The Rush for the Spoil

 

Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "The Rush for the Spoil" (1872) av Emile Zola. Boken är på engelska även känd som "The Kill" och franska originaltiteln "La Curée" syftar tydligen på den bit av ett jaktbyte som slängs till hundarna efter jakten. Kanske skulle en lämplig svensk titel kunna vara "huggsexan?" Boken är den andra i släktkrönikan Rougon-Macquart men bör läsas som den tredje (med "Hans excellens Eugene Rougon" som volymen innan). Boken skildrar en förfallen familj i samhällets övre skikt under ungefärligt 1850-tal. Vi möter Aristide Rougon, bror till Eugene, som tagit sig efternamnet Saccard. Kommen till Paris får han viss hjälp av sin bror som uppmuntrar honom att ta ett nytt efternamn så att svågerpolitiken i vissa lägen inte ska bli för uppenbar. Aristide gifter sig och får en son, Maxime, men hans hustru dör senare i sjukdom. Inte länge efter hennes död ordnar hans företagsamma syster Sidonie så att han gifter sig med den mycket yngre Renée, bara några år äldre än sin styvson Maxime. Den firade men uttråkade societetsskönheten Renée kommer med tiden att förälska sig i Maxime vilket går konsekvenser. Det är oklart hur mycket den ganska förfallne Aristide begriper av vad som sker kring honom. Zola, då en fattig journalist, lade ned mycket efterforskning på bokens miljöer och den ansågs av många kritiker som en lysande beskrivning av de nyrika under andra kejsardömet, deras maner och deras livsstil. Boken kan stundtals vara väldigt detaljeras men är också spännande och handlingen leder till sist till en urladdning. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Hatt på golvet

På sidan 233 - 47 i tredje delen, "Kring Guermantes", diskuterar Madame de Villeparisis Bergottes vanor. Därefter anländer flera av hennes släktingar, däribland Baron de Charlus, och ställer sina hattar på golvet varvid en diskussion om detta nya bruk följer. Baronen kommer med en del lustigheter. D'Argencourt och Legrandin diskuterar konst och en allmän diskussion om blommor inom konsten följer. Berättaren iakttar hur Madame de Villeparisis beter sig något olika mot sina gäster i fråga om älskvärdhet då hon är mer vänlig mot gästerna än mot sina släktingar och sin gamle vän de Norpois. Bloch slår ut en vas men värdinnan hanterar detta diskret. Bloch är överlag pinsam och berättar om hur imponerad han blev av ett möte med Sir Rufus Israëls, av den närvarande societeten blott betraktad som en utländsk uppkomling. Värdinnan presenterar de Norpois för Bloch, vilken vill diskutera Dreyfusaffären. De Norpois konverserar berättaren något. Därefter anländer hertig de Guermantes och skrider genom hopen medan han hälsar till höger och till vänster. 

Pluras spanska kokbok

 

Den fyrtiofemte koken som jag har läst ut i år är "Pluras spanska kokbok" (2011) av Plura Jonsson, med flera. Precis som hans första kokbok, "Pluras kokbok", är det en underhållning framställning av matresor till olika ställen med olika recept till följd. Det råder ingen tvekan om att Plura älskar det spanska köket och han skriver om det med samma passion som Ulf Lundell skriver om... ja, livet? Det recept från Mallorca och Barcelona men även hopkok av spanskt och svenskt som han själv satt ihop hemma i Stockholm. Jag kan säkert tänka mig att testa några av recepten men det gäller förstås att få tag i en del ovanliga ingredienser. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Marie Antoinette och hennes frisyr. 

På sidan 213 – 33 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, möter vi vad författaren kallar "de tre fallna gracerna", Madame de Villeparis och två andra damer, vars sociala liv deklasserats även om de har en och annan rik släkting som på nåder besöker deras salong. En av de två andra damerna, med frisyr á a Marie Antoinette, dyker upp i Madame de Villeparisis salong och berättaren gör en liten utläggning om damernas umgänge och deras rykte. Madame de Villeparisis talar om franska kungahusets "mesallians", då man gifte in en de Medici. Vidare ger hon en anekdot om ett besök av Liszt, "även om han redan då gick i barndom". Hertiginnan de Guermantes anländer och viss konversation förs med henne. Berättaren hälsar på en högdragen Legrandin. Författaren G anländer och hertiginnan de Guermantes diskuterar med denne och andra Bergotte.

Glöm mig

 

Den fyrtiofemte boken som jag har läst ut i år är "Glöm mig" (2016) av Alex Schulman. Boken är en skildring av författarens relation till sin mor under hennes sista tid i livet. Det blir en öppen och smärtsam skildring av en relation som förtvinat då moderns alkoholmissbruk, som ingen i familjen någonsin har talat om, blivit allt värre under åren. Då boken börjar försöker bröderna Schulman få in sin åldriga mor på avgiftning. Allt som allt en väldigt stark roman. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 200 - 213 i tredje delen, ”Kring Guermantes” skildras Madame de Villeparisis ställning i societeten och hennes umgänge. Senare berättar hon för berättaren anekdoter från förr och de personer som nu umgås i hennes salonger kommenteras helt kort liksom även hennes memoarer.  

Preussiska anarkister

 

Den fyrtioandra boken som jag har läst ut i år är "Preussiska anarkister" (1997, min bok en andrautgåva från 2016) av Carl-Göran Heidegren. Det är en bitvis väldigt teoretisk och en smula torr bok som skildrar författaren och filosofen Ernst Jünger och dennes bror Friedrich Georg samt deras krets i Berlin under framför allt åren 1929 - 34 (med snabba blickar tillbaka och framåt i tiden). Resonemangen kring Jüngers något förvirrade och ofta motsägelsefulla filosofi är utförliga och vissa lägen vet jag inte ens hur man ska placera honom på den politiska skalan även om han ofta, lite slappt, benämns som "högerextrem". Det nämns dock att Jünger dock mest hade roligt åt nazisterrna, i hans förfinade ögon ett gäng skränande tölpar. Jüngers mest politiska period skulle även komma att mildras av synnerligen vederkvickande vistelse i Norge sommaren 1935, en resa som påverkade honom djupt. Utöver Jünger presenteras även ytterligare personer i hans krets och mycket är rimligen mest för de specialintresserade. Dock ganska fascinerande läsning. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Statler och Waldorf, varje scenaktörs mardröm att ha i publiken. 

Berättaren fortsätter reflektera kring skådespelare och ser därefter hur Rachel med hjälp av vänner i publiken saboterar ett framträdande av en kvinna som hon avskyr. Efter det råkar Saint-Loup och Rachel i dispyt då hon (enligt Saint-Loup) överdrivet berömmer en dansare. Saint-Loup ber en journalist släcka en cigarr som irriterar berättaren och när denne vägrar så ger Saint-Loup honom en örfil. Han och Rachel skiljs åt under upprörda former och när berättaren och Saint-Loup går hemåt närmar sig en man med sjaskigt yttre Saint-Loup varvid han klår upp denne. Han uppger senare för berättaren att mannen hade försökt antasta honom. 

Clownen Jac

 

Jag avslutar nu mitt väldiga Hjalmar Bergman-projekt med de fyra sista böckerna ur hans "Samlade skrifter" som jag har läst. 

Den fyrtionde boken som jag har läst ut i är är "Kåserier och kritiker" (1958) av Hjalmar Bergman. Detta är då ett antal lärda essäer om lite av varje. Här återfinns mycket roligt om Italien, historiska essäer om påvarna, Machiavelli, lite om teater och konst samt inte minst den självbiografiska essän "Örebrobekanta och bekanta örebroare", vilken Bergman skrev för Svenska turistföreningens årsbok 1930. Här återfinns även det föredrag Bergman höll för Stockholms judiska församling angående den förment antisemitiska pjäsen "Patrasket". 

Den fyrtioförsta boken som jag har läst ut i år är "Radiodramatik/Ett proverb/Ett festspel" (1958) av Hjalmar Bergman. Detta är pjäser skrivna för radion och inte hans mer betydande skapelser. I "Dans" återfinns dock gamle favoriten Ludwig von Battwyhl och hans fru Katja. "Ett festspel" skrev Bergman till Stockholmsutställningen 1930 men verket refuserades. Jag kan förstå varför då det troligen var lite för groteskt. 

Den fyrtioandra boken som jag har läst ut i år är "Noveller" 1921 - 30" (1956) av Hjalmar Bergman. Som titeln avslöjar är det en sammanställning av samtliga noveller som författare strödde omkring sig i olika tidningar och tidskrifter under den aktuella perioden. Här återfinns givetvis berättelser med italienska motiv men även en del från Wadköping där berömda namn som von Battwyhl, Arnfelt och Bourmaister fladdrar förbi. Mest minnesvärd är kanske "En prins går ombord" i vilken Bergman i en slags alternativ verklighet skapat ett Böhmen som ligger vid kusten(!) och där en fiktiv kungafamilj just blivit avsatt (i verkligheten styrdes Böhmen till 1918 av ätten Habsburg). Kungafamiljen skäms så för sin förfallne och gravt alkoholiserade ex-kronprins så att denne skickas på en "vetenskaplig expedition" till Sydamerika. Innan dess håller dock ex-kronprinsen ett väldigt bergmanskt tal om de levande döda och de är på så vis en minnesvärd novell. 

Den fyrtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Clownen Jac" (1930, här i en tryckning från 1952 med novellen "Den andre" som inledning). Novellen är från 1928 och skildrar clownen Jac på ett slags finare vilohem som han besöker för överansträngning. En påträngande amerikanska vill försöka få honom att skratta och tar med honom på biofilmer med honom själv eftersom hon inte vet vem han är då han uppträder under sitt vanliga namn, Jonathan Borck. Själva romanen "Clownen Jac" ses som ett av Bergmans mest betydande verk och gick som radioföljetong innan verket gavs ut i bokform 27 november 1930. Bergman dog en dryg månad senare, 1 januari 1931. Här möter vi alltså Jonathan Borck från "Farmor och vår herre" (1921), särlingen som rymmer hemifrån och senare blir uppburen clown i USA under artistnamnet Jac Tracbac. När romanen börjar har det gått några år och farmor är död sedan närmare 20 år. Ett kusinbarn till Jac, Benjamin Borck, förmår sin morbror, patron Längsäll, att finansiera en resa till USA där han planerar att pröva lyckan och även söka upp sin kände släkting. Innan dess får läsaren via patron Längsäll lite av en resumé. Efter diverse vedermödor träffar Benjamin också Jac och tas frikostigt emot av den generöse men slutne och egenartade artisten. Benjamin möter det egendomliga menageri som huserar i clownens närmast labyrintartade bungalow, där ibland hans ex-fru Siv, sekreteraren Abel Rush (egentligen Gavenstein, son till den judiske antikvitetshandlare som Nathan Borck bestal i "Farmor och vår herre") samt en före detta löjtnant från Österrike-Ungern och därutöver en tjänarstab. Frekventa besökare är medlemmar av Tracbac-syndikatet, de personer som sköter den opraktiske Jacs affärsimperium. Efter en tid avslöjar Jac för sin släkting en djupt förborgad hemlighet och sänder honom även på ett uppdrag till Sverige som kommer att påverka många människors liv. Parallellt med detta får läsaren följa turerna kring förberedelsen av ännu en lukrativ cirkusturné men denna gång kommer Jac, i vad som kanske blir hans avsked, att ge publiken något helt annat än vad den har vant sig vid. Allt som allt en mycket stark roman om artistens villkor och om en krass kommersialism som är än mer aktuell idag. Bergman, som endast en kort tid vistades i Hollywood 1924, skildrar insiktsfullt hur en framgångsrik person kan bli fånge i sin egen bur allteftersom fler och fler personer också blir beroende av artisten ifråga. 

Och härmed avslutar jag mitt Hjalmar Bergman-projekt. 

Och så... dagens Proust!

Interiör från Le Grand Véfour (öppnad 1784) som blev en av Paris mest betydande restauranger under 1800-talet. 

På sidan 179 - 188 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras berättarens fortsatta diskussioner med Saint-Loup och hans älskarinna. Det framkommer att de båda ofta grälar och att familjens middagar kan bli pinsamma. Man går på restaurang och träffar på hovmästaren Aimé. Saint-Loups morbror, baron de Charlus, stannar utanför och söker sin släkting men på Saint-Loups uppmaning ljuger personalen för denne som far vidare. Berättarens slås av Rachels goda konversation och senare sitter de i ett enskilt rum och dricker champagne.  

Der Tod in Venedig

 

Den trettionionde boken som jag har läst ut i år är kortromanen "Der Tod in Venedig" (1910) av Thomas Mann. Jag har tidigare läst romanen på både tyska och svenska men det var nu ett tag sedan så jag tog åter ett tag med den tyska versionen och det gick betydligt lättare än sist. Mann på tyska är dock svårläst (och svåröversatt) med sitt staplande av bisatser. Det är överlag förbluffande att denna roman fick ges ut utan större reservationer från förlaget där i början av 1910-talet. Ämnet är lite pikant då det som skildrar är hur en känd författare, Gustav von Aschenbach (utseendemässigt tydligen modellerad efter kompositören Gustav Mahler), åker på semester till Venedig och blir som besatt en ung polsk pojke vid namn Tadzio. Det händer visserligen opassande men den åldrade mannen skuggar pojken och hans följe och kryssar planlöst genom staden när han inte är på stranden på Lido. Parallellt med denna berättelse noterar författaren även en rad märkliga händelser i staden då människor hastigt avreser och hotellpersonal och andra synes mindre benägna att förklara varför. En intensiv och fascinerande roman som får en abrupt upplösning. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Maisons Closes (1894), Toulouse-Lautrecs skildring av interiören på en fransk bordell. 

På sidan 166 – 179 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras hur berättaren innan ett besök hos Madame de Villeparisis bjuds på lunch med Saint-Loup och hans älskarinna i en by utanför Paris. Till berättarens nästan chockade förvåning visar sig Saint-Loups högt värderade älskarinna vara den före detta prostituterade ”Rachel då herrens nåd” som berättaren ett antal gånger mött på bordell. Han håller dock masken och konverserar henne samtidigt som han reflekterar över hur olika människor kan värderas beroende på situation. På väg till hemmet möter Rachel två andra prostituerade med herrsällskap som först hälsar glatt men sedan drar sig tillbaka då de ser att även hon har sällskap. Rachel pratar om hur hon ska förmå Saint-Loup att dricka mindre vin.  

Dietrich Eckarts onda öga

 

Den trettiosjätte boken som jag har läst ut i år är ”Dietrich Eckarts onda öga” (2009) av Per Landin. Författaren, som är filosofie doktor i tyska och väl förtrogen med Tyskands historia skildrar här i essäform sju personer som bidrog till nazismens framväxt men som idag är bortglömda, mer eller mindre. Essäerna går för övrigt utmärkt att läsa fristående för den som så önskar. Vi möter här som förste man Gustav Frenssen (1863 – 1945), populär hembygdsförfattare och ofta påtänkt för Nobelpriser vilken småningom övergav sin mer sociala hållning och blev i det närmaste rånazist under sin sista tid, något som även fördärvade hans rykte. Den en gång storsäljande författaren, vars hem Landin besöker i sin forskning, är idag ganska bortglömd. Nummer två är Moeller van den Bruck, en särling som hann ge ut en bok med titeln ”Det tredje riket” (1923) innan han två år senare jagade en kula genom sitt huvud under vistelse på mentalsjukhus. Den tredje mannen är enligt mitt tycke också den mest intressante. Ernst von Salomon (1902 – 72) var den unge kadetten och adelsmannen som precis var för ung för att delta i världskriget men som såg sin värld kollapsa 1918. Förbittrad deltog han istället i omfattande strider såsom frikårsmedlem (framför allt i Baltikum) samt deltog i mordet på Walter Rathenau 1922. Efter flera år i fängelse blev han författare och avstod i stort sett från politiska aktioner. Intressant nog blev han under sextiotalet bekant med Ulrike Meinhof och hann även se hur denna blev terrorist och fängslades precis innan han själv dog. Ernst Julius Jung (1894 - 1934) var en ärlig konservativ som skrev det sista tal som under tredje riket hölls mot regimen 1934 (han var talskrivare åt Franz von Papen) och för det mördades han under dunkla former i samband med ”de långa knivarnas natt” 30 juni 1934. Dietrich Eckart (1868 – 1923) var författaren, med mera, som på allvar upptäckte Hitler och marknadsförde honom. I en scen i boken ”Ludendorff och Kapp i Sverige” skildras hur Hitler står bredvid Eckart då de möter Kapp på väg från regeringskansliet utan att männen växlar ett ord med varandra. Eckart var något på väg ut ur Hitlers inre krets då han lämpligt nog dog av vällevnad. Oswald Spengler (1880 – 1936) är i mina ögon något malplacerad i sammanhanget då han för min del inte är vad man kan kalla ”bortglömd” och under min egen historieutbildning läste jag med god behållning hans magnum opus, ”Västerlandets undergång” (1918). Här skildras även den komiska kontrasten mellan den utåt hårde och outgrundlige filosofen och den privat så ensamme, blyge och självömkande privatmannen. Sist möter vi författaren Hans Grimms (1876 – 1959) vilken blev känd för kolonialeposet ”Folk utan rum” (1926) som skildrar tyskarnas äventyr i Afrika. Grimms var allt annat än opportunist. Han bodde i Tyskland och kritiserade regimen medan Hitler styrde men började istället försvara den efter 1945. Precis som von Salomon hade Grimms en koppling till Baader-Meinhof då han blev god vän med den unga Gudrun Ensslin även om han var död långt innan hon blev känd för tyska folket. Ensslin blev dock svärdotter till Grimms och i en bihistoria skildras även Grimms barn och barnbarn. Överlag en mycket intressant bok där några figurer var tidigare bekanta men där jag även lärde mig en del nytt samt fick ytterligare lästips.

Den trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är ”Filmnoveller” (1958) av Hjalmar Bergman. Detta är mindre betydande verk som skrev som just filmmanus och inga personer från Wadköpings universum finns här med. Vet heller ej om några av verken ens blev film.

Den trettioåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Sagor/Nya Sagor 1919 – 27” (1954) av Hjalmar Bergman. Det är ungdomsberättelser med en klang av Oscar Wilde som utspelar sig i vitt skilda miljöer.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Karikatyr av Alfred Dreyfus under Dreyfysaffären. 

På sidan 150 – 166 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras hur berättaren är på väg att lämna Saint-Loups regmenete men inte hinner säga adjö till sin vän, som är ute på en biltur. Två av hans kamrater kommenterar hans byxor, gjorda av ”officerstyg”. Berättaren återvänder och skildrar en återföreningsscen med sin mormor. Han är sorgsen över att Madame de Guermantes inte har bjudit in honom. Saint-Loups försöker trösta honom med att istället vilja bjuda hem honom till en av sina kusiner, en hertiginna. Francoises dotter, som fått smak för Parislivet, fladdrar förbi. Jupien är kylig då berättaren återvänder till Paris men denne vet inte varför. Hans far beskriver hur de Norpois yttrat sig fördelaktigt om hertige de Guermantes och Madame de Villeparisis, hertigens moster. Fadern tycker berättaren borde besöka dem för att träffa intressanta människor. Slutligen beskriva hur Madame Sazerat, som berättarens föräldrar umgås med av artighet ehuru de finner henne otroligt tråkigt, plötsligt bemött föräldrarna med påtaglig kyla. Orsaken är att hon är Dreyfusard medan berättarens föräldrar inte är det.