Georg Trakl

 Ovan: Georg Trakl (1887 - 1914) fotograferad i maj 1914. 

Poeter och krig är sällan en bra kombination. Det är å andra sidan inte heller narkomaner och farmaceutiska miljöer. Georg Trakl upplevde båda dessa olyckliga kombinationer. Inom rockmusiken referas det ofta till den så kallade ”27-klubben”, människor som dött i en ålder av 27 år. Bland poeternas motsvarande klubb är den tidigt urspårade och sköre Georg Trakl (1887 – 1914) från dåvarande Österrike-Ungern en självklart medlem.

Trots sitt korta liv har Trakl i den tysktalande världen blivit ihågkommen som en betydande expressionistisk poet av brådmoget slag. Han föddes i Salzburg och tillbringade sina 21 första år där. Familjen var högborgerlig och liberal. Fadern drev en järnhandel och modern, som var drogberoende, överlät uppfostran av unge Georg och hans syskon åt en fransk guvernant. Detta medförde att Trakl tidigt lärde sig franska och han tog även till sig en hel del fransk litteratur jämte den tyska. Han började skriva dikter redan som 13-åring.

Den av föräldrarna försummade Georg hade dock en ytterst nära relation till sin lillasyster Margarethe (Gretl), som med tiden blev konsertpianist. Hans egen diktning, särskilt verket ”Blodsskuld”, antyder rentav att relationen var lite för närgången mellan syskonen. Detta är dock inte klarlagt. Trakl tog tidigt efter moderns dåliga vanor då han (troligen via henne) fick tillgång till droger. Han flyttade 1908 till Wien för att utbilda sig till farmaceut och därmed även få tillgång till exempelvis morfin och kokain. Trots vissa svårigheter tog Trakl småningom sin examen men han vacklade mellan farmaceutens yrke och lockelsen att bli författare. Han umgicks även i litteratära kretsar och skrev bland annat i tidsskriften Der Brenner. Han blev så småningom farmaceut i armén.

Trakl plågades av depressioner och kan nog snarast ha beskrivits som manodepressiv. Vid ett tillfälle drabbades han av en panikångestattack då han skulle hämta ut ett stipendium som han fått av själve Wittgenstein och vågade inte gå in på banken. När första världskriget bröt ut kallades Trakl in och blev armésjukvårdare. Hans upplevelse av kriget blev tidigt mycket brutal då hans armé deltog i ett slag vid orten Gródek i Galicien (idag Polen). Strax innan kriget hade han fått se ett befäl av någon anledning hänga 13 rutener (en benämning på Ukrainare i Österrike-Ungern) alldeles bredvid det tält där han skulle husera. Efter själva slaget, där Österrike-Ungern led en blodig förlust mot Ryssland, fick den helt oerfarne Trakl ensam ta hand om nästan 100 svårt sårade soldater och kunde i många fall bara stå och se på när de dog.

Detta ledde till ett sammanbrott och mitt framför flera kamrater försökte han, i ett försök att slippa se de sårades lidanden, skjuta sig men blev övermannad. Han skickades därefter till ett fältsjukhus i Krakow för observation. Under lugnare omständigheter skrev han sin dikt ”Gródek”, vilken skildrar slaget och även betraktas som hans huvudverk inom lyriken. Redan i fredstid hade Trakls dikter präglats av undergångsstämning (typiska motiv var svarta fåglar som flög över ödesfält) men detta blev förstås än mer tydligt i denna krigsdikt. Via vännen Fricke bad han Wittgenstein om hjälp med att hantera sin situation men även om Wittgenstein såg till att ganska omgående bege sig till Trakl så hann denne under tiden få hjärtstillestånd till följd av en överdos kokain 3 november 1914. Om det var självmord eller en olyckligshändelse har aldrig blivit klarlagt.

Trakls dikt ”Gródek”, skriven något efter det slag han bevittnade återges nedan på tyska och engelska.

Grodek

Am Abend tönen die herbstlichen Wälder

Von tödlichen Waffen, die goldnen Ebenen

Und blauen Seen, darüber die Sonne

Düstrer hinrollt; umfängt die Nacht

Sterbende Krieger, die wilde Klage

Ihrer zerbrochenen Münder.

Doch stille sammelt im Weidengrund

Rotes Gewölk, darin ein zürnender Gott wohnt

Das vergossne Blut sich, mondne Kühle;

Alle Straßen münden in schwarze Verwesung.

Unter goldnem Gezweig der Nacht und Sternen

Es schwankt der Schwester Schatten durch den schweigenden Hain,

Zu grüßen die Geister der Helden, die blutenden Häupter;

Und leise tönen im Rohr die dunklen Flöten des Herbstes.

O stolzere Trauer! ihr ehernen Altäre

Die heiße Flamme des Geistes nährt heute ein gewaltiger Schmerz,

Die ungebornen Enkel.

At evening the autumnal forests resound
With deadly weapons, the golden plains
And blue lakes, above them the sun
Rolls more darkly by; night enfolds
The dying warriors, the wild lament
Of their broken mouths.
But in the grassy vale the spilled blood,
Red clouds in which an angry god lives,
Gathers softly, lunar coldness;
All roads lead to black decay.
Beneath the golden boughs of night and stars
The sister’s shadow reels through the silent grove
To greet the ghosts of heroes, their bleeding heads;
And the dark flutes of autumn sound softly in the reeds.
O prouder sorrow! you brazen altars
Today an immense anguish feeds the mind’s hot flame,
The unborn descendants.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Champs Élysées som det ser ut idag. Här gick berättaren av och an med Francoise. 

På sidan 259 – 280 i första delen, ”Swanns värld”, skildras berättarens promenader på Champs-Élysées tillsammans med Francoise. Så småningom lär han dock känna Gilberte och några andra barn med vilka han leker. Han inser att han är förälskad i Gilberte och drömmer om henne. Hon ger honom en bok av Racine. Hans sorg då hon glatt meddelar att hon en tid framöver inte ska komma till Champs-Élysées. Han träffar på Swann, som dock inte verkar känna igen honom. Reflekterar åter över att vänskapen till Gilberte övergått till kärlek och han avser be henne att ompröva och förnya deras relation.