Concierto de Aranjuez

 

Ovan: Palacio Real de Aranjuez, påbörjat under Felipe II:s regering på 1500-talet.

Det ödesmättade året 1939, något efter slutet av spanska inbördeskriget, korsade kompositören Joaquín Rodrigo och hans turkiskfödda hustru, pianisten Victoria Kamhi, spansk-franska gränsen efter några år i utlandet. Rodrigos sista anhalt innan han återvände hem var Paris där paret hade det knapert ekonomiskt och arbetstillfällena för de båda musikerna var få. Därtill fick Victoria under året ett missfall som berörde paret djupt. Med sig vid inresan i Spanien hade de några väskor och en utskrift av det enda av större vikt som Rodrigo åstadkom i Paris, ett orkesterverk för klassisk spansk gitarr.

Som många andra hade paret väntat ut spanska inbördeskriget och då Rodrigo aldrig officiellt tagit politisk ställning, utan huvudsakligen komponerat, kunde han återvända till sitt hemland. Ett av hans mål vid hemkomsten var att få verket, som skulle komma att heta Concierto de Aranjuez, framfört. Han hade rentav redan tänkt sig en speciell gitarrist, Regino Sainz de la Maza y Ruiz.

Verket består av tre satser och här får jag som icke-musiker nöja mig med de intryck de olika delarna ger mig. Första stycket är gladlynt och sprittande och får åtminstone mig att tänka på våren och dess ankomst. Den mellersta delen är den mest kända, ett adagio som nästan kan ge mig tårar i ögonen men sin storslagna och sorgsna melodi. Samtidigt finns det, trots att melodin berör, även något kitschigt över den. När jag hör början på den så ser jag framför mig en västernfilm förlagd till Mexiko där något dramatiskt sker i sakta mak, exempelvis att en mans förs ut till hängning eller att en kvinna skräckslagen betraktar några män som samlas inför revolverduell. Med tanke på det filmiska i det hela så skulle det dock inte förvåna mig om filmkompositörer som Enzio Morricone tagit intryck av Rodrigos verk. Sista delen går i mellantempo och lunkar mest på som trevlig avslutning efter det dramatiska adagiot.

Verkets namn gav inga direkta politiska associationer, döpt som det var efter ett slott som anlades av Felipe II. Med andra ord kunde man läsa in vad man ville i verkets titel. Emellertid var det många som spekulerade i det sorgsna mittpartiet och om det betydde något. Sorg över inbördeskriget i sig? Över bombningen av Guernica? Verket fick hur som helst världspremiär i Barcelona 9 november 1940 och den tilltänkte huvudmusikern, Sainz de la Maza y Ryiz, spelade det också. Verket framfördes kort därpå (11 december) även i Madrid. Sainz de Maza y Ruiz skulle även spela in verket på skiva 1947 (https://open.spotify.com/album/0eRWdgNrUx5ODoXp0S6rir?si=-o6HfuDWSguRjcjPdoHMkg).

Verket skulle göra Rodrigo känd och påverkade spansk modern musik mycket men han skulle heller aldrig uppnå en lika stor framgång som med Concierto de Aranjuez fram till sin död 60 år senare. Verket, och särskilt adagiot, har därefter hörts i alla möjliga sammanhang och även antagit olika skepnader. En magnifik version är exempelvis den som Miles Davis med hjälp av Gil Evans åstadkom på Scetches of Spain (https://open.spotify.com/track/52Yff0auh1j8694vkL8QSt?si=462c625e07044d4d) där han med fördel visade att klassisk musik även kan fungera i jazzdräkt.

Givetvis har verket nått filmens värld och några av oss minns kanske filmen ”Brassed off” där ett gäng bläckblåsmusiker i en snart nedlagd gruvstad framför verket under en repetition där de inte kan uttala namnet var på det blir ”Concert d'Orange Juice” (https://www.youtube.com/watch?v=zo8hIc7DpuE).

Och vad betydde adagiot? Under många år teg Rodrigo enligt den goda föresatsen att konstnärer helst inte ska behöva ”förklara” eller kommentera sina verk. Till sist medgav dock han och hustrun i en intervju att adagiot inte hade någon politisk koppling utan att den sorgsna melodin kom ur en rent personlig erfarenhet: förlusten av deras tilltänkta barn. Det privata är inte alltid politiskt.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Cattleyor

På sidan 272 – 293 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur uttrycket ”att rätta till Cattleyorna” bli Swanns och Odettes särskilda lilla uttryck för fysisk samvaro. Swanns nya kärlek till Odette och dess natur beskrivs ingående. Hans besök hos henne dagligen skildras. Han förvånas över att han är förälskad trots Odettes ytlighet, låga intelligens och dåliga smak. De diskuterar vad som är ”chic” vilket hon inte helt kan förklara men ur sin synvinkel ser som något självklart.