Widmerpool

 

Ovan: Widmerpool skildrad av tecknaren Marc Boxer på bokomslag 1977

Anthony Powells väldiga svit A Dance to the Music of Time (1951 – 75), är värd en essä i sig själv precis som jag skrev om Simon Ravens Alms for Oblivion (https://elfenbenstorn.blogspot.com/2023/01/alms-for-oblivion.html) men jag tänkte koncentrera mig på en av de mer minnesvärda personerna i myllret av figurer, Kenneth Widmerpool, som för övrigt är den enda av huvudpersonerna förutom berättaren Nick Jenkins som är med i alla tolv böckerna.

Jag hade läst lite om personerna innan jag första gången läste sviten men hade den gången fullt upp med att ta in själva berättelsen. Andra gången jag läste romanerna satt jag nästan bara och väntade på de scener där Widmerpool skulle dyka upp. Jag kan mycket väl förstå Evelyn Waugh, som i en recension av en av böckerna klagade på att Widmerpool i detta verk bara var med på tre ynka sidor!

Widmerpool är en i sanning komisk men också komplicerad och i grunden även tragisk figur som förenar en rad till synes motsägelsefulla sidor. Han är okultiverad förutom inom de områden där han anser det ”nyttigt”, han säger sig vara vänsterman (och går även med i Labour) men armbågar sig hänsynslöst fram inom både politiken, finansvärlden och inom det militära. Han har respekt för de mäktiga och vill komma sig upp men har i flera fall en förmåga att fatta felaktiga beslut och förnedra sig själv. Han har dock även en enastående förmåga att oberörd resa sig upp efter de motgångar han möter och låtsas som om ingenting har hänt.

Hela sviten både börjar och slutar med att Widmerpool springer men under väldigt olika omständigheter. I första boken ”A Question of Upbringing” (som utspelar sig 1921 – 24) möter berättaren Jenkins den joggande Widmerpool som kommer mot honom i morgondimman. Han har ett visst rykte på skolan såsom mannen som hade på sig ”fel sorts överrock” då han anlände första dagen. Widmerpools underkastelse under de mäktiga skildras också då skolans populäre cricketkapten råkar slänga en mosad banan i ansiktet på Widmerpool som tar det hela nästan som en komplimang.

Därefter har Widmerpool en förmåga att ideligen dyka upp i Jenkins liv i de mest varierade situationer och även om Jenkins inte direkt tycker om honom så vänjer han sig ändå vid honom. I senare volymer kan man se hur Widmerpool under trettiotalet kommer sig upp i finansvärlden. Ett försök till äktenskap 1934 slutar dock i ett pinsamt fiasko.

En minnesvärd scen är även när den pompöse Widmerpool dyker upp i uniform så fort andra världskriget i princip utbrutit och senare rentav blir Jenkins överordnade i det militära. Genom slumpartade händelser råkar han även under kriget orsaka ett par huvudpersoners död. Under den dystra efterkrigstiden gifter sig slutligen Widmerpool med den unga Pamela Flitton, en karaktär som dyker upp sent i sviten men som är desto mer minnesvärd, men även detta äktenskap innebär för hans del förnedring. Senare dras han även in i politiska skandaler av dunkelt slag.

I den sista boken möter vi en ny Widmerpool som bytt ut sitt ”lord” (som han tidigare blivit) mot ”Ken” eftersom han nu dragits till hippiekulturen och nya vänstern. På ett intressant vis radikaliseras Widmerpool i denna sista volym som även får ett överrumplande slut utan att jag här avslöjar för mycket eftersom jag faktiskt önskar att så många som möjligt läser verket.

Min framställning gör knappast den litteräre Widmerpool, som setts som en symbol för både de sämsta och bästa aspekterna av brittisk medelklass, rättvisa. Det ska även påpekas att det då och då delats ut ett Widmerpool-pris till olika offentliga personer som på ett eller annat vis har råkat verka i Widmerpools anda. Och nog kan hans minne vara värt att hållas vid liv, om inte annat som varnande exempel.

Widmerpools över hela världen, förenen eder!

Och så... dagens Proust!

Ovan: Krysantemum, Odettes älsklingsblommor

På sidan 247 – 258 i första delen, ”Swanns värld”, diskuterar Swann Vinteuls sonat med kotteriet. Han tror inte det är samme Vinteul som komponerat verket som den underlige gamle man han minns från Combray. Den lilla frasen blir hans och Odettes särskilda sång. Swann råkar nämna några höga vänner, exempelvis att ska äta lunch med presidenten men han bagatelliserar detta. Ordnar därefter vissa pass åt kotteriet till exempelvis operan. Hans första besöks hos Odette skildras liksom hennes kärlek till krysantemum, orientaliska föremål och te.