Komm in den totgesagten Park
Komm in den totgesagten park und schau:
Der schimmer ferner lächelnder gestade,
Der reinen wolken unverhofftes blau
Erhellt die weiher und die bunten pfade.
Dort nimm das tiefe gelb, das weiche grau
Von birken und von buchs, der wind ist lau,
Die späten rosen welkten noch nicht ganz,
Erlese küsse sie und flicht den kranz.
Vergiss auch diese letzten astern nicht,
Den purpur um die ranken wilder reben
Und auch was übrig blieb von grünem leben
Verwinde leicht im herbstlichen gesicht.
Come to the Park they said was dead
Come to the park they said was dead. Pursue:
the shimmer of remote and shining harbors,
of purest clouds' quite unexpected blue
illuminating ponds and colored arbours.
Take here the yellow deep, the subtle grey
of birch and box wood. Mild are winds today
and latest roses still your eye will find.
Select them, kiss them, and a garland wind:
Do not forget late asters, and embrace
the crimson round the tendrils of wild vine,
and what remains of verdant life, align
and twine to features of your autumn's face.
Och så... dagens Proust!
Ovan: fönster från Notre Dame de Reims (uppförd 1211 - 1275)
På sidan 118 - 129 i första delen, "Swanns värld", diskuteras ytterligare kring Tante Leonie och Eulalies besök hos henne. Mitt under ett av dessa besök kommer kyrkoherden, den enda person som Leonie numera tar emot förutom Eulalie. Han diskuterar lite om kyrkan och dess historia och nämner att en konstnär håller på att måla av det fönster som han själv tycker är det fulaste i hela kyrkan. Den strama relationen mellan Francoise och Eulalie tas upp. När Eulalie gått kommer tante Leonie på att hon glömt fråga det viktigaste hon hade på hjärtat, om huruvida en dam i församlingen kommit för sent till mässan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar