliga sammanhang och även antagit olika skepnader. En magnifik version är exempelvis den som Miles Davis med hjälp av Gil Evans åstadkom på Scetches of Spain (https://open.spotify.com/track/52Yff0auh1j8694vkL8QSt?si=462c625e07044d4d) där han med fördel visade att klassisk musik även kan fungera i jazzdräkt.

Givetvis har verket nått filmens värld och några av oss minns kanske filmen ”Brassed off” där ett gäng bläckblåsmusiker i en snart nedlagd gruvstad framför verket under en repetition där de inte kan uttala namnet var på det blir ”Concert d'Orange Juice” (https://www.youtube.com/watch?v=zo8hIc7DpuE).

Och vad betydde adagiot? Under många år teg Rodrigo enligt den goda föresatsen att konstnärer helst inte ska behöva ”förklara” eller kommentera sina verk. Till sist medgav dock han och hustrun i en intervju att adagiot inte hade någon politisk koppling utan att den sorgsna melodin kom ur en rent personlig erfarenhet: förlusten av deras tilltänkta barn. Det privata är inte alltid politiskt.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Cattleyor

På sidan 272 – 293 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur uttrycket ”att rätta till Cattleyorna” bli Swanns och Odettes särskilda lilla uttryck för fysisk samvaro. Swanns nya kärlek till Odette och dess natur beskrivs ingående. Hans besök hos henne dagligen skildras. Han förvånas över att han är förälskad trots Odettes ytlighet, låga intelligens och dåliga smak. De diskuterar vad som är ”chic” vilket hon inte helt kan förklara men ur sin synvinkel ser som något självklart.

Ruhrockupationen 1923

 

Ovan: Äldre tysk civilist röker sin pipa medan han konfronteras av en fransk soldat

För ungefär 100 år sedan inträffade en ödesdiger händelser som ytterligare försämrade den redan usla relationen mellan Frankrike och Tyskland. De båda länderna var i full färd med att gräla kring de tyska återbetalningarna efter världskriget och i slutet av 1922 ansåg Frankrike att Tyskland var för dåliga på att leverera det timmer som skulle användas till telefonstolpar i Frankrike. Detta till synes löjliga bråk om telefonstolpar eskalerade dock till någonting långt värre.

Det gick prestige i dessa frågor och Frankrike å sin sida hävdade att Tyskland, genom att underlåta att leverera vad de förpliktat sig till, bröt mot fredsfördraget och Tyskland å sin sida hävdade att de levererade vad de förmådde leverera. Sanningen var förstås att både Frankrike och Tyskland befann sig i ett förtvivlat läge. Det franska underskottet var enormt och under 1924 skulle francen rentav devalveras. Den tyska industrin led å sin sida av alla skadeståndskostnader och kom efter med produktionen, d.v.s. det blev svårare att uppfylla förpliktelserna mot segrarmakterna. Den franska ilskan späddes på ytterligare då Tyskland inte förmådde leverera en viss mängd koll i början av januari 1923.

Britterna var beredda att ge eftergifter åt tyskarna men Frankrike förklarade att en eftergift skulle leda till en ny och krisen kulminerade då franska och belgiska trupper (eftersom Belgien också mottog skadestånd) 11 januari 1923 ockuparerade Ruhrområdet i ett försök att handgripligen pressa fram mer pengar ur Tyskland. Den tyska regeringen under Wilhelm Cuno beordrade befolkningen att inte göra militärt motstånd, vilket också åtlyddes trots den enorma förnedring som nu späddes på i det redan besegrade landet.

Frankrike styrdes vid denna tid av Raymond Poincaré som 1913 – 20 varit Frankrikes i huvudsak representative president men som nu, i egenskap av regeringschef, uppnått långt större makt. Som uppvuxen i de områden som förlorades till Tyskland 1871 var han ingen vän av grannlandet och hans syn på tyskarna hade knappast förbättrats efter 1914. Som politiker var han heller inte av den flexibla typen utan gick i detta fall efter strategin ”sätt hårt mot hårt”. Hos den nationalistiske Poincaré fanns även en, icke obefogad, rädsla för att det dugliga Tyskland med mildare villkor snart skulle växa sig mäktigt igen. Det gällde med andra ord att hålla landet nere så länge det gick.

Ett par infanteridivisioner kunde sålunda besätta Ruhrområdet utan större problem men det fanns dock inget som hindrade tyskarna i området från civil olydnad, maskningsaktioner och diskret sabotageverksamhet. En kontrollkommission etablerades i området för att försäkra sig om fortsatta leveranser. Under ockupationsperioden på drygt två och ett halvt år skulle omkring 130 tyska civilister dödas som konsekvens av det passiva motståndet. Den ekonomiska situationen förvärrades dock under 1923, särskilt i Tykland men även i Frankrike. Ekonomhistoriker har diskuterat huruvida Tysklands hyperinflation detta år orsakades av att ett frustrerat Tyskland lät sedelpressen gå för att ge fransmännen deras skadestånd men många är överens om att inflationen ändå var på väg även om den förvärrades av denna åtgärd.

Läget förbättrades något då tyskarna i september 1923 upphörde med större delen av motståndet och den nya regeringen Stresemann försökte få ekonomin något så när på rätt köl. Vrede över vad som sågs som eftergiftspolitik från regeringens sida ledde dock till flera högerextrema kuppförsök i landet hösten 1923 (bland annat Hitlers misslyckade ”ölkällarkupp” i München) men även en misslyckad kommunistisk resning i Hamburg.

Allt som allt ledde dock omvärldens allt starkare sympati för tyskarna, den förvärrade ekonomiska situationen i Frankrike, samt påtryckningar från både britter och amerikaner att fransmännen till sist accepterade den i april 1924 föreslagna Dawes-planen som sänkte nivån på de tyska leveranserna. Det dröjde emellertid till 25 augusti 1925 innan de sista ockupationstrupperna lämnade Ruhrområdet. Vid samma tid hade det politiska läget i Tyskland stabiliserat sig något och de närmaste åren i Europa skulle, trots allt, bli mycket lugnare.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Sippora, avbildad i Sixtinska kapellet.

På sidan 258 – 272 i första delen, ”Swanns värld”, skildras Swanns andra besök hos Odette. Han betraktar henne medan hon tittar på en gravyr och ser likheten med den bibliska figuren Sippora, avbildad av Botticelli. Hans kärlek till henne har väckts till liv och glädjen över att varje kväll träffa henne hos Verdurin skildras. Därefter följer episoden där han istället upplever en förtvivlan då hon en kväll gått tidigt från Verdurins. Dessa talar gycklande om Swann och Odette sedan de gått. Swann söker febrilt efter Odette på olika restauranger och stöter därefter slumpartat ihop med henne på gatan. Sittande i hennes vagn ordnar han till några blommor på henne som kommit i oordning, en enormt erotiskt laddad scen trots att Swann är finkänsligheten själv.

Widmerpool

 

Ovan: Widmerpool skildrad av tecknaren Marc Boxer på bokomslag 1977

Anthony Powells väldiga svit A Dance to the Music of Time (1951 – 75), är värd en essä i sig själv precis som jag skrev om Simon Ravens Alms for Oblivion (https://elfenbenstorn.blogspot.com/2023/01/alms-for-oblivion.html) men jag tänkte koncentrera mig på en av de mer minnesvärda personerna i myllret av figurer, Kenneth Widmerpool, som för övrigt är den enda av huvudpersonerna förutom berättaren Nick Jenkins som är med i alla tolv böckerna.

Jag hade läst lite om personerna innan jag första gången läste sviten men hade den gången fullt upp med att ta in själva berättelsen. Andra gången jag läste romanerna satt jag nästan bara och väntade på de scener där Widmerpool skulle dyka upp. Jag kan mycket väl förstå Evelyn Waugh, som i en recension av en av böckerna klagade på att Widmerpool i detta verk bara var med på tre ynka sidor!

Widmerpool är en i sanning komisk men också komplicerad och i grunden även tragisk figur som förenar en rad till synes motsägelsefulla sidor. Han är okultiverad förutom inom de områden där han anser det ”nyttigt”, han säger sig vara vänsterman (och går även med i Labour) men armbågar sig hänsynslöst fram inom både politiken, finansvärlden och inom det militära. Han har respekt för de mäktiga och vill komma sig upp men har i flera fall en förmåga att fatta felaktiga beslut och förnedra sig själv. Han har dock även en enastående förmåga att oberörd resa sig upp efter de motgångar han möter och låtsas som om ingenting har hänt.

Hela sviten både börjar och slutar med att Widmerpool springer men under väldigt olika omständigheter. I första boken ”A Question of Upbringing” (som utspelar sig 1921 – 24) möter berättaren Jenkins den joggande Widmerpool som kommer mot honom i morgondimman. Han har ett visst rykte på skolan såsom mannen som hade på sig ”fel sorts överrock” då han anlände första dagen. Widmerpools underkastelse under de mäktiga skildras också då skolans populäre cricketkapten råkar slänga en mosad banan i ansiktet på Widmerpool som tar det hela nästan som en komplimang.

Därefter har Widmerpool en förmåga att ideligen dyka upp i Jenkins liv i de mest varierade situationer och även om Jenkins inte direkt tycker om honom så vänjer han sig ändå vid honom. I senare volymer kan man se hur Widmerpool under trettiotalet kommer sig upp i finansvärlden. Ett försök till äktenskap 1934 slutar dock i ett pinsamt fiasko.

En minnesvärd scen är även när den pompöse Widmerpool dyker upp i uniform så fort andra världskriget i princip utbrutit och senare rentav blir Jenkins överordnade i det militära. Genom slumpartade händelser råkar han även under kriget orsaka ett par huvudpersoners död. Under den dystra efterkrigstiden gifter sig slutligen Widmerpool med den unga Pamela Flitton, en karaktär som dyker upp sent i sviten men som är desto mer minnesvärd, men även detta äktenskap innebär för hans del förnedring. Senare dras han även in i politiska skandaler av dunkelt slag.

I den sista boken möter vi en ny Widmerpool som bytt ut sitt ”lord” (som han tidigare blivit) mot ”Ken” eftersom han nu dragits till hippiekulturen och nya vänstern. På ett intressant vis radikaliseras Widmerpool i denna sista volym som även får ett överrumplande slut utan att jag här avslöjar för mycket eftersom jag faktiskt önskar att så många som möjligt läser verket.

Min framställning gör knappast den litteräre Widmerpool, som setts som en symbol för både de sämsta och bästa aspekterna av brittisk medelklass, rättvisa. Det ska även påpekas att det då och då delats ut ett Widmerpool-pris till olika offentliga personer som på ett eller annat vis har råkat verka i Widmerpools anda. Och nog kan hans minne vara värt att hållas vid liv, om inte annat som varnande exempel.

Widmerpools över hela världen, förenen eder!

Och så... dagens Proust!

Ovan: Krysantemum, Odettes älsklingsblommor

På sidan 247 – 258 i första delen, ”Swanns värld”, diskuterar Swann Vinteuls sonat med kotteriet. Han tror inte det är samme Vinteul som komponerat verket som den underlige gamle man han minns från Combray. Den lilla frasen blir hans och Odettes särskilda sång. Swann råkar nämna några höga vänner, exempelvis att ska äta lunch med presidenten men han bagatelliserar detta. Ordnar därefter vissa pass åt kotteriet till exempelvis operan. Hans första besöks hos Odette skildras liksom hennes kärlek till krysantemum, orientaliska föremål och te.

Sveriges sista Drottning

 

Ovan: Drottning Victoria i uniform då hon 1908 blev hedersöverste i ett tyskt regemente.

Jag såg under de senaste dagarna en serie vid namn ”Sveriges sista kungar” vilket väl egentligen anspelade på att Sverige, med två blivande drottningar i kulissen, troligen inte kommer att ha någon kung på väldigt länge. Själv tänkte jag reflektera över vad jag kallar ”Sveriges sista Drottning”, om man härmed menar en Drottning med stor D som har vissa aspirationer på att regera eller åtminstone att i görligaste mån påverka politiken efter eget huvud.

Den jag syftar på är Gustav V:s maka, drottning Victoria (1862 – 1930). Jag tänker på de olika minnesbilder jag har av henne efter att ha läst böcker, sett filmer och TV-serier och hört ett eller annat radioprogram. Hon som blev Gustav V:s fru var uppvuxen i en helt annan miljö i politisk mening. Oscar II:s Sverige var konservativt men ändå förhållandevis liberalt om man jämför med dåtidens Tyskland, dominerat som den nu var av det militariserade Preussen. Victoria var dotter till storhertigen av Baden, hennes morfar var Tysklands första kejsare, Wilhelm I, och därmed var hon även kusin till senare kejsaren Wilhelm II. Med sin bakgrund och uppfostran hade Victoria en långt mer traditionell syn på monarkin och dess roll även i ett alltmer modern samhälle.

Jag minns intrycken av henne då jag läste Jolos ”1914” och hennes roll i den så kallade ”Borggårdskrisen” i februari 1914. Det framgår så tydligt hur hennes man egentligen är en flegmatisk natur som är nöjd med att ”spela tennis, slanta gäddor och lägga puzzle till långt in på natten”, som Sven Hedin sa angående kungens nöjen. Kodnamnet för drottningen hos de som planerar bondetåget till Stockholm är ”Hulda”. Scenerna på slottet samma dag som kungen ska hålla talet: kungen själv är tveksam men än mer betänkliga är den liberalt sinnade kronprinsen och kungens dito bröder Carl och Eugen. Det är Victoria som ställer sig upp och utropar ”Om det ska vara på det här viset vill jag inte vara med längre!” varvid kungen säger ”Sitt, Victoria, för all del sitt. Jag håller talet.” Och så blir det. När drottningen ska ta emot en regeringsdelegation fnyser hon ”Släpp in packet” medan hon glatt viftar med sin näsduk åt de intågande bönderna.

Bilden av henne i dramatiseringar: I ”Den goda viljan” möter hon, gestaltad av Anita Björk, Ingmar Bergmans föräldrar och en annan bild av henne tonar fram (https://www.youtube.com/watch?v=Fk7f6Xivyxs). Uppenbart plågad av sjukdom frågar hon pastorn om lidandets mening i tillvaron och denne svarar så ärligt han kan utan att försöka behaga sin drottning.

Hennes sjukdomar: Ju mer jag läst om dessa, desto mer luddig har bilden blivit då jag ibland mötts av motstridiga uppgifter. Försiktigt uttryckt tycks hon ha haft dåliga lungor och hon blev heller inte enormt gammal då hennes hjärta svek henne i en ålder av fyllda 67 år. Lika luddig är förstås relationen till livläkaren Dr Munthe. Var de ett älskande par? Eller bara nära vänner? Och hur kom två så uppenbart olika människor överens? ”Come Soon” var de sista ord hon sa, riktade till Dr Munthe, som höll hennes hand i dödsögonblicket. Vi vet för lite då stora delar av hennes brev förstördes av både henne själv och maken efter dennes död 1950. 

Vad som inte nämndes i TV-serien var att hennes värld mer eller mindre rasade samman i november 1918, med Tysklands kapitulation i första världskriget och med de tyska monarkiernas fall. Hon var på plats i Baden under revolutionen där hennes kusin Max precis lämnat över regeringsmakten på riksplanet till Socialdemokraterna. Hennes familj flydde, för vad de trodde var sina liv, från slott till slott. Hennes bror, den dåvarande storhertigen, skrev under en abdikationsakt 22 november 1918. Drottningen blev kvar i Tyskland på grund av oron och kunde först i juli 1919 återvända till Sverige och en helt ny värld. Även i Sverige hade det politiska läget tydligt rört sig i radikal riktning och året därpå bildade de svenska Socialdemokraterna sin första regering. Drottningen drog kraftigt ner på de offentliga framträdande efter detta. Det gick alltid att hänvisa till den sjukdom som även höll henne borta från Sverige om vintrarna. Sitt sista större framträdande gjorde hon 1925. Tiden hade då sprungit ifrån henne som försökt vara svensk Drottning med stort d. Den sista.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Reynaldo Hahn (1874 – 1947), tonsättare samt älskare och vän till Proust.

På sidan 232 – 246 i första delen, ”Swanns värld”, introduceras Swann av Odette i makarna Verdurins lilla kotteri. Vi möter en av de mer prominenta deltagarna, Dr Cottard, och får veta något om dennes försiktiga personlighet. Vi får en uppfattning om den uppsluppna och lite flamsiga umgängestonen hos Verdurins. Pianisten uppmanas spela men Madame Verdurin deklarerar högljutt att hon blir alltför känslomässigt berörd av dennes musik. Han ska dock ”bara spela andantet” och medan Swann lyssnar, sittande i ett hörn med Odette, känner han särskilt igen ”den lilla frasen” i stycket som han tidigare hört på en soaré och blivit så intagen av. Han kan efteråt äntligen få veta att det är Vinteul, känd från Combray, som skrivit den.

Eroica

 

Ovan: Beethovens raderade tillägnan med ny text ditskriven under.

Beethoven skrev 1803 – 04 sin tredje symfoni, kallad ”Eroica” eller ”Sinfonia Eroica” (Den heroiska symfonin) vilket för övrigt anses som inledningen på Beethovens kreativa ”mellanperiod”. Verket hade intressanta arrangemang och exempelvis Beethovens sekreterare, Ferdinand Ries, som hörde på en repetition av verket trodde att hornspelarna helt enkelt spelade fel när de i själva verket spelade exakt som Beethoven hade önskat. Verket var klart i början av 1804 men kom att få urpremiär i Wien först 7 april 1805. Verket var först tillägnat Napoleon men av ekonomiska skäl ändrad Beethoven tillägnan till en av sina mecenater, en furste vid namn Lobkowitz, eftersom det innebar en summa pengar som tack. Verket kallade dock ändå ”Bonaparte”. Hösten 2004 fick dock Beethoven höra att Napoleon skulle kröna sig till kejsare och enligt Beethovens sekreterare fick denne ett utbrott och rev sönder övre delen av verket, där Beethovens namn stod. Verkets namn blev därefter ”Eroica” med undertiteln ”för att fira minnet av en stor man”. Originalutskriften har förlorats men idag finns bevarade en kopia eller avskift med Beethovens egna kommentarer och där det tydligt syns att han strukit Napoleons namn och skrivit dit en ny titel. Verket hade framförts privat hos furst Lobkowitz sommaren och hösten 2004 men fick alltså offentlig premiär 7 april 1805. De samtida omdömena om verket var blandade. Många ansåg att symfonin, som var dubbelt så lång som Haydns eller Mozarts symfonier, var för lång och för komplex. I senare tid har dock ledande kompositörer närmast försökt överträffa varandra i att prisa Eroica. Napolen föredrog i vilket fall som helst opera, marschmusik och kyrkomusik och det är inte troligt att han någonsin hörde verket som en kort tid var tillägnat honom.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Léontine Lippmann (1844 - 1910), salongsvärdinna och förebild för Madame Verdurin. 

På sidan 219 – 231 i första delen, ”Swanns värld”, inleds kapitlet ”Swann och kärleken” med en skildring av makarna Verdurin och deras lilla ”stamtrupp”. Doktor Cottard och pianisten, med flera, presenteras. Nästan enbart män då Madame Verdurin lätt kommer på kant med kvinnor. En av de få kvinnorna i truppen är Odette de Crecy. Swanns sysslolösa liv och hans många älskarinnor skildras liksom något om hans ställning och hur man ber vänner och bekanta om rekommendationer för att komma i kontakt med en eller annan kvinna. Hans första möte med Odette, som inte imponerar på honom, skildras. Han bjuder dock hem henne till sig lite då och då. Besöker kommer allt oftare. Hon ber därefter att få introducera honom i Verdurins salong.

230117: Proust 1:219 – 231 (”Swann och kärleken”). Makarna Verdurin och deras lilla stamgrupp med dr Cottard och pianisten, med flera, presenteras. Nästan bara män då Madame Verdurin lätt stöter bort sådana. Odette de Crecy. Swann sysslolösa liv och hans många älskarinnor. Hans ställning och hur han ber om rekommendationer för att komma åt en eller annan kvinna. Hans första möte med Odette som inte imponerar på honom. Han bjuder hem henne lite då och då. Besöken kommer oftare. Hon ber att få introducera honom hos Verdurins.

Sapfo

 Ovan: Sapfo avbildad i ett verk från cirka 470 f Kr. 

Vad vet vi egenrligen om den grekiska poetissan Sapfo? Och vad vet vi inte om henne? Vi kan väl väldigt enkelt säga att det är en ofantlig mängd saker vi inte vet om henne medan det vi vet kan sammanfattas på en eller två skrivna rader och då är mycket av detta troliga gissningar. Om jag själv skulle skriva en uppslagstext om Sapfo baserat på vad vi verkligen vet så skulle det bli ungefär som följer:

Sapfo, troligen cirka 630 – 570 f Kr. Grekisk skaldinna som troligen levde på Lesbos, eventuellt i någon av orterna Eresos eller Mytilene.

Det vore ungefär allt. Sedan finns det några andra uppgifter om henne som dock kan vara troliga, exempelvis att hon kring år 600 f Kr skickades i exil till Sicilien av den nytillträdde diktatorn Pittakos. Att hon däremot för kärleks skull tog livet av sig på Sicilien genom att kasta sig utför ett stup är troligen en av de påhittade historier som gör det så intressant att läsa om antikens gestalter, så länge man inte tar berättelserna med en skopa salt.

Att Sapfo drev en flickskola bygger på ett yttrande i förbifarten av Ovidius, som levde 600 år efter henne. Detta tema har dock senare litteraturforskare spunnit vidare på, inte minst under 1800-talet och tidiga 1900-talet. Anledningen var troligen ett försök att rädda Sapfos moral eftersom hon inför eftervärlden ideligen omgärdats av påstående om att hon var lesbisk (och därmed gav hennes ö sålunda namn åt en sexuell läggning) men om man däremot tänkte sig att dikterna var kärleksfulla ord riktade till elever så var ju allt frid och fröjd. Det finns dock inga som helst bevis för att Sapfo skulle ha drivit någon skola.

I en annan dikt av henne nämns vad som kan vara ett par bröder med betydande titlar. Detta antyder i sin tur att Sapfo kom från överklassen. Med tanke på att större delen av de skrivande personerna i både den grekiska och romerska delen av antiken kom från överklassen så är detta inte någon särskilt spekulativ gissning. Kanske hade hon även ett litet sällskap som diskuterade och lyssnade på lyrik, vilket inte heller var ovanligt bland belästa kretsar (och de var rätt fåtaliga) under antiken.

Det är alltså ungefär vad vi kan säga om skaldinnan som under sin samtid och något därefter kallades ”den tionde musan” eller ”Poetissan” med stort P. Och jag upprepar härmed att omkring 98 % av vad jag ovan skrivit om Sapfo bygger på goda gissningar. Uppgiften om hennes hemort är exempelvis inte mer osannolik än uppgifter om andra viktiga antika personers hemort. Vi har därmed ingen direkt anledning att tvivla på att Sapfo bodde på Lesbos. Åtminstone har inga andra orter, såsom fallet är med Homeros, gjort anspråk på vara hennes hemort. Sapfo anges i antika kommentarer även som samtida med diktatorn Pittakos och diktarkollegan Alkaios, båda från Lesbos, varvid vi på ett ungefär kan datera när hon levde, d.v.s. decennierna kring 600 f Kr.

Sapfo uppges ha skrivit ungefär 10 000 rader med lyrik och av dessa är alltså cirka 650 rader (d.v.s. sex och en halv procent av hela hennes förmodade produktion) påträffade. Detta trots att hennes dikter en gång i tiden skrevs av i form av ”samlade verk” på exempelvis biblioteket i Alexandria. Miljöerna som återges i dessa fragment förefaller dock skildra exklusiva föremål och miljöer varför vi kan tro att Sapfo hade kännedom om den. Om jag ska spetsa till det lite så hade naturligtvis även slavar tillgång till dessa miljöer då de passade upp men det var å andra sidan ont om litterärt skolade slavar passade upp vid exempelvis matborden.

Redan att försöka läsa en författares produktion biografiskt är vanskligt. Det är givetvis sant att många författare, vars liv vi känner till, låtit sig inspireras av egna upplevelser eller åtminstone av miljöer de rört sig i men det vore farligt att utgå från att så alltid är fallet. Och särskilt då det gäller en så dunkel gestalt som Sapfo. Redan frågan om Sapfo enbart skrev kärlekspoesi blir svår att besvara då vi har så få smakprov av hennes produktion.

Dock tyder mycket på att hon och några andra samtida diktare var först med att inom den grekiska litteraturen överge det objektiva utifrånperspektivet och i stället skriva dikter i jag-form och med tydligat subjektiva åsikter, inte minst då angående kärlek. Hennes dikter var alltså under den närmaste tiden efter hennes död av allt att döma väl reproducerade i den tidens snäva litterära väld men den grekiska dialekt hon skrev på, den aioliska, kom med tiden att anses lantlig eller provinsiell när den attiska dialekten, den som talade i och kring Athen, kom att bli normerande inom skriven grekiska. Redan romaren Apuleius, som levde på 200-talet e Kr, skiver att hennes grekiska är märklig och svårbegriplig. Då den litterära smaken ändrades lade kopisterna inte ner mycken möda på att föra Sapfo vidare. I en kommentar från en krönikör på 1100-talet anges hennes verk som helt förlorade.

Det ska nämnas att hennes dikter skrevs för att sjungas till musikaliskt ackompanjemang, exempelvis lyra, harpa eller flöjt. Om musiken vet vi dock ingenting. Så lät kom dock Sapfo inte att försvinna in i evigheten. En komplett dikt, ”Ode till Afrodite”, finns bevarad och andra citerades av senare författare. Men långt in i modern tid skulle dock dikter av Sapfo påträffas, först och främst i Egypten där papyrusrullar bevarades ganska väl i den torra luften. Några dikter har hittats i gravar. Under senare tid har ett antal dikter av Sapfo påträffats på den gamla grekisk-egyptiska orten Oxyrhynchus där en regelrätt soptipp med arkivmaterial har påträffats. Så sent som 2004 och 2014 påträffades nya dikter av Sapfo och jag kan därmed anta att hon ännu har en och annan liten överraskning på lut åt omvärlden.

De flesta som bara hört namnet Sapfo vet alltså att hon pekats ut som homosexuell och som något av lesbianismens urmoder. Exempelvis nämns i en dikt en viss Kleis som tilltalas med ett ord som kan tolkas som ”barn” men även som ett kärleksfullt uttryck varvid olika bedömare tolkat Kleis som antingen Sapfos dotter eller som hennes älskarinna. Det kända ”fragment 31” som återges nedan har ytterligare spätt på påståendena. Det är dock inte bara vår samtid som kommit med mer eller mindre spekulativa påståenden om Sapfo. Redan i ”Den gamla komedin” på scenerna i Athen förekom Sapfo som en komisk figur. Inga av de verk där hon nämns har i sin helhet bevarats men mycket tyder på att hon där framställdes som en promiskuös, om än heterosexuell, kvinna. Det ingick dock som något av en standardförolämpning i den antika världen att försöka svärta ner framstående kvinnor med påståenden om dålig sexualmoral.

Först under den hellenistiska perioden, efter Alexander den store död år 323 f Kr, började Sapfo av sina belackare pekas ut som homosexuell. Det ska dock påpekas att om en modern människa kunna kommunicera med Sapfo och talat med henne om hetero- eller homsexualitet så hade skaldinnan troligen ställt sig frågande till termerna. Horatius kallade henne ”tribad”, en annan term för homosexuella kvinnor, och hon pekades rentav ut som prostituerad. I modernare tid så har andra istället försökt ärerädda henne på ett lika överdrivet vis. Hon har hos dessa beundrare framställts som något av en modern feminist som verkade för kvinnans rättighet. Med andra ord är det med Sapfo som med andra personer vars gestalt och historik är otydlig: Alla senare betraktare skapar sin egen version av personen. Sålunda kan Sapfo för eftervärlden har framställts som lesbisk, promiskuös, prostituerad, nymfoman, feminist, flickskolelärarinna, vishetslärarinna eller vad den aktuella skribenten nu än ville läsa in i det fragment vi har kvar av hennes produktion. Och sanningne är att vi vet så lite.

Nedan återger jag ”Fragment 31”, citerat i ett verk av filosofen Longinus (213 – 273 e Kr).

Gudars like syns mig den mannen vara,

han som mitt emot dig kan sitta, han som

i din närhet lyss till din kära stämmas

älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid

i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.

Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,

stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden

löper elden genast i fina flammor;

ögats blick blir skymd och det susar plötsligt

för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper

all min arma kropp. Jag blir mera färglöst

blek än ängens strå. Och det tycks som vore

döden mig nära.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Geneviève Halévy (1840 – 1929), gift med tonsättaren George Bizet, var en av inte mindre än tre kvinnor som Proust använt som förebilder för hertiginnan de Guermantes.

På sidan 200 – 215 i första delen, ”Swanns värld”, nämner berättarens mor att hertiginnan de Guermantes kommer att närvara vid ett bröllop i den lokala kyrkan. Berättaren hamnar bredvid en schweizare som vänligt nog lutar sig åt sidan så att han kan se hertiginnan. Han blir först besviken över en blond kvinna med hög ansiktsfärg och en kvissla i ena näsvingen men ändrar sig sedan förälskar sig i särskilt hennes blå ögon. Familjen, nu åter på promenad åt Guermantes-hållet, möter dr Percepied och får lift hem i dennes vagn. De väntar utanför medan doktorn gör ett sjukbesök. Berättaren återvänder till ”nu” i boken och reflekterar över de båda promenadstråken och hur de har påverkat honom. Han nämner sedan en kärlekshistoria som Swann hade innan han själv var född.

Cristal

 

Efter Krimkrigets slut och med Alexander II:s tillträdande 1855 ökade champagne i popularitet bland den ryska överklassen. Inte minst var champagne från Louis Roederer populär. I samband med att tsar Alexander II besökte världsutställningen i Paris 1867 skulle han hålla en middag tillsammans med sin son Alexander och den preussiske kungen Wilhelm I samt Otto von Bismarck. Felaktigt har den överdådiga middagen senare kallats "trekejsarmiddagen" (beroende på att tre personer vid bordet blev kejsare men dock inte samtidigt eftersom kung Wilhelm blev tysk kejsare först 1871 och Alexander III blev kejsare efter sin fars död). Utöver en synnerligen fyllig meny konsumerades rikligt med champagne och i samband med detta beställde tsaren flaskor som skulle vara genomskinliga samt ha en platt botten så det inte skulle kunna finnas en bomb gömd i buteljen. Tsaren, liksom andra ur överklassen, hade redan utsatts för flera mordförsök. Ett glasbruk i Flandern tog sålunda fram en flaska i kristallglas utifrån tsarens önskemål och så var märket Cristal fött. Det förblev dock länge ett exklusivt märke för överklassen och först 1945 (för övrigt ett lysande vinår i Frankrike) blev Cristal tillgängligt för allmänheten. Och tsaren? Han blev inte döda av en bomb i en champagneflaska utan dödades i stället 1881 av en bomb kastad mot honom ute på gatan. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Markis de Sade (1740 - 1814), sadismens skapare. 

På sidan 183 - 200 i första delen, "Swanns värld", tjuvtittar berättaren på Mademoiselle Vinteuil och hennes väninna genom ett öppet fönster. De båda kvinnorna pratar nedlåtande om den nyss döde Vinteuil och väninnan säger sig vilja spotta på hans porträtt. I samma ögonblick stängs fönstret. Berättaren reflekterar över sadismens natur. Efter att tidigare ha beskrivit Méséglise-hållet kommer han nu in på den andra promenadvägen, Guermantes-hållet varvid en ingående beskrivning av naturen kring floden Vivonne följer. Berättaren konstaterar att man under de många promenaderna dock aldrig nådde fram till Vinonnes källor eller till familjen Guermantes slott.