Sveriges sista Drottning

 

Ovan: Drottning Victoria i uniform då hon 1908 blev hedersöverste i ett tyskt regemente.

Jag såg under de senaste dagarna en serie vid namn ”Sveriges sista kungar” vilket väl egentligen anspelade på att Sverige, med två blivande drottningar i kulissen, troligen inte kommer att ha någon kung på väldigt länge. Själv tänkte jag reflektera över vad jag kallar ”Sveriges sista Drottning”, om man härmed menar en Drottning med stor D som har vissa aspirationer på att regera eller åtminstone att i görligaste mån påverka politiken efter eget huvud.

Den jag syftar på är Gustav V:s maka, drottning Victoria (1862 – 1930). Jag tänker på de olika minnesbilder jag har av henne efter att ha läst böcker, sett filmer och TV-serier och hört ett eller annat radioprogram. Hon som blev Gustav V:s fru var uppvuxen i en helt annan miljö i politisk mening. Oscar II:s Sverige var konservativt men ändå förhållandevis liberalt om man jämför med dåtidens Tyskland, dominerat som den nu var av det militariserade Preussen. Victoria var dotter till storhertigen av Baden, hennes morfar var Tysklands första kejsare, Wilhelm I, och därmed var hon även kusin till senare kejsaren Wilhelm II. Med sin bakgrund och uppfostran hade Victoria en långt mer traditionell syn på monarkin och dess roll även i ett alltmer modern samhälle.

Jag minns intrycken av henne då jag läste Jolos ”1914” och hennes roll i den så kallade ”Borggårdskrisen” i februari 1914. Det framgår så tydligt hur hennes man egentligen är en flegmatisk natur som är nöjd med att ”spela tennis, slanta gäddor och lägga puzzle till långt in på natten”, som Sven Hedin sa angående kungens nöjen. Kodnamnet för drottningen hos de som planerar bondetåget till Stockholm är ”Hulda”. Scenerna på slottet samma dag som kungen ska hålla talet: kungen själv är tveksam men än mer betänkliga är den liberalt sinnade kronprinsen och kungens dito bröder Carl och Eugen. Det är Victoria som ställer sig upp och utropar ”Om det ska vara på det här viset vill jag inte vara med längre!” varvid kungen säger ”Sitt, Victoria, för all del sitt. Jag håller talet.” Och så blir det. När drottningen ska ta emot en regeringsdelegation fnyser hon ”Släpp in packet” medan hon glatt viftar med sin näsduk åt de intågande bönderna.

Bilden av henne i dramatiseringar: I ”Den goda viljan” möter hon, gestaltad av Anita Björk, Ingmar Bergmans föräldrar och en annan bild av henne tonar fram (https://www.youtube.com/watch?v=Fk7f6Xivyxs). Uppenbart plågad av sjukdom frågar hon pastorn om lidandets mening i tillvaron och denne svarar så ärligt han kan utan att försöka behaga sin drottning.

Hennes sjukdomar: Ju mer jag läst om dessa, desto mer luddig har bilden blivit då jag ibland mötts av motstridiga uppgifter. Försiktigt uttryckt tycks hon ha haft dåliga lungor och hon blev heller inte enormt gammal då hennes hjärta svek henne i en ålder av fyllda 67 år. Lika luddig är förstås relationen till livläkaren Dr Munthe. Var de ett älskande par? Eller bara nära vänner? Och hur kom två så uppenbart olika människor överens? ”Come Soon” var de sista ord hon sa, riktade till Dr Munthe, som höll hennes hand i dödsögonblicket. Vi vet för lite då stora delar av hennes brev förstördes av både henne själv och maken efter dennes död 1950. 

Vad som inte nämndes i TV-serien var att hennes värld mer eller mindre rasade samman i november 1918, med Tysklands kapitulation i första världskriget och med de tyska monarkiernas fall. Hon var på plats i Baden under revolutionen där hennes kusin Max precis lämnat över regeringsmakten på riksplanet till Socialdemokraterna. Hennes familj flydde, för vad de trodde var sina liv, från slott till slott. Hennes bror, den dåvarande storhertigen, skrev under en abdikationsakt 22 november 1918. Drottningen blev kvar i Tyskland på grund av oron och kunde först i juli 1919 återvända till Sverige och en helt ny värld. Även i Sverige hade det politiska läget tydligt rört sig i radikal riktning och året därpå bildade de svenska Socialdemokraterna sin första regering. Drottningen drog kraftigt ner på de offentliga framträdande efter detta. Det gick alltid att hänvisa till den sjukdom som även höll henne borta från Sverige om vintrarna. Sitt sista större framträdande gjorde hon 1925. Tiden hade då sprungit ifrån henne som försökt vara svensk Drottning med stort d. Den sista.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Reynaldo Hahn (1874 – 1947), tonsättare samt älskare och vän till Proust.

På sidan 232 – 246 i första delen, ”Swanns värld”, introduceras Swann av Odette i makarna Verdurins lilla kotteri. Vi möter en av de mer prominenta deltagarna, Dr Cottard, och får veta något om dennes försiktiga personlighet. Vi får en uppfattning om den uppsluppna och lite flamsiga umgängestonen hos Verdurins. Pianisten uppmanas spela men Madame Verdurin deklarerar högljutt att hon blir alltför känslomässigt berörd av dennes musik. Han ska dock ”bara spela andantet” och medan Swann lyssnar, sittande i ett hörn med Odette, känner han särskilt igen ”den lilla frasen” i stycket som han tidigare hört på en soaré och blivit så intagen av. Han kan efteråt äntligen få veta att det är Vinteul, känd från Combray, som skrivit den.