Ambassadörerna

 

Följande lilla text ska handla om en av de mer intressanta engelska renässansmålningarna och en av de mer intressanta målningarna under renässansen överhuvudtaget. Början till tavlans tillkomst handlade om att Francis I, kung av Frankrike, våren 1533 skickade över sin nära förtrogne Jean de Dinteville (1504 – 55) som fransk ambassadör. Det ska även påpekas att det var lite oregelbundet med diplomatisk representation vid denna tid och att ambassadör kom och gick till skillnad från idag då de har permanent närvaro såvida ingen kris uppstått mellan berörda länder. Dinteville, kommen ur en förnäm fransk familj, hade som uppdrag att förmå Henry VIII att inte bryta med katolska kyrkan eller, om så blev, att se till att denna brytning åtminstone inte blev alltför våldsam. Dinteville tycks inte ha varit någon dogmatisk människa i religiös mening och var därför lämpad för uppdraget.

Uppdraget i London mynnade dock ut i väntan, tristess och depression. I två brev till brodern, daterade 23 maj och 4 juni 1533, skriver Dinteville om hur han mest går och slår dank vid hovet där den stora händelsen är drottningens kommande nedkomst. London och det fuktiga vädret gör honom deprimerad men han skriver även att han livats upp av besök från en synnerligen god vän, biskopen Georges de Selve (1508 – 41). Även denne prästman skulle med tiden komma att få flera diplomatiska uppdrag av den franske kungen och dog kanske rentav under ett sådant uppdrag, i Italien.

Vi vet inte mycket om tavlans tillkomst men det har bland annat spekulerats i och tavlan är en gåvan till Dinteville från drottning Anne (Boleyn). Lika troligt är dock att Dinteville, som behövde fördriva tiden, insåg att kung Henry hade en målare med stor teknisk skicklighet, Hans Holbein den yngre (1497 - 1543), Det är alltså möjligt att Dinteville på ett eller annats vis närmade sig Holbein och gav honom i uppdrag att måla ett porträtt av honom och vännen Selve. De är även troligt att de båda männen inte poserade någon längre tid för Holbein då denne ofta nöjde sig med att teckna huvud och händer på sina objekt varefter han i lugn och ro kunde färdigställa det egentliga porträttet med hjälp av dessa skisser. Dem exakta tidsrymden för tavlans tillkomst vet vi inte heller men det är troligt att den var klar innan Dinteville lämnade England. Ehuru ett avancerat porträtt så var Holbein en mycket driven konstnär som kunde arbeta snabbt vid behov om han inte hade något annat för händerna.

Tavlan visar alltså de båda männen, Dinteville till vänster och Selve till höger, stående med ett bord mellan sig. På bordet ligger olika mätinstrument och där står även en jordglob där man kan se det då ganska nyligen upptäcka Amerika karterat. Tavlan innehåller flera subtila tecken på spänning sådom det faktum att en sträng på den liggande lutan har gått av eller att en flöjt saknas i fodralet med flöjter som också finns på bordet. Överlag är tavlan full med sådana subtila signaler som ofta är bortkastade på en modern betraktare av det huvudsakliga skälet att vi (föga förvånande) inte ser på världen med samma ögon som människor gjorde 1533. Trots att de båda männen är katoliker ligger på bordet även en psalmbok i Luthers översättning. Många har även pekat på att de båda männen i sig själva, ehuru goda vänner i verkliga livet, med själva sin framtoning visar denna spänning: den uppenbart sekuläre Dinteville jämte den kyrkligt skrudade Selve.

Längst fram, på målningens golv, syns ett tjockt grumligt streck som mången betraktare först trott var en skada på tavlan. Vid en närmare titt är det dock ett kranium men i en så skarp vinkel så du endast kan se det om du själv betraktar tavlan ur en mycket udda vinkel. Dödskallen är en så kallad ”anamorfos” som kan åstadkomma just genom att vinkla ett föremål skarpt och sedan måla av det ur denna vinkel, något som var vanligt förekommande vid denna tid. Dödskallen ska dock ses som varandes i en annan verklighet än den där de två männen befinner sig. Dintevilles valspråk var dock ”Memento Mori” (Minns att du ska dö) och dödskallen ses som en ödmjuk bugning åt livets (eller dödens) realiteter men som kontrast finns uppe till vänster på tavlan att krucifix som anspelar på människans möjlighet till frälsning från döden via Jesus Kristus.

Det är troligt att Dinteville alltså tog med sig tavlan då han lämnade England för att därefter placera den tydligt synlig i entréhallen på sitt slott i norra Frankrike. Tavlan blev kvar där även efter hans död och den nämns av en besökare 1589. Tavlan nämns även i inventering från 1653 då den efter mer än 100 år färdades till Paris. På olika vis kom den sedan åter till England i början av 1800-talet och efter några decennier i privat ägo köptes den 1890 in av National Portrait Gallery i vars lokaler den ännu kan beskådas. Vid den tidpunkten var de båda männens identitet okänd och många tog dem för engelska diplomater men forskaren Mary Hervey publicerade år 1900 en avhandling där hon klargjorde tavlans historik. Hon hade då bland annat fått tillgång till inventeringen från 1653 där de båda männens namn tydligt nämns.

”Ambassadörerna” förblir ett måntydigt porträtt som en betraktare kan dissekrera fram och tillbaka men den är först och främst givetvis ett strålande utfört dubbelporträtt från renässansen och därtill ett av väldigt få sådana från perioden. För den som vill läsa vidare diskuteras tavlan in i minsta detalj i den av National Portrait Gallery publicerade boken ”Holbein's Ambassadors” som är ett samarbete mellan konstkännaren Susan Foister, naturvetaren Ashok Roy och restauratören Martin Wyld.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Bellinis porträtt av sultan Mohammed II, omnämnt av Swann. 

På sidan 105 - 17 av första delen, "Swanns värld", introduceras författaren Bergotte av berättarens nye vän Bloch. Denne yngling av judisk börd gör ett par katastrofala besök hos berättarens släkt i och med sin något avvikande personlighet. Fadern kallar honom efteråt för "komplett idiot". Berättaren redogör för Bergottes stil och egenheter. Swann hävdar att denne ser ut som Mohammed II på en målning av Bellini.