Widmerpool

 

Ovan: Widmerpool skildrad av tecknaren Marc Boxer på bokomslag 1977

Anthony Powells väldiga svit A Dance to the Music of Time (1951 – 75), är värd en essä i sig själv precis som jag skrev om Simon Ravens Alms for Oblivion (https://elfenbenstorn.blogspot.com/2023/01/alms-for-oblivion.html) men jag tänkte koncentrera mig på en av de mer minnesvärda personerna i myllret av figurer, Kenneth Widmerpool, som för övrigt är den enda av huvudpersonerna förutom berättaren Nick Jenkins som är med i alla tolv böckerna.

Jag hade läst lite om personerna innan jag första gången läste sviten men hade den gången fullt upp med att ta in själva berättelsen. Andra gången jag läste romanerna satt jag nästan bara och väntade på de scener där Widmerpool skulle dyka upp. Jag kan mycket väl förstå Evelyn Waugh, som i en recension av en av böckerna klagade på att Widmerpool i detta verk bara var med på tre ynka sidor!

Widmerpool är en i sanning komisk men också komplicerad och i grunden även tragisk figur som förenar en rad till synes motsägelsefulla sidor. Han är okultiverad förutom inom de områden där han anser det ”nyttigt”, han säger sig vara vänsterman (och går även med i Labour) men armbågar sig hänsynslöst fram inom både politiken, finansvärlden och inom det militära. Han har respekt för de mäktiga och vill komma sig upp men har i flera fall en förmåga att fatta felaktiga beslut och förnedra sig själv. Han har dock även en enastående förmåga att oberörd resa sig upp efter de motgångar han möter och låtsas som om ingenting har hänt.

Hela sviten både börjar och slutar med att Widmerpool springer men under väldigt olika omständigheter. I första boken ”A Question of Upbringing” (som utspelar sig 1921 – 24) möter berättaren Jenkins den joggande Widmerpool som kommer mot honom i morgondimman. Han har ett visst rykte på skolan såsom mannen som hade på sig ”fel sorts överrock” då han anlände första dagen. Widmerpools underkastelse under de mäktiga skildras också då skolans populäre cricketkapten råkar slänga en mosad banan i ansiktet på Widmerpool som tar det hela nästan som en komplimang.

Därefter har Widmerpool en förmåga att ideligen dyka upp i Jenkins liv i de mest varierade situationer och även om Jenkins inte direkt tycker om honom så vänjer han sig ändå vid honom. I senare volymer kan man se hur Widmerpool under trettiotalet kommer sig upp i finansvärlden. Ett försök till äktenskap 1934 slutar dock i ett pinsamt fiasko.

En minnesvärd scen är även när den pompöse Widmerpool dyker upp i uniform så fort andra världskriget i princip utbrutit och senare rentav blir Jenkins överordnade i det militära. Genom slumpartade händelser råkar han även under kriget orsaka ett par huvudpersoners död. Under den dystra efterkrigstiden gifter sig slutligen Widmerpool med den unga Pamela Flitton, en karaktär som dyker upp sent i sviten men som är desto mer minnesvärd, men även detta äktenskap innebär för hans del förnedring. Senare dras han även in i politiska skandaler av dunkelt slag.

I den sista boken möter vi en ny Widmerpool som bytt ut sitt ”lord” (som han tidigare blivit) mot ”Ken” eftersom han nu dragits till hippiekulturen och nya vänstern. På ett intressant vis radikaliseras Widmerpool i denna sista volym som även får ett överrumplande slut utan att jag här avslöjar för mycket eftersom jag faktiskt önskar att så många som möjligt läser verket.

Min framställning gör knappast den litteräre Widmerpool, som setts som en symbol för både de sämsta och bästa aspekterna av brittisk medelklass, rättvisa. Det ska även påpekas att det då och då delats ut ett Widmerpool-pris till olika offentliga personer som på ett eller annat vis har råkat verka i Widmerpools anda. Och nog kan hans minne vara värt att hållas vid liv, om inte annat som varnande exempel.

Widmerpools över hela världen, förenen eder!

Och så... dagens Proust!

Ovan: Krysantemum, Odettes älsklingsblommor

På sidan 247 – 258 i första delen, ”Swanns värld”, diskuterar Swann Vinteuls sonat med kotteriet. Han tror inte det är samme Vinteul som komponerat verket som den underlige gamle man han minns från Combray. Den lilla frasen blir hans och Odettes särskilda sång. Swann råkar nämna några höga vänner, exempelvis att ska äta lunch med presidenten men han bagatelliserar detta. Ordnar därefter vissa pass åt kotteriet till exempelvis operan. Hans första besöks hos Odette skildras liksom hennes kärlek till krysantemum, orientaliska föremål och te.

Sveriges sista Drottning

 

Ovan: Drottning Victoria i uniform då hon 1908 blev hedersöverste i ett tyskt regemente.

Jag såg under de senaste dagarna en serie vid namn ”Sveriges sista kungar” vilket väl egentligen anspelade på att Sverige, med två blivande drottningar i kulissen, troligen inte kommer att ha någon kung på väldigt länge. Själv tänkte jag reflektera över vad jag kallar ”Sveriges sista Drottning”, om man härmed menar en Drottning med stor D som har vissa aspirationer på att regera eller åtminstone att i görligaste mån påverka politiken efter eget huvud.

Den jag syftar på är Gustav V:s maka, drottning Victoria (1862 – 1930). Jag tänker på de olika minnesbilder jag har av henne efter att ha läst böcker, sett filmer och TV-serier och hört ett eller annat radioprogram. Hon som blev Gustav V:s fru var uppvuxen i en helt annan miljö i politisk mening. Oscar II:s Sverige var konservativt men ändå förhållandevis liberalt om man jämför med dåtidens Tyskland, dominerat som den nu var av det militariserade Preussen. Victoria var dotter till storhertigen av Baden, hennes morfar var Tysklands första kejsare, Wilhelm I, och därmed var hon även kusin till senare kejsaren Wilhelm II. Med sin bakgrund och uppfostran hade Victoria en långt mer traditionell syn på monarkin och dess roll även i ett alltmer modern samhälle.

Jag minns intrycken av henne då jag läste Jolos ”1914” och hennes roll i den så kallade ”Borggårdskrisen” i februari 1914. Det framgår så tydligt hur hennes man egentligen är en flegmatisk natur som är nöjd med att ”spela tennis, slanta gäddor och lägga puzzle till långt in på natten”, som Sven Hedin sa angående kungens nöjen. Kodnamnet för drottningen hos de som planerar bondetåget till Stockholm är ”Hulda”. Scenerna på slottet samma dag som kungen ska hålla talet: kungen själv är tveksam men än mer betänkliga är den liberalt sinnade kronprinsen och kungens dito bröder Carl och Eugen. Det är Victoria som ställer sig upp och utropar ”Om det ska vara på det här viset vill jag inte vara med längre!” varvid kungen säger ”Sitt, Victoria, för all del sitt. Jag håller talet.” Och så blir det. När drottningen ska ta emot en regeringsdelegation fnyser hon ”Släpp in packet” medan hon glatt viftar med sin näsduk åt de intågande bönderna.

Bilden av henne i dramatiseringar: I ”Den goda viljan” möter hon, gestaltad av Anita Björk, Ingmar Bergmans föräldrar och en annan bild av henne tonar fram (https://www.youtube.com/watch?v=Fk7f6Xivyxs). Uppenbart plågad av sjukdom frågar hon pastorn om lidandets mening i tillvaron och denne svarar så ärligt han kan utan att försöka behaga sin drottning.

Hennes sjukdomar: Ju mer jag läst om dessa, desto mer luddig har bilden blivit då jag ibland mötts av motstridiga uppgifter. Försiktigt uttryckt tycks hon ha haft dåliga lungor och hon blev heller inte enormt gammal då hennes hjärta svek henne i en ålder av fyllda 67 år. Lika luddig är förstås relationen till livläkaren Dr Munthe. Var de ett älskande par? Eller bara nära vänner? Och hur kom två så uppenbart olika människor överens? ”Come Soon” var de sista ord hon sa, riktade till Dr Munthe, som höll hennes hand i dödsögonblicket. Vi vet för lite då stora delar av hennes brev förstördes av både henne själv och maken efter dennes död 1950. 

Vad som inte nämndes i TV-serien var att hennes värld mer eller mindre rasade samman i november 1918, med Tysklands kapitulation i första världskriget och med de tyska monarkiernas fall. Hon var på plats i Baden under revolutionen där hennes kusin Max precis lämnat över regeringsmakten på riksplanet till Socialdemokraterna. Hennes familj flydde, för vad de trodde var sina liv, från slott till slott. Hennes bror, den dåvarande storhertigen, skrev under en abdikationsakt 22 november 1918. Drottningen blev kvar i Tyskland på grund av oron och kunde först i juli 1919 återvända till Sverige och en helt ny värld. Även i Sverige hade det politiska läget tydligt rört sig i radikal riktning och året därpå bildade de svenska Socialdemokraterna sin första regering. Drottningen drog kraftigt ner på de offentliga framträdande efter detta. Det gick alltid att hänvisa till den sjukdom som även höll henne borta från Sverige om vintrarna. Sitt sista större framträdande gjorde hon 1925. Tiden hade då sprungit ifrån henne som försökt vara svensk Drottning med stort d. Den sista.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Reynaldo Hahn (1874 – 1947), tonsättare samt älskare och vän till Proust.

På sidan 232 – 246 i första delen, ”Swanns värld”, introduceras Swann av Odette i makarna Verdurins lilla kotteri. Vi möter en av de mer prominenta deltagarna, Dr Cottard, och får veta något om dennes försiktiga personlighet. Vi får en uppfattning om den uppsluppna och lite flamsiga umgängestonen hos Verdurins. Pianisten uppmanas spela men Madame Verdurin deklarerar högljutt att hon blir alltför känslomässigt berörd av dennes musik. Han ska dock ”bara spela andantet” och medan Swann lyssnar, sittande i ett hörn med Odette, känner han särskilt igen ”den lilla frasen” i stycket som han tidigare hört på en soaré och blivit så intagen av. Han kan efteråt äntligen få veta att det är Vinteul, känd från Combray, som skrivit den.

Eroica

 

Ovan: Beethovens raderade tillägnan med ny text ditskriven under.

Beethoven skrev 1803 – 04 sin tredje symfoni, kallad ”Eroica” eller ”Sinfonia Eroica” (Den heroiska symfonin) vilket för övrigt anses som inledningen på Beethovens kreativa ”mellanperiod”. Verket hade intressanta arrangemang och exempelvis Beethovens sekreterare, Ferdinand Ries, som hörde på en repetition av verket trodde att hornspelarna helt enkelt spelade fel när de i själva verket spelade exakt som Beethoven hade önskat. Verket var klart i början av 1804 men kom att få urpremiär i Wien först 7 april 1805. Verket var först tillägnat Napoleon men av ekonomiska skäl ändrad Beethoven tillägnan till en av sina mecenater, en furste vid namn Lobkowitz, eftersom det innebar en summa pengar som tack. Verket kallade dock ändå ”Bonaparte”. Hösten 2004 fick dock Beethoven höra att Napoleon skulle kröna sig till kejsare och enligt Beethovens sekreterare fick denne ett utbrott och rev sönder övre delen av verket, där Beethovens namn stod. Verkets namn blev därefter ”Eroica” med undertiteln ”för att fira minnet av en stor man”. Originalutskriften har förlorats men idag finns bevarade en kopia eller avskift med Beethovens egna kommentarer och där det tydligt syns att han strukit Napoleons namn och skrivit dit en ny titel. Verket hade framförts privat hos furst Lobkowitz sommaren och hösten 2004 men fick alltså offentlig premiär 7 april 1805. De samtida omdömena om verket var blandade. Många ansåg att symfonin, som var dubbelt så lång som Haydns eller Mozarts symfonier, var för lång och för komplex. I senare tid har dock ledande kompositörer närmast försökt överträffa varandra i att prisa Eroica. Napolen föredrog i vilket fall som helst opera, marschmusik och kyrkomusik och det är inte troligt att han någonsin hörde verket som en kort tid var tillägnat honom.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Léontine Lippmann (1844 - 1910), salongsvärdinna och förebild för Madame Verdurin. 

På sidan 219 – 231 i första delen, ”Swanns värld”, inleds kapitlet ”Swann och kärleken” med en skildring av makarna Verdurin och deras lilla ”stamtrupp”. Doktor Cottard och pianisten, med flera, presenteras. Nästan enbart män då Madame Verdurin lätt kommer på kant med kvinnor. En av de få kvinnorna i truppen är Odette de Crecy. Swanns sysslolösa liv och hans många älskarinnor skildras liksom något om hans ställning och hur man ber vänner och bekanta om rekommendationer för att komma i kontakt med en eller annan kvinna. Hans första möte med Odette, som inte imponerar på honom, skildras. Han bjuder dock hem henne till sig lite då och då. Besöker kommer allt oftare. Hon ber därefter att få introducera honom i Verdurins salong.

230117: Proust 1:219 – 231 (”Swann och kärleken”). Makarna Verdurin och deras lilla stamgrupp med dr Cottard och pianisten, med flera, presenteras. Nästan bara män då Madame Verdurin lätt stöter bort sådana. Odette de Crecy. Swann sysslolösa liv och hans många älskarinnor. Hans ställning och hur han ber om rekommendationer för att komma åt en eller annan kvinna. Hans första möte med Odette som inte imponerar på honom. Han bjuder hem henne lite då och då. Besöken kommer oftare. Hon ber att få introducera honom hos Verdurins.

Sapfo

 Ovan: Sapfo avbildad i ett verk från cirka 470 f Kr. 

Vad vet vi egenrligen om den grekiska poetissan Sapfo? Och vad vet vi inte om henne? Vi kan väl väldigt enkelt säga att det är en ofantlig mängd saker vi inte vet om henne medan det vi vet kan sammanfattas på en eller två skrivna rader och då är mycket av detta troliga gissningar. Om jag själv skulle skriva en uppslagstext om Sapfo baserat på vad vi verkligen vet så skulle det bli ungefär som följer:

Sapfo, troligen cirka 630 – 570 f Kr. Grekisk skaldinna som troligen levde på Lesbos, eventuellt i någon av orterna Eresos eller Mytilene.

Det vore ungefär allt. Sedan finns det några andra uppgifter om henne som dock kan vara troliga, exempelvis att hon kring år 600 f Kr skickades i exil till Sicilien av den nytillträdde diktatorn Pittakos. Att hon däremot för kärleks skull tog livet av sig på Sicilien genom att kasta sig utför ett stup är troligen en av de påhittade historier som gör det så intressant att läsa om antikens gestalter, så länge man inte tar berättelserna med en skopa salt.

Att Sapfo drev en flickskola bygger på ett yttrande i förbifarten av Ovidius, som levde 600 år efter henne. Detta tema har dock senare litteraturforskare spunnit vidare på, inte minst under 1800-talet och tidiga 1900-talet. Anledningen var troligen ett försök att rädda Sapfos moral eftersom hon inför eftervärlden ideligen omgärdats av påstående om att hon var lesbisk (och därmed gav hennes ö sålunda namn åt en sexuell läggning) men om man däremot tänkte sig att dikterna var kärleksfulla ord riktade till elever så var ju allt frid och fröjd. Det finns dock inga som helst bevis för att Sapfo skulle ha drivit någon skola.

I en annan dikt av henne nämns vad som kan vara ett par bröder med betydande titlar. Detta antyder i sin tur att Sapfo kom från överklassen. Med tanke på att större delen av de skrivande personerna i både den grekiska och romerska delen av antiken kom från överklassen så är detta inte någon särskilt spekulativ gissning. Kanske hade hon även ett litet sällskap som diskuterade och lyssnade på lyrik, vilket inte heller var ovanligt bland belästa kretsar (och de var rätt fåtaliga) under antiken.

Det är alltså ungefär vad vi kan säga om skaldinnan som under sin samtid och något därefter kallades ”den tionde musan” eller ”Poetissan” med stort P. Och jag upprepar härmed att omkring 98 % av vad jag ovan skrivit om Sapfo bygger på goda gissningar. Uppgiften om hennes hemort är exempelvis inte mer osannolik än uppgifter om andra viktiga antika personers hemort. Vi har därmed ingen direkt anledning att tvivla på att Sapfo bodde på Lesbos. Åtminstone har inga andra orter, såsom fallet är med Homeros, gjort anspråk på vara hennes hemort. Sapfo anges i antika kommentarer även som samtida med diktatorn Pittakos och diktarkollegan Alkaios, båda från Lesbos, varvid vi på ett ungefär kan datera när hon levde, d.v.s. decennierna kring 600 f Kr.

Sapfo uppges ha skrivit ungefär 10 000 rader med lyrik och av dessa är alltså cirka 650 rader (d.v.s. sex och en halv procent av hela hennes förmodade produktion) påträffade. Detta trots att hennes dikter en gång i tiden skrevs av i form av ”samlade verk” på exempelvis biblioteket i Alexandria. Miljöerna som återges i dessa fragment förefaller dock skildra exklusiva föremål och miljöer varför vi kan tro att Sapfo hade kännedom om den. Om jag ska spetsa till det lite så hade naturligtvis även slavar tillgång till dessa miljöer då de passade upp men det var å andra sidan ont om litterärt skolade slavar passade upp vid exempelvis matborden.

Redan att försöka läsa en författares produktion biografiskt är vanskligt. Det är givetvis sant att många författare, vars liv vi känner till, låtit sig inspireras av egna upplevelser eller åtminstone av miljöer de rört sig i men det vore farligt att utgå från att så alltid är fallet. Och särskilt då det gäller en så dunkel gestalt som Sapfo. Redan frågan om Sapfo enbart skrev kärlekspoesi blir svår att besvara då vi har så få smakprov av hennes produktion.

Dock tyder mycket på att hon och några andra samtida diktare var först med att inom den grekiska litteraturen överge det objektiva utifrånperspektivet och i stället skriva dikter i jag-form och med tydligat subjektiva åsikter, inte minst då angående kärlek. Hennes dikter var alltså under den närmaste tiden efter hennes död av allt att döma väl reproducerade i den tidens snäva litterära väld men den grekiska dialekt hon skrev på, den aioliska, kom med tiden att anses lantlig eller provinsiell när den attiska dialekten, den som talade i och kring Athen, kom att bli normerande inom skriven grekiska. Redan romaren Apuleius, som levde på 200-talet e Kr, skiver att hennes grekiska är märklig och svårbegriplig. Då den litterära smaken ändrades lade kopisterna inte ner mycken möda på att föra Sapfo vidare. I en kommentar från en krönikör på 1100-talet anges hennes verk som helt förlorade.

Det ska nämnas att hennes dikter skrevs för att sjungas till musikaliskt ackompanjemang, exempelvis lyra, harpa eller flöjt. Om musiken vet vi dock ingenting. Så lät kom dock Sapfo inte att försvinna in i evigheten. En komplett dikt, ”Ode till Afrodite”, finns bevarad och andra citerades av senare författare. Men långt in i modern tid skulle dock dikter av Sapfo påträffas, först och främst i Egypten där papyrusrullar bevarades ganska väl i den torra luften. Några dikter har hittats i gravar. Under senare tid har ett antal dikter av Sapfo påträffats på den gamla grekisk-egyptiska orten Oxyrhynchus där en regelrätt soptipp med arkivmaterial har påträffats. Så sent som 2004 och 2014 påträffades nya dikter av Sapfo och jag kan därmed anta att hon ännu har en och annan liten överraskning på lut åt omvärlden.

De flesta som bara hört namnet Sapfo vet alltså att hon pekats ut som homosexuell och som något av lesbianismens urmoder. Exempelvis nämns i en dikt en viss Kleis som tilltalas med ett ord som kan tolkas som ”barn” men även som ett kärleksfullt uttryck varvid olika bedömare tolkat Kleis som antingen Sapfos dotter eller som hennes älskarinna. Det kända ”fragment 31” som återges nedan har ytterligare spätt på påståendena. Det är dock inte bara vår samtid som kommit med mer eller mindre spekulativa påståenden om Sapfo. Redan i ”Den gamla komedin” på scenerna i Athen förekom Sapfo som en komisk figur. Inga av de verk där hon nämns har i sin helhet bevarats men mycket tyder på att hon där framställdes som en promiskuös, om än heterosexuell, kvinna. Det ingick dock som något av en standardförolämpning i den antika världen att försöka svärta ner framstående kvinnor med påståenden om dålig sexualmoral.

Först under den hellenistiska perioden, efter Alexander den store död år 323 f Kr, började Sapfo av sina belackare pekas ut som homosexuell. Det ska dock påpekas att om en modern människa kunna kommunicera med Sapfo och talat med henne om hetero- eller homsexualitet så hade skaldinnan troligen ställt sig frågande till termerna. Horatius kallade henne ”tribad”, en annan term för homosexuella kvinnor, och hon pekades rentav ut som prostituerad. I modernare tid så har andra istället försökt ärerädda henne på ett lika överdrivet vis. Hon har hos dessa beundrare framställts som något av en modern feminist som verkade för kvinnans rättighet. Med andra ord är det med Sapfo som med andra personer vars gestalt och historik är otydlig: Alla senare betraktare skapar sin egen version av personen. Sålunda kan Sapfo för eftervärlden har framställts som lesbisk, promiskuös, prostituerad, nymfoman, feminist, flickskolelärarinna, vishetslärarinna eller vad den aktuella skribenten nu än ville läsa in i det fragment vi har kvar av hennes produktion. Och sanningne är att vi vet så lite.

Nedan återger jag ”Fragment 31”, citerat i ett verk av filosofen Longinus (213 – 273 e Kr).

Gudars like syns mig den mannen vara,

han som mitt emot dig kan sitta, han som

i din närhet lyss till din kära stämmas

älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid

i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.

Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,

stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden

löper elden genast i fina flammor;

ögats blick blir skymd och det susar plötsligt

för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper

all min arma kropp. Jag blir mera färglöst

blek än ängens strå. Och det tycks som vore

döden mig nära.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Geneviève Halévy (1840 – 1929), gift med tonsättaren George Bizet, var en av inte mindre än tre kvinnor som Proust använt som förebilder för hertiginnan de Guermantes.

På sidan 200 – 215 i första delen, ”Swanns värld”, nämner berättarens mor att hertiginnan de Guermantes kommer att närvara vid ett bröllop i den lokala kyrkan. Berättaren hamnar bredvid en schweizare som vänligt nog lutar sig åt sidan så att han kan se hertiginnan. Han blir först besviken över en blond kvinna med hög ansiktsfärg och en kvissla i ena näsvingen men ändrar sig sedan förälskar sig i särskilt hennes blå ögon. Familjen, nu åter på promenad åt Guermantes-hållet, möter dr Percepied och får lift hem i dennes vagn. De väntar utanför medan doktorn gör ett sjukbesök. Berättaren återvänder till ”nu” i boken och reflekterar över de båda promenadstråken och hur de har påverkat honom. Han nämner sedan en kärlekshistoria som Swann hade innan han själv var född.

Cristal

 

Efter Krimkrigets slut och med Alexander II:s tillträdande 1855 ökade champagne i popularitet bland den ryska överklassen. Inte minst var champagne från Louis Roederer populär. I samband med att tsar Alexander II besökte världsutställningen i Paris 1867 skulle han hålla en middag tillsammans med sin son Alexander och den preussiske kungen Wilhelm I samt Otto von Bismarck. Felaktigt har den överdådiga middagen senare kallats "trekejsarmiddagen" (beroende på att tre personer vid bordet blev kejsare men dock inte samtidigt eftersom kung Wilhelm blev tysk kejsare först 1871 och Alexander III blev kejsare efter sin fars död). Utöver en synnerligen fyllig meny konsumerades rikligt med champagne och i samband med detta beställde tsaren flaskor som skulle vara genomskinliga samt ha en platt botten så det inte skulle kunna finnas en bomb gömd i buteljen. Tsaren, liksom andra ur överklassen, hade redan utsatts för flera mordförsök. Ett glasbruk i Flandern tog sålunda fram en flaska i kristallglas utifrån tsarens önskemål och så var märket Cristal fött. Det förblev dock länge ett exklusivt märke för överklassen och först 1945 (för övrigt ett lysande vinår i Frankrike) blev Cristal tillgängligt för allmänheten. Och tsaren? Han blev inte döda av en bomb i en champagneflaska utan dödades i stället 1881 av en bomb kastad mot honom ute på gatan. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Markis de Sade (1740 - 1814), sadismens skapare. 

På sidan 183 - 200 i första delen, "Swanns värld", tjuvtittar berättaren på Mademoiselle Vinteuil och hennes väninna genom ett öppet fönster. De båda kvinnorna pratar nedlåtande om den nyss döde Vinteuil och väninnan säger sig vilja spotta på hans porträtt. I samma ögonblick stängs fönstret. Berättaren reflekterar över sadismens natur. Efter att tidigare ha beskrivit Méséglise-hållet kommer han nu in på den andra promenadvägen, Guermantes-hållet varvid en ingående beskrivning av naturen kring floden Vivonne följer. Berättaren konstaterar att man under de många promenaderna dock aldrig nådde fram till Vinonnes källor eller till familjen Guermantes slott. 

Judasevangeliet

 Ovan: ett blad ur Codex Tchacos. 

Redan under antiken, när olika kristna grupperingar stred som mest med varandra kring den rätta inriktningen, nämndes i olika texter förekomsten av ett Judasevangelium. Denna titel nämns i ett verk av biskopen Irinaeus från cirka 180 e Kr i vilket han går igenom olika ”kätterska” skrifter som han avfärdar. De flesta antika forskare hade för länge sedan bedömt Judasevangeliet, om det nu alls funnit, som förlorat.

1978 påträffades dock ett manuskript, välbevarat i den torra ökenmiljön, i en grav nära den egyptiska byn Beni Masar. Därefter följde en rad märkliga turer som pågick i över 20 år och där manuskriptet valsade runt i händerna på olika personer som ville tjäna så mycket pengar som möjligt på det. En forskare tilläts hastigt titta igenom manuskriptet 1983 men därefter försvann det igen. Det visade sig under denna tid bland annat ha förvarats i en skokartong, i en frysbox samt i ett bankvalv där det alldeles höll på att vittra sönder. Till sist lyckades en schweizisk stiftelse köpa manuskriptet år 2000. Manuskriptet har fått namnet Codex Tchacos efter en av de mer seriösa och kända antikhandlare som kom att hantera det. Det många turerna och jakten på Judasevangeliet finns beskrivet i Jörgen Magnussons lättlästa och spännande bok ”Judasevangeliet” (https://www.bokus.com/bok/9789188552792/judasevangeliet-text-budskap-och-historisk-bakgrund/). Då boken är utgången finns den även att få i Pdf-version på nätet (http://www.jorgenmagnusson.com/svenska/religionavt13/delkurs4/dokument/judasevangeliet.pdf).

Manuskriptet var i mycket dåligt skick och det tog år att översätta det. Först 6 april 2006 offentliggjorde National Geographic en översättning (https://web.archive.org/web/20060408153348/http://www.nationalgeographic.com/lostgospel/_pdf/GospelofJudas.pdf) tillsammans med bilder på manuskriptet. Troligen var texten ursprungligen skriven på grekiska någon gång före år 180 (innan Irinaeus kunde kritisera den) men har sedan översatts till koptiska (den sista varianten av den gamla egyptiska, skriven med grekiska alfabetet) omkring 100 år senare. Papperet har daterats till omkring 280 e Kr plus eller minus några decennier.

Texten är intressant då den skildrar en Jesus som ofta skrattar hånfullt åt sina lärjungar då de ber och verkar mena att ingen av dem förstår honom eller känner honom. De har inte ens styrkan att stå upprätta framför honom. Den ende som har detta är Judas som dock inte kan se Jesus i ögonen. Jesus uppmanar därefter Judas att gå åt sidan med honom så att han kan undervisa honom ensam i de mysterier han lär ut.

I den första översättningen har texten tolkats som att Judas är Jesus mest hängivne lärjunge som förråder honom som en del i en större plan. Dock har andra (bland andra Magnusson) menar att bilden av Judas tvärtom är ännu mer negativ än i bibeln då Jesus rentav tilltalar Judas med ordet ”demon” och Judas, precis som demoner i bibeln, är den ende som vet vem Jesus är. I slutet av berättelsen försvinner Jesus in i ett skinande moln och när Judas så förråder Jesus så är det bara skalet av Jesus som överlämnas till myndigheterna. Som ett sista grymt skämt från Jesus sida sätter han Judas, en demon, till att styra över vår värld.

Forskare har menat att texten i grunden är en parodi på den världssyn som de ortodoxt kristna, de som senare kom att utgöra katolska kyrkan, företräder och att det även är en polemik riktad mot denna grupp. Det skulle förstås även förklara biskop Irinaeus ilska mot texten. Det är överlag en mycket dunkel text där olika världar på olika nivåer och en rad skinande moln skildras. Läsningen underlättas inte av att texten är ganska skadad. Den som vill bilda sig en egen uppfattning gör bäst i att läsa evangeliet och Jörgen Magnussons utmärkta bok. Det ska tilläggas att dagens katolska kyrka helt avfärdade detta fynd som, just det, kätterskt.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Skotsk pläd, kanske i stil med vad berättaren bar under sin promenad. 

På sidan 168 – 183 i första delen, ”Swanns värld”, diskuteras åter Méseéglise-hållet och dess natur. Därefter kommer berättaren in på kompositören Vinteul och dennes dotters dåliga rykte då det påstås att hon har en lesbisk relation med en väninna. Dr Percepied fäller en rå kommentar om det hela. Swann är vid möte med Vinteul på gatan dock mycket vänlig mot denne och bjuder hem dottern till sig men besöket blir aldrig av. Berättaren kommer in på en resa till Combray en höst i samband med tante Leonies död. Francoises sorg skildras. Berättaren skildrar en promenad denna åt Méséglise-hållet denna höst. Han beskriver en kyrkan i vars port familjen ibland tagit skydd mot regnet och helgonstatyernas likhet med lokala och nu levande kvinnor. Berättaren återvänder till promenaden, i förd skotsk pläd, där han hoppas på att möta en bondflicka att hånga med. Åtråns natur beskrivs ingående. Mötet blir det inget av med och frustrerad går berättaren hemåt.

230114: 168 – 183: Diskussionen om hur det är att gå åt Meseglise-hållet än en gång och lite om naturen. Vintieul och dennes dotter och hennes dåliga rykte. Dr Percepieds kommentarer. Swann bjuder hem hans dotter men det blir aldrig av. Tante Leonies död och Francoises sorg. En promenad under hösten då familjen rest till Combrays av denna anledning. Kyrkan de tar skydd vid och helgonens likheter med lokala kvinnor. Berättarens promenad med skotsk pläd vid tiden för Leonies död. Fantasier om att möta en bondflicka. Åtråns natur. Promenaden åter.

Alms for Oblivion

 

Simon Raven (1927 – 2001) skulle vara värd en essä i sig själv med tanke på hans intressanta och ibland rent bisarra leverne och även om jag kanske lär skriva en sådan text så ska det idag handla om hans huvudverk, Alms for Oblivion (1964 – 76). Verket finns inte översatt till svenska och jag tvivlar på att en översättning någonsin kommer att äga rum.

Denna svit speglar de första närmare trettio åren av efterkrigstiden och även om de inte publicerades i kronologisk ordning så börjar berättelsen med en minnesgudstjänst i England 1945 och slutar med en begravning i Venedig hösten 1973. Raven har sagt att hans tanke var att skildra den vanliga människans tillvaro i efterkrigstidens Storbritannien. Att han skildrar den ”vanliga” människan är dock lite av en sanning med modifikation då huvuddelen av hans porträttgalleri gäller människor ur övre medelklassen och uppåt. Raven skildrar även de områden han kände till något om såsom politikens värld, militärens värld, förlags- och mediebranschen samt den akademiska världen. De generationer han skildrar är de (födda cirka 1927 – 29) som precis var för unga för att slippa delta i andra världskriget.

Det är en gräll värld som Raven skildrar, befolkad av ytliga och ofta väldigt osympatiska människor. Dock är det hela rätt underhållande skildrat. Romanerna kan läsas fristående men det kan ändå vara på sin plats med att ge läsaren en guide till detta väldiga universum, dess kronologi och de viktigare huvudpersonerna.

Romanen Fielding Gray (utgiven 1967) skildrar perioden från cirka juni till september 1945 och vi möter som tonåringar, snart vuxna, några av de senare återkommande huvudpersonerna: Den briljante språkvetaren Fielding Gray, hans ambitiöse men lite sjuklige och fule klasskamrat Somerstet Lloyd-James samt den ständigt framgångsrike överklassaren Peter Morrisson. Dessa tre umgås i vad som i Storbritannien motsvarar gymnasiet och är nu på väg till universitetsvärlden. Ett antal ödesdigra händelser under denna första fredssommar kommer dock att påverka särskilt Grays och Lloyd-James liv för lång tid framåt. I bakgrunden förekommer även den äldre militären kapten Detterling, som förekommer i samtliga senare romaner i mer eller mindre omfattning.

Sound the Retreat (1971) skildrar Peter Morrissons äventyr som värnpliktig i Indien under perioden november 1945 till juni 1946 och hur han där avvärjer en politisk kris. The Sabre Squadron (1966) skildrar den tyskjudiske matematikern Daniel Monds ödesdigra resa till Göttingen 1952 där han i samband med forskning kommer en fasansfull hemlighet på spåren. Han får till viss del hjälp av Fielding Gray, numera yrkesmilitär.

The Rich Pay Late (1964) utspelar sig i London 1955 – 56 med fokus på förlagsvärlden. Utöver gamla bekanta möter läsaren ett antal nya figurer i bokbranschen samt den oförglömlige försupne journalisten och författaren Tom Llewyllyns. Detta är en av de mer komiska romanerna med sina många turer där alla försöker lura alla. Friends in Low Places (1965) utspelar sig i mångt och mycket i samma miljöer. Tom Llewellyn har nu kommit sig upp en smula. Samtidigt återvänder Fielding Gray efter en ödesdiger händelse till Storbritannien och får smärre hjälp på vägen av sin gamla skolkamrat Somerset Lloyd-James.

The Judas Boy (1968) skildrar Tom Llewellyns tid på BBC 1962 samt en resa som Fielding Gray gör till Grekland och Cypern för att rota i en del mystiska händelser på uppdrag av Llewellyn. Places Where They Sing (1970) utspelar sig på det fiktiva Lancaster College 1967 och skildrar den tidens ”motkultur” och dess försök att sprida oro på universitetet.

Come Like Shadows (1972) skildrar en bisarr filminspelning av Odysséen på Korfu 1970 där Fielding Grya är litterär rådgivare. Givetvis hamnar han så småningom i märkliga situationer men undsätts av sina vänner med kapten Detterling och dennes bisarre släkting Earlen av Canteloupe i spetsen. Näst sista romanen, Bring Forth the Body (1974) skildrar en ödesdiger vändning i Somerset Lloyd-James liv 1972 och hur hans vänner därefter nystar i hans förflutna.

Romansviten avslutas med The Survivors (1976) där en stor del av figurerna i hela sviten till sist kommer att samlas för en begravning i Venedig under hösten 1973. Innan dess har Tom Llewellyn och kapten Detterling rotat i ett historiskt mysterium gällande en mystisk engelsman som de hittar på en gammal målning. Efterhand smyger sig även mer och mer övernaturliga eller overkliga inslag in i berättandet.

Allt som allt garanterad underhållning för den som är road av att möta ett välutvecklat persongalleri under en längre tid. Varje bok kan som sagt läsa fristående.

Och så... dagens Proust!

Ovan: berättarens älskade hagtornsblommor

På sidan 154 – 168 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur Francoise får vänta med maten då familjen är sen efter en promenad. Här dyker även de båda ”hållen” under promenaderna upp första gången, dels Méséglise-hållet (eller Swanns håll) och dels Guermantes-hållet. En promenad förbi Swanns egendom Tansonville beskrivs liksom de hagtornsblommor som berättaren älskar så mycket. Olika typer av utseende på blommorna kommenteras. Därefter följer det oväntade mötet med Swanns dotter Gilberte, Madame Swann samt Baron Charlus. Berättaren beskriver hur han omedelbart blir förälskad i Gilberte. Morfadern kommenterar syrligt Madame Swanns relation till Baron Charlus. Berättaren beskriver hur han själv närmast förgudar Swann och dennes familj. Till sist följer berättarens tårdrypande avsked till hagtornsblommorna då familjen återvänder till Paris något tidigare än vanligt.