En märklig slump är att två kända amerikanska presidenter som blev mördade på sin post vid sin död hade en vicepresident vid namn Johnson. De av oss som läst mycket modern historia känner väl till Lyndon B Johnson, Kennedys vicepresident, som försökte bygga en välfärdsstat men istället blev känd som "han som drog in USA i Vietnam-kriget". Mindre känd även för några av oss är Lincolns vicepresident, Andrew Johnson, även om jag dock en smula ytligt kom ihåg honom som "Han som var full andra gången Lincoln svors in och ställdes inför riksrätt".
Andrew Johnson (1808 - 75) var en man från Tennessee som växte upp i djupaste fattigdom och aldrig gick i skolan. Läsa lärde han sig hyggligt medan han arbetade som skräddarlärling. Han försökte dock senare bilda sig på egen hand. Trots sin blygsamma bakgrund bör Johnson ändå ha varit en rätt duglig man eftersom han slutligen satte upp sitt eget skrädderi och tjänade en hel del pengar på det. Han skaffade även ett antal slavar vilka han slutligen frigav först i augusti 1863, sju månader efter utfärdandet av emancipationsakten. Det ska dock även nämnas att Johnsons före detta slavar frivilligt stannade kvar som löneanställda och trots att hans senare politik mot svarta generellt inte kan ses som generös så var han däremot välvillig och hjälpsam mot sina före detta slavar.
Johnson kom in i Demokratiska partiet och blev borgmästare. Därefter kom han senare till kongressen och ombads till sist bli Lincolns vicepresidentkandidat i valet 1864. Detta var ett klokt drag från Lincoln som ville visa att han avsåg ena nationen genom att välja en Demokrat till sin vicepresident. De båda vann också valet. När Lincoln svors in 4 mars 1865 kom Johnson dock ditt svårt bakfull efter en sen festnatt och tog ett par stadiga drinkar varefter han höll ett pinsamt och berusat tal till sin president som generad hörde på. Han fick dock rehabilitera sig genom ett desto värdigare uppträdande vid Lincolns begravning och som ny president efter mordet på Lincoln 14 april 1865.
Johnson var, som sagt, på många vis en duglig man men han hade dels en mycket kärvare syn på de svarta och på slaveriet jämfört med Lincoln och han hade även en allvarlig brist i sin personlighet. Precis som efterträdaren Nixon var han obenägen att vara flexibel i vissa lägen och såg kompromisser som ett tecken på svaghet. Han försökte visserligen föra åter Sydstaterna till unionen och försökte även knäcka makten hos de plantageägare som ännu hade stort inflytande i Syd till förmån för enklare människor som han, med tanke på sin egen bakgrund, alltid hade en varm känsla för.
Dock kolliderade han ideligen med republikanerna i kongressen angående frågan om de svartas rättigheter och privat ska den förre slavägaren inför partivänner ha skrutit med vad han i det avseendet uppnådde, det vill säga att de svartas rättigheter inte skulle utökas markant. Bråken med kongressen var långa och invecklade och präglade Johnsons hela presidentperiod. Konflikten kulminerade med att Johnson 1868 ställdes inför riksrätt för maktmissbruk, med mera, och frikändes med en rösts övervikt. Hans popularitet dalade under den tiden och vid partikonventet förlorade han stort då han försökte bli nominerad som presidentkandidat till valet 1868. Hans efterträdare kom istället att bli hans egen ÖB, den förre krigshjälten Ulysses S Grant.
Som enda amerikansk ex-president i historien valdes Johnson därefter in i senaten 1875 men dog efter ett par slaganfall efter bara några månader i ämbetet. Han hade nekat läkarvård efter sin första stroke och förblev därmed envis in i döden. Omdömena om Johnson har varierat kraftigt. Somliga historiker har försökt att i bästa mån ärerädda honom och även pekat på de enorma uppgifter han stod inför. En majoritet av historiker har dock enats om att han var en av USA:s sämsta presidenter någonsin.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Charles Haas (1833 - 1902), Paris-dandy och en förebild till Charles Swann
På sidan 336 – 347 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur Swann nu hindras från att umgås med Odette då hon ständigt är hos Verdurins som vanligt. De ger sig ut på resor och Swann försöker följa efter på avstånd och besöker vänner i trakten som han inte sett på länge. Hans svartsjuka och hur han rentav anlitar detektiver skildras. Dock är Odette fortfarande mycket vänligt mot honom och han blir rörd då hon på en fest där de båda råkat hamna vill att hon kör honom hem som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar