De sorgsna sångernas symfoni

 

Ovan: Den kända inspelningen från 1992 som gjorde Gorecki till en storsäljare.

Den polske tonsättaren Henryk Goreckis tredje symfoni, ”De sorgsna sångernas symfoni” (Symfonia piesni zalosnych) var något så ovanligt som ett klassiskt verk som i relativt modern tid (1992) sålde oerhört bra. Verket var dock redan 15 år gammalt vid den tiden. Symfonin är i sig själv intressant då den, parallellt med liknande utveckling hos ett antal andra kompositörer som exempelvis esten Arvo Pärt eller britten John Taverner, visar hur Gorecki lämnat sin modernistiska stil och går in i en melodisk stil som inspirerats av äldre förlagor. I mina öron är det ett fylligt orkestrerat och närmast böljande verk men gripande stämmor för sopranen. Verket komponerades oktober – december 1976 och består av tre satser. Texten i första satsen bygger på en polsk text från 1400-talet där Jesus mor Maria begråter sin son, den andra texten bygger på en bön som en ung polska skrev på väggen i en GESTAPO-cell under andra världskriget och den tredje texten bygger på en mors klagan då hon söker efter sin son som stupat under den silesiska revolten 1919 – 21 (en revolt där delar av tyska Schlesien, där befolkningen huvudsakligen bestod av polacker, anslöt sig till den nya polska republiken). Den stil som Gorecki och andra likartade kompositörer slog an, har för övrigt kallats ”helig minimalism” i och med de religiösa temat och de ofta enkla och repetitiva melodierna. Verket hade premiär i Frankrike 4 april 1977 och spelades första gången in i Polen 1978, där det betraktades som ett mästerverk. Utländska kritiker tyckte dock att Gorecki blivit ointressant då han lämnat sin tidigare stil. Det var dock först 1992, då Elektra släppte en inspelning med London Sinfonietta, som symfonin blev verkligt känd och sålde i stora upplagor i både Storbritannien och i USA. Gorecki var lika förvånad som någon annan över framgången. Helena Blazusiakowna, den unga flickan som skrev bönen som användes i andra satsen, överlevde för övrigt kriget och fick en stor familj. Hon avled 1999.

Inspelningen från 1992: https://open.spotify.com/album/4vArLMJQy7aoUgP0D1d2X0?si=biBT3jRCRBqaLXbfBqnC-Q

Och så... dagens Proust! 

Ovan: ”I Boulognerskogen” (1879) av Berthe Morisot. Populärt utflyktsmål för Verdurins och andra parisare.

På sidan 323 – 336 i första delen, ”Swanns värld”, beskrivs hur Swann en dag oplanerat besöker Odette en eftermiddag då han vet att hon är hemma. Det hörs buller inifrån lägenheten då han knackar på men Odette öppnar inte. Då han senare kommer tillbaka säger hon att hon sov. Han förstår att hon ljuger. Hon blir väldigt känslosam mot honom och ber honom posta några brev åt henne. Ett är skrivet till de Forcheville och Swann lyckas läsa det genom kuvertet i ljussken. Det visar sig att de Forcheville var i lägenheten. Swann tar med Odette på en resa till södra Frankrike men förtärs hela tiden av svartsjuka. På en träff med Verdurins hör Swann att man planerar en utflykt till i morgon och att han inte är bjuden. Odette får åka hem i Verdurins vagn trots lama protester från Swann. Han går hem och förbannar de brackiga Verdurins. Allt nobelt han tidigare sett hos dem är som bortblåst. Inför Dr Cottard avfärdar Madame Verdurin sedan Swann som uppenbarligen aldrig mer blir inbjuden till det lilla kotteriet.

Mitt besök på Harry's

 

Ovan: Harry's Bar i Venedig ungefär som jag också såg byggnaden. 

Det är inte så ofta jag gör rena "turistgrejer" men 24 april i herrens år 2014 var jag i Venedig och hade någon dag innan, under en promenad, lokaliserats Harry's Bar som jag avsåg att besöka senare. Nu hade vi precis återvänt från en utflykt till den ödsliga ön Burano och därefter "glasön" Murano och klev nu av vid Rialtobron. Mitt resesällskap var trött och frusen och vill helst dra sig tillbaka till hotellets säng med några pizzaslices. Jag förklarade att jag för egen del skulle promenera lite. Sagt och gjort gick jag från bron till Markusplatsen som jag korsade. Efter promenad genom några kvarter kom jag så till den ytterligt diskreta byggnad som utgjorde klassiska Harry's Bar. 

Ovan: Bellini med oliver, som jag fick det serverat vid mitt besök. 

Vad hade jag väntat mig? En klurig bartender som misstänksamt glodde på mig såsom ej varandes en av stammisarna? Hemingway och hans polare, pokulerandes i ett hörn med drinkar och cigaretter i högsta hugg? Inte direkt. Stället var ganska fullt med folk men ett lågt mummel dominerade lokalen. Jag kom direkt förbi en disk där en lång och elegant man i vit smokingjacka, liksom alla övriga i servisen, på engelska anvisade mig en plats i baren där jag beställde en Bellini (denna blandning av Prozecco och persikopuré) samt fick lite oliver till. Uppenbarligen gratis. Å andra aidan kostade drinken 17 EUR vilket jag tyckte var svindyrt redan för nästan nio år sedan. "Ja, här lär man inte sitta och dricka länge" for det väl genom mitt huvud. Jag satt där i godan ro och sippade på min Bellini utan att försöka dricka ur alltför snabbt. Besökarna var stillsamma. Vad jag kunde höra var merparten italienare, mest män i övre medelåldern. Jag slogs dock av att det uppenbarligen kom dit stamgäster då den långe och elegante mannen, som vakade som en hök över lokalen, välkomnade folk med fraser som "Buena sera, dottore" eller "Buena Sera, avvocato". Drack därefter ur min drink och knallade åter till hotellet i den onekligen vackra och ljuva venetianska natten. Det var mitt besök på Harry's. Och det mest turistartade jag gjort i hela mitt liv, tror jag. Så rolig är jag. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Laure Heyman (1851 - 1940), salongsvärdinna, huvudsaklig förebild för Odette de Crecy samt älskarinna till både Prousts gammelfarbror och hans far. 

På sidan 308 – 325 i första delen ”Swanns värld”, skildras hur sällskapet bryter upp efter middagen med Forcheville och makarna Cottards och Verdurins kommentarer efteråt. Verdurins pratar illa om Swann som de anser betett sig dumt. Lite mer om Swanns kärlek till Odette och de pengar han varje månad ger henne. Han blir rörd då hon inför hela sällskapet talar om hans besök hos henne om kvällen. Hans vänner i societeten lite irriterad över hur han kommer och går. Han gör ett besök hos Odette som dock är trött och vill sova. Senare tror Swann att hon har någon hos sig och återvänder. Han ser att det lyser och efter tvekan knackar han svartsjukt på fönstret varefter han möts av två äldre och för honom okända män. Han hade tagit fel fönster!

Berlin 24. Juni 1922

 

Den sjunde bok som jag läst ut i år är ”Berlin 24. Juni 1922” (2022) av Thomas Hüetlin. Denna helt nya bok, som kommit ut 100 år efter mordet på Walter Rathenau har tydligen redan blivit en storsäljare i Tyskland. För det är just mordet på Tysklands utrikesminister Walter Rathenau, och upptakten till det, som skildras. Med en del tillbakablickar i historien så rör sig boken huvudsakligen från 26 augusti 1921 till 24 juni 1922 och i ett sista kapitel skildras översiktligt ”vad hände sedan” och ”hur gick det för den och den”.

Bokens första kapitel ägnas åt Matthias Erzberger, den man som av militärerna mer eller mindre lurades till att skriva under stilleståndsavtalet och därefter blev hatad av hela det konservativa Tyskland. Att han som finansminister även i högre grad ville beskatta de rika gjorde honom inte mer älskad. Hans ärkefiende, före finansministern Karl Helfferich, porträtteras också liksom den hetsjakt denne bedrev gentemot Erzberger. Författaren markerar tydligt skillnaden mellan den fromt religiöse Erzberger, småfolkets förkämpe, och Helfferich, överklassens handgångne man. Redan 28 januari 1920 hade Erzberger skjutits av en högerextremist som för övrigt fick ett milt straff i en farsartad rättegång. Under vistelse på en kurort, delvis på grund av sviterna efter de tidigare skadorna, blev Erzberger nedskjuten under en promenad 26 augusti 1921. Mördarna såg till att detta mordförsök inte skulle bli någon halvmesyer.

När Erzbergers kollega, som varit med vid attentatet, upprörd berättade för sin pensionatsvärdinna vad som hänt hade denna utropat ”Men hur man någon då promenera med Erzberger!” Sådan var stämningsläget hos delar av befolkningen. Erzbergers mördare, som tillhörde terrororganisationen Organisation Consul, beskrev i senare intervjuer en efter idyllisk tid där de i olika sammanhang togs emot som hjältar av människor som hjälpte till att forsla dem ut ur landet.

Följande kapitel varvas med skildringar av Rathenau och den krets människor som skulle bli hans banemän. Ingående skildras Hermann Erhardt, kapten i marinen, och dennes rent handgripliga kamp mot den nya republiken då han exempelvis deltog i ”Kappkuppen” i mars 1920. Detta var ett försök från högerns sida att ta makten men hela företaget, lett av den i slutändan mindre kraftfulle ämbetsmannen Wolfgang Kapp, kollapsade inom några dagar tack vare folkligt motstånd.

En annan person som ingående skildras, mycket beroende på att han lämnat efter sig fylliga memoarer och trots allt senare inte direkt dolde sina tidigare åsikt, var frikåristen Ernst von Salomon. Denne unge man deltog bland annat då de av den republikanska regeringen avlönade frikårerna kämpade i Baltikum under 1919. Relativt osminkat beskrivs han sin egen förbittrade och våldsamma tankevärld men han skildrar även sin komplicerade relation till Walter Rathenau, en man han på många vis beundrade. Han beskiver hur han en hel natt läste en av Rathenaus böcker och sedan fanns i publiken vid ett av Rathenaus tal, där han även slogs av dennes ”nobla väsen”. Det är nästan sorgligt när von Salomon i någon form av perverterad logik kommer fram till att denne man på fiendesidan är så pass briljant så att man inte kan låta honom leva.

Frikåristernas ideologi är en brok blandning av militarism, våldsdyrkan, antisemitism, kvinnohat och mycket annat. De tillhör den grupp som skulle ha varit landets elit men som i ett slag förlorade allt på grund av ett krig som deras egna ledare dragit in dem i. Istället för att inse detta vägrade man acceptera sakernas tillstånd och riktade istället allt sitt hat och all sin vrede mot de grupper som ansågs ligga bakom allt: demokrater, republikaner, frimurare, arbetare, judar, kvinnor, med flera. Olyckligtvis var även stora delar av dessa grupper förhärdade soldater med god stridsvana som efter flera år av krig inte drog sig för att döda civilister och sätta in tunga vatten mitt i tyska stadskärnor eller i Baltikum.

I flera kapitel möter vi målet för deras aktioner: Walther Rathenau. Denne djupt kultiverade och därmed även djupt komplicerade man. Storföretagaren, konstälskaren som köpte modern konst för att ”det skulle man” och ställde undan den eftersom han inte alltid gillade den, juden som uttryckte sig antisemitiskt, storföretagaren, den lysande ekonomiske strategen, tyskpatrioten, han som ville höra till men aldrig riktigt accepterades av den gamla eliten som på sin höjd betraktade honom som ett nyttigt redskap.

I början av 1922 accepterar Rathenau posten som utrikesminister, till sin mors förtvivlan. ”Men mamma, de hittade faktiskt ingen annan”, säger han i en lam ursäkt. Självaste Einstein besöker honom en kväll och ber honom avstå från posten. Både hans omgivning och han själv talar faktiskt om att han kan bli måltavla för attentat, något som är extra troligt efter mordet på Erzberger. Mycket riktigt kommer Rathenau bara att bekläda sitt ämbete något halvår men under den korta tiden ordnar han det viktiga så kallade ”Rapallofördraget”, om tekniskt, militärt och ekonomiskt samarbete med det unga Sovjetunionen. Ännu på attentatsdagen drivs dock vissa av de tilltänkta attentatsmännen av tvivel och Kern, som leder aktion, är nära att skicka iväg några av dem (eller värre). Ernst von Salomon, som är en av de mindre betrodda, har fått nöja sig med att ordna bilen som ska användas vid dådet.

Boken avslutas alltså med en kort sammanfattning av hur det gick för flera av de inblandade och nämner även 2019 års mord på borgmästaren Lübcke, utfört av en nynazist. Detta mord är olycksbådande nog det första högerextrema mordet i Tyskland sedan andra världskriget. Författaren, journalist på Der Spiegel, drar även en rad dystra paralleller mellan vår värld och världen av 1922. En synnerligen intressant, spännande och läsvärd bok som jag hoppas översätts till svenska.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Jules Cotard (1840 – 89), Parisläkaren som var en förebild för Dr Cottard.

På sidan 295 – 308 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur middagen med de Forchevill inte blir så lyckad för Swann. Han tycker både greven och historikern Brichot är fåniga och orkar heller inte med Cottards dåliga vitsar. Denna kväll klarar han, allt som allt, inte av att flina upp sig vilket Verdurins noterar. De får även reda på mer om Swanns bekanta i societeten via den lösmynte greven.

Glas och aska

Den sjätte bok som jag har läst ut i år är "Glas och aska" 2010) av den sena debutanten (65 år) Ann Syréhn Tomasevic. Boken skildrar Lilian Winckelmann (1884 - 1970) och hennes skiftande liv, sett i återblickar men även via efterforskningar av en svensk journalist under 1980-talet. Lili, som hon kallas var en avlägsen släkting till journalisten Annas ex-man. När Anna oväntat får ett sent arv från Lili, som varit död i många år, börjar hon forska lite i den gamla damens liv och ett spännande livsöde nystas upp. Lili upplever en lycklig barndom i Elsass och gifter sig därefter och flyttar till Wien. Hon och hennes familj påverkas lika omvälvande som alla andra familjer då världskriget bryter ut. Därefter kommer hennes liv att genomgå tvära kast, från nöden i efter krigstidens Wien, till lyxliv i Berlin och New York, därefter åter misär och några år i amerikanska mellanvästern samtidigt som myller av personer passerar revy i hennes liv. Allt som allt en fascinerande roman där författarinnan med stor detaljrikedom skildrar olika miljöer i Europa och USA under loppet av 100 år och hur samhället radikalt förändras. 
 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Dramatisk scen ur romanen "Serge Panine" (1880) som Swann och Odette ser i teaterversion. 

På sidan 283 - 295 i första delen, "Swanns värld", skildras åter kontrasten mellan Swanns och Odettes smak. Swann anpassar sig dock och delar med Odetten nöjen och intressen bara för att komma henne närmare. Han tycker rentav de Verdurins och deras brackiga sällskap är nobla människor. Inledningen på en middag hos Verdurins, där en viss greve de Forcheville infunnit sig, skildras. 

Concierto de Aranjuez

 

Ovan: Palacio Real de Aranjuez, påbörjat under Felipe II:s regering på 1500-talet.

Det ödesmättade året 1939, något efter slutet av spanska inbördeskriget, korsade kompositören Joaquín Rodrigo och hans turkiskfödda hustru, pianisten Victoria Kamhi, spansk-franska gränsen efter några år i utlandet. Rodrigos sista anhalt innan han återvände hem var Paris där paret hade det knapert ekonomiskt och arbetstillfällena för de båda musikerna var få. Därtill fick Victoria under året ett missfall som berörde paret djupt. Med sig vid inresan i Spanien hade de några väskor och en utskrift av det enda av större vikt som Rodrigo åstadkom i Paris, ett orkesterverk för klassisk spansk gitarr.

Som många andra hade paret väntat ut spanska inbördeskriget och då Rodrigo aldrig officiellt tagit politisk ställning, utan huvudsakligen komponerat, kunde han återvända till sitt hemland. Ett av hans mål vid hemkomsten var att få verket, som skulle komma att heta Concierto de Aranjuez, framfört. Han hade rentav redan tänkt sig en speciell gitarrist, Regino Sainz de la Maza y Ruiz.

Verket består av tre satser och här får jag som icke-musiker nöja mig med de intryck de olika delarna ger mig. Första stycket är gladlynt och sprittande och får åtminstone mig att tänka på våren och dess ankomst. Den mellersta delen är den mest kända, ett adagio som nästan kan ge mig tårar i ögonen men sin storslagna och sorgsna melodi. Samtidigt finns det, trots att melodin berör, även något kitschigt över den. När jag hör början på den så ser jag framför mig en västernfilm förlagd till Mexiko där något dramatiskt sker i sakta mak, exempelvis att en mans förs ut till hängning eller att en kvinna skräckslagen betraktar några män som samlas inför revolverduell. Med tanke på det filmiska i det hela så skulle det dock inte förvåna mig om filmkompositörer som Enzio Morricone tagit intryck av Rodrigos verk. Sista delen går i mellantempo och lunkar mest på som trevlig avslutning efter det dramatiska adagiot.

Verkets namn gav inga direkta politiska associationer, döpt som det var efter ett slott som anlades av Felipe II. Med andra ord kunde man läsa in vad man ville i verkets titel. Emellertid var det många som spekulerade i det sorgsna mittpartiet och om det betydde något. Sorg över inbördeskriget i sig? Över bombningen av Guernica? Verket fick hur som helst världspremiär i Barcelona 9 november 1940 och den tilltänkte huvudmusikern, Sainz de la Maza y Ryiz, spelade det också. Verket framfördes kort därpå (11 december) även i Madrid. Sainz de Maza y Ruiz skulle även spela in verket på skiva 1947 (https://open.spotify.com/album/0eRWdgNrUx5ODoXp0S6rir?si=-o6HfuDWSguRjcjPdoHMkg).

Verket skulle göra Rodrigo känd och påverkade spansk modern musik mycket men han skulle heller aldrig uppnå en lika stor framgång som med Concierto de Aranjuez fram till sin död 60 år senare. Verket, och särskilt adagiot, har därefter hörts i alla möjliga sammanhang och även antagit olika skepnader. En magnifik version är exempelvis den som Miles Davis med hjälp av Gil Evans åstadkom på Scetches of Spain (https://open.spotify.com/track/52Yff0auh1j8694vkL8QSt?si=462c625e07044d4d) där han med fördel visade att klassisk musik även kan fungera i jazzdräkt.

Givetvis har verket nått filmens värld och några av oss minns kanske filmen ”Brassed off” där ett gäng bläckblåsmusiker i en snart nedlagd gruvstad framför verket under en repetition där de inte kan uttala namnet var på det blir ”Concert d'Orange Juice” (https://www.youtube.com/watch?v=zo8hIc7DpuE).

Och vad betydde adagiot? Under många år teg Rodrigo enligt den goda föresatsen att konstnärer helst inte ska behöva ”förklara” eller kommentera sina verk. Till sist medgav dock han och hustrun i en intervju att adagiot inte hade någon politisk koppling utan att den sorgsna melodin kom ur en rent personlig erfarenhet: förlusten av deras tilltänkta barn. Det privata är inte alltid politiskt.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Cattleyor

På sidan 272 – 293 i första delen, ”Swanns värld”, skildras hur uttrycket ”att rätta till Cattleyorna” bli Swanns och Odettes särskilda lilla uttryck för fysisk samvaro. Swanns nya kärlek till Odette och dess natur beskrivs ingående. Hans besök hos henne dagligen skildras. Han förvånas över att han är förälskad trots Odettes ytlighet, låga intelligens och dåliga smak. De diskuterar vad som är ”chic” vilket hon inte helt kan förklara men ur sin synvinkel ser som något självklart.

Ruhrockupationen 1923

 

Ovan: Äldre tysk civilist röker sin pipa medan han konfronteras av en fransk soldat

För ungefär 100 år sedan inträffade en ödesdiger händelser som ytterligare försämrade den redan usla relationen mellan Frankrike och Tyskland. De båda länderna var i full färd med att gräla kring de tyska återbetalningarna efter världskriget och i slutet av 1922 ansåg Frankrike att Tyskland var för dåliga på att leverera det timmer som skulle användas till telefonstolpar i Frankrike. Detta till synes löjliga bråk om telefonstolpar eskalerade dock till någonting långt värre.

Det gick prestige i dessa frågor och Frankrike å sin sida hävdade att Tyskland, genom att underlåta att leverera vad de förpliktat sig till, bröt mot fredsfördraget och Tyskland å sin sida hävdade att de levererade vad de förmådde leverera. Sanningen var förstås att både Frankrike och Tyskland befann sig i ett förtvivlat läge. Det franska underskottet var enormt och under 1924 skulle francen rentav devalveras. Den tyska industrin led å sin sida av alla skadeståndskostnader och kom efter med produktionen, d.v.s. det blev svårare att uppfylla förpliktelserna mot segrarmakterna. Den franska ilskan späddes på ytterligare då Tyskland inte förmådde leverera en viss mängd koll i början av januari 1923.

Britterna var beredda att ge eftergifter åt tyskarna men Frankrike förklarade att en eftergift skulle leda till en ny och krisen kulminerade då franska och belgiska trupper (eftersom Belgien också mottog skadestånd) 11 januari 1923 ockuparerade Ruhrområdet i ett försök att handgripligen pressa fram mer pengar ur Tyskland. Den tyska regeringen under Wilhelm Cuno beordrade befolkningen att inte göra militärt motstånd, vilket också åtlyddes trots den enorma förnedring som nu späddes på i det redan besegrade landet.

Frankrike styrdes vid denna tid av Raymond Poincaré som 1913 – 20 varit Frankrikes i huvudsak representative president men som nu, i egenskap av regeringschef, uppnått långt större makt. Som uppvuxen i de områden som förlorades till Tyskland 1871 var han ingen vän av grannlandet och hans syn på tyskarna hade knappast förbättrats efter 1914. Som politiker var han heller inte av den flexibla typen utan gick i detta fall efter strategin ”sätt hårt mot hårt”. Hos den nationalistiske Poincaré fanns även en, icke obefogad, rädsla för att det dugliga Tyskland med mildare villkor snart skulle växa sig mäktigt igen. Det gällde med andra ord att hålla landet nere så länge det gick.

Ett par infanteridivisioner kunde sålunda besätta Ruhrområdet utan större problem men det fanns dock inget som hindrade tyskarna i området från civil olydnad, maskningsaktioner och diskret sabotageverksamhet. En kontrollkommission etablerades i området för att försäkra sig om fortsatta leveranser. Under ockupationsperioden på drygt två och ett halvt år skulle omkring 130 tyska civilister dödas som konsekvens av det passiva motståndet. Den ekonomiska situationen förvärrades dock under 1923, särskilt i Tykland men även i Frankrike. Ekonomhistoriker har diskuterat huruvida Tysklands hyperinflation detta år orsakades av att ett frustrerat Tyskland lät sedelpressen gå för att ge fransmännen deras skadestånd men många är överens om att inflationen ändå var på väg även om den förvärrades av denna åtgärd.

Läget förbättrades något då tyskarna i september 1923 upphörde med större delen av motståndet och den nya regeringen Stresemann försökte få ekonomin något så när på rätt köl. Vrede över vad som sågs som eftergiftspolitik från regeringens sida ledde dock till flera högerextrema kuppförsök i landet hösten 1923 (bland annat Hitlers misslyckade ”ölkällarkupp” i München) men även en misslyckad kommunistisk resning i Hamburg.

Allt som allt ledde dock omvärldens allt starkare sympati för tyskarna, den förvärrade ekonomiska situationen i Frankrike, samt påtryckningar från både britter och amerikaner att fransmännen till sist accepterade den i april 1924 föreslagna Dawes-planen som sänkte nivån på de tyska leveranserna. Det dröjde emellertid till 25 augusti 1925 innan de sista ockupationstrupperna lämnade Ruhrområdet. Vid samma tid hade det politiska läget i Tyskland stabiliserat sig något och de närmaste åren i Europa skulle, trots allt, bli mycket lugnare.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Sippora, avbildad i Sixtinska kapellet.

På sidan 258 – 272 i första delen, ”Swanns värld”, skildras Swanns andra besök hos Odette. Han betraktar henne medan hon tittar på en gravyr och ser likheten med den bibliska figuren Sippora, avbildad av Botticelli. Hans kärlek till henne har väckts till liv och glädjen över att varje kväll träffa henne hos Verdurin skildras. Därefter följer episoden där han istället upplever en förtvivlan då hon en kväll gått tidigt från Verdurins. Dessa talar gycklande om Swann och Odette sedan de gått. Swann söker febrilt efter Odette på olika restauranger och stöter därefter slumpartat ihop med henne på gatan. Sittande i hennes vagn ordnar han till några blommor på henne som kommit i oordning, en enormt erotiskt laddad scen trots att Swann är finkänsligheten själv.

Widmerpool

 

Ovan: Widmerpool skildrad av tecknaren Marc Boxer på bokomslag 1977

Anthony Powells väldiga svit A Dance to the Music of Time (1951 – 75), är värd en essä i sig själv precis som jag skrev om Simon Ravens Alms for Oblivion (https://elfenbenstorn.blogspot.com/2023/01/alms-for-oblivion.html) men jag tänkte koncentrera mig på en av de mer minnesvärda personerna i myllret av figurer, Kenneth Widmerpool, som för övrigt är den enda av huvudpersonerna förutom berättaren Nick Jenkins som är med i alla tolv böckerna.

Jag hade läst lite om personerna innan jag första gången läste sviten men hade den gången fullt upp med att ta in själva berättelsen. Andra gången jag läste romanerna satt jag nästan bara och väntade på de scener där Widmerpool skulle dyka upp. Jag kan mycket väl förstå Evelyn Waugh, som i en recension av en av böckerna klagade på att Widmerpool i detta verk bara var med på tre ynka sidor!

Widmerpool är en i sanning komisk men också komplicerad och i grunden även tragisk figur som förenar en rad till synes motsägelsefulla sidor. Han är okultiverad förutom inom de områden där han anser det ”nyttigt”, han säger sig vara vänsterman (och går även med i Labour) men armbågar sig hänsynslöst fram inom både politiken, finansvärlden och inom det militära. Han har respekt för de mäktiga och vill komma sig upp men har i flera fall en förmåga att fatta felaktiga beslut och förnedra sig själv. Han har dock även en enastående förmåga att oberörd resa sig upp efter de motgångar han möter och låtsas som om ingenting har hänt.

Hela sviten både börjar och slutar med att Widmerpool springer men under väldigt olika omständigheter. I första boken ”A Question of Upbringing” (som utspelar sig 1921 – 24) möter berättaren Jenkins den joggande Widmerpool som kommer mot honom i morgondimman. Han har ett visst rykte på skolan såsom mannen som hade på sig ”fel sorts överrock” då han anlände första dagen. Widmerpools underkastelse under de mäktiga skildras också då skolans populäre cricketkapten råkar slänga en mosad banan i ansiktet på Widmerpool som tar det hela nästan som en komplimang.

Därefter har Widmerpool en förmåga att ideligen dyka upp i Jenkins liv i de mest varierade situationer och även om Jenkins inte direkt tycker om honom så vänjer han sig ändå vid honom. I senare volymer kan man se hur Widmerpool under trettiotalet kommer sig upp i finansvärlden. Ett försök till äktenskap 1934 slutar dock i ett pinsamt fiasko.

En minnesvärd scen är även när den pompöse Widmerpool dyker upp i uniform så fort andra världskriget i princip utbrutit och senare rentav blir Jenkins överordnade i det militära. Genom slumpartade händelser råkar han även under kriget orsaka ett par huvudpersoners död. Under den dystra efterkrigstiden gifter sig slutligen Widmerpool med den unga Pamela Flitton, en karaktär som dyker upp sent i sviten men som är desto mer minnesvärd, men även detta äktenskap innebär för hans del förnedring. Senare dras han även in i politiska skandaler av dunkelt slag.

I den sista boken möter vi en ny Widmerpool som bytt ut sitt ”lord” (som han tidigare blivit) mot ”Ken” eftersom han nu dragits till hippiekulturen och nya vänstern. På ett intressant vis radikaliseras Widmerpool i denna sista volym som även får ett överrumplande slut utan att jag här avslöjar för mycket eftersom jag faktiskt önskar att så många som möjligt läser verket.

Min framställning gör knappast den litteräre Widmerpool, som setts som en symbol för både de sämsta och bästa aspekterna av brittisk medelklass, rättvisa. Det ska även påpekas att det då och då delats ut ett Widmerpool-pris till olika offentliga personer som på ett eller annat vis har råkat verka i Widmerpools anda. Och nog kan hans minne vara värt att hållas vid liv, om inte annat som varnande exempel.

Widmerpools över hela världen, förenen eder!

Och så... dagens Proust!

Ovan: Krysantemum, Odettes älsklingsblommor

På sidan 247 – 258 i första delen, ”Swanns värld”, diskuterar Swann Vinteuls sonat med kotteriet. Han tror inte det är samme Vinteul som komponerat verket som den underlige gamle man han minns från Combray. Den lilla frasen blir hans och Odettes särskilda sång. Swann råkar nämna några höga vänner, exempelvis att ska äta lunch med presidenten men han bagatelliserar detta. Ordnar därefter vissa pass åt kotteriet till exempelvis operan. Hans första besöks hos Odette skildras liksom hennes kärlek till krysantemum, orientaliska föremål och te.