Swanns värld

 

Den nionde boken som jag har läst ut i år är ”På spaning efter den tid som flytt 1: Swanns värld” av Marcel Proust. Det är troligen fjärde, om inte femte, gången som jag läser den och det känns därför nästan lite konstigt att mer ingående recensera den. Boken hade refuserats av flera förlag, inklusive kända förlaget Nouvelle Revue Francaise där författaren André Gide bläddrat igenom manuset och rekommenderat att man refuserade det efter att ha hängt upp sig på några grammatiska missar. Han bad senare Proust om ursäkt. Till sist hade Proust, i samarbete med förlaget Grasset, betalat själv för publikationen. Efter att han blivit känd stannade Proust lojalt nog kvar vid Grasset.

Boken skildrar i huvudsak berättarens barndom men innehåller i början även den kända, för att inte säga uttjatade episod, där berättaren kombinerar den lille madeleinekakan med lindblomste och via smak- och doftsensationen drar sig till minnes en i och för sig obetydlig men dock återkommande episod från barndomens somrar i staden Combray. Den franska titeln på boken är egentligen mer ordagrant ”Åt Swanns håll” eftersom titeln anspelar på två promenadstråk som familjen har under sin vistelse i den lilla staden. Det ena stråket kallar de ”Guermantes-hållet” och leder åt den högadiga familjen Guermantes egendomar och deras slott (som de aldrig når fram till under någon av promenaderna) medan det andra stråket kallas ”Swanns håll” då det leder till Swanns egendom.

Charles Swann, ibland kallad Swann Jr då dennes far och namne varit god vän med berättarens morfar, är en man som sysslat med affärer och vars rikedomar fört honom ända in i de finaste salongerna. Detta är berättarens familj dock inte medvetna om då den till det yttre så blygsamme Swann besöker dem i Combray. Vid den tid då boken utspelar sig, i berättarens barndom, är Swann gift med en kvinna som hans familj ”inte ville ta emot” och har även en dotter, Gilberte, som familjen under en promenad ser i familjens park. Man ser även Swanns gåtfulla hustru tillsammans med en viss baron de Charlus. Berättaren blir tidigt fascinerad av Swann och dennes familj, en fascination som följer honom genom åren.

Vi möter berättarens myllrande släkt: Hans spydige morfar, den egensinniga mormodern och hennes skvallriga systrar, onkel Adolphe som efter ett uppträde stöts ut ur gemenskapen, den ständigt sängliggande och enligt henne själv väldigt sjukliga tante Leonie och hennes faktotum Francoise, berättarens ömma mor och hans av vädret uppslukade far. Vi möter även den lilla staden Combray och dess invånare.

I en längre utvikning, lite av en roman i romanen, skildras Swanns uppblossande kärlek till Odette de Crecy, den kvinna som efter många turer till sist blir hans hustru. Vi möter i samband med detta de nästan sällsynt brackiga och vulgära makarna Verdurin och deras salong samt flera av deras i stort sett lika brackiga vänner. Swann bjuds in till salongen av sina nya bekantskap Odette och då han börjat fatta tycke för henne så står han ut med de löjliga personerna som samlas vid Verdurins och intalar sig rentav att de är det bästa av umgänge trots att han är van vid att röra sig i aristokraternas salonger. Till sist kan Swann dock inte dölja en ökande avsmak för umgängesformerna och stöts ut samtidigt som han är hjälplöst förälskad i Odette. Efter många turer tycker han sig dock ha tröttnat på henne.

Boken rundas av med att berättaren, nu i tidiga tonåren, lär känna Swanns dotter Gilberte i Paris och åter ser dennes hustru då hon promenerar. Boken rör sig sedan åter tillbaka till nutid, den tid då berättaren sitter och ser tillbaka. Den som läser denna bok märker att Proust inte alltid lägger tonvikten vid de yttre händelserna. Även om det förekommer en eller annan liten spännande episod så är boken faktiskt på det hela taget ganska händelselös och det handlar ofta om vardagens lunk. Händelseförloppen utspelar sig snarare i flera av huvudpersonernas huvuden. Den som någon gång varit svårt och olyckligt förälskad kan gott och väl känna igen sig i det detaljerat beskrivna lidande som Swann genomgår. För den som har tålamod att läsa långsamt och reflektivt så innehåller denna bok mycket som var och en kan känna igen sig i angående känsloliv. För att lägga märke till detaljer och skiftningar krävs dock även en del omläsning, vilket jag nu praktiserat under loppet av 30 år.

Och så (igen)... dagens Proust!

Ovan: Slottet Petit Trianon nära Versailles, möjligt utflyktsmål för berättaren.

På de avslutande sidorna 280 – 295 i första delen, ”Swanns värld”, skildras berättarens fortsatta fascination för familjen Swann, till hans föräldrars irritation. I en längre utvikning skildras Bois de Boulogne där han ofta ser Madame Swann promenera eller åka i sin vagn. Utflykter till Trianon. Scenen växlar närmare bokens nutid och berättaren konstaterar vemodigt att vagnar byts ut mot hemska automobiler och att klädmodet växlat och boken avrundas med en reflektion över tidens gång.

Georg Trakl

 Ovan: Georg Trakl (1887 - 1914) fotograferad i maj 1914. 

Poeter och krig är sällan en bra kombination. Det är å andra sidan inte heller narkomaner och farmaceutiska miljöer. Georg Trakl upplevde båda dessa olyckliga kombinationer. Inom rockmusiken referas det ofta till den så kallade ”27-klubben”, människor som dött i en ålder av 27 år. Bland poeternas motsvarande klubb är den tidigt urspårade och sköre Georg Trakl (1887 – 1914) från dåvarande Österrike-Ungern en självklart medlem.

Trots sitt korta liv har Trakl i den tysktalande världen blivit ihågkommen som en betydande expressionistisk poet av brådmoget slag. Han föddes i Salzburg och tillbringade sina 21 första år där. Familjen var högborgerlig och liberal. Fadern drev en järnhandel och modern, som var drogberoende, överlät uppfostran av unge Georg och hans syskon åt en fransk guvernant. Detta medförde att Trakl tidigt lärde sig franska och han tog även till sig en hel del fransk litteratur jämte den tyska. Han började skriva dikter redan som 13-åring.

Den av föräldrarna försummade Georg hade dock en ytterst nära relation till sin lillasyster Margarethe (Gretl), som med tiden blev konsertpianist. Hans egen diktning, särskilt verket ”Blodsskuld”, antyder rentav att relationen var lite för närgången mellan syskonen. Detta är dock inte klarlagt. Trakl tog tidigt efter moderns dåliga vanor då han (troligen via henne) fick tillgång till droger. Han flyttade 1908 till Wien för att utbilda sig till farmaceut och därmed även få tillgång till exempelvis morfin och kokain. Trots vissa svårigheter tog Trakl småningom sin examen men han vacklade mellan farmaceutens yrke och lockelsen att bli författare. Han umgicks även i litteratära kretsar och skrev bland annat i tidsskriften Der Brenner. Han blev så småningom farmaceut i armén.

Trakl plågades av depressioner och kan nog snarast ha beskrivits som manodepressiv. Vid ett tillfälle drabbades han av en panikångestattack då han skulle hämta ut ett stipendium som han fått av själve Wittgenstein och vågade inte gå in på banken. När första världskriget bröt ut kallades Trakl in och blev armésjukvårdare. Hans upplevelse av kriget blev tidigt mycket brutal då hans armé deltog i ett slag vid orten Gródek i Galicien (idag Polen). Strax innan kriget hade han fått se ett befäl av någon anledning hänga 13 rutener (en benämning på Ukrainare i Österrike-Ungern) alldeles bredvid det tält där han skulle husera. Efter själva slaget, där Österrike-Ungern led en blodig förlust mot Ryssland, fick den helt oerfarne Trakl ensam ta hand om nästan 100 svårt sårade soldater och kunde i många fall bara stå och se på när de dog.

Detta ledde till ett sammanbrott och mitt framför flera kamrater försökte han, i ett försök att slippa se de sårades lidanden, skjuta sig men blev övermannad. Han skickades därefter till ett fältsjukhus i Krakow för observation. Under lugnare omständigheter skrev han sin dikt ”Gródek”, vilken skildrar slaget och även betraktas som hans huvudverk inom lyriken. Redan i fredstid hade Trakls dikter präglats av undergångsstämning (typiska motiv var svarta fåglar som flög över ödesfält) men detta blev förstås än mer tydligt i denna krigsdikt. Via vännen Fricke bad han Wittgenstein om hjälp med att hantera sin situation men även om Wittgenstein såg till att ganska omgående bege sig till Trakl så hann denne under tiden få hjärtstillestånd till följd av en överdos kokain 3 november 1914. Om det var självmord eller en olyckligshändelse har aldrig blivit klarlagt.

Trakls dikt ”Gródek”, skriven något efter det slag han bevittnade återges nedan på tyska och engelska.

Grodek

Am Abend tönen die herbstlichen Wälder

Von tödlichen Waffen, die goldnen Ebenen

Und blauen Seen, darüber die Sonne

Düstrer hinrollt; umfängt die Nacht

Sterbende Krieger, die wilde Klage

Ihrer zerbrochenen Münder.

Doch stille sammelt im Weidengrund

Rotes Gewölk, darin ein zürnender Gott wohnt

Das vergossne Blut sich, mondne Kühle;

Alle Straßen münden in schwarze Verwesung.

Unter goldnem Gezweig der Nacht und Sternen

Es schwankt der Schwester Schatten durch den schweigenden Hain,

Zu grüßen die Geister der Helden, die blutenden Häupter;

Und leise tönen im Rohr die dunklen Flöten des Herbstes.

O stolzere Trauer! ihr ehernen Altäre

Die heiße Flamme des Geistes nährt heute ein gewaltiger Schmerz,

Die ungebornen Enkel.

At evening the autumnal forests resound
With deadly weapons, the golden plains
And blue lakes, above them the sun
Rolls more darkly by; night enfolds
The dying warriors, the wild lament
Of their broken mouths.
But in the grassy vale the spilled blood,
Red clouds in which an angry god lives,
Gathers softly, lunar coldness;
All roads lead to black decay.
Beneath the golden boughs of night and stars
The sister’s shadow reels through the silent grove
To greet the ghosts of heroes, their bleeding heads;
And the dark flutes of autumn sound softly in the reeds.
O prouder sorrow! you brazen altars
Today an immense anguish feeds the mind’s hot flame,
The unborn descendants.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Champs Élysées som det ser ut idag. Här gick berättaren av och an med Francoise. 

På sidan 259 – 280 i första delen, ”Swanns värld”, skildras berättarens promenader på Champs-Élysées tillsammans med Francoise. Så småningom lär han dock känna Gilberte och några andra barn med vilka han leker. Han inser att han är förälskad i Gilberte och drömmer om henne. Hon ger honom en bok av Racine. Hans sorg då hon glatt meddelar att hon en tid framöver inte ska komma till Champs-Élysées. Han träffar på Swann, som dock inte verkar känna igen honom. Reflekterar åter över att vänskapen till Gilberte övergått till kärlek och han avser be henne att ompröva och förnya deras relation.  

Död mans hand

 

På kvällen 1 augusti 1876 spelade James Butler Hickok, för eftervärlden känd som ”Wild Bill”, stötpoker på Nutall & Mann's Saloon i Deadwood i Dakota-territoriet. Det blev för hans del en ganska bra pokerkväll förutom en incident då en berusad man, Jack McCall, slog sig ner vid en ledig plats och förlorade stora summor. Hickok bad honom till sist att för sin egen skull dra sig ur spelet men erbjöd honom dock en liten summa pengar till frukost. McCall tog pengarna och försvann, tydligen förödmjukad av situationen.

Kvällen därpå spelade Hickok åter poker på salongen. Då han var en ryktbar man hade han för vana att sitta med ryggen mot väggen och överblick över ingången men denna aftonen stod den enda lediga stolen vid hans ankomst med ryggen mot ingången. Hickok slog sig ner men ska ha varit en smula olustig, försiktig som han nu var. En bit in i partiet anlände McCall och gick direkt fram till Hickok, drog sin colt och skrek ”Fan ta dig! Här har du!” varvid han sköt Hickok i bakhuvudet på nära håll innan någon hann reagera. Hickok dog ögonblickligen.

Vilka kort Hickok hade i handen då han dog finns inte dokumenterat i några samtida källor och i tumultet som följde var det förmodligen ingen som lade märke till det. Från slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet förekom dock ett till Hickok orelaterat uttryck som benämnde en viss kombination av kort som ”död mans hand”. Kombinationen kunde variera men var vanligen en kåk med tre knektar och två tior. Senare förekom även versioner med två knektar och två sjuor eller åttor.

Först 1926 dök påståendet som kopplade ”Wild Bill” till uttrycket ”död mans hand” upp i samband med att författaren Frank J Wilstach gav ut en biografi över Hickok. I boken påstods att Hickok vid sin död haft de två svarta ässen och de två svarta åttorna samt ett okänt femte kort i sin hand då han dog. En senare Westernhistoriker, Carl W Breihan, bättrade på historien ytterligare då han påstod sig ha talat med sonen till en man som plockade upp Hickocks kort och behöll dem. Sonen skulle senare ha ärvt korten som bestod av spader äss (med skoavtryck på), klöver äss, spader åtta, klöver åtta samt hjärter dam (med en liten droppe blod på sig). Det är oklart om Breihan någonsin kunde bevisa detta eller visa upp de omtalade korten.

McCall ställdes efter mordet inför en informell jury bestående av gruvarbetare och blev frikänd. Eftersom denna jury ansågs alltför oprofessionell ställdes han åter inför rätta och dömdes denna gång till döden. Han hängdes 1 mars 1877. Det påstods att då hans kista skulle flyttas 1881 så kunde man, vid en titt, notera att snaran ännu satt kring hans hals. Måhända är detta ännu en färgstark Western-skröna men kanske ändå mer troligt än berättelsen om ”död mans hand”. Dock har polisen i Deadwood idag på sig ett märke med just ”död mans hand”. Legenden lever.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Santa Maria del Fiore, domen i Florens, efterlängtat mål för berättaren. 

På sidan 247 – 259 i första delen, ”Swanns värld”, skildras berättarens rum i badorten Balbec och den fascination han tidigare känt för denna del av Frankrike, särskilt taken på stormarna. Berättaren kom även in på resor till Italien, främst Florens och Venedig, men går sedan igenom de olika orterna i västra Frankrike. Han talar om hur man ibland kan ha för höga förväntningar på platser. Han beskriver en planerad resa till Venedig under en påsk som dock snöpligt avbokas då berättaren blir svårt sjuk av upphetsning och avårdes från andra resor. Istället blir det promenader på Champs-Élysées i sällskap med Francoise.  

Ptolemaios och Columbus

 

Ovan: Världskarta från 1400-talet, innan Columbus seglade västerut. 

Eratosthenes (276 – 194 f Kr), grekisk matematiker och astronom verksam i Alexandria under senare delen av sitt liv, var en duktig man. Exempelvis lyckades han med hjälp av skuggors vinklar och avståndet mellan två punkter tämligen exakt räkna ut jordens omkrets. Han tillhörde nämligen de där gamla grekerna som hade uppfattningen att den värld vi levde på var ett klot. Detta trodde även hans senare efterföljare, Klaudius Ptolemaios (90 – 170 e Kr) men han trodde absolut inte att jorden kunde vara så stor som Eratosthenes räknat ut. Hans beräkningar gjorde därmed jorden mindre. Det var kanske en betydelselös fråga under antiken men det skulle med tiden leda till ett litet missförstånd. Eller, förresten, det var kanske inte så litet då det påverkade miljoner människor.

Det stämmer heller inte att ”alla” människor under medeltiden trodde att jorden var platt. Förmodligen varierade synen på världen, precis som under antiken, men då många av medeltidens människor inte ens lämnade sin by med omnejd så var dylika frågor rent akademiska. Bland en av dem som ansåg världen som rund fanns Christofer Columbus, tilltänkt upptäcktsresande. Eftersom Indien, med alla dess kryddor, var viktigt så var det ju synd att man måste segla runt hela Afrika för att komma dit. Krångligt. Columbus lanserade den häpnadsväckande tanken att man borde kunna segla dit från andra hållet. Enkelt men nytänkande.

Till sin hjälp angående avstånd hade han beräkningar gjorda av en läkare vid namn Pozzo Toscanelli som i sin tur använt Ptolemaios beräkningar som utgångspunkt. Det ska tilläggas att Toscanelli gjorde ytterligare räknefel och det blev väl heller inte bättre av att Columbus ytterligare kapade hans beräknade avstånd något. Kanske handlade det om att lättare få pengar från spanska kungafamiljen, sedan alla andra presumtiva sponsorer backat ur.

Sagt och gjort. Efter att allt var klart så är det som följer väl känt. Columbus seglade västerut 3 augusti 1492 men det dröjde till 12 oktober innan man såg land. ”Indien!” ansåg Columbus. Men de nya samhällena var ju ganska annorlunda. Columbus förblev övertygad om att det minsann var Indien han funnit fram till sin död. Och allt för att Ptolemaios räknat fel och att Toscanelli sedan fört vidare hans misstag. Den nya kontinenten fick till sist heta ”Amerika”, efter upptäckaren Amerigo Vespucci som verkligen konstaterade att man funnit en ny kontinent. Ättlingarna till ursprungsbefolkningen på kontinenten heter dock ännu ”indianer” och allt på grund av Columbus missförstånd. Kom sedan inte och säg att misstag inte kan leva vidare länge.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Napoleon III

På sidan 433 – 243 av första delen, ”Swanns värld”, skildras inledningsvis ett raskt scenbyte till Verdurins krets. Efter att målaren en tid har varit sjuk ger man sig ut på en kryssning som för sällskapet runt hela Medelhavet. En tid senare, efter deras ankomst, möter Swann på en omnibus unga Madame Cottard som konverserar honom. Hon förklarar att Odette i Verdurins krets nästan bara pratar om Swann eftersom hon älskar honom så djupt. Swann blir rörd men det är något oklart om Madame Cottard sagt detta endast för att muntra upp Swann. Samtidigt bleknar dock Odettes inverkan på Swann. Han har en märklig dröm där han är förvissad om att de Forcheville, i drömmen förvandlad till Napoleon III, är eller har varit Odettes älskare. Han väcks av sin betjänst och får håret ordnat inför en resa till Combray där han bland annat ska möta Madame Cambremer. Han konstaterar rått inför sig själv att han i flera år har slösat bort sitt liv på en kvinna som inte alls var hans typ!  

Påvligt vin

 

I södra Rhône-dalen, som en av flera byar mellan de större städerna Avignon och Orange, ligger byn och det kringliggande distriktet Châteauneuf-du-Pape. Det är ett bördigt vindistrikt vars jord, uppvärmd av rikligt med sten, ger ifrån sig omkring 12 miljoner flaskor vin per år. Vinet, vars huvudsakliga druva är Grenache, är tanninrikt och har hög alkoholhalt. 95 % av vinet i distriktet är rött. Själva namnet på vinet är intimt förknippat med påven, men hur kommer då det sig?

Namnet betyder ordagrant ”påvens nya palats” och många tror alltså att det anspelar på det forna påvliga palatset i Avignon där flera påvar vistades 1309 – 77 efter en form av ”kupp” från den franske kungen som ville ha direkt kontroll över påvens person. Men som vi ska se så är historien lite mer komplicerad än så.

Första delen i byns namn förekom redan i ett dokument från år 1094 där byn refererades till som Castro Novo, alltså Nya slottet. Senare förfranskades namnet givetvis och byn kallades då Châteauneuf Calcernier där den senare delen av namnet alltså anspelade på den kalk som även producerades i trakten. Det förekom redan innan påvarnas ankomst vinproduktion i trakten och det var biskoparna i Avignon som var huvudansvariga för den produktionen. År 1309 anlände sålunda påven Clemens V som då och då besökte byn Châteauneuf. Han avled dock redan 1314. Efter två år av bråk om vem som skulle bli ny påve valdes en efterträdare från trakten som tog sig namnet Johannes XXII. Denne man blev mer långlivad och var även ganska företagsam.

Ett av hans främsta projekt var exempelvis att låta anlägga ett slott i den aktuella byn, som han också besökte ganska ofta. Anledningen var att byn under denna period var påvens direkta egendom. Det påvliga slottet uppfördes 1317 – 33. Påven och hans hov var väldigt förtjusta i Bourgogne-viner men då vin i den medeltida världen inte bara var svårt att transportera utan även att bevara så ville man även uppmuntra den mer lokala marknaden, av rena bekvämlighetsskäl. Sålunda utökades vintillverkningen i området uppenbarligen under Johannes XXII och de bevarade påvliga rullorna visar på frekventa köp av vin från Châteauneuf och grannbyarna. Det vin som såldes till Avignon blev känt som ”vin du pape”.

Slottet stod klart 1333 men Johannes XXII dog redan året efter och med hans död upphörde det påvliga intresset för byn, utöver inköpet av vin. En av de många motpåvarna efter 1377 tillbringade en tid på slottet men därefter förföll det och kom med tiden mest att användas som till byggnadsmaterial. Tiden gick. Först på 1500-talet, långt efter påvarnas tid i trakten, började byn utöver namnet Châteauneuf Calcernier även kallas Châteauneuf-du-Pape i och med den gamla kopplingen till Johannes XXII. Vinet som framställdes i trakten kallade under exempelvis 1700-talet emellertid Vin d'Avignon.

Först 1893 fick byn det formella namnet Châteauneuf-du-Pape och den gamla förbindelsen med påvarnas cementerades därmed över 500 år efter att de lämnat Avignon. Det lokala vinets rykte steg då lokala krafter lyckades driva igenom ett antal tydliga regler för vinet 1923. Det figurerade rentav år 1954 ett rykte om att UFO:n (i pressen kallade ”flygande cigarrer”) hade setts cirkulera över området eftersom rymdvarelser var ute efter det lokala vinet. Eller så var det möjligen anden efter den gamle vinkännaren Johannes XXII, som kanske förnöjt konstaterat att det vin han drack till vardags gått en god framtid till mötes.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Swann, dystert vankande på gatorna, i den tecknade versionen av romansviten som kom för några år sedan.

På sidan 422 – 33 av första delen, ”Swanns värld”, skildras hur Swann chockas då Odette precis bekänt att hon ”gjort” saker med kvinnor. Han kan inte låta bli att ansätta henne med frågor och hon svarar motvilligt. Det framkommer att detta rentav hänt i modernare tid, långt efter att de båda lärt känna varandra. Odette berättar senare även om hur kopplerskor har försökt få henne att göra saker men att hon avvisat dem. En kväll då Swann och Odette ”ordnar kattleyor” tycker sig Swann höra ett ljud varvid Odette, som tror han är svartsjuk igen, i ursinne kastar en vas efter honom. En deprimerad Swann börjar gå på bordeller där han sitter i rummen och pratar belevat med de prostituerade. Bordellmamman förklarar stolt att hennes flickor är mer förfarna i konversationens konst än societeten.

Jazzens Heliga Graal

 Ovan: John Coltrane i Juan-les-Pins, 26 juli 1965

På kvällen 26 juli 1965 klev John Coltrane upp på scen på den jazzfestival som bar namnet Festival Mondial du Jazz Antibes i Juan-les-Pins. Med sig hade han, som alltid vid denna tid, basisten Jimmy Garrison, pianisten McCoy Tyner och trumslagaren Elvin Jones. Denna kväll hade kvartetten rentav smoking på sig och stämningen var högtidlig. Coltranes då halvåret gamla album ”A Love Supreme” skulle framföras och efter att konferencieren presenterat bandet så spelade man utan åthävor igenom sviten, kanske några minuter längre men i stort sett ganska trogen studioförlagan. Man kan sedan höra publikens missnöje då bandet går av scen efter den ändå ganska korta sviten varvid konferencieren får lugna dem och förklara att Coltrane är en konstnär och att han som sådan måste få göra det han tror på.

Det blev det enda dokumenterade framförandet av ”A Love Supreme”. Trodde man. Jag har i några sammanhang rentav sett påståendet ”Coltrane framförde bara A Love Supreme en enda gång”. Om detta kan vi inte säkert säga något (som vi snart ska se). Coltranes spelschema under 1965 är hyggligt väldokumenterat även om man i jazzmusikens värld aldrig kan utesluta spontana sista-minuten-spelningar eller spelningar på mer obskyra ställen som helt enkelt har fallit i glömska. Det dök under åren även upp en del inspelningar av olika konserter från 1965. På ingen av dessa, förutom just 26 juli 1965, framförde Coltrane ens delar av A Love Supreme.

Trodde man alltså. Det är sant att Coltrane ofta låg steget före och tröttnade lite på äldre inspelningar och därför antog även många kännare att han helt enkelt nöjde sig med konserten i Frankrike och eventuellt något mer framförande som inte blivit dokumenterat. 22 oktober 2021 släpptes dock vad som kunde beskrivas som en ”Jazzens heliga Graal”, en inspelning av A Love Supreme från hösten 1965, tidigare helt okänd!

Historien var givetvis intressant. I skiftet september – oktober 1965 kom Coltrane till Seattle för några konserter men även lite studioarbete. En viss Charlie Puzzo drev sedan 1962 en jazzklubb vid namn The Penthouse (publikkapacitet på cirka 275 personer) dit de större namnen och hade kommit de senaste åren. Han uppträdde där på kvällen 30 september 1965 och bland de som kompade honom på just denna konsert var den lokale saxofonisten Joseph Brazil (1927 – 2008), sedan många år en nära vän till Coltrane. Samme Brazil hade redan tidigare kommit att spela en viktig roll i den mer informella dokumentationen av Coltranes karriär då han i sin källare i födelsestaden Detroit den 25 september 1958 hade spelat in vad som troligen blev den första dokumenterade konserten med Coltrane solo. Det var en blandning av repetition och jam session men redan där märktes kraften.

Ovan: Joe Brazil

Brazil var överlag rätt förtjust i att dokumentera saker, som vi strax ska se. 1 oktober 1965 var han med Coltrane i en lokal studio och spelade flöjt på en inspelning som senare skulle komma ut som en LP med namet ”Om”. På kvällen 2 oktober 1965 var det åter dags för spelning på The Penthouse och denna kväll agerade Brazil och hans medmusiker som förband. Därefter framförde Coltrane en kraftigt utvidgad, 75 minuter lång, version av ”A Love Supreme” med en septett som förutom den vanliga kvartetten även bestod av den nyligen avlidne Pharaoh Sanders (tenorsax), Carlos Ward (altsax) samt Donald Garrett (bas och basklarinett). Spelningen i Juan-les-Pins framstår plötsligt som en smula tam eller rentav mesig jämfört med denna muskulösa och uttänjda ”A Love Supreme”. Ungefär framförd på det vis som man kanske väntar sig att ett dylikt stycke ska framföras liv.

Konserten spelades in av Brazil med den utrustning som fanns på klubben. Om Coltrane ens visste det är oklart. Brazil behöll hur som helst inspelningen för sig själv. Åren gick.  The Penthouse stängde 1968 varvid byggnaden revs och ersattes av ett parkeringshus. Brazil blev i Seattle känd som en populär, om än ganska informell universitetslärare. Han avled 2008.

Hans hustru Virginia lät hans efterlämnade saker stå. Fem år efter Brazils död fick hon besök av Steve Griggs, en lokal saxofonist. Han höll på med lite efterforskningar kring Joe Brazil, ett för honom mystiskt namn som han bara sett på baksidan till albumet ”Om”. Änkan hade tagit emot honom och förklarat att han gärna fick gå igenom exempelvis det ljudarkiv som Joe Brazil hade lämnat efter sig. Samlingen var enorm men Griggs gick direkt på ett antal inspelningar med Coltranes namn och hittade en som bara var märkt ”Saturday, Oct 2 – A Love”. Griggs visste inte riktigt vad detta var men när han satte igång bandet så förstod han tämligen direkt vad han hörde.

Vad som sedan hände var att Griggs uppmärksammade Virginia Brazil på inspelningen och efter en rad förhandlingar (som tog tid) kunde hon sälja rättigheterna för utgivning. Griggs har för övrigt i olika sammanhang lyft fram Brazils roll i att dokumentera jazzscenen och även hans roll som lärare i Seattle. Det finns här även en svenskoppling då Joe Brazil 1976 fick en utmärkelse av kungen för sina insatser.

Och så... dagens Proust!

Ovan: 1800-talets Egypten som det tedde sig för turister

På sidan 410 – 422 av första delen, ”Swanns värld” skildras hur Swann åter plågas av svartsjuka och misstankar gentemot Odette (som ska till Egypten med de Forcheville) och till sist även får ett brev som anklagar henne för att ha haft ett antal älskare och för att ha besökt tvivelaktiga hotell. Swann funderar om någon av hans vänner (Charlus, De Laumes, d'Orsan) ligger bakom men kommer inte på någon rimlig kandidat. Däremot grips han av misstanken om ett onaturligt förhållande mellan Odette och Madame de Verdurin. När han pressar Odette med frågan om hon någonsin gjort ”något sådant” med en kvinna erkänner hon att det kan ha hänt ”två – tre gånger för längesedan”.

Två misslyckade statskupper

 Ovan: Mishima talar till självförsvarsstyrkorna 25 november 1970. 

25 november 1970 anlände Yukio Mishima till militärbasen Ischigaya i centrala Tokyo tillsammans med fyra följeslagare. Han påstod att han av en eller annan anledning behövde träffa kommendanten på basen och då han var en synnerligen känd person såsom författare, men även på senare tid i militära sammanhang, så släpptes han in. Vid denna tid var Mishima rentav Japans mest kända författare, poet, dramatiker (med mera). Hans verk hade översatts världen över och i Sverige skulle självaste Ingmar Bergman med tiden sätta upp hans pjäs ”Markisinnan de Sade” från 1965. Den här dagen hade dock Mishima ett alldeles särskilt mål som också innebar kulmen på hans kamp för Japan och dess kultur.

Han kom från en ganska fin bakgrund och var på mödernet direkt ättling till Tokugawa Iyeasu, mannen som stiftat det shogunat som döptes efter honom själv. Han formades dels av sin bakgrund men också av 1930-talets nationalromantiska litterära strömningar i Japan och av flera litterära mentorer med nationalistiska åsikter. Hans främste mentor, Hasuda, hade tagit livet av sig vid krigsslutet. Intressant nog var döden ett ofta återkommande tema i Mishimas verk tillsammans med romantiska och dekadenta teman. Privat var Mishima dock långt ifrån dekadent och efter att ha nekats inträde i det militära på grund av dålig fysik 1945 hade han tio år senare börjat med kroppsbyggande i omfattande skala. Han poserade rentav med samurajernas tillbehör och visade upp sin muskulösa överkropp i ett bildreportage från sextiotalet.

Under den första tiden efter kriget var Mishima, som blev känd i sitt land omkring 1949, en smula mer återhållsam med sina politiska åsikter men han hade dessa färdigformulerade redan i unga år. Han ansåg att författningen av 1947 var ett dekret som tvingats på japanerna av segrarmakterna och att kejsaren aldrig borde ha abdikerat från sin roll som gudom. Han ansåg det även förnedrande att Japan enbart fick ha en minimal så kallad ”självförsvarsstyrka”. Under loppet av sextiotalet kom han dock i allt högre grad att lufta sina åsikter offentligt. Han såg Maos Kina som ett direkt hot mot Japan och han kritiserade starkt den japanska 1968-generationen som, precis som i USA eller Frankrike, protesterade och ställde till oro på landets universitet.

Mishima lyckades, efter mycket tjat och med utnyttjande av förbindelser, få militär träning i Självförsvarsstyrkorna under perioden 12 april – 27 maj 1967. Han uppmanade även sina politiska likar att göra detsamma. 5 oktober 1968 bildade Mishima ett militärt garde som dock, i enlighet med japansk lag, inte fick ha vapen. Detta garde fick namnet ”Tatenokai” (”Sköldsällskapet”) men kom aldrig att omfatta mer än cirka 100 medlemmar, i huvudsak studenter med högeråsikter.

Det var tillsammans med fyra av dessa följeslagare som Mishima 25 november 1970, samma datum som kejsare Hirohito tillträtt, anlände till militärbasen. Efter att han fått träffa en förmodligen förvånad kommendant övermannade man denne, band honom och barrikaderade sig på hans kontor. Efter detta tumult trädde Mishima ut på balkongen utanför. Soldater, som förstått att något märkligt hade hänt, hade redan samlats på gården nedanför. Mishima var iförd ett huvudband med texten ”att återfödas sju gånger för att tjäna ditt land”, ett citat från en samuraj på 1500-talet. Banderoller hängdes ut på balkongen medan Mishima läste ett färdigskrivet tal.

Bland kraven som ställdes fanns upplösande av den lilla självförsvarsstyrkan och att återge kejsaren den politiska makten. Soldaterna skulle dock hjälpa honom och hans krets att uppnå dessa mål. ”Vad har samurajernas anda tagit vägen?” frågade Mishima retoriskt i sitt tal vilket avslutades med ett trefaldigt leve för kejsaren. Effekten uteblev, milt sagt. Det ska nu även påpekas att delar av talet dränktes av en helikopter som cirkulerade ovanför gården men soldaterna var ändå inte imponerade av vad de hörde utan började på olika vis häckla Mishima, bua eller skratta.

Mishima återvände in till kommendanten och bad honom om ursäkt för alla olägenheter varefter han med hjälp av sina följeslagare begick seppuku (även känt som harakiri), det rituella japanska självmordet. Hans följeslagare Morita lyckades dock inte hugga huvudet av Mishima trots tre försök varvid hans följeslagare Koga istället gjorde detta på bara ett försök. Morita följde dock Mishima i döden, trots att han bett sina följeslagare att inte ta sina liv. Senare utredning visade att Mishima planerat det hela i minst ett år, inklusive självmordet som han kanske trodde skulle få fart på landsmännens nationalistiska känslor. Även här uteblev effekten. Den romantiska nationalismens tid i Japan var förbi. Och Japans störste författare dog i onödan i en ålder av 45 år.

Ovan: "Svarte prinsen" under andra världskriget. 

Samtidigt med att Mishima genomförde sin statskupp pågick även liknande planer för fullt i ett europeiskt land, Italien. Hela detta företag leddes av en man med något omständliga namnet Don Junio Valerio Scipione Ghesson Marcantonio Maria Borghese (ofta kallad ”prins” i uppslagsverk men egentligen var det hans äldre bror som bar titeln medan hans formella titel var ”don”). Han tillhörde en av de gamla adelsätterna och hade under kriget kämpat som ubåtskapten, först för Italien och efter 8 september 1943 för Mussolinis ”Sociala republik”. Efter kriget dömdes han till några års fängelse för samarbete med Wehrmacht men dock inte för krigsförbrytelser. Efter frigivningen 1949 gav sig Borghese direkt in i politiken och gick med i MSI (Movimento Sociale Italiano), ett av flera nyfascistiska partier. Han kom dock senare att lämna detta parti då han ansåg det för kompromissvilligt och bildade istället sitt eget parti, Fronte Nazionale.

I slutet av sextiotalet inträdde Italien i vad som senare kom att kallas ”Blyåren” (”Anni di Piombi”), en period på cirka 20 år som kännetecknades av politiskt våld och otaliga mord utförda av vänster- och högerextremister. Efter ”den heta hösten” 1969, med ett antal arbetardemonstrationer och oroligheter på universiteten, hade Borghese, precis som Mishima i Japan, börjat se kommunismen som ett allt större hot och hans krets arbetade nu på planer för en kupp. Deltagarna bestod av ett par hundra personer med militär koppling och bland planerna fanns att kidnappa presidenten, mörda rikspolischefen samt att ockupera Tv-kanalen RAI samt inrikes- och försvarsministeriet. Den (som alltid) kristdemokratiska regeringen hade dock fått reda på planerna och när Borghese på ett eller annat vis fick reda på att kuppen skulle slås ned ögonblickligen så lät han i sista stund avblåsa den under natten till den 8:e december 1970. Flera av de sammansvurna samlades för att äta spaghetti och därefter gick var och en till sitt.

Därvid kunde det ha förblivit men den så kallade Borghese-kuppen (Golpe Borghese) avslöjades 18 mars 1971 av vänstertidningen Paese Sera. Bland annat framkom att kuppmakarna själva kallade sina planer för ”Operation Tora Tora” (efter japanernas namn på attacken mot Pearl Harbor 1941) och det påstods även att CIA hade varit beredda att assistera kuppmakarna. Så fort det hela avslöjats arresterades också ett antal personer men Borghese själv flydde till Spanien där han under oklara omständigheter avled 1974. Processen mot kuppmakarna pågick i åratal och slutade efter många turer med friande domar för samtliga åtalade ”eftersom ingenting hade hänt”. Det har under åren även förblivit oklart vilka politiker från andra partier som kan ha varit inblandade, om maffian hade roll i det hela samt exakt i hur hög grad CIA verkligen hade godkänt en kupp. Vad vi kan konstatera är att det moderna Europa sällan sett ett mer stillsamt försök till statskupp. ”Eftersom ingenting hade hänt”, som domstolen sade.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Chopin (1810 - 49) framför sin musik i salong i Paris. Musiken var populär ännu då Swann frekventerade samma typ av salonger. 

På sidan 375 – 410 av första delen, ”Swanns värld” skildras hur Swann går på en bal hos furstinnan Sainte-Euverte. Han studerar alla lakejer som tar emot honom och går in i vimlet. Därefter skildras ett antal personer på festen såsom markis de Forestelles, general de Froberville, markisinnan de Gallardon, furstinnan de Laumes (en medlem av ätten Guermantes), den äldre och den yngre madame de Cambremer samt värdinnan själv. Det framförs Chopin på piano. Furstinnan de Laumes diskuterar med Markisinnan de Gallardon namnet Cambremer och dess underlighet efter att unga madame de Cambremer flyttat på ett ljus som hotade att stänka ner pianot. Furstinnan de Laumes talar därefter med Swann och vill ha med honom på ännu en bal under kvällen men han tackar nej. Sedan hon gått hör han musikerna spela den lilla frasen och genomgår en känslostorm.