Gustav Mahlers sista tid

 Ovan: Gustav Mahler (1860 - 1911) mot slutet av sitt liv. 

Gustav Mahler dog på grund av en kombination av envishet och pliktkänsla. Åren 1909 – 1910 hade varit ganska bra för kompositören och dirigenten. Han hade rimligen återhämtat sig något från skräckåret 1907 då han i tur och ordning drevs ut från operan i Wien efter en antisemitisk kampanj och sammandrabbningar med både ledning och personal, förlorade sin knappt femåriga dotter Maria Anna i i en kombination av scharlakansfeber och difteri och slutligen fick veta att han hade ett allvarligt hjärtfel. Han hade dock debuterat som dirigent på Metropolitan i början av 1908 och kunde nu resa fram och tillbaka mellan Europa och USA samtidigt som han kombinerade dirigerande med komposition. 12 september 1910 hade hans åttonde symfoni premiär i München under stort bifall från en publik som äntligen började ta till sig hans musik. Kanske kände Mahler att hans tid nu skulle komma. Dock skulle åttonde symfonin bli det sista verk som han fick se uppfört under sin livstid.

Nionde symfonin var klar och många har tolkat verkets vackra avslutande adagio som Mahlers farväl till livet. Det stämmer dock inte vilket bland andra Leonard Bernstein har påpekat i en mycket fin föreläsning om Mahler (https://www.youtube.com/watch?v=U5I7lYN5adU). Mahler var tvärtom en ganska förnöjd person 1910 och han var medveten om en sjukdom som gick ut på att han måste undvika överansträngning. I övrigt kunde han dock leva ganska normalt och hade efter nionde symfonin rentav börjat skissa på en tionde. Hans förnöjsamhet kom dock av sig något då han sent 1910 fick veta att hans fru hade en affär med arkitekten Walter Gropius, senare känd som designskolan Bauhaus primus motor. Denna äktenskapliga kris fick Mahler att mot årets slut konsultera Sigmund Freud som gav honom några sunt förnuftiga och handfasta råd som exempelvis att ta bättre hänsyn till sin fru som för sin mans skull fått lägga sitt eget komponerande åt sidan. Mahler försökte också verkligen åstadkomma detta. Som en kärleksgest skulle Mahler även komma att tillägna sin åttonde symfoni hustrun.

I oktober 1910 återvände makarna till New York där en hektisk säsong med filharmonikerna väntade honom. Kring jul började Mahler känna av en heshet som höll i sig. Mahler blev sämre och 21 februari 1911 blev särskilt ödesdiger. Trots 40 graders feber genomförde Mahler en föreställning med bland annat världspremiär av ett av Busonis verk. Efter denna föreställning, som blev hans sista framträdande, rasade han ihop och tillbringade veckor i sängen. Läkare konstaterade att han ådragit sig en ovanlig hjärtinfektion som lätt kunde drabba människor med hans typ av hjärtfel. Mahler försökte hålla fasaden uppe men då han lämnade New York med båt först sista gången, 8 april 1911, hade han en permanent sköterska anställd. En fiktiv men vackert vemodig framställning av Mahlers sista resa över havet har nyligen publicerats (https://www.adlibris.com/se/bok/sista-satsen-9789188913364).

Vid ankomsten till Europa 18 april togs Mahler omedelbart in på en klinik i Neuilly utan förbättring. 11 maj fördes han så till ett sanatorium i Wien där han ironiskt nog ådrog sig en lunginflammation och hamnade i koma. Så tillbringade Mahler sina sista dagar innan han utan att ha återfått medvetande avled 18 maj 1911. Hundratals personer hade samlats utanför sanatoriet under hans sista dagar då ryktet hade spridit sig. Han begravdes bredvid sin dotter på Grinzing-kyrkogården i Wien 22 maj 1911. Vid den relativt enkla begravning deltog bland andra Arnold Schönberg, Gustav Klimt och Bruno Walter men inte hustrun som på doktors inrådan behövde vila och undvika uppslitande känslor. ”Min tid ska komma”, lär Mahler en gång ha utbrustit apropå det svala mottagandet av hans verk. Dock är det ändå lite synd att han är en i den långa raden av konstnärer vars verk blivit enormt populära efter upphovsmannens död.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Badorten Cabourg i Normandie, som blev Balbec hos Proust. 

På sidan 140 - 154 i första delen, "Swanns värld", beskriver författaren sin längtan efter maten då den måltiden närmade sig och Francoises skicklighet i köket. Inte minst är hon i hela Combray känd för sin kyckling. Francoises grymhet mot en kyckling hon ska döda beskrivs liksom hennes förmåga att känna större medlidande med varelser längre bort i rummet. Därefter diskuteras köksflickans magbesvär efter att hon fött barn. Francoise, som tror flickan gör sig till, skickas iväg för att hämta en bok med en kur men återfinns gråtande då hon läser i boken om det lidande som sjukdomen medför. Francoises strävan efter att vara ensam återkommande tjänare beskrivs och hur hon lyckas skrämma bort andra anställda. Exempelvis fick sommarens köksflicka varje dag fjälla sparris då Francoise visste att detta gav henne astmaanfall varefter hon till sist sade upp sig. Berättaren går efter denna längre utvikning om Francoise över till Legrandin och hans märkliga beteende. Först beskrivs hans märkliga gång och later då han bugar för en dam utanför kyrkan liksom hans märkliga minspel då han möter berättarens familj i sällskap med samma dam. Berättaren är ensam på middag med honom och Legrandin reagerar konstigt då berättaren frågar om han känner den adliga familjen Guermantes. Berättaren tror att Legrandin egentligen är en snobb. Han kan vid senare tillfälle inte svara klokt på en rak fråga om han känner någon i badorten Balbec trots att berättarens familj mycket väl vet att Legrandins syster, Madame Cambremer, bor där. 

Dykarens grav

 Ovan: Detalj från taket i "Dykarens grav". 

Idag hade jag egentligen tänkt skriva en liten text om Gustav Mahlers sista tid i livet men slumpen tog över. Som soundtrack denna regniga och blåsiga dag hade jag Steve Winwoods album från 1980, "Arc of a Diver" och omslaget fick mig att tänka på något. Jag kontrollerade sedan detta. Det visade sig att omslaget uppgavs inspirerat av en målning av Matisse från 1947, föreställande Ikaros. Det var dock inte vad jag tänkte på. Sedan kom jag på att det handlade om "Dykarens grav" (även om den i slutändan inte heller var helt lik omslaget). 

Ovan: Graven i sin helhet

Dykarens grav var alltså en mycket annorlunda grav som arkeologen Mario Napoli upptäckte 3 juni 1968 då han öppnade en nekropol i trakten av vad som hade varit den antika grekiska staden Paestum vid Tyrrhenska sjön i södra Italien, ett område som en gång kallades "Storgrekland" på grund av de många grekiska kolonisatörerna i området. 

Ovan: Henrik Matisse, målning VII eller "Ikaros" , i boken "Jazz (1947)

Graven innehöll ett svårt förvittrat skelett av vad bedömde vara en ung man och freskerna daterades till omkring 470 f Kr. Med tanke på att de vid upptäckten var närmare 2 500 år gamla var de anmärkningsvärt välbevarade och kvaliteten på hantverket är överlag väldigt hög. 

Ovan: Steve Winwoods album "Arc of a Diver" (1980)

Väggarna avbildar vad som kan vara scener ur den dödes liv och vissa bedömare har trott att en av de unga männen som avbildas på väggen är den döde själv. Man kan bland annat se ett Symposium (egentligen en finare fyllefest) men även vissa förmodade sexuella närmanden mellan män. Det anmärkningsvärda med graven är dock att den täckande stenen, som inifrån graven är själva taket avbildar en dykare som djärvt störtar sig ner i havet. Själva avbildningen av dykaren är unik i sitt sammanhang då arkeologer (än så länge) inte har funnit ett liknande motiv men dykaren är dock inte helt ovanlig i sammanhang relaterade till död. Två okända målare har bedömts ligga bakom verken och har fått namnen Mestro del Tuffatore och Maestro della Lastra Sud. Och tack vare Steve Winwood kom det sig så att jag istället för att skriva om Gustav Mahler kom att skriva om en uråldrig grav. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Franskt hembiträde i slutet av 1800-talet. 

På sidan 129 - 140 i första delen, "Swanns värld", skildras Leonies liv eller "min lilla lunk", som hon säger själv. De små variationerna, såsom sedvänjan att äta middag en timme tidigare på lördagen, tas upp samt det faktum att alla inför främmande människor ser detta som något självklart. Leonie beskyller ömsom Eulalie, ömsom Francoise, den andra för att stjäla av henne i samtal med motparten. Berättarens familj möter Legrandin som först verkar sur men sedan ger berättaren litterära tips. 

Komm in den Totgesagten Park

 Ovan: Stefan George, tysk diktare 1868 - 1933. Nedanstående dikt publicerad i diktsamlingen "Das Jahr der Seele" (1897)

Komm in den totgesagten Park 

Komm in den totgesagten park und schau:

Der schimmer ferner lächelnder gestade,

Der reinen wolken unverhofftes blau

Erhellt die weiher und die bunten pfade.

 

Dort nimm das tiefe gelb, das weiche grau

Von birken und von buchs, der wind ist lau,

Die späten rosen welkten noch nicht ganz,

Erlese küsse sie und flicht den kranz.

 

Vergiss auch diese letzten astern nicht,

Den purpur um die ranken wilder reben

Und auch was übrig blieb von grünem leben

Verwinde leicht im herbstlichen gesicht.

Come to the Park they said was dead 

Come to the park they said was dead. Pursue:

the shimmer of remote and shining harbors,

of purest clouds' quite unexpected blue

illuminating ponds and colored arbours.

 

Take here the yellow deep, the subtle grey

of birch and box wood. Mild are winds today

and latest roses still your eye will find.

Select them, kiss them, and a garland wind:

 

Do not forget late asters, and embrace

the crimson round the tendrils of wild vine,

and what remains of verdant life, align

and twine to features of your autumn's face.

Och så... dagens Proust!

Ovan: fönster från Notre Dame de Reims (uppförd 1211 - 1275)

På sidan 118 - 129 i första delen, "Swanns värld", diskuteras ytterligare kring Tante Leonie och Eulalies besök hos henne. Mitt under ett av dessa besök kommer kyrkoherden, den enda person som Leonie numera tar emot förutom Eulalie. Han diskuterar lite om kyrkan och dess historia och nämner att en konstnär håller på att måla av det fönster som han själv tycker är det fulaste i hela kyrkan. Den strama relationen mellan Francoise och Eulalie tas upp. När Eulalie gått kommer tante Leonie på att hon glömt fråga det viktigaste hon hade på hjärtat, om huruvida en dam i församlingen kommit för sent till mässan. 

Ambassadörerna

 

Följande lilla text ska handla om en av de mer intressanta engelska renässansmålningarna och en av de mer intressanta målningarna under renässansen överhuvudtaget. Början till tavlans tillkomst handlade om att Francis I, kung av Frankrike, våren 1533 skickade över sin nära förtrogne Jean de Dinteville (1504 – 55) som fransk ambassadör. Det ska även påpekas att det var lite oregelbundet med diplomatisk representation vid denna tid och att ambassadör kom och gick till skillnad från idag då de har permanent närvaro såvida ingen kris uppstått mellan berörda länder. Dinteville, kommen ur en förnäm fransk familj, hade som uppdrag att förmå Henry VIII att inte bryta med katolska kyrkan eller, om så blev, att se till att denna brytning åtminstone inte blev alltför våldsam. Dinteville tycks inte ha varit någon dogmatisk människa i religiös mening och var därför lämpad för uppdraget.

Uppdraget i London mynnade dock ut i väntan, tristess och depression. I två brev till brodern, daterade 23 maj och 4 juni 1533, skriver Dinteville om hur han mest går och slår dank vid hovet där den stora händelsen är drottningens kommande nedkomst. London och det fuktiga vädret gör honom deprimerad men han skriver även att han livats upp av besök från en synnerligen god vän, biskopen Georges de Selve (1508 – 41). Även denne prästman skulle med tiden komma att få flera diplomatiska uppdrag av den franske kungen och dog kanske rentav under ett sådant uppdrag, i Italien.

Vi vet inte mycket om tavlans tillkomst men det har bland annat spekulerats i och tavlan är en gåvan till Dinteville från drottning Anne (Boleyn). Lika troligt är dock att Dinteville, som behövde fördriva tiden, insåg att kung Henry hade en målare med stor teknisk skicklighet, Hans Holbein den yngre (1497 - 1543), Det är alltså möjligt att Dinteville på ett eller annats vis närmade sig Holbein och gav honom i uppdrag att måla ett porträtt av honom och vännen Selve. De är även troligt att de båda männen inte poserade någon längre tid för Holbein då denne ofta nöjde sig med att teckna huvud och händer på sina objekt varefter han i lugn och ro kunde färdigställa det egentliga porträttet med hjälp av dessa skisser. Dem exakta tidsrymden för tavlans tillkomst vet vi inte heller men det är troligt att den var klar innan Dinteville lämnade England. Ehuru ett avancerat porträtt så var Holbein en mycket driven konstnär som kunde arbeta snabbt vid behov om han inte hade något annat för händerna.

Tavlan visar alltså de båda männen, Dinteville till vänster och Selve till höger, stående med ett bord mellan sig. På bordet ligger olika mätinstrument och där står även en jordglob där man kan se det då ganska nyligen upptäcka Amerika karterat. Tavlan innehåller flera subtila tecken på spänning sådom det faktum att en sträng på den liggande lutan har gått av eller att en flöjt saknas i fodralet med flöjter som också finns på bordet. Överlag är tavlan full med sådana subtila signaler som ofta är bortkastade på en modern betraktare av det huvudsakliga skälet att vi (föga förvånande) inte ser på världen med samma ögon som människor gjorde 1533. Trots att de båda männen är katoliker ligger på bordet även en psalmbok i Luthers översättning. Många har även pekat på att de båda männen i sig själva, ehuru goda vänner i verkliga livet, med själva sin framtoning visar denna spänning: den uppenbart sekuläre Dinteville jämte den kyrkligt skrudade Selve.

Längst fram, på målningens golv, syns ett tjockt grumligt streck som mången betraktare först trott var en skada på tavlan. Vid en närmare titt är det dock ett kranium men i en så skarp vinkel så du endast kan se det om du själv betraktar tavlan ur en mycket udda vinkel. Dödskallen är en så kallad ”anamorfos” som kan åstadkomma just genom att vinkla ett föremål skarpt och sedan måla av det ur denna vinkel, något som var vanligt förekommande vid denna tid. Dödskallen ska dock ses som varandes i en annan verklighet än den där de två männen befinner sig. Dintevilles valspråk var dock ”Memento Mori” (Minns att du ska dö) och dödskallen ses som en ödmjuk bugning åt livets (eller dödens) realiteter men som kontrast finns uppe till vänster på tavlan att krucifix som anspelar på människans möjlighet till frälsning från döden via Jesus Kristus.

Det är troligt att Dinteville alltså tog med sig tavlan då han lämnade England för att därefter placera den tydligt synlig i entréhallen på sitt slott i norra Frankrike. Tavlan blev kvar där även efter hans död och den nämns av en besökare 1589. Tavlan nämns även i inventering från 1653 då den efter mer än 100 år färdades till Paris. På olika vis kom den sedan åter till England i början av 1800-talet och efter några decennier i privat ägo köptes den 1890 in av National Portrait Gallery i vars lokaler den ännu kan beskådas. Vid den tidpunkten var de båda männens identitet okänd och många tog dem för engelska diplomater men forskaren Mary Hervey publicerade år 1900 en avhandling där hon klargjorde tavlans historik. Hon hade då bland annat fått tillgång till inventeringen från 1653 där de båda männens namn tydligt nämns.

”Ambassadörerna” förblir ett måntydigt porträtt som en betraktare kan dissekrera fram och tillbaka men den är först och främst givetvis ett strålande utfört dubbelporträtt från renässansen och därtill ett av väldigt få sådana från perioden. För den som vill läsa vidare diskuteras tavlan in i minsta detalj i den av National Portrait Gallery publicerade boken ”Holbein's Ambassadors” som är ett samarbete mellan konstkännaren Susan Foister, naturvetaren Ashok Roy och restauratören Martin Wyld.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Bellinis porträtt av sultan Mohammed II, omnämnt av Swann. 

På sidan 105 - 17 av första delen, "Swanns värld", introduceras författaren Bergotte av berättarens nye vän Bloch. Denne yngling av judisk börd gör ett par katastrofala besök hos berättarens släkt i och med sin något avvikande personlighet. Fadern kallar honom efteråt för "komplett idiot". Berättaren redogör för Bergottes stil och egenheter. Swann hävdar att denne ser ut som Mohammed II på en målning av Bellini. 

Mor i Sutre

 

Den femte roman och tredje bok som jag har läst ut i år är ”Mor i Sutre” (1917) av Hjalmar Bergman vilken utspelar sig under loppet av en enda dag kring värdshuset i Sutre någonstans i Bergslagen. Gästgiverskan Boel Svensdoter, allmänt känd som ”Mor i Sutre”, är en kvinna i sextioårsåldern med fyra vuxna barn som i varierande grad ger henne bekymmer. Favoriten är yngste sonen David.

Mor i Sutre är i full färd med att söka efter en bortsprungen Gumse då det efterhand kommer besökare. Först den utfattige Karl August Arnfeldt, ”frönsagreven”, och därefter svältande skogsarbetare som varit i färd med att avverka tidigare nämnde greves skogar utan att ha fått betalt. Det visar sig även att dottern Stava, som tjänstgjort på den grevliga egendomen Frönsafors, fått en oäkta son med greven.

Efterhand rullas grevens märkliga affärer på senare tid upp då även ortens länsman dyker upp och vi möter hela gästgiveriets hushåll, den tungsinte gästgivaren Lars, hans ettriga fru ”Sväran”, andre sonen Anders och den äventyrlige Daniel samt den lille grevlige oäkting som fått det i hushållet avvikande namnet Belisarius. Han kallas dock ”Basse” av släkten.

Den godhjärtade mor i Sutre utspisar såväl greve som skogshuggare trots att hon vet att krediten är dålig men såsom i flera andra av Bergmans romaner vid denna tid stegras händelseförloppet och mynnar ut i en serie slumpartade händelser som slutar i en tragedi. Ätten Arnfeldt kommer för övrit att mer ingående beskrivas i den efterföljande boken ”En döds memoarer”. Bitvis känner vi igen mycket av upplägg och stil från tidigare romaner och Bergman är vid det här laget något av en expert på att skildra ödesdigra händelser under en kort tidsrymd, ofta en dag.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Rum i andra kejsardömets stil, kanske ungefär vad berättaren såg under sina besök hos onkel Adolphe. 

På sidan 70 – 83 i första delen, ”Swanns värld”, skildras Eulalies besök hos Leonie och hennes förväntan inför dessa. Francoises menyer, vilka varierar beroende på säsong, beskrivs liksom hennes oförrätt om någon nekar eller allt inte blir uppätet. En längre utvikning följer därefter angående onkel Adolphe, morfaderns bror, som inte längre kommer till Combray efter en brytning med familjen där berättaren själv hade en roll. Han återger hur han brukat besöka onkel Adolphe i Paris och beskriver dennes rum som går i andra kejsardömets stil. Berättarens kärlek till teatern beskrivs liksom hur han brukat ranka skådespelare. Särskilt stor är hans kärlek till skådespelarskorna. Det återges hur onkel Adolphe är bekant med både skådespelerskor som kokotter. En dag företar berättaren ett oplanerat besök hos onkel Adolphe som tar emot något besvärad emedan han redan har besök, av en ung och välklädd dam. Den unga damen i roaa beskriva av berättaren som livlig och vänlig. Diskussioner följer mellan henne och Adolphe om vem berättaren är lik. Han kysser henne på hand och hon blir hänförd. Därefter föses han mer eller mindre ut av onkel Adolphe och berättar senare allt för sin familj trots att onkel Adolphe antytt att han borde vara diskret. Efter berättarens historier följer uppträden mellan morfaderns och onkel Adolphe och en brytning kommer till stånd. Berättaren möter senare onkel Adolphe på gatan men som genom ett missförstånd hälsar han inte på honom och ser honom aldrig mer i livet. Härefter följer en beskrivning av de varierande köksflickorna och den senaste, som är gravid, jämförs med en gravid Maria på en fresk av Giotto. Dygder och deras personifikationer i verkliga livet diskuteras. Berättaren beskriver ett gömställe han har för att ostört kunna läsa. Han reflekterar över människors och landskaps förändring liksom över kontrasten mellan dröm och verklighet. Något om njutningen i att läsa medan timmarna virvlar förbi. Ett avbrott i läsning följer då soldater marscherar förbi och alla samlas för att se på dem. Författaren Bergotte introduceras därefter efter som berättaren just då läser en bok av honom.

Knutsmässo marknad

 

Den fjärde romanen (i en dubbelvolym med ”Mor i Sutre”) som jag har läst ut i år är ”Knutsmässo marknad” (1916) av Hjalmar Bergman vilken är den tredje och avslutande delen i sviten med huvudnamnet ”Komedier i Bergslagen”. Här återgår Bergman till berättelsen i ”Två släkter” och rundar av det hela med en marknad som mer påminner om karneval. Den fiktiva Knutsmässo marknad byggde på verklighetens Hindersmässa som årligen hölls i Örebro mot slutet av januari.

Berättelsen börjar med att den utfattige magister Ekmarck, bekant från ”Dansen på Frötjärn”, rider runt och samlar ihop kläder hos de rika godsägarna så att han kan se någorlunda ståndsmässig ut då han ska fria till rådman Norstedts dotter Lisa-Britta. Hans klädsel är efter rundturen utmärkt sånär som på några knappar som kommer att bli ett återkommande problem berättelsen igenom.

Bland givarna möter vi greve Hans Brenner, fru Gunhild Lilja, rådmannen Jan Erse samt den åldrande och snart ruinerade Jörgen Siedel, den siste av sitt namn, som inte kan komma över sonens Jörgens självmord i en av familjens gruvor. Alla dessa samlas sedan till Knutsmässo marknad där två viktiga inslag även är den mycket laddade stämman mellan bergsmännen samt ett uppförande av Voltaires skådespel ”Zayr”.

Ekmarck friar till Lisa-Britta och accepteras efter visst knot av hennes föräldrar då han trots allt bara är son till stadsvakten Per samt ”Skur-Kajsa” som rentav gör tjänst med att skura golv och annat hos herrskapet. En komisk repetition följer därefter med deltagande av stadens studenter, greve Brenner, hans nåd Roger Bernhusen de Sars med hustrun Ullan (född Siedel) och många andra. Under tiden smider Jörgen Siedel planer mot sina fiender och som sin handgångne man lejer han den hetsige Storm, avlägsen släkting till Ryglingarna, kallad ”Västerråda-tattaren”.

Många turer följer därefter under mässan som mer och mer urartar i fylleri och allmän oro, till stadsledningens förtvivlan. Precis som i flera andra Bergman-berättelser får det hela en våldsam och laddad final med tragisk epilog. Romanen överträffar inte de groteska scenerna i ”Två släkter” men är ändå en väldig målande skildring av en svensk provinsstad vid ett uppsluppet tillfälle och där komik och djup tragik blandas.

Och så... dagens Proust!

Ovan: interiör från katedralen i Chartes, uppförd cirka 1194 - 1220. 

På sidan 70 – 82 i första delen, ”Swanns värld”, följer så en beskrivning av kyrkan i Combray med dess målningar och glasfönster. Kyrkbyggnaden i stor beskrivs och sedan följer en liten utvikning om det praktiska i att ha sådana byggnader som riktmärken då man frågar efter vägen. Ingenjör Legrandin introduceras då familjen är på väg hem från en mässa. Något om hans personlighet och i synnerhet hans hat mot aristokratin. Det blir åter en utvikning om tante Leonies troliga hypokondri. Därefter beskrivs de två typer av människor som aldrig får återkomma efter ett första (misslyckat) besök, de som försöker få ut henne ur huset och de som tror att hon verkligen är så dålig som hon påstår. Härefter presenteras tante Eulalie, nära vän till Leonie, och hennes diplomatiska och väldigt lyckade samtal under sina besök vid Leonie.

Dansen på Frötjärn

 

Den tredje romanen och den andra boken som jag har läst ut i år är ”Dansen på Frötjärn” (1915) av Hjalmar Bergman vilken ingår i dubbelvolym med första romanen ”Två släkter”. Det är en något egendomlig roman då den i grund och botten är utformad som två längre noveller som inte har mer gemensamt än att den skildrar två ganska olika kvinnor i herrgårdsmiljö. Det är dock samma universum som ”Två släkter” och flera släktnamn som förekommer i denna roman dyker upp i förbifarten även här.

Första delen skildrar fru Gunhild Lilja på Hviskingeholm under 16 tydligt angivna åt (1847 – 63). Som ung har Gunhild blivit bortgift med den mycket äldre och mycket rike men också mycket snåle, tråkige och sjaskige änkemannen Abraham Lilja. Som fru på Hviskingeholm sköter Gunhild samvetsgrant sina plikter i ett alltmer glädjelöst äktenskap och vi får sedan följa hennes väg in i mörkret. Bergman firar stilistiska triumfer med det känsliga porträttet av fru Gunhild.

Än starkare och mer laddad är dock andra delen, ”Dansen på Frötjärn”, som skildrar den stormrika bergmästaren Rygell, änkling två gånger om, och dennes tredje och sista äktenskap med den unga Barbro Backe. Rygell förälskar sig i Barbro, kommen ur fattigadel, och köper henne mer eller mindre då han lovar familjen pengar och egendomar. Barbro går med på detta fast hon egentligen håller en annan, Gert Bourmaister, kär. Redan på väg till sitt nya hem inträffar en ödesdiger händelse då vagnen välter och Barbro ådrar sig bröstsmärtor som i sammanhanget nog även får ses som symboliska.

Vi får sedan ta del av herrgårdslivet och umgänget mellan olika egendomar i trakten varvid några groteska och just därför minnesvärda scener följer. En bisarr episod är då den utfattige greve Brattwyhl , boende som nådehjon på Rygells egendom efter att hans eget Falla brunnit ner år 1842, ordnar en storslagen sjuttioårsfest för sin hustru Viveca sedan han fått hjälp med att bygga ståtliga äreportar genom att meja ner den skog som Rygell strängeligen förbjudit honom att ens röra en gren av. Scenen kulminerar i tumult och blodsutgjutelse men även med en mycket rörd grevinna som inte på länge upplevt en dylik uppvaktning.

Slutscenen är än mer grotesk då den bröstsjuka Barbro Backe, inte minst med hjälp av den försupne teologen Ekmarck, ställer till dans efter dans på Frötjärn och även ställer till med andra upptåg såsom ”kärleksdomstolen” inför vilken alla måste bekänna vem de älskar. Därefter följer en sista närmast backanalisk danskväll som får ett mörkt slut.

Bergman visar med bravur att han på oerhört känsligt vis kan skildra kvinnor och deras tillvaro i en mycket manlig värld. Fruarna Gunhild och Barbro är romanens huvudpersoner och båda går dystra öden till mötes, hur olika de sedan än må vara som människor. Dock är det i bådas fall kärlek som ställer till det i deras värld. Väldigt gripande och vemodiga berättelser som ibland har något lite av Edgar Allan Poe över sig med en ödesmättad väg mot tragisk upplösning.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Illiers, förebild för Combray. Staden heter numera Illiers-Combra och är den enda franska stad som tagit namn efter en fiktiv stad. 

På sidan 58 - 70 i första delen, "Swanns värld", skildrar berättaren de återkommande ankomsterna till Combray på sommaren och beskriver själva staden. Han kommer sedan in på tante Leonie och hennes stillsamma liv i samma stad. Han talar om hennes sjukdomar och som läsare får du tidigt ett intryck av att hon är hypokondriker eller simulant. Ceremonierna kring besöken vid tante Leonie återges. Därefter beskrivs även hennes tjänarinna Francoise och hur berättaren hälsade på henne vid ankomsten med en slant i handen. Hennes person beskrivs något och därefter lite om det dagliga skvallret mellan Leonie och Francoise, som ofta får springa till handlaren för att få uppgifter sig till livs (utöver varor).