Två misslyckade statskupper

 Ovan: Mishima talar till självförsvarsstyrkorna 25 november 1970. 

25 november 1970 anlände Yukio Mishima till militärbasen Ischigaya i centrala Tokyo tillsammans med fyra följeslagare. Han påstod att han av en eller annan anledning behövde träffa kommendanten på basen och då han var en synnerligen känd person såsom författare, men även på senare tid i militära sammanhang, så släpptes han in. Vid denna tid var Mishima rentav Japans mest kända författare, poet, dramatiker (med mera). Hans verk hade översatts världen över och i Sverige skulle självaste Ingmar Bergman med tiden sätta upp hans pjäs ”Markisinnan de Sade” från 1965. Den här dagen hade dock Mishima ett alldeles särskilt mål som också innebar kulmen på hans kamp för Japan och dess kultur.

Han kom från en ganska fin bakgrund och var på mödernet direkt ättling till Tokugawa Iyeasu, mannen som stiftat det shogunat som döptes efter honom själv. Han formades dels av sin bakgrund men också av 1930-talets nationalromantiska litterära strömningar i Japan och av flera litterära mentorer med nationalistiska åsikter. Hans främste mentor, Hasuda, hade tagit livet av sig vid krigsslutet. Intressant nog var döden ett ofta återkommande tema i Mishimas verk tillsammans med romantiska och dekadenta teman. Privat var Mishima dock långt ifrån dekadent och efter att ha nekats inträde i det militära på grund av dålig fysik 1945 hade han tio år senare börjat med kroppsbyggande i omfattande skala. Han poserade rentav med samurajernas tillbehör och visade upp sin muskulösa överkropp i ett bildreportage från sextiotalet.

Under den första tiden efter kriget var Mishima, som blev känd i sitt land omkring 1949, en smula mer återhållsam med sina politiska åsikter men han hade dessa färdigformulerade redan i unga år. Han ansåg att författningen av 1947 var ett dekret som tvingats på japanerna av segrarmakterna och att kejsaren aldrig borde ha abdikerat från sin roll som gudom. Han ansåg det även förnedrande att Japan enbart fick ha en minimal så kallad ”självförsvarsstyrka”. Under loppet av sextiotalet kom han dock i allt högre grad att lufta sina åsikter offentligt. Han såg Maos Kina som ett direkt hot mot Japan och han kritiserade starkt den japanska 1968-generationen som, precis som i USA eller Frankrike, protesterade och ställde till oro på landets universitet.

Mishima lyckades, efter mycket tjat och med utnyttjande av förbindelser, få militär träning i Självförsvarsstyrkorna under perioden 12 april – 27 maj 1967. Han uppmanade även sina politiska likar att göra detsamma. 5 oktober 1968 bildade Mishima ett militärt garde som dock, i enlighet med japansk lag, inte fick ha vapen. Detta garde fick namnet ”Tatenokai” (”Sköldsällskapet”) men kom aldrig att omfatta mer än cirka 100 medlemmar, i huvudsak studenter med högeråsikter.

Det var tillsammans med fyra av dessa följeslagare som Mishima 25 november 1970, samma datum som kejsare Hirohito tillträtt, anlände till militärbasen. Efter att han fått träffa en förmodligen förvånad kommendant övermannade man denne, band honom och barrikaderade sig på hans kontor. Efter detta tumult trädde Mishima ut på balkongen utanför. Soldater, som förstått att något märkligt hade hänt, hade redan samlats på gården nedanför. Mishima var iförd ett huvudband med texten ”att återfödas sju gånger för att tjäna ditt land”, ett citat från en samuraj på 1500-talet. Banderoller hängdes ut på balkongen medan Mishima läste ett färdigskrivet tal.

Bland kraven som ställdes fanns upplösande av den lilla självförsvarsstyrkan och att återge kejsaren den politiska makten. Soldaterna skulle dock hjälpa honom och hans krets att uppnå dessa mål. ”Vad har samurajernas anda tagit vägen?” frågade Mishima retoriskt i sitt tal vilket avslutades med ett trefaldigt leve för kejsaren. Effekten uteblev, milt sagt. Det ska nu även påpekas att delar av talet dränktes av en helikopter som cirkulerade ovanför gården men soldaterna var ändå inte imponerade av vad de hörde utan började på olika vis häckla Mishima, bua eller skratta.

Mishima återvände in till kommendanten och bad honom om ursäkt för alla olägenheter varefter han med hjälp av sina följeslagare begick seppuku (även känt som harakiri), det rituella japanska självmordet. Hans följeslagare Morita lyckades dock inte hugga huvudet av Mishima trots tre försök varvid hans följeslagare Koga istället gjorde detta på bara ett försök. Morita följde dock Mishima i döden, trots att han bett sina följeslagare att inte ta sina liv. Senare utredning visade att Mishima planerat det hela i minst ett år, inklusive självmordet som han kanske trodde skulle få fart på landsmännens nationalistiska känslor. Även här uteblev effekten. Den romantiska nationalismens tid i Japan var förbi. Och Japans störste författare dog i onödan i en ålder av 45 år.

Ovan: "Svarte prinsen" under andra världskriget. 

Samtidigt med att Mishima genomförde sin statskupp pågick även liknande planer för fullt i ett europeiskt land, Italien. Hela detta företag leddes av en man med något omständliga namnet Don Junio Valerio Scipione Ghesson Marcantonio Maria Borghese (ofta kallad ”prins” i uppslagsverk men egentligen var det hans äldre bror som bar titeln medan hans formella titel var ”don”). Han tillhörde en av de gamla adelsätterna och hade under kriget kämpat som ubåtskapten, först för Italien och efter 8 september 1943 för Mussolinis ”Sociala republik”. Efter kriget dömdes han till några års fängelse för samarbete med Wehrmacht men dock inte för krigsförbrytelser. Efter frigivningen 1949 gav sig Borghese direkt in i politiken och gick med i MSI (Movimento Sociale Italiano), ett av flera nyfascistiska partier. Han kom dock senare att lämna detta parti då han ansåg det för kompromissvilligt och bildade istället sitt eget parti, Fronte Nazionale.

I slutet av sextiotalet inträdde Italien i vad som senare kom att kallas ”Blyåren” (”Anni di Piombi”), en period på cirka 20 år som kännetecknades av politiskt våld och otaliga mord utförda av vänster- och högerextremister. Efter ”den heta hösten” 1969, med ett antal arbetardemonstrationer och oroligheter på universiteten, hade Borghese, precis som Mishima i Japan, börjat se kommunismen som ett allt större hot och hans krets arbetade nu på planer för en kupp. Deltagarna bestod av ett par hundra personer med militär koppling och bland planerna fanns att kidnappa presidenten, mörda rikspolischefen samt att ockupera Tv-kanalen RAI samt inrikes- och försvarsministeriet. Den (som alltid) kristdemokratiska regeringen hade dock fått reda på planerna och när Borghese på ett eller annat vis fick reda på att kuppen skulle slås ned ögonblickligen så lät han i sista stund avblåsa den under natten till den 8:e december 1970. Flera av de sammansvurna samlades för att äta spaghetti och därefter gick var och en till sitt.

Därvid kunde det ha förblivit men den så kallade Borghese-kuppen (Golpe Borghese) avslöjades 18 mars 1971 av vänstertidningen Paese Sera. Bland annat framkom att kuppmakarna själva kallade sina planer för ”Operation Tora Tora” (efter japanernas namn på attacken mot Pearl Harbor 1941) och det påstods även att CIA hade varit beredda att assistera kuppmakarna. Så fort det hela avslöjats arresterades också ett antal personer men Borghese själv flydde till Spanien där han under oklara omständigheter avled 1974. Processen mot kuppmakarna pågick i åratal och slutade efter många turer med friande domar för samtliga åtalade ”eftersom ingenting hade hänt”. Det har under åren även förblivit oklart vilka politiker från andra partier som kan ha varit inblandade, om maffian hade roll i det hela samt exakt i hur hög grad CIA verkligen hade godkänt en kupp. Vad vi kan konstatera är att det moderna Europa sällan sett ett mer stillsamt försök till statskupp. ”Eftersom ingenting hade hänt”, som domstolen sade.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Chopin (1810 - 49) framför sin musik i salong i Paris. Musiken var populär ännu då Swann frekventerade samma typ av salonger. 

På sidan 375 – 410 av första delen, ”Swanns värld” skildras hur Swann går på en bal hos furstinnan Sainte-Euverte. Han studerar alla lakejer som tar emot honom och går in i vimlet. Därefter skildras ett antal personer på festen såsom markis de Forestelles, general de Froberville, markisinnan de Gallardon, furstinnan de Laumes (en medlem av ätten Guermantes), den äldre och den yngre madame de Cambremer samt värdinnan själv. Det framförs Chopin på piano. Furstinnan de Laumes diskuterar med Markisinnan de Gallardon namnet Cambremer och dess underlighet efter att unga madame de Cambremer flyttat på ett ljus som hotade att stänka ner pianot. Furstinnan de Laumes talar därefter med Swann och vill ha med honom på ännu en bal under kvällen men han tackar nej. Sedan hon gått hör han musikerna spela den lilla frasen och genomgår en känslostorm.