Den tredje romanen och den andra boken som jag har läst ut i år är ”Dansen på Frötjärn” (1915) av Hjalmar Bergman vilken ingår i dubbelvolym med första romanen ”Två släkter”. Det är en något egendomlig roman då den i grund och botten är utformad som två längre noveller som inte har mer gemensamt än att den skildrar två ganska olika kvinnor i herrgårdsmiljö. Det är dock samma universum som ”Två släkter” och flera släktnamn som förekommer i denna roman dyker upp i förbifarten även här.
Första delen skildrar fru Gunhild Lilja på Hviskingeholm under 16 tydligt angivna åt (1847 – 63). Som ung har Gunhild blivit bortgift med den mycket äldre och mycket rike men också mycket snåle, tråkige och sjaskige änkemannen Abraham Lilja. Som fru på Hviskingeholm sköter Gunhild samvetsgrant sina plikter i ett alltmer glädjelöst äktenskap och vi får sedan följa hennes väg in i mörkret. Bergman firar stilistiska triumfer med det känsliga porträttet av fru Gunhild.
Än starkare och mer laddad är dock andra delen, ”Dansen på Frötjärn”, som skildrar den stormrika bergmästaren Rygell, änkling två gånger om, och dennes tredje och sista äktenskap med den unga Barbro Backe. Rygell förälskar sig i Barbro, kommen ur fattigadel, och köper henne mer eller mindre då han lovar familjen pengar och egendomar. Barbro går med på detta fast hon egentligen håller en annan, Gert Bourmaister, kär. Redan på väg till sitt nya hem inträffar en ödesdiger händelse då vagnen välter och Barbro ådrar sig bröstsmärtor som i sammanhanget nog även får ses som symboliska.
Vi får sedan ta del av herrgårdslivet och umgänget mellan olika egendomar i trakten varvid några groteska och just därför minnesvärda scener följer. En bisarr episod är då den utfattige greve Brattwyhl , boende som nådehjon på Rygells egendom efter att hans eget Falla brunnit ner år 1842, ordnar en storslagen sjuttioårsfest för sin hustru Viveca sedan han fått hjälp med att bygga ståtliga äreportar genom att meja ner den skog som Rygell strängeligen förbjudit honom att ens röra en gren av. Scenen kulminerar i tumult och blodsutgjutelse men även med en mycket rörd grevinna som inte på länge upplevt en dylik uppvaktning.
Slutscenen är än mer grotesk då den bröstsjuka Barbro Backe, inte minst med hjälp av den försupne teologen Ekmarck, ställer till dans efter dans på Frötjärn och även ställer till med andra upptåg såsom ”kärleksdomstolen” inför vilken alla måste bekänna vem de älskar. Därefter följer en sista närmast backanalisk danskväll som får ett mörkt slut.
Bergman visar med bravur att han på oerhört känsligt vis kan skildra kvinnor och deras tillvaro i en mycket manlig värld. Fruarna Gunhild och Barbro är romanens huvudpersoner och båda går dystra öden till mötes, hur olika de sedan än må vara som människor. Dock är det i bådas fall kärlek som ställer till det i deras värld. Väldigt gripande och vemodiga berättelser som ibland har något lite av Edgar Allan Poe över sig med en ödesmättad väg mot tragisk upplösning.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Illiers, förebild för Combray. Staden heter numera Illiers-Combra och är den enda franska stad som tagit namn efter en fiktiv stad.
På sidan 58 - 70 i första delen, "Swanns värld", skildrar berättaren de återkommande ankomsterna till Combray på sommaren och beskriver själva staden. Han kommer sedan in på tante Leonie och hennes stillsamma liv i samma stad. Han talar om hennes sjukdomar och som läsare får du tidigt ett intryck av att hon är hypokondriker eller simulant. Ceremonierna kring besöken vid tante Leonie återges. Därefter beskrivs även hennes tjänarinna Francoise och hur berättaren hälsade på henne vid ankomsten med en slant i handen. Hennes person beskrivs något och därefter lite om det dagliga skvallret mellan Leonie och Francoise, som ofta får springa till handlaren för att få uppgifter sig till livs (utöver varor).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar