Slipskårestenarna

 Redan i mitten av 80-talet, i åldern 12 - 13 år, tyckte jag att det var roligt att läsa de gotländska lokaltidningarna, inte minst insändarsidorna. Jag begrep inte allt men jag märkte ju att det ibland var människor med väldigt starka åsikter. Exempelvis var en period nästan hela tiden (så upplevde jag det i alla fall i minnet) två farbröder vid namn K E Gannholm (Karl Erland Gannholm) och Ax O Larsson (Axel O Larsson) som ideligen skrev insändare riktade till varandra angående några stenar som de hade väldigt starka åsikter om. Min mor förklarade för mig att de båda var kända personer på ön och att de även var kusiner men att de inte talade med varandra förutom via dessa arga insändare. Vid en snabb googling kan jag även hitta prov på dessa insändare från 1984 - 85 plus omnämnandet av en ärekränkningsprocess där Larsson stämde sin kusin på grund av något han skrivit i en av sina böcker. 

Bråket gällde alltså de så kallade "slipskårestenarna" (en uppsjö alternativa namn finns), stenar med parallella linjer som om någon bearbetat dem på något vis. Ett betydande antal hypoteser har kastats fram. Larsson föreföll hävda att skårarna var spår av svärd som slipats (enligt min åsikt lite orimligt då skårorna inte direkt är kilformade) medan Gannholm hävdade att det fanns någon astronomisk eller kalendarisk koppling (enligt min åsikt ett något omständligt redskap för sådant). Bataljen pågick hur som helst längre mellan de båda släktingarna men upphörde vid Larssons död. 

Hur som helst så väckte dessa dunkla stenar enorma känslor i mindre kretsar på Gotland och de har fortsatt göra det. Bara för några år sedan var jag på föreläsning där en nyare amatörforskare framkastade den betydligt rimligare hypotesen att stenarna bar spår av kvarnhjul då de alla hittats där det fanns eller funnits vatten. Han hade även gjort en modell med små hjul som han prövat snurra mot stenar av samma material och trots stenens hårdhet blev det snabbt skåror. Till föreläsning infann sig dock ett par färgstarka personer varav den ene ideligen avbröt på ett irriterande vis och kom med ganska hetsiga frågor samt kallade föreläsning för "sagor". Samma person förklarade efter föreläsningen för mig att rymdvarelser regelbundet kom till jorden för att hjälpa bönderna med skörden. Det återstår väl att se om det kommer ännu några nya teser om de på Gotland så omtvistade stenarna. 

och så... dagens Proust! 

Ovan: Robert de Montesquieu (1855 - 1921), förebild för Baron de Charlus 

På sidan 363 - 374 i första delen, "Swanns värld", skildras Swanns fortsatta svartsjuka då han inte träffar Odette lika ofta. Han hör även gamla historier om henne vilket han tar illa vid sig av. Ibland får han dock sin vän, Baron de Charlus, att eskortera henne i olika sammanhang. I samband med att baronen erbjuder sig följa med Swann på en fest skickar han istället denne till Odette. 

Den tredje Jesus

 

Den åttonde boken som jag har läst ut i år är "Den tredje Jesus" (2009) av Deepak Chopra. Författaren är en känd person inom nyandlighet och alternativmedicin och har skrivit ett femtiotal böcker varav många sålt bra. I denna bok har Chopra, som själv vuxit upp i hinduisk miljö, tagit sig an några viktiga aspekter på Jesus. 

Chopra skildrar tre sidor av Jesus med tonvikt på just den tredje sidan. Han nämner den rent historiske Jesus, vilken han (liksom jag själv) är övertygad om att ha funnits. Denna historiska person var en rabbi eller religiös ledare som verkade under några år och drog till sig ett antal anhängare från underklassen. Vi vet dock inte mycket om honom. Den andre Jesus är den som kyrkan har skapat och som skiljer sig markant från den Jesus som man finner i originalkällorna. Detta har dock accepterats trots att envar har tillgång till just dessa texter. 

I större delen av boken diskuterar Chopra dock Jesus som han möter oss i evangelierna och citerar utöver dessa även flera av de gnostiska evangelierna (texter som inte kom med i bibeln) och framför allt då det så kallade Thomasevangeliet som enbart består av ett antal citat från Jesus, nedskrivna ungefär samtidigt som evangelierna. 

Den Jesus som vi alltså möter i evangelierna är en väldigt komplex gestalt och Chopra nämner exempelvis hur bibelns Jesus inte alls överensstämmer med exempelvis den Jesus som USA:s kristna höger lyfter fram. Jesus var emot familjen och sa inte ett ord om homosexualitet och abort men betonade däremot tron och en personlig väg till frälsning. 

I en utvikning, baserad på det Jesus säger i bibeln, föreslår Chopra även flera metoder för "andlig utveckling" vilket väl är ganska likt många andra självhjälpsböcker men dock innehåller en del som säkert är synnerligen nyttigt för religiösa människor men även ganska nyttigt för oss som inte är så religiösa då det även handlar om att utvecklas och bli en, om inte god så åtminstone hygglig människa. 

Chopra framstår överlag som en vidsynt person med stor kunskap om världens olika religioner och likheter och skillnader dem emellan. En bok som med fördel bör kunna läsas även av den som inte är oerhört intresserad av religiösa eller andliga spörsmål. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Operahuset i Bayreuth, dit Odette åkte med de Forcheville

På sidan 347 - 363 i första delen, "Swanns värld" skildras de olika turerna mellan Swann och Odette. Swann plågas av svartsjuka medan Odette trots att han inte vill bli sedd med henne. Swann retar sig på att Odette åker till Bayreuth utan honom. Slutligen ber han berättarens gammelmorbror Adolphe om råd. 

President Johnson

 

Ovan: Andrew Johnson, USA:s president 1865 - 69. 

En märklig slump är att två kända amerikanska presidenter som blev mördade på sin post vid sin död hade en vicepresident vid namn Johnson. De av oss som läst mycket modern historia känner väl till Lyndon B Johnson, Kennedys vicepresident, som försökte bygga en välfärdsstat men istället blev känd som "han som drog in USA i Vietnam-kriget". Mindre känd även för några av oss är Lincolns vicepresident, Andrew Johnson, även om jag dock en smula ytligt kom ihåg honom som "Han som var full andra gången Lincoln svors in och ställdes inför riksrätt". 

Andrew Johnson (1808 - 75) var en man från Tennessee som växte upp i djupaste fattigdom och aldrig gick i skolan. Läsa lärde han sig hyggligt medan han arbetade som skräddarlärling. Han försökte dock senare bilda sig på egen hand. Trots sin blygsamma bakgrund bör Johnson ändå ha varit en rätt duglig man eftersom han slutligen satte upp sitt eget skrädderi och tjänade en hel del pengar på det. Han skaffade även ett antal slavar vilka han slutligen frigav först i augusti 1863, sju månader efter utfärdandet av emancipationsakten. Det ska dock även nämnas att Johnsons före detta slavar frivilligt stannade kvar som löneanställda och trots att hans senare politik mot svarta generellt inte kan ses som generös så var han däremot välvillig och hjälpsam mot sina före detta slavar. 

Johnson kom in i Demokratiska partiet och blev borgmästare. Därefter kom han senare till kongressen och ombads till sist bli Lincolns vicepresidentkandidat i valet 1864. Detta var ett klokt drag från Lincoln som ville visa att han avsåg ena nationen genom att välja en Demokrat till sin vicepresident. De båda vann också valet. När Lincoln svors in 4 mars 1865 kom Johnson dock ditt svårt bakfull efter en sen festnatt och tog ett par stadiga drinkar varefter han höll ett pinsamt och berusat tal till sin president som generad hörde på. Han fick dock rehabilitera sig genom ett desto värdigare uppträdande vid Lincolns begravning och som ny president efter mordet på Lincoln 14 april 1865. 

Johnson var, som sagt, på många vis en duglig man men han hade dels en mycket kärvare syn på de svarta och på slaveriet jämfört med Lincoln och han hade även en allvarlig brist i sin personlighet. Precis som efterträdaren Nixon var han obenägen att vara flexibel i vissa lägen och såg kompromisser som ett tecken på svaghet. Han försökte visserligen föra åter Sydstaterna till unionen och försökte även knäcka makten hos de plantageägare som ännu hade stort inflytande i Syd till förmån för enklare människor som han, med tanke på sin egen bakgrund, alltid hade en varm känsla för. 

Dock kolliderade han ideligen med republikanerna i kongressen angående frågan om de svartas rättigheter och privat ska den förre slavägaren inför partivänner ha skrutit med vad han i det avseendet uppnådde, det vill säga att de svartas rättigheter inte skulle utökas markant. Bråken med kongressen var långa och invecklade och präglade Johnsons hela presidentperiod. Konflikten kulminerade med att Johnson 1868 ställdes inför riksrätt för maktmissbruk, med mera, och frikändes med en rösts övervikt. Hans popularitet dalade under den tiden och vid partikonventet förlorade han stort då han försökte bli nominerad som presidentkandidat till valet 1868. Hans efterträdare kom istället att bli hans egen ÖB, den förre krigshjälten Ulysses S Grant. 

Som enda amerikansk ex-president i historien valdes Johnson därefter in i senaten 1875 men dog efter ett par slaganfall efter bara några månader i ämbetet. Han hade nekat läkarvård efter sin första stroke och förblev därmed envis in i döden. Omdömena om Johnson har varierat kraftigt. Somliga historiker har försökt att i bästa mån ärerädda honom och även pekat på de enorma uppgifter han stod inför. En majoritet av historiker har dock enats om att han var en av USA:s sämsta presidenter någonsin. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Charles Haas (1833 - 1902), Paris-dandy och en förebild till Charles Swann

På sidan 336 – 347 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur Swann nu hindras från att umgås med Odette då hon ständigt är hos Verdurins som vanligt. De ger sig ut på resor och Swann försöker följa efter på avstånd och besöker vänner i trakten som han inte sett på länge. Hans svartsjuka och hur han rentav anlitar detektiver skildras. Dock är Odette fortfarande mycket vänligt mot honom och han blir rörd då hon på en fest där de båda råkat hamna vill att hon kör honom hem som vanligt.

De sorgsna sångernas symfoni

 

Ovan: Den kända inspelningen från 1992 som gjorde Gorecki till en storsäljare.

Den polske tonsättaren Henryk Goreckis tredje symfoni, ”De sorgsna sångernas symfoni” (Symfonia piesni zalosnych) var något så ovanligt som ett klassiskt verk som i relativt modern tid (1992) sålde oerhört bra. Verket var dock redan 15 år gammalt vid den tiden. Symfonin är i sig själv intressant då den, parallellt med liknande utveckling hos ett antal andra kompositörer som exempelvis esten Arvo Pärt eller britten John Taverner, visar hur Gorecki lämnat sin modernistiska stil och går in i en melodisk stil som inspirerats av äldre förlagor. I mina öron är det ett fylligt orkestrerat och närmast böljande verk men gripande stämmor för sopranen. Verket komponerades oktober – december 1976 och består av tre satser. Texten i första satsen bygger på en polsk text från 1400-talet där Jesus mor Maria begråter sin son, den andra texten bygger på en bön som en ung polska skrev på väggen i en GESTAPO-cell under andra världskriget och den tredje texten bygger på en mors klagan då hon söker efter sin son som stupat under den silesiska revolten 1919 – 21 (en revolt där delar av tyska Schlesien, där befolkningen huvudsakligen bestod av polacker, anslöt sig till den nya polska republiken). Den stil som Gorecki och andra likartade kompositörer slog an, har för övrigt kallats ”helig minimalism” i och med de religiösa temat och de ofta enkla och repetitiva melodierna. Verket hade premiär i Frankrike 4 april 1977 och spelades första gången in i Polen 1978, där det betraktades som ett mästerverk. Utländska kritiker tyckte dock att Gorecki blivit ointressant då han lämnat sin tidigare stil. Det var dock först 1992, då Elektra släppte en inspelning med London Sinfonietta, som symfonin blev verkligt känd och sålde i stora upplagor i både Storbritannien och i USA. Gorecki var lika förvånad som någon annan över framgången. Helena Blazusiakowna, den unga flickan som skrev bönen som användes i andra satsen, överlevde för övrigt kriget och fick en stor familj. Hon avled 1999.

Inspelningen från 1992: https://open.spotify.com/album/4vArLMJQy7aoUgP0D1d2X0?si=biBT3jRCRBqaLXbfBqnC-Q

Och så... dagens Proust! 

Ovan: ”I Boulognerskogen” (1879) av Berthe Morisot. Populärt utflyktsmål för Verdurins och andra parisare.

På sidan 323 – 336 i första delen, ”Swanns värld”, beskrivs hur Swann en dag oplanerat besöker Odette en eftermiddag då han vet att hon är hemma. Det hörs buller inifrån lägenheten då han knackar på men Odette öppnar inte. Då han senare kommer tillbaka säger hon att hon sov. Han förstår att hon ljuger. Hon blir väldigt känslosam mot honom och ber honom posta några brev åt henne. Ett är skrivet till de Forcheville och Swann lyckas läsa det genom kuvertet i ljussken. Det visar sig att de Forcheville var i lägenheten. Swann tar med Odette på en resa till södra Frankrike men förtärs hela tiden av svartsjuka. På en träff med Verdurins hör Swann att man planerar en utflykt till i morgon och att han inte är bjuden. Odette får åka hem i Verdurins vagn trots lama protester från Swann. Han går hem och förbannar de brackiga Verdurins. Allt nobelt han tidigare sett hos dem är som bortblåst. Inför Dr Cottard avfärdar Madame Verdurin sedan Swann som uppenbarligen aldrig mer blir inbjuden till det lilla kotteriet.

Mitt besök på Harry's

 

Ovan: Harry's Bar i Venedig ungefär som jag också såg byggnaden. 

Det är inte så ofta jag gör rena "turistgrejer" men 24 april i herrens år 2014 var jag i Venedig och hade någon dag innan, under en promenad, lokaliserats Harry's Bar som jag avsåg att besöka senare. Nu hade vi precis återvänt från en utflykt till den ödsliga ön Burano och därefter "glasön" Murano och klev nu av vid Rialtobron. Mitt resesällskap var trött och frusen och vill helst dra sig tillbaka till hotellets säng med några pizzaslices. Jag förklarade att jag för egen del skulle promenera lite. Sagt och gjort gick jag från bron till Markusplatsen som jag korsade. Efter promenad genom några kvarter kom jag så till den ytterligt diskreta byggnad som utgjorde klassiska Harry's Bar. 

Ovan: Bellini med oliver, som jag fick det serverat vid mitt besök. 

Vad hade jag väntat mig? En klurig bartender som misstänksamt glodde på mig såsom ej varandes en av stammisarna? Hemingway och hans polare, pokulerandes i ett hörn med drinkar och cigaretter i högsta hugg? Inte direkt. Stället var ganska fullt med folk men ett lågt mummel dominerade lokalen. Jag kom direkt förbi en disk där en lång och elegant man i vit smokingjacka, liksom alla övriga i servisen, på engelska anvisade mig en plats i baren där jag beställde en Bellini (denna blandning av Prozecco och persikopuré) samt fick lite oliver till. Uppenbarligen gratis. Å andra aidan kostade drinken 17 EUR vilket jag tyckte var svindyrt redan för nästan nio år sedan. "Ja, här lär man inte sitta och dricka länge" for det väl genom mitt huvud. Jag satt där i godan ro och sippade på min Bellini utan att försöka dricka ur alltför snabbt. Besökarna var stillsamma. Vad jag kunde höra var merparten italienare, mest män i övre medelåldern. Jag slogs dock av att det uppenbarligen kom dit stamgäster då den långe och elegante mannen, som vakade som en hök över lokalen, välkomnade folk med fraser som "Buena sera, dottore" eller "Buena Sera, avvocato". Drack därefter ur min drink och knallade åter till hotellet i den onekligen vackra och ljuva venetianska natten. Det var mitt besök på Harry's. Och det mest turistartade jag gjort i hela mitt liv, tror jag. Så rolig är jag. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Laure Heyman (1851 - 1940), salongsvärdinna, huvudsaklig förebild för Odette de Crecy samt älskarinna till både Prousts gammelfarbror och hans far. 

På sidan 308 – 325 i första delen ”Swanns värld”, skildras hur sällskapet bryter upp efter middagen med Forcheville och makarna Cottards och Verdurins kommentarer efteråt. Verdurins pratar illa om Swann som de anser betett sig dumt. Lite mer om Swanns kärlek till Odette och de pengar han varje månad ger henne. Han blir rörd då hon inför hela sällskapet talar om hans besök hos henne om kvällen. Hans vänner i societeten lite irriterad över hur han kommer och går. Han gör ett besök hos Odette som dock är trött och vill sova. Senare tror Swann att hon har någon hos sig och återvänder. Han ser att det lyser och efter tvekan knackar han svartsjukt på fönstret varefter han möts av två äldre och för honom okända män. Han hade tagit fel fönster!

Berlin 24. Juni 1922

 

Den sjunde bok som jag läst ut i år är ”Berlin 24. Juni 1922” (2022) av Thomas Hüetlin. Denna helt nya bok, som kommit ut 100 år efter mordet på Walter Rathenau har tydligen redan blivit en storsäljare i Tyskland. För det är just mordet på Tysklands utrikesminister Walter Rathenau, och upptakten till det, som skildras. Med en del tillbakablickar i historien så rör sig boken huvudsakligen från 26 augusti 1921 till 24 juni 1922 och i ett sista kapitel skildras översiktligt ”vad hände sedan” och ”hur gick det för den och den”.

Bokens första kapitel ägnas åt Matthias Erzberger, den man som av militärerna mer eller mindre lurades till att skriva under stilleståndsavtalet och därefter blev hatad av hela det konservativa Tyskland. Att han som finansminister även i högre grad ville beskatta de rika gjorde honom inte mer älskad. Hans ärkefiende, före finansministern Karl Helfferich, porträtteras också liksom den hetsjakt denne bedrev gentemot Erzberger. Författaren markerar tydligt skillnaden mellan den fromt religiöse Erzberger, småfolkets förkämpe, och Helfferich, överklassens handgångne man. Redan 28 januari 1920 hade Erzberger skjutits av en högerextremist som för övrigt fick ett milt straff i en farsartad rättegång. Under vistelse på en kurort, delvis på grund av sviterna efter de tidigare skadorna, blev Erzberger nedskjuten under en promenad 26 augusti 1921. Mördarna såg till att detta mordförsök inte skulle bli någon halvmesyer.

När Erzbergers kollega, som varit med vid attentatet, upprörd berättade för sin pensionatsvärdinna vad som hänt hade denna utropat ”Men hur man någon då promenera med Erzberger!” Sådan var stämningsläget hos delar av befolkningen. Erzbergers mördare, som tillhörde terrororganisationen Organisation Consul, beskrev i senare intervjuer en efter idyllisk tid där de i olika sammanhang togs emot som hjältar av människor som hjälpte till att forsla dem ut ur landet.

Följande kapitel varvas med skildringar av Rathenau och den krets människor som skulle bli hans banemän. Ingående skildras Hermann Erhardt, kapten i marinen, och dennes rent handgripliga kamp mot den nya republiken då han exempelvis deltog i ”Kappkuppen” i mars 1920. Detta var ett försök från högerns sida att ta makten men hela företaget, lett av den i slutändan mindre kraftfulle ämbetsmannen Wolfgang Kapp, kollapsade inom några dagar tack vare folkligt motstånd.

En annan person som ingående skildras, mycket beroende på att han lämnat efter sig fylliga memoarer och trots allt senare inte direkt dolde sina tidigare åsikt, var frikåristen Ernst von Salomon. Denne unge man deltog bland annat då de av den republikanska regeringen avlönade frikårerna kämpade i Baltikum under 1919. Relativt osminkat beskrivs han sin egen förbittrade och våldsamma tankevärld men han skildrar även sin komplicerade relation till Walter Rathenau, en man han på många vis beundrade. Han beskiver hur han en hel natt läste en av Rathenaus böcker och sedan fanns i publiken vid ett av Rathenaus tal, där han även slogs av dennes ”nobla väsen”. Det är nästan sorgligt när von Salomon i någon form av perverterad logik kommer fram till att denne man på fiendesidan är så pass briljant så att man inte kan låta honom leva.

Frikåristernas ideologi är en brok blandning av militarism, våldsdyrkan, antisemitism, kvinnohat och mycket annat. De tillhör den grupp som skulle ha varit landets elit men som i ett slag förlorade allt på grund av ett krig som deras egna ledare dragit in dem i. Istället för att inse detta vägrade man acceptera sakernas tillstånd och riktade istället allt sitt hat och all sin vrede mot de grupper som ansågs ligga bakom allt: demokrater, republikaner, frimurare, arbetare, judar, kvinnor, med flera. Olyckligtvis var även stora delar av dessa grupper förhärdade soldater med god stridsvana som efter flera år av krig inte drog sig för att döda civilister och sätta in tunga vatten mitt i tyska stadskärnor eller i Baltikum.

I flera kapitel möter vi målet för deras aktioner: Walther Rathenau. Denne djupt kultiverade och därmed även djupt komplicerade man. Storföretagaren, konstälskaren som köpte modern konst för att ”det skulle man” och ställde undan den eftersom han inte alltid gillade den, juden som uttryckte sig antisemitiskt, storföretagaren, den lysande ekonomiske strategen, tyskpatrioten, han som ville höra till men aldrig riktigt accepterades av den gamla eliten som på sin höjd betraktade honom som ett nyttigt redskap.

I början av 1922 accepterar Rathenau posten som utrikesminister, till sin mors förtvivlan. ”Men mamma, de hittade faktiskt ingen annan”, säger han i en lam ursäkt. Självaste Einstein besöker honom en kväll och ber honom avstå från posten. Både hans omgivning och han själv talar faktiskt om att han kan bli måltavla för attentat, något som är extra troligt efter mordet på Erzberger. Mycket riktigt kommer Rathenau bara att bekläda sitt ämbete något halvår men under den korta tiden ordnar han det viktiga så kallade ”Rapallofördraget”, om tekniskt, militärt och ekonomiskt samarbete med det unga Sovjetunionen. Ännu på attentatsdagen drivs dock vissa av de tilltänkta attentatsmännen av tvivel och Kern, som leder aktion, är nära att skicka iväg några av dem (eller värre). Ernst von Salomon, som är en av de mindre betrodda, har fått nöja sig med att ordna bilen som ska användas vid dådet.

Boken avslutas alltså med en kort sammanfattning av hur det gick för flera av de inblandade och nämner även 2019 års mord på borgmästaren Lübcke, utfört av en nynazist. Detta mord är olycksbådande nog det första högerextrema mordet i Tyskland sedan andra världskriget. Författaren, journalist på Der Spiegel, drar även en rad dystra paralleller mellan vår värld och världen av 1922. En synnerligen intressant, spännande och läsvärd bok som jag hoppas översätts till svenska.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Jules Cotard (1840 – 89), Parisläkaren som var en förebild för Dr Cottard.

På sidan 295 – 308 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur middagen med de Forchevill inte blir så lyckad för Swann. Han tycker både greven och historikern Brichot är fåniga och orkar heller inte med Cottards dåliga vitsar. Denna kväll klarar han, allt som allt, inte av att flina upp sig vilket Verdurins noterar. De får även reda på mer om Swanns bekanta i societeten via den lösmynte greven.

Glas och aska

Den sjätte bok som jag har läst ut i år är "Glas och aska" 2010) av den sena debutanten (65 år) Ann Syréhn Tomasevic. Boken skildrar Lilian Winckelmann (1884 - 1970) och hennes skiftande liv, sett i återblickar men även via efterforskningar av en svensk journalist under 1980-talet. Lili, som hon kallas var en avlägsen släkting till journalisten Annas ex-man. När Anna oväntat får ett sent arv från Lili, som varit död i många år, börjar hon forska lite i den gamla damens liv och ett spännande livsöde nystas upp. Lili upplever en lycklig barndom i Elsass och gifter sig därefter och flyttar till Wien. Hon och hennes familj påverkas lika omvälvande som alla andra familjer då världskriget bryter ut. Därefter kommer hennes liv att genomgå tvära kast, från nöden i efter krigstidens Wien, till lyxliv i Berlin och New York, därefter åter misär och några år i amerikanska mellanvästern samtidigt som myller av personer passerar revy i hennes liv. Allt som allt en fascinerande roman där författarinnan med stor detaljrikedom skildrar olika miljöer i Europa och USA under loppet av 100 år och hur samhället radikalt förändras. 
 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Dramatisk scen ur romanen "Serge Panine" (1880) som Swann och Odette ser i teaterversion. 

På sidan 283 - 295 i första delen, "Swanns värld", skildras åter kontrasten mellan Swanns och Odettes smak. Swann anpassar sig dock och delar med Odetten nöjen och intressen bara för att komma henne närmare. Han tycker rentav de Verdurins och deras brackiga sällskap är nobla människor. Inledningen på en middag hos Verdurins, där en viss greve de Forcheville infunnit sig, skildras.