Ovan: John Coltrane i Juan-les-Pins, 26 juli 1965
På kvällen 26 juli 1965 klev John Coltrane upp på scen på den jazzfestival som bar namnet Festival Mondial du Jazz Antibes i Juan-les-Pins. Med sig hade han, som alltid vid denna tid, basisten Jimmy Garrison, pianisten McCoy Tyner och trumslagaren Elvin Jones. Denna kväll hade kvartetten rentav smoking på sig och stämningen var högtidlig. Coltranes då halvåret gamla album ”A Love Supreme” skulle framföras och efter att konferencieren presenterat bandet så spelade man utan åthävor igenom sviten, kanske några minuter längre men i stort sett ganska trogen studioförlagan. Man kan sedan höra publikens missnöje då bandet går av scen efter den ändå ganska korta sviten varvid konferencieren får lugna dem och förklara att Coltrane är en konstnär och att han som sådan måste få göra det han tror på.
Det blev det enda dokumenterade framförandet av ”A Love Supreme”. Trodde man. Jag har i några sammanhang rentav sett påståendet ”Coltrane framförde bara A Love Supreme en enda gång”. Om detta kan vi inte säkert säga något (som vi snart ska se). Coltranes spelschema under 1965 är hyggligt väldokumenterat även om man i jazzmusikens värld aldrig kan utesluta spontana sista-minuten-spelningar eller spelningar på mer obskyra ställen som helt enkelt har fallit i glömska. Det dök under åren även upp en del inspelningar av olika konserter från 1965. På ingen av dessa, förutom just 26 juli 1965, framförde Coltrane ens delar av A Love Supreme.
Trodde man alltså. Det är sant att Coltrane ofta låg steget före och tröttnade lite på äldre inspelningar och därför antog även många kännare att han helt enkelt nöjde sig med konserten i Frankrike och eventuellt något mer framförande som inte blivit dokumenterat. 22 oktober 2021 släpptes dock vad som kunde beskrivas som en ”Jazzens heliga Graal”, en inspelning av A Love Supreme från hösten 1965, tidigare helt okänd!
Historien var givetvis intressant. I skiftet september – oktober 1965 kom Coltrane till Seattle för några konserter men även lite studioarbete. En viss Charlie Puzzo drev sedan 1962 en jazzklubb vid namn The Penthouse (publikkapacitet på cirka 275 personer) dit de större namnen och hade kommit de senaste åren. Han uppträdde där på kvällen 30 september 1965 och bland de som kompade honom på just denna konsert var den lokale saxofonisten Joseph Brazil (1927 – 2008), sedan många år en nära vän till Coltrane. Samme Brazil hade redan tidigare kommit att spela en viktig roll i den mer informella dokumentationen av Coltranes karriär då han i sin källare i födelsestaden Detroit den 25 september 1958 hade spelat in vad som troligen blev den första dokumenterade konserten med Coltrane solo. Det var en blandning av repetition och jam session men redan där märktes kraften.
Brazil var överlag rätt förtjust i att dokumentera saker, som vi strax ska se. 1 oktober 1965 var han med Coltrane i en lokal studio och spelade flöjt på en inspelning som senare skulle komma ut som en LP med namet ”Om”. På kvällen 2 oktober 1965 var det åter dags för spelning på The Penthouse och denna kväll agerade Brazil och hans medmusiker som förband. Därefter framförde Coltrane en kraftigt utvidgad, 75 minuter lång, version av ”A Love Supreme” med en septett som förutom den vanliga kvartetten även bestod av den nyligen avlidne Pharaoh Sanders (tenorsax), Carlos Ward (altsax) samt Donald Garrett (bas och basklarinett). Spelningen i Juan-les-Pins framstår plötsligt som en smula tam eller rentav mesig jämfört med denna muskulösa och uttänjda ”A Love Supreme”. Ungefär framförd på det vis som man kanske väntar sig att ett dylikt stycke ska framföras liv.
Konserten spelades in av Brazil med den utrustning som fanns på klubben. Om Coltrane ens visste det är oklart. Brazil behöll hur som helst inspelningen för sig själv. Åren gick. The Penthouse stängde 1968 varvid byggnaden revs och ersattes av ett parkeringshus. Brazil blev i Seattle känd som en populär, om än ganska informell universitetslärare. Han avled 2008.
Hans hustru Virginia lät hans efterlämnade saker stå. Fem år efter Brazils död fick hon besök av Steve Griggs, en lokal saxofonist. Han höll på med lite efterforskningar kring Joe Brazil, ett för honom mystiskt namn som han bara sett på baksidan till albumet ”Om”. Änkan hade tagit emot honom och förklarat att han gärna fick gå igenom exempelvis det ljudarkiv som Joe Brazil hade lämnat efter sig. Samlingen var enorm men Griggs gick direkt på ett antal inspelningar med Coltranes namn och hittade en som bara var märkt ”Saturday, Oct 2 – A Love”. Griggs visste inte riktigt vad detta var men när han satte igång bandet så förstod han tämligen direkt vad han hörde.
Vad som sedan hände var att Griggs uppmärksammade Virginia Brazil på inspelningen och efter en rad förhandlingar (som tog tid) kunde hon sälja rättigheterna för utgivning. Griggs har för övrigt i olika sammanhang lyft fram Brazils roll i att dokumentera jazzscenen och även hans roll som lärare i Seattle. Det finns här även en svenskoppling då Joe Brazil 1976 fick en utmärkelse av kungen för sina insatser.
Och så... dagens Proust!
Ovan: 1800-talets Egypten som det tedde sig för turister
På sidan 410 – 422 av första delen, ”Swanns värld” skildras hur Swann åter plågas av svartsjuka och misstankar gentemot Odette (som ska till Egypten med de Forcheville) och till sist även får ett brev som anklagar henne för att ha haft ett antal älskare och för att ha besökt tvivelaktiga hotell. Swann funderar om någon av hans vänner (Charlus, De Laumes, d'Orsan) ligger bakom men kommer inte på någon rimlig kandidat. Däremot grips han av misstanken om ett onaturligt förhållande mellan Odette och Madame de Verdurin. När han pressar Odette med frågan om hon någonsin gjort ”något sådant” med en kvinna erkänner hon att det kan ha hänt ”två – tre gånger för längesedan”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar