Den sjunde bok som jag läst ut i år är ”Berlin 24. Juni 1922” (2022) av Thomas Hüetlin. Denna helt nya bok, som kommit ut 100 år efter mordet på Walter Rathenau har tydligen redan blivit en storsäljare i Tyskland. För det är just mordet på Tysklands utrikesminister Walter Rathenau, och upptakten till det, som skildras. Med en del tillbakablickar i historien så rör sig boken huvudsakligen från 26 augusti 1921 till 24 juni 1922 och i ett sista kapitel skildras översiktligt ”vad hände sedan” och ”hur gick det för den och den”.
Bokens första kapitel ägnas åt Matthias Erzberger, den man som av militärerna mer eller mindre lurades till att skriva under stilleståndsavtalet och därefter blev hatad av hela det konservativa Tyskland. Att han som finansminister även i högre grad ville beskatta de rika gjorde honom inte mer älskad. Hans ärkefiende, före finansministern Karl Helfferich, porträtteras också liksom den hetsjakt denne bedrev gentemot Erzberger. Författaren markerar tydligt skillnaden mellan den fromt religiöse Erzberger, småfolkets förkämpe, och Helfferich, överklassens handgångne man. Redan 28 januari 1920 hade Erzberger skjutits av en högerextremist som för övrigt fick ett milt straff i en farsartad rättegång. Under vistelse på en kurort, delvis på grund av sviterna efter de tidigare skadorna, blev Erzberger nedskjuten under en promenad 26 augusti 1921. Mördarna såg till att detta mordförsök inte skulle bli någon halvmesyer.
När Erzbergers kollega, som varit med vid attentatet, upprörd berättade för sin pensionatsvärdinna vad som hänt hade denna utropat ”Men hur man någon då promenera med Erzberger!” Sådan var stämningsläget hos delar av befolkningen. Erzbergers mördare, som tillhörde terrororganisationen Organisation Consul, beskrev i senare intervjuer en efter idyllisk tid där de i olika sammanhang togs emot som hjältar av människor som hjälpte till att forsla dem ut ur landet.
Följande kapitel varvas med skildringar av Rathenau och den krets människor som skulle bli hans banemän. Ingående skildras Hermann Erhardt, kapten i marinen, och dennes rent handgripliga kamp mot den nya republiken då han exempelvis deltog i ”Kappkuppen” i mars 1920. Detta var ett försök från högerns sida att ta makten men hela företaget, lett av den i slutändan mindre kraftfulle ämbetsmannen Wolfgang Kapp, kollapsade inom några dagar tack vare folkligt motstånd.
En annan person som ingående skildras, mycket beroende på att han lämnat efter sig fylliga memoarer och trots allt senare inte direkt dolde sina tidigare åsikt, var frikåristen Ernst von Salomon. Denne unge man deltog bland annat då de av den republikanska regeringen avlönade frikårerna kämpade i Baltikum under 1919. Relativt osminkat beskrivs han sin egen förbittrade och våldsamma tankevärld men han skildrar även sin komplicerade relation till Walter Rathenau, en man han på många vis beundrade. Han beskiver hur han en hel natt läste en av Rathenaus böcker och sedan fanns i publiken vid ett av Rathenaus tal, där han även slogs av dennes ”nobla väsen”. Det är nästan sorgligt när von Salomon i någon form av perverterad logik kommer fram till att denne man på fiendesidan är så pass briljant så att man inte kan låta honom leva.
Frikåristernas ideologi är en brok blandning av militarism, våldsdyrkan, antisemitism, kvinnohat och mycket annat. De tillhör den grupp som skulle ha varit landets elit men som i ett slag förlorade allt på grund av ett krig som deras egna ledare dragit in dem i. Istället för att inse detta vägrade man acceptera sakernas tillstånd och riktade istället allt sitt hat och all sin vrede mot de grupper som ansågs ligga bakom allt: demokrater, republikaner, frimurare, arbetare, judar, kvinnor, med flera. Olyckligtvis var även stora delar av dessa grupper förhärdade soldater med god stridsvana som efter flera år av krig inte drog sig för att döda civilister och sätta in tunga vatten mitt i tyska stadskärnor eller i Baltikum.
I flera kapitel möter vi målet för deras aktioner: Walther Rathenau. Denne djupt kultiverade och därmed även djupt komplicerade man. Storföretagaren, konstälskaren som köpte modern konst för att ”det skulle man” och ställde undan den eftersom han inte alltid gillade den, juden som uttryckte sig antisemitiskt, storföretagaren, den lysande ekonomiske strategen, tyskpatrioten, han som ville höra till men aldrig riktigt accepterades av den gamla eliten som på sin höjd betraktade honom som ett nyttigt redskap.
I början av 1922 accepterar Rathenau posten som utrikesminister, till sin mors förtvivlan. ”Men mamma, de hittade faktiskt ingen annan”, säger han i en lam ursäkt. Självaste Einstein besöker honom en kväll och ber honom avstå från posten. Både hans omgivning och han själv talar faktiskt om att han kan bli måltavla för attentat, något som är extra troligt efter mordet på Erzberger. Mycket riktigt kommer Rathenau bara att bekläda sitt ämbete något halvår men under den korta tiden ordnar han det viktiga så kallade ”Rapallofördraget”, om tekniskt, militärt och ekonomiskt samarbete med det unga Sovjetunionen. Ännu på attentatsdagen drivs dock vissa av de tilltänkta attentatsmännen av tvivel och Kern, som leder aktion, är nära att skicka iväg några av dem (eller värre). Ernst von Salomon, som är en av de mindre betrodda, har fått nöja sig med att ordna bilen som ska användas vid dådet.
Boken avslutas alltså med en kort sammanfattning av hur det gick för flera av de inblandade och nämner även 2019 års mord på borgmästaren Lübcke, utfört av en nynazist. Detta mord är olycksbådande nog det första högerextrema mordet i Tyskland sedan andra världskriget. Författaren, journalist på Der Spiegel, drar även en rad dystra paralleller mellan vår värld och världen av 1922. En synnerligen intressant, spännande och läsvärd bok som jag hoppas översätts till svenska.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Jules Cotard (1840 – 89), Parisläkaren som var en förebild för Dr Cottard.
På sidan 295 – 308 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur middagen med de Forchevill inte blir så lyckad för Swann. Han tycker både greven och historikern Brichot är fåniga och orkar heller inte med Cottards dåliga vitsar. Denna kväll klarar han, allt som allt, inte av att flina upp sig vilket Verdurins noterar. De får även reda på mer om Swanns bekanta i societeten via den lösmynte greven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar