Ruhrockupationen 1923

 

Ovan: Äldre tysk civilist röker sin pipa medan han konfronteras av en fransk soldat

För ungefär 100 år sedan inträffade en ödesdiger händelser som ytterligare försämrade den redan usla relationen mellan Frankrike och Tyskland. De båda länderna var i full färd med att gräla kring de tyska återbetalningarna efter världskriget och i slutet av 1922 ansåg Frankrike att Tyskland var för dåliga på att leverera det timmer som skulle användas till telefonstolpar i Frankrike. Detta till synes löjliga bråk om telefonstolpar eskalerade dock till någonting långt värre.

Det gick prestige i dessa frågor och Frankrike å sin sida hävdade att Tyskland, genom att underlåta att leverera vad de förpliktat sig till, bröt mot fredsfördraget och Tyskland å sin sida hävdade att de levererade vad de förmådde leverera. Sanningen var förstås att både Frankrike och Tyskland befann sig i ett förtvivlat läge. Det franska underskottet var enormt och under 1924 skulle francen rentav devalveras. Den tyska industrin led å sin sida av alla skadeståndskostnader och kom efter med produktionen, d.v.s. det blev svårare att uppfylla förpliktelserna mot segrarmakterna. Den franska ilskan späddes på ytterligare då Tyskland inte förmådde leverera en viss mängd koll i början av januari 1923.

Britterna var beredda att ge eftergifter åt tyskarna men Frankrike förklarade att en eftergift skulle leda till en ny och krisen kulminerade då franska och belgiska trupper (eftersom Belgien också mottog skadestånd) 11 januari 1923 ockuparerade Ruhrområdet i ett försök att handgripligen pressa fram mer pengar ur Tyskland. Den tyska regeringen under Wilhelm Cuno beordrade befolkningen att inte göra militärt motstånd, vilket också åtlyddes trots den enorma förnedring som nu späddes på i det redan besegrade landet.

Frankrike styrdes vid denna tid av Raymond Poincaré som 1913 – 20 varit Frankrikes i huvudsak representative president men som nu, i egenskap av regeringschef, uppnått långt större makt. Som uppvuxen i de områden som förlorades till Tyskland 1871 var han ingen vän av grannlandet och hans syn på tyskarna hade knappast förbättrats efter 1914. Som politiker var han heller inte av den flexibla typen utan gick i detta fall efter strategin ”sätt hårt mot hårt”. Hos den nationalistiske Poincaré fanns även en, icke obefogad, rädsla för att det dugliga Tyskland med mildare villkor snart skulle växa sig mäktigt igen. Det gällde med andra ord att hålla landet nere så länge det gick.

Ett par infanteridivisioner kunde sålunda besätta Ruhrområdet utan större problem men det fanns dock inget som hindrade tyskarna i området från civil olydnad, maskningsaktioner och diskret sabotageverksamhet. En kontrollkommission etablerades i området för att försäkra sig om fortsatta leveranser. Under ockupationsperioden på drygt två och ett halvt år skulle omkring 130 tyska civilister dödas som konsekvens av det passiva motståndet. Den ekonomiska situationen förvärrades dock under 1923, särskilt i Tykland men även i Frankrike. Ekonomhistoriker har diskuterat huruvida Tysklands hyperinflation detta år orsakades av att ett frustrerat Tyskland lät sedelpressen gå för att ge fransmännen deras skadestånd men många är överens om att inflationen ändå var på väg även om den förvärrades av denna åtgärd.

Läget förbättrades något då tyskarna i september 1923 upphörde med större delen av motståndet och den nya regeringen Stresemann försökte få ekonomin något så när på rätt köl. Vrede över vad som sågs som eftergiftspolitik från regeringens sida ledde dock till flera högerextrema kuppförsök i landet hösten 1923 (bland annat Hitlers misslyckade ”ölkällarkupp” i München) men även en misslyckad kommunistisk resning i Hamburg.

Allt som allt ledde dock omvärldens allt starkare sympati för tyskarna, den förvärrade ekonomiska situationen i Frankrike, samt påtryckningar från både britter och amerikaner att fransmännen till sist accepterade den i april 1924 föreslagna Dawes-planen som sänkte nivån på de tyska leveranserna. Det dröjde emellertid till 25 augusti 1925 innan de sista ockupationstrupperna lämnade Ruhrområdet. Vid samma tid hade det politiska läget i Tyskland stabiliserat sig något och de närmaste åren i Europa skulle, trots allt, bli mycket lugnare.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Sippora, avbildad i Sixtinska kapellet.

På sidan 258 – 272 i första delen, ”Swanns värld”, skildras Swanns andra besök hos Odette. Han betraktar henne medan hon tittar på en gravyr och ser likheten med den bibliska figuren Sippora, avbildad av Botticelli. Hans kärlek till henne har väckts till liv och glädjen över att varje kväll träffa henne hos Verdurin skildras. Därefter följer episoden där han istället upplever en förtvivlan då hon en kväll gått tidigt från Verdurins. Dessa talar gycklande om Swann och Odette sedan de gått. Swann söker febrilt efter Odette på olika restauranger och stöter därefter slumpartat ihop med henne på gatan. Sittande i hennes vagn ordnar han till några blommor på henne som kommit i oordning, en enormt erotiskt laddad scen trots att Swann är finkänsligheten själv.